I min recension av Bergtagen – den första delen i Järvhögatrilogin – skriver jag om obehagskänslan som väcks av frasen ”det är bara så det är i Järvhöga”. Om hur otäckt det är när något är uppenbart väldigt fel, men ingen vill låtsas om det. Midnattsblot tar vid några månader efter första bokens slut, och […][...]
























