Kamerorna är på jämt, både fasta övervakningskameror och fjärrstyrda drönare, inte på grund av statens krav på insyn i privatlivet (även om det onekligen underlättar) utan av egen fri vilja. Det är ju viktigt att dela, att synas, att ha en reflektion i världen omkring sig. I en nära framtid där sociala medier tagit det logiska nästa steget bor författarparet Áki och Lenita i en liten stad på norra Island, och de borde vara lyckliga om det inte hade varit för den där metaforen. Så nu använder de sina mediekanaler för att bekriga varandra i stället.

Men det var ju bara en metafor. De satt i varsin kammare och skrev sina respektive romaner i helt olika stilar med helt olika idéer och helt olika målsättningar, men på något vis råkade de båda konstruera en huvudperson som var en ung ensamkommande flykting vid namn Ahmed (eller Ákmeð på isländska dårå, utlänningar får dras med de namn man kan uttala) som radikaliseras och dör. När de båda släpper sina romaner samtidigt leder det förstås till stor Kulturdebatt™ där alla som räknas har en åsikt om exakt hur de här romanerna ska utläsas (åtminstone tills ett nytt ämne dyker upp och de båda snabbt glöms bort), men också till slutet på deras förhållande. Så nu sitter de i stället i varsin ända av stan utan att kunna skriva något mer och taggar varandra varje gång de knullar någon annan framför kamerorna för att hämnas. Men samtidigt planerar någon en förändring – det slutgiltiga terrordådet, eller om det nu är ett konstverk, det som stänger ner eller öppnar upp den sköna nya värld vi valt åt oss en gång för alla. Vad händer då?

Det är något i den där krocken mellan det självgoda och det omvärldsblinda som har fröet till en stor samtidsroman i sig. Från det nordvästra hörnet av ett stängt Europa som bara bryr sig om sina privata angelägenheter kan ju icke-europeer bara användas just som metaforer och stridsäpplen, något egenvärde har de förstås inte när vi reducerat samhället till en enda autofiltrerande selfiefest. Terrorismen är ju den perfekta 2000-talshandlingen, en bön om att bli sedd och bli viral. Dumhet blir en riktigt kul satir, lite som en korsning mellan E.M. Forsters The Machine Stops och Black Mirror utspelad på DN:s kultursida, men som jag också ganska snart irriterar mig lite på. Varenda karaktär här är så outhärdligt självupptagen och, tja, dum att jag redan efter 30 sidor vill se dem dö, eller åtminstone se hela den här tyckonomidystopin gå under i flammor. Till viss del är det säkert poängen, men när alla inblandade är så uppenbara schackpjäser i Örn Norðdahls lustmord håller det inte riktigt som roman. Ironin: när han satiriserar självupptagenheten, enkelspårigheten, tråkigheten borde det gå att åtminstone skymta något bortom det. Annars riskerar romanen tyvärr att bli precis lika kortlivad som något annat kultursides- eller Facebookinlägg man lajkar och retweetar innan debatten hittar nästa ämne.