Är du trött på komplicerade historier som verkar alltför påfrestande, eller så pass långtråkiga att du glömmer bort huvudpersonernas namn efter att ha vänt det första bladet. I den stora romansamlingen som existerar i bibliotek runt om i landet så kan man säkerligen stöta på en och annan bok som är lika trög som farfar när han är ute med bilen på söndagar. Är du sugen på lite action hämtat direkt ur dagsläget, ja då ska du ta och läsa Grand slam.

Claes Holmström säger sig själv skriva om vardagen, vardagsrealism. I Grand slam får vi ta del av olika människors liv i en hissnande färd genom Australien till Europa och vidare till den amerikanske kontinenten. Det är realism såtillvida att Holmström studsar ner i dessa människors liv och speglar ett antal dagar utan att själv lägga sig i med moraliska pekpinnar. Gigi Perez en puertoricansk tennisstjärna i dubbel, Jimmy Hjort en avdankad rockstar från Sverige och en holländare, Wim, som brinner för sitt kall som Greenpeaceaktivist, är de tre liv som knyts samman i boken genom en rad underliga sammanträffanden.

Från knarkande backpackers till överflödiga fester, arrangerade av världens ledande vapenexportörer med kändisar som Lady Diana och Elton John, löper Holmström från bottenskick till toppskick i samhället utan att blinka och utan att dölja något.

Jag ser paralleller med Balzac, fransmannen som beskrev Paris som ett levande inferno, ett glödande bubblande träsk av begär efter pengar, lust och kärlek i flera romaner under 1800 talet. Paris är en miniatyrmodell av världen, ett ghetto som ruvar på människans dolda sidor, hämndbegär, apati och andra grymheter. Kärleken är grym och guldet är den enda vägen vidare upp i samhällsstegen. Holmström behandlar ungefär samma ämnen som Balzac och knyter dem till händelser som är hyfsat aktuella idag, precis som Balzac anknöt till sin epoks skeenden.

Det som skiljer de tre huvudrollsinnehavarna åt i Grand slam är egentligen inte mer än pengar. De lever under samma vardagstristess och de blir alla utsatta för livets både små och stora överraskningar. De tre figurerna går runt varandra och utsätter sig ständigt för otrevliga överraskningar, och sedan när de väl lyckas få kläm på saker och ting tar de återigen ett felsteg och vrickar foten.

Det Holmström verkar vilja framhäva är att människan verkar vara omedveten om sin egen historia, hon lär sig kort och gott inte av sina misstag. Han skulle lätt ha kunnat fortsätta skriva och skriva och skriva, eftersom det inte verkar finnas någon hejd på människans dumhet, hon lär sig inget och bryr sig inte om något än sig själv. Jag får känslan av att Holmström bara mal på för att han själv är totalt fångad av sina påhittade figurers dårskap.

Holmströms realism påträffas i de ingående och journalistliknande beskrivningarna om hur bl.a. Greenpeace fungerar, det dagsaktuella läget rörande olika u-länder inbördeskrig, vem som har vunnit Grand slam-turneringarna de senaste årtiondena, hur den illegala vapenexporten ser ut, etc. Huruvida Holmström har exakta källor till allt han nämner i sin roman låter jag vara osagt. Men visst, det finns mycket information att ta till sig, kanske en aning för mycket utfyllnadsliknande text ibland.