2023 kammade debutanten Tina Harnesk hem publikpriset Årets bok för Folk som sår i snö. Då skrev hon om det gamla strävsamma paret Máriddja och Biera. Den samiska identiteten och livet i norra Sverige var det bärande temat i boken.

Uppföljaren Mödramärg har alltså en hel del att leva upp till, skulle man kunna säga. Tina Harnesk stannar i den värld hon väl känner till och det är ett klokt beslut, för även jag som läsare känner mig direkt hemma i trakterna. Det är en trygghet som läsare att kunna lita på att författaren vet vad hon håller på med.

I Mödramärg vänder bibliotekarien Majalis hem till Vuojat efter närmare två decennier på Irland. Hennes föräldrar är döda och hon bär ett barn i magen som den blivande fadern i Dublin inte vet om. Det hade varit ett lämpligt tillfälle att göra upp med föräldrarna om hur ett rimligt föräldraskap ser ut, om det inte hade varit för att de var just döda.

Å ena sidan närmast helgonförklarar Majalis sin far Allan men har å andra sidan aldrig förlåtit sin mor Maud för hur hon valde att vara mor. Majalis har många åsikter om Mauds tillkortakommanden och hennes ilska var så stor att hon under åren i Irland aldrig var hemma och hälsade på sin mor som var ensam kvar efter faderns död. Men när Majalis boar inför sitt barns ankomst, hittar hon Mauds gamla dagböcker och börjar motvilligt att läsa, då får hon sig den ena tankeställaren efter den andra. Och i takt med att hennes egen mage växer, omprövar hon de sanningar om sina föräldrar som hon burit med sig genom livet.

De två grannarna, moderns kusin Stigga och den nyinflyttade skåningen Torsten, hade ett nära förhållande till Maud och sörjer henne djupt, var och en på sitt sätt. I början är Majalis extremt irriterad på deras bild av Maud som inte alls stämmer överens med hennes egen. Men efter ett tag börjar hon förstå vad det är de vill säga henne.

Tillsammans med Stigga och Torsten försöker Majalis stoppa exploateringen av deras trakt. I berget de bor på finns nämligen rika fyndigheter av uran som företaget Brising AB planerar att sätta tänderna i.

Romanen rymmer även parallellhistorien om Nienna som är en urmoder för Majalis släkt på mödernet och det är i hennes generation som förbannelsen sätter sig. Förbannelsen som innebär att man i släkten är dömd att förlora den man älskar. Nienna levde för 400 år sedan och redan då försökte hon stoppa exploateringen av de samiska markerna. Hon tar jobb som tolk på silverbruket och gör vad hon kan för att hindra brukspatronen och hans följe att slakta det heliga berget för att komma åt silvret.

Jag förstår varför Tina Harnesk har valt att ha med Nienna och silvergruvan, men personligen tycker jag att berättelsen om Majalis och hennes familj i nutid är intressant nog för att bära upp hela romanen. Tina Harnesk skriver oss inte på näsan varför Maud gjorde som hon gjorde, utan vi får upptäcka det i samma takt som Majalis. Niennas del av romanen ger ytterligare en dimension av moderskap och visar samtidigt att exploatering av Lapplands skatter och diskrimineringen av folk med samiskt ursprung inte är några nya påfund.

Tina Harnesk har ett speciellt sätt att skriva som jag känner igen från hennes första roman. Hon får mig att skratta och när jag har sänkt garden, kommer det sorgliga åt mig på ett sätt som faktiskt är ganska sällsynt i litteraturen.

Vill du le, skratta och bli varm i hjärtat samtidigt som du blir berörd och tvingas torka en tår eller två ur ögonvrån? Då är det här din bok!

Tips från min blogg:
Recension Folk som sår i snö https://punktslut.blog/2023/05/30/tina-harnesk-folk-som-sar-i-sno/

Intervju Tina Harnesk https://punktslut.blog/2023/06/08/nu-har-jag-hittat-min-berattarrost/