… då famlar vi i bokhyllan efter Elsa Beskows klassiker Petter och Lottas jul. Mer julstämning än den man får med Beskows tanter i det lilla, rara huset i Lillköping, någon gång runt förra sekelskiftet, är knappast möjligt att tänka sig.
Alla andra tider på året hör jag definitivt inte till den sortens vuxna som tycker att de böcker jag själv läste som barn, är de enda rätta för dagens ungar. Det är ett hån mot alla dagens barnboksförfattare, att bara förespråka klassiker. Tiden har inte stått stilla sedan Sveriges nationalhelgon Astrid Lindgren lämnade jordelivet och det kommer ständigt nytt på barnboksfronten som är minst lika bra, ibland till och med bättre!
Men när det är jul får man faktiskt vara både konservativ och sentimental. Så åt fanders med grundsatserna, nu blir det gammalt, klassiskt och något som jag själv älskade under mycket tidigt 70-tal.
Petter och Lotta, de föräldralösa stackarna, togs om hand av de tre tanterna Grön, Brun och Gredelin i den första boken i serien på fem (se nedan för den kompletta listan). Man får aldrig riktigt veta under vad för sorts förhållande tanterna levde tillsammans och lika lite får vi klarhet i hur vårdnaden om barnen såg ut.
Just boken om julfirandet, är jag väldigt förtjust i eftersom Petter och Lotta där får vara företagsamma och smarta. Första julen barnen är hos tanterna var de totalt aningslösa och fattade inte vad det var för hemlighetsmakeri som pågick.
För de hade inte reda på att det fanns något som hette julklappar.
De hade inte heller reda på att julklapparna levererades av en julbock, föregångaren till jultomten, och blev livrädda när den gjorde entré i det julpyntade finrummet. De uppmärksamma läsarna känner genast igen att det är farbror Blå som döljer sig bakom bock-utstyrseln.
Och strax efter sen julbocken hade gått kom farbror Blå in, och han tyckte att det var så förargligt att julbocken hade varit där just när han var ute ett tag.
När tant Gredelin på julaftons kväll nattar Petter och Lotta, berättar hon att julbocken är en förtrollad prins som bor långt inne i skogen. Barnen bestämmer sig för att söka upp honom under sommaren för att be honom ta med några klappar till tanterna nästa år. När ungarna någon gång på vårkanten äntligen lyckas komma iväg utan tant-sällskap, hittar de en man som har hand om en kolmila långt ute i skogen och är helt övertygade om att det måste vara den förtrollade prinsen.
Och kolaren sa, att nog kunde han lova att gå med de där julklapparna till tanterna på julafton, men Petter och Lotta finge allt själva göra i ordning sina paket, för han kunde omöjligt hinna skaffa julklappar till alla människor.
Lotta syr och virkar de julklappar hon ska ge bort och Petter täljer för brinnande livet. Med tant Gröns hjälp snickrar han dessutom en bokhylla av krokiga ekgrenar till farbror Blå. Anmärkningsvärt är namnet “en vildes bokhylla”, vilket tant Gredelin dessutom tycker är rätt missvisande eftersom ju vildar inte behöver några bokhyllor, då de ju inte kan läsa …
Finalen utspelas på julafton, då en lurvig julbock kommer inklampandes mitt i kaffedrickandet. Petter och Lotta tycker att den är större än förra året, men han har ju åtminstone rätt paket med sig, så de blir inte rädda. Genom motsatt dörr kommer ytterligare en julbok intrippandes – det är farbror Blå, som sätter bockskägget i halsen och tappar masken, både bokstavligen och mentalt! Det uppdagas att den förtrollade prinsen, aka julbock 1, egentligen är en simpel mjölkbonde som på sommaren bor i skogen och är kolare.
Och farbror Blå skrattade med, men han sa att han inte kunde förstå, att tant Gredelin ville inbilla barnen såna där tokigheter om en förtrollad prins i skogen. Och då sa tant Gredelin, att hon ju bara berättade en saga för barnen, och hon trodde att barnen begrep att det var en saga.
Det där tycker jag är berättelsens essens på något vis: barnen, varken Petter och Lotta eller de som vi läser för, ska inlullas i någon dravlig fantasivärld utan får veta hur det verkligen ligger till. Julbocken finns inte på riktigt, det är någon som vill dem väl som klätt ut sig för att roa dem. Barnen förväntar sig inte bara att få julklappar utan är själva aktiva och tillverkar gåvor till dem som står dem nära. Det gillade jag som barn, det gillar jag nu!
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
De fem böckerna i ordningen de kom ut:
Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin (1918)
Tant Bruns födelsedag (1925)
Petter och Lotta på äventyr (1929)
Farbror Blås nya båt (1942)
Petters och Lottas jul (1947)
BONUSLÄSNING: Kaj Attorp: Gredelins längtan (2002)
En vuxenversion om hur tanterna, barnen och den där Blå egentligen levde sina liv där i Lillköping. Att Grön var lesbisk och att Gredelin hade ett hemligt förhållande med Blå, blir uppenbart även i bilderna efter den läsningen.
Den som vill veta mer om författaren Elsa Beskow, kan läsa biografin Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria av Annika Persson som kom ut 2024 på Albert Bonniers förlag. www.albertbonniersforlag.se/bocker/295284/elsa-och-natanael-beskow/
Publicerad: 2025-12-24 00:00 / Uppdaterad: 2025-12-27 10:36
I lögnens tid
Göran Rosenberg
En kommentar
”Man får aldrig riktigt under vad för sorts förhållande tanterna levde tillsammans och lika lite får vi klarhet i hur vårdnaden om barnen såg ut.”
Jag tror att Beskow tog det för självklart att läsarna förstod att tanterna var tre ogifta systrar som levde tillsammans. Det var normen för ogifta kvinnor både när böckerna skrevs runt förra sekelskiftet, och under den tid de tilldrar sig, alltså cirka 50 år tidigare, i mitten på 1800-talet. (Tanternas gnabbande med varandra stämmer också väl överens med systrars jargong, skulle jag vilja säga.)
Vad vårdnaden om barnen beträffar så får de betraktas som fosterbarn, något som också var mycket vanligt vid den tiden och helt oreglerat. Inte heller behövde det anges eller registreras på något vis. Tvätt-Kristin, som barnen bodde hos innan tanterna tog över dem, var förmodligen en granne eller liknande som motvilligt tagit sig an barnen för att det inte fanns någon annan som erbjöd sig. Barn behövde inte ens vara föräldralösa (som Petter och Lotta uppenbarligen är) för att bo hos och fostras av vänner, släktingar eller grannar. Det räckte med att det var trångt i huset och att det fanns någon med mera plats som erbjöd sig att ta hand om ett eller flera överflödiga barn.
#
Kommentera