Alla bär vi hemligheter. En hemlighet kan vara en röd fläck på fastighetsmäklarens hals. En kärleksaffär. Men nu är det inte någon sådan historia som Kieri vill skildra. Nej, den röda fläcken försvinner förbi i cykelfart och blir en av flera hemligheter. Egentligen är det fel att kalla det för hemligheter. Kanske ska jag hellre summera det med saker, händelser vi helst vill glömma. För att ytterligare krångla till det: allt jobbigt vi önskar vara just hemligheter eftersom vi då inte skulle veta om dem. Allt ifrån byråkratiska papper som måste fyllas i, en före detta pojkvän till svälten i tredje världen.

Ett rött kyssmärke på halsen tillhör den enklare sortens problem som lätt går att dölja under en skjortkrage. Värre är det med hur det till exempel står till ute i världen. Katarina Kieris nya diktsamling kan ses som en samhällskritisk skildring som handlar om hur vi mår idag.

Kieri har gått från sköna naturskildringar till att närma sig det vardagliga, det urbana. Det är den största skillnad som skett från hennes tidigare diktsamlingar. Naturen finns fortfarande kvar, men det vackra bryts oftare av med "departementssekreterarna" eller kanske "bogvisir". Ord som skärs sig mot idyllen. Ord som skitar ned.

Redan i första dikten hamnar vi på Jysk Bäddlager. Det välkända butiksnamnet binder diktsamlingen till ett här och nu.

Människorna i Kieris dikter verkar trötta. De släpar sig tysta framåt. De drömmer om att våga släppa taget, ta tag sina drömmar, resa iväg med en orm runt halsen. Det jobbiga i att leva står dem upp i halsen. Ett sätt att slippa undan är att helt enkelt låtsas som att det regnar eller låsa in sig på toaletten och låta duschstrålen döva ljudet av den före detta pojkvännen som bankar på dörren.

Även de som väljer att se sitter passiva och väntar på att problemen ska lösa sig av sig själva:

Somliga kvinnor sparkar så frankt av sig skorna.
Somliga kvinnor packar upp matvarorna
och lägger sig i soffan och läser
som om ingenting har hänt.
Andra blir sittande vid fönstret i dagar, inväntande ett oförmodat töväder.

Dikterna utspelar sig under hösten eller vintern. De mörka, kalla årstiderna speglar människornas sinnesstämning, den dova tonen i samlingen men visar också att det är skönare att se på omvärlden när löv och snö döljer skräpet på marken. "Â… snön faller och man ser inte längre de överkörda djuren" Problemen finns plötsligt inte. Tryggt och bekvämt. Tövädret – våren, senare sommaren – blir något att se fram emot eftersom allt då kommer fram i ljuset och kanske kan lösas, men av samma anledning något att frukta.

"Bara att balansera sitt huvud genom vintern. Bara att koka sitt kaffe, lägga sina patienser." inleds en dikt. Hur många av oss känner inte igen hur en petitess kan stjäla en massa kraft som vi borde lägga på något viktigare. "Bara att hålla reda på repriserna" fortsätter Kieri sin lista. Kieri använder gärna uppräkningen som form.

Hur ska vi orka lösa de stora orättvisorna i världen när vi gäspar inför att koka en kopp kaffe? Det verkar hopplöst. Dikterna målar knappast upp någon glädjande bild av samtiden. Dessvärre känns den trovärdig.

Ibland verkar det som om Kieri själv blir trött på den här hopplösheten och vill lätta upp stämningen lite. Helt plötsligt kastas Mette Marit in i samlingen och berättaren undrar: "Har ni fått mask i era äpplen?" Då blir det bara dåligt.

Som humor fungerar i så fall kommentarer såsom: "Till Trädgårdsdags kan man skicka sina kronblad / i parfymerade kuvert och hoppas på svar i direktsändning" bättre. Då skattar jag åt den ångestfulla, passiva människan. Hela situationen blir absurd. Kommentarerna påminner om något hämtat från Kristina Lugns diktning.

Helst skulle vi vilja att någon annan kom och löste problemen åt oss. Kanske den åldrade poeten? Den åldrade poeten ramlar oförhappandes in på samma sätt som Mette Marit, men är för mig mera välkommen. Kieri förklarar inte. Jag känner mig tacksam, men ibland förvirrad.

Förutom uppräkningen, som Kieri gärna använder som form, förekommer också ofta en slags täta beskrivningar där ny information kastas in i varje mening. Bilderna avlöser snabbt varandra och kan vara svåra att sätta samman.

Den som gillade "Ur mitt lyckliga liv" kommer troligtvis även att gilla den här diktsamlingen. Det finns mycket i "Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals" att känna igen: den dova tonen, naturen, fåglarna, musikintresset. Det finns också något nytt att se fram emot. Dikterna, tycker jag, i många fall har blivit mer rakt på, även om Kieri för min del gärna skulle kunna bli ännu ett snäpp mer konkret.

I slutet av diktsamlingen försvinner mycket av det urbana, vardagliga och jag blir borttappad. Det är för mycket "katten runt het gröt". Kärnan hamnar ur sikte. Jag funderar ibland på om dikterna vill någonting mer än att bara vara vackra. Jag misstänker att det är så; att även Kieri bär en hemlighet.