Jag missar tillkännagivandet av årets nobelpristagare i litteratur men läser det en kvart senare. Han Kang. En författare jag känner till men inte läst något av, inte har någon uppfattning om. Lite senare ska jag uträtta några ärenden och tar med mig några böcker som behöver lämnas tillbaka; en kort sväng på biblioteket är som en liten present. På ett litet bord har man ställt upp en presentation av Han Kang – och Den vita boken.

Det är en ganska liten och tunn volym, bara 120 ganska glest tryckta sidor, och flera av uppslagen upptas av fotografier, men anspråken är höga.

Det är höst och en koreansk kvinna befinner sig i en europeisk huvudstad för att skriva. Hon har en plan; hon ska skriva om vita saker men än så länge har det inte blivit något mer än den ursprungliga listan hon sammanställde på våren.

Lindor
Spädbarnsskjorta
Salt
Snö
Is
Måne
Ris
[…]

Hon skriver om skrivandet, hon skriver om staden, som förstörts och återuppbyggts, hon skriver om det som varit – och om det som kunde ha varit.

Det var en gång ett barn som föddes för tidigt och för långt från stadens sjukhus, en flicka som inte överlevde mer än ett par timmar. Det som skulle vara en lycklig tilldragelse för ett ungt par blev till sorg och tomhet, samtidigt som de blev en familj blev de en familj som sargades.

Det var en gång en flicka som var den andra dottern i den sargade familjen, som växte upp i skuggan av barnet som dött, som fick höra sin mors ”om bara” och tog det till sig. Hur hade det blivit om bara, om bara inte?

I korta betraktelser utifrån de vita orden närmar hon sig och fjärmar sig, kan tiden någonsin vara den rätta att gestalta smärtpunkten som definierat en? Att vara den som kanske finns till för att en annan inte gör det. En systers död ledde till en annan systers liv.

Men det som borde brännas känns kallt och stannar på ytan för mig. Det är vackra formuleringar men jag blir inte berörd. Det finns något pretentiöst och överlastat i det sparsmakade och texterna utifrån de i förväg bestämda rubrikerna påminner mig ganska mycket om associativa skrivövningar.

En del konstigheter får mig till och med vanvördigt att tänka ”upp flyga orden, tanken stilla står”. För mig förstärker också fotografierna från Han Kangs performance Thread känslan av att det rör sig om något konstruerat och regisserat, en uppvisning.

Senare läser jag en text av en kvinna som mött sig själv och sitt öde i just Den vita boken, hur hennes liv speglats och hur saker och ting fallit på plats när hon läst den. Det här är en bok för henne, inte för mig.