Utgiven | 2019 |
---|---|
ISBN | 9789186703943 |
Sidor | 277 |
Orginaltitel | Ponti |
Översättare | Amanda Svensson |
Först utgiven | 2018 |
Från 60-talet och framåt har alla bra skräckfilmer i grund och botten handlat om tillit. Både att personerna i den upptäcker att de inte kan lita på det samhälle, de människor, de miljöer de trodde var säkra, och att publiken därmed får fråga sig detsamma – men också att publiken måste lita på filmen, vara villig att släppa tanken ”Men det är ju bara en snubbe i gummimask och lite ketchup”, fast inte längre än till en viss punkt. Night of the Living Dead, där en zombifierad flicka hackar ihjäl sina föräldrar med en murslev medan Vietnamkriget härjar utanför bion, fick bli modell för tusentals DIY-lågbudgetfilmer världen över – filmer som några få blev förtrollade av medan branschen och samhället i stort förfasade sig och viftade bort de där avgrundsdjupa klyftorna filmerna hotade med.
Att en singaporeansk filmmakare i mitten av 70-talet, mitt uppe i Malaysias omvandling från krigsdrabbad koloni till modern tigerekonomi, skulle göra en serie filmer om en utsökt vacker men livsfarlig pontianak – tänk en blandning av vampyr och skogsrå, en förorättad kvinna som tar hämnd på hela världen, som är närmare ju tystare barnskriken är – låter alltså som om det borde vara sant, även om Sharlene Teo har hittat på just de här filmerna (det finns gott om riktiga pontianakfilmer om ni är nyfikna, jag blir det i alla fall).
Amisa, den vackra bondflickan som på 70-talet blir inkastad i en filmvärld som är långt ifrån någon Hollywooddröm, vars enda roll blev att spela ett monster som måste dö innan hon slutfört sitt uppdrag. Hennes dotter Szu, som 25 år senare måste leva ihop med en bitter mor som fortfarande för sig som en filmstjärna fast ingen sett hennes filmer och försörjer sig genom att påstå sig tala med de döda. Och Szus bästa vän Circe, som år 2020 jobbar som professionell influencer i ett hypermodernt Singapore och får i uppdrag att gräva i sin egen historia inför den ofrånkomliga rentvättade CGI-ade remaken. Alla jagade av något, alla tvungna att fråga vad de kan lita på när allt rör sig.
Dagens föroreningsnivåer är 164. Allmänheten rekommenderas att stanna inomhus eftersom detta är en nivå associerad med hälsorisker. Använd munskydd om du måste gå ut. Myndigheterna erbjuder sjukhusmasker på följande offentliga utlämningsplatser mellan 9.30 och 18.00 idag…
Greppet att ha tre huvudpersoner, tre berättare, i olika tider är förstås inte unikt, men Teo gör en poäng av det – alla tre berättarna har en egen historia som de andra två, hur väl de än tror sig känna henne, inte kan få tillgång till, inte kan förstå. Och hon skriver med en fantastisk detaljrikedom: dofter, smaker, smärtor, musiksnuttar, allt som kombineras till en svettig tryckande känsla av att något måste brista… Någon gång kan det kanske bli lite väl mycket Malaysia For Foreigners över det, men ändå – vi placeras så tydligt i tre helt olika världar som existerar på samma plats över drygt 40 år när både världen och människor förändras och ingen längre hör hur nära skriken är. Samtidigt blir det också lite romanens svaghet. Med tre olika berättare blir det svårt att knyta ihop alla trådar, att av tre separata delar göra en större helhet. Genom hela boken spökar något som går i arv från generation till generation, något oförlöst, något rasande över att inte få släppas lös, men hur snyggt slutet än är känns det som om romanen trampar vatten lite oftare än jag hade velat.
Kanske väntade jag mig mer av en skräckroman än Teo var intresserad av att skriva, kanske är vardagen skrämmande nog utan att behöva göra monstren övertydliga. Men det vi får är ändå en roman som klibbar fast i minnet. Jag litar på att hon vet vad hon gör.
Publicerad: 2019-09-12 00:00 / Uppdaterad: 2019-09-08 18:24
Inga kommentarer ännu
Kommentera