I många städer finns pampiga hus som ger plats för månghövdade symfoniorkestrar som framför klassisk musik. Majoriteten av besökarna som sätter sig i stolarna för att lyssna är vithåriga. Denna betraktelse har jag gjort många gånger när jag själv besökt konserthus för att njuta av en musikupplevelse. Ibland undrar jag om klassisk musik kommer att spelas när dagens förskolebarn är vithåriga.

En konsertupplevelse är väldigt direkt. Det är lätt att blunda och se bilder framför sig när sammansatta klanger från violiner, kontrabasar och oboer rusar in i örat. Känslor kan väckas till liv och för egen del har jag oftast stoppat ned en bunt pappersnäsdukar i fickan.

Boken Så funkar en orkester är riktad till den yngre läsaren. Författaren Mary Auld har gett ordet till den engelske dirigenten Simon Rattle. I en lättsam ton förklaras vilka instrument som brukar finnas i en symfoniorkester, hur musiker brukar väljas ut inför sina uppdrag och att dirigenten chefar över orkesterns arbete. I boken är det London Symphony Orchestra som presenteras.

De olika instrumenten har oftast en lång bakgrundshistoria men där fördjupar sig inte denna bok. I stället presenteras läsaren i korta drag för deras storlek och vilken effekt ett instrument kan ge – ljuva harmonier eller dramatik. På nästan samtliga uppslag refereras till en komposition där det nyss beskrivna instrumentet får en framtonad plats.

Många musikverk är uppbyggda som berättelser och här uppstår glädje i mig när jag finner att inte bara de mest sönderspelade klassiska musikstyckena blir omnämnda i boken. Musiktipset som lyfter fram en xylofon är kort och jag hoppas att du som läser detta just nu klickar på denna youtubelänk – en energikick av det coolare slaget, eller hur?

En introduktion till denna konstform för örat behöver inte vara krångligare än så här. Det är intressant att ta del av hur yrkesmusiker kan sättas samman för att framföra kompositioner som skapats för flera hundra år sedan. Många filmer förstärker stämningen i dramat med hjälp av klassisk musik. Mina tankar vandrar också till valet av musik som vänner och släktingar gjort i samband med högtider och begravningar. Jag tror banne mig att själen mår bra av såväl Jean Sibelius som David Bowie och det är precis detta som denna bok påminner om.