Jag sitter som bäst och läser Michael Azars nya bok Sartres krig när en vän ringer. Jag berättar vad jag läser om, och läser ett kort utdrag ur boken som fascinerar mig.

- Men då måste man ju tänka, replikerar min vän på skämt.

Nog har hon ändå rätt. Michael Azars bok kräver tankemöda. Dels därför att den (kanske framförallt inledningsvis) inte alltid är så lättillgänglig i språket. Men dels, och kanske framförallt, för att ämnet är långt ifrån enkelt.

Sedan George W Bush deklarerade att kriget i Irak var över har mer personer dött än medan det officiellt pågick. Men kan man verkligen säga att historien tar slut, att någonting är över? Azar utgår från detta dilemma för att åter väcka vårt intresse för den franska filosofen Jean-Paul Sartre. Sartres författarskap, menar Azar, kan nämligen tillföra mycket till våra samtida diskussioner om de här frågeställningarna.

Boken är således en analys och presentation av Sartres filosofiska utveckling. Här skildras de tidiga åren, då Sartre (exempelvis i böcker som Äcklet) förespråkar en tämligen individualistisk existensialism. Andra världskriget har ännu inte brutit ut, och Sartre har ännu inte politiserats på det sätt som han senare ska bli känd för.

Men i och med krigsutbrottet – kanske primärt i och med att Sartre själv blir inkallad som värnpliktig, och de upplevelser han genomlever i militären – tvingas han omvärdera sin grundsyn. Människan, börjar Sartre argumentera, kan aldrig betraktas isolerat från det samhälle hon lever i. Sartre försöker därför kombinera sin existensialism med en marxistisk analys. Politiseringen når till slut till den graden att Sartre försvarar Sovjetunionens göranden och låtanden in blanco.

Men inte heller det ska bestå. I och med Sovjets ockupation av Ungern bryter Sartre med kommunismen. Istället hämtar han ny inspiration från och engagerar sig aktivt för olika anti-koloniala befrielserörelser, något som också kommer att påverka hans senare filosofiska verk.

Azars bok är en spännande läsning om hur en filosof färgas av sin samtid, samtidigt som han också färgar av sig på den. Det är hela tiden Sartres tankar och filosofi som står i fokus, vilket gör att människan Sartre inte får någon vidare uppmärksamhet. Ibland kan det kännas aningen frustrerande, eftersom man önskar förstå hur det kan komma sig att han ett par gånger gör sådana betydande uppbrott med sina tidigare åsikter.

Vilken relevans har då Sartre för dagens situation? Hans obändliga inställning i den koloniala frågan skulle utan tvekan kunna bidra med många intressanta aspekter inte bara när det gäller kriget i Irak, utan också i många andra nykoloniala internationella relationer. Men som så mycket annat krävs det också en utveckling av argumenten, som tar hänsyn till samtidens faktorer. Vågar man hoppas att Azar kan fördjupa en analys på det området i en kommande bok?