Vad ska vi göra imorgon då, frågade jag.

Imorgon ska vi bara springa, säger Åke.

Och springs det görs det i denna bok. Jorden runt flera gånger om. Bokens jag och hens kompis Åke sitter i ett trapphus och tar igen sig. Inatt var de ute och sprang. De sprang förbi Island med dess mullrande vulkan, de rände vidare mot Grönland, Grötland och Kamomilla stad. Det går inte att skriva om denna bilderbok utan att nämna illustratören Sara Lundberg. Hennes bilder ger berättelsen djup. När barnen sitter och hänger i sitt trapphus är bilderna fotolika. När det springs är illustrationerna tecknade i någon slags collageteknik. Friare, vildare, öppnare. Bägge sorterna är lika bra. Språket är poetiskt och självklart.

Vi sprang med full fart nerför.
Vi sprang till huset där vi bor.
Alla var inne och tittade på TV, men på en balkong,
i 3:an, stod ett par kraftiga damer som vi inte sett förut,
de lagade hjulet på en cykel, en hund satt bredvid.
Vi vinkade, och de höjde cigaretterna.

Så befriande att ett par tjocka damer på en balkong får röka cigaretter i dagens barnbokslitteratur. Bara så där i förbifarten springer ett par barn förbi i kvällningen och gör iakttagelsen. Alla länder, land och ställen som besöks. Ovannämnda samt Legoland, Mumindalen, Döda havet (där alla lever), solen, månen… Jag hissnar och görs glad. Språket är närvarande och luftigt. Det lämnas mellanrum i boken där samtalen kan komma in.

Vi gick in. I trappen var det mörkt, men vi tände ljuset.
Vi hörde rösterna från TV-apparaterna som trängde ut.
Vi var lite törstiga nu.

Men vi kände att våra ben var starka, och fotsulorna.

Att Vi springer är nominerad till Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok känns rätt. Det är en bok fylld av fantasi, spring och filosofi. En historia där varenda rad är utmejslad och självklar. Jag tror jag tar och springer ut i natten med sikte på himlavalvet. Tillsammans med en vän såklart. Och vi ska erövra, utöva och vara snabba. Himlen ska vara vår fond. Stjärnorna ska stråla under våra sulor.