Detta är ingen kokbok. Det man kanske skulle kunna kalla den är en lågmäld och med fötterna på jorden: self-help-book. Maria Küchen försöker bringa ordning i livet och för att göra det måste hon bestämma sig för vad det är som är viktigt. Det viktiga har hon funnit i vardagen och det är där hon har funnit rum för sin själ. I en tomat finns både skönhet och liv. Det gäller bara att ta sig tid att se tomaten, menar författaren.

Boken är inte alls ”new age”-ig. Den handlar mer om att man är sig själv nog när man steker pannkakor och därför med gott samvete kan gå upp i sitt pannkaksstekande utan att behöva tänka på något annat.

Pannkakor är svaret på det mesta för författaren. Det ska alltid finnas saker i kylen så att man kan svänga ihop en smet. Illustrationerna är spretiga teckningar som passar väl ihop med den lite naivistiska texten.

Visst är tomater vackra och potatisar förunderliga men det är inte alla förunnat att köpa den dyrare kravmärkta tomaten och heller inte alla förunnat att hinna studera dem innan de hackas i bitar. Författaren är medveten om sitt privilegium och jag inser väl att alla kan titta på en tomat istället för att titta på TV:n och att det nog kan vara nyttigt för oss alla att stanna upp ibland och se var vi gör med vår tid. Dock har nog de flesta allt för lite tid för att begrunda maten innan den lagas.

Tiden blir inte längre för att jag oroar mig för hur jag skall hinna med allt medan jag skalar potatis. Naturligtvis skall jag skala min potatis och sedan ta i tu med de andra sakerna men när jag skalar potatis så skalar jag potatis, menar Küchen, vilket hon ju kan ha rätt i.

Jag smyggillar den här boken. Inte för att jag inte redan visste att min tid kan utnyttjas smartare och att tomater är vackra men just för att någon har tagit sig tid att skriva ner dessa iakttagelser. Kanske skulle min tid utnyttjas bättre om jag läste något nyttigt på bussen men jag valde att läsa den här boken istället.