Jag vet inte om jag kan skriva en recension av Han Kangs roman Jag tar inte farväl. Jag vet inte om jag förstår den tillräckligt. Om jag kan för lite om författaren, om Sydkoreas historia. Om romanen ens är begriplig på något logiskt plan.

Författaren Gyeongha befinner sig i någon slags livskris. Hon har skrivit en bok om en massaker, och den berättelsen förföljer henne. Hon plågas av mardrömmar, undrar om hon håller på att förlora förståndet. Hon har förlorat sin familj, lite oklart hur, och lever isolerad i en liten lägenhet utan luftkonditionering under en värmebölja. Hon försöker skriva ner sina sista önskningar, som om livet är slut här.

Då nås hon av ett meddelande från en gammal vän. Inseon, före detta dokumentärfilmare, numera möbelsnickare och bosatt på ön Jeju, behöver hennes hjälp. Hon har vaknat upp på sjukhus i Seoul, efter att ha sågat av sig flera fingrar. Kvar på ön finns hennes vita fågel, Ama, och nu vill hon att Gyeongha ska ta sig dit och ge fågeln vatten och mat. Det måste ske genast om den ska ha någon chans att överleva.

Gyeongha ger sig iväg till Jeju, men det myckna snöandet gör det svårt att ta sig fram till Inseons isolerade hus. Hon kommer fram och finner fågeln död. Hon begraver den. Samtidigt verkar den leva. Och Inseon är där, fast hon är på sjukhus. Eller har hon dött av någon sorts komplikationer av sin skada? Eller är det kanske huvudpersonen Gyeongha som har dött, någonstans i snön eller tidigare?

I början av romanen berättar hon:

Sommaren det föregående året, då mitt privatliv hade börjat lösas upp som en sockerbit i ett glas vatten, när de riktiga avsked som senare skulle bli verklighet bara var föraningar, hade jag skrivit en roman med titeln ”Farväl”. Det var en berättelse om snö/en kvinna som smälte och försvann i snöslasket. Men det kan absolut inte vara det slutgiltiga avskedet.

Jag lyckas inte ens reda i grundläggande fakta. Enligt Han Kangs hemsida ska hon ha skrivit en novell med titeln ”Farväl” som fick ett pris 2018. På andra sidor om hennes hittar jag den inte. Och hur förhåller den sig till den fiktiva författarens text? Jag vet inte. Kanske är hon själv kvinnan som försvinner i snöslasket?

Det här är samtidigt långt ifrån en roman endast om enskilda individer. Om de går under så gör de det i en kamp med historiens övergrepp, med minnen som hotar att sluka det nuvarande. Gyeongha har som sagt skrivit om en massaker och det har påverkat henne på djupet. Tillsammans med vännen Inseon har hon planerat någon sorts minnesmonument baserat på de egna mardrömmarna om massakern. I drömmen rusar hon runt kring människoliknande svarta stubbar eller stolpar, någon sorts gravplats som håller på att slukas av tidvattnet.

Det visar sig att det var dessa stolpar som Inseon arbetade på när hon skadade sig, men också att massakrer präglat hennes liv på andra sätt. Hon flyttade till Jeju för att ta hand om sin åldrade mor, och föräldrarna var med om en massaker på ön som man under lång tid inte fått tala om eller minnas. Män kvinnor och barn har summariskt avrättats, kastats i havet eller staplats i nedlagda gruvor. Andra har fängslats och försvunnit.

Hur levar man med sådana minnen? Med att inte få minnas, men inte kunna glömma? Hur bär man minnen som inte är ens egna, ärvda minnen av det fruktansvärda?

Han Kang skriver poetiskt, med bilder man inte så lätt skakar av sig. Jag vet inte om jag fullt ut förstår det än, jag måste återvända till romanen och vrida och vända på den. Finns det någon sorts cirkelkomposition, ett slags spegeleffekt, där brutalitet och erfarenheter upprepar sig igen och igen?

Går det att skaka av sig historiens grymheter?