Utgiven | 2013 |
---|---|
ISBN | 9789100134129 |
Sidor | 795 |
Översättare | Boo Cassel |
Vad skulle hända om John F Kennedy inte blev skjuten av Lee Harvey Oswald den 22 november 1963? Skulle världen bli en bättre plats? Och framför allt: om du hade chansen att åka tillbaka i tiden och ändra på det, skulle du göra det?
Al Templeton har hittat en hemlig portal i lagret på sin restaurang. När du går igenom den är det inte längre 2011, utan den 9 september 1958, och klockan är 11.58. Portalen är inte bara en spännande möjlighet att resa i tiden, här uppenbarar sig förstås även möjligheten att förändra historien. Om inte John F Kennedy dött hade vi aldrig haft Vietnamkriget, och världen skulle bli en så mycket bättre plats. Så resonerar Al, som nu är döende i lungcancer och all sin efterforskning till trots inte hinner göra något åt saken. Det vilar på Jack Epping att åka tillbaka…
Nu är det inte bara mordet på Kennedy som behöver förändras: gräver du kommer det alltid fram fler tragedier, stora som små, som du vill ändra på. Frågan är bara vad som utlöser fjärilseffekten, det vill säga ett vingslag på ena stället som orsakar en orkan på andra sidan jorden…
Personligen har jag ända sedan jag såg Tillbaka till framtiden-filmerna och Terminator under min uppväxt fascinerats av och älskat berättelser med tidsresor. Den här boken är inget undantag. Jag kastar mig välvilligt över Kings tegelsten, som han hade planer på att skriva redan 1972 men som kommit till först nu. King är känd för att inte kunna sålla i sina texter och därigenom bli tjatig, hur bra storyn än är. Och det tycker jag ofta att den är. Jag vet att det skämtas om King som den som tömt ut alla ämnen och till slut skriver om gräsklipparen som fick liv och började mörda sin omgivning, men om vi ser till hans klassiker är till exempel Jurkjyrkogården och Det fortfarande favoriter hos mig; historier som lever om i min hjärna och fascinerar med sina frågeställningar om liv och död, godhet och ondska.
Men nej, det behövs inte 700 sidor för att berätta den här berättelsen. En redaktör hade med fördel kunnat använda sin machete. King är också svag för klyschor; ibland blir hela världen som en nidbild från femtiotalet. Nu råkar det ju vara just slutet av femtiotalet och början av sextiotalet som mycket av den här romanen utspelar sig i, så hans förmåga att beskriva denna oskuldsfulla tid med sin sexistiska kvinnosyn och rasistiska värdegrund, och alltjämt en slags trevlig ”vi låser inte ytterdörren”-mentalitet, kommer väl till sin rätt.
Nog tycker jag också att det i Kings klyschor finns stor behållning emellanåt. Klyschor är ju klyschor för att de språkligen är uttjatade som bilder, men också för att de bygger på sanning och något allmänmänskligt. (Förutom det där med en manlig karaktär som aldrig gråter. Det är ju bara fjantigt.) Just det allmänmänskliga tycker jag mig alltid finna i Kings böcker, och det är antagligen därför (och för att jag gillar att bli rädd) som jag återvänder gång på gång, trots stundtals överlastat och rent av löjligt berättarspråk.
Den sexistiska kvinnosynen måste faktiskt nämnas. Hur väl den än passar in i sextiotalet, så gör det mig hemskt trött att gång på gång läsa om kvinnor med diverse ofördelaktigheter utseendemässigt och i karaktärsdrag. En rödhårig tjej blir oreflekterat en ”morotsknopp”, en mäktig kvinna tilldelas hals som fladdrar som en drake, och otaliga kvinnor där det bara måste poängteras hur stor röv de har, passerar revy. Efter ett tag inser jag att Stephen King är född 1947. Han var ung på sextiotalet, och det är de värderingarna som format honom. Tugg, tugg alltså, och jag får för allas trevnad försöka identifiera mig med den manlige hjälten, i vars (icke tydligt porträtterade) famn kvinnor faller handlöst.
En klar vinning med en man från 2011 som dyker upp 1958, är förstås krocken mellan vår tid och denna. Det är roligt att få sjunka ner i ett samhälle med telefonister, människor som röker som borstbindare överallt utan att tänka på några som helst hälsoaspekter, inget internet men heller ingen förening som ser till att miljön och luften vi andas mår bra. Ett överflöd av käcka skyltar med diverse samhällsinformation från den tiden gör mig visserligen lite övermätt, men det är kul med kontrasten som infinner sig när jag sen tittar upp efter att ha läst några timmar, och ser vår tids skyltar i ett annat ljus. Som blev jag tidsresenär i min egen tid. ”Fritt wi-fi” utlovar de till exempel på stationen i Alvesta. Om jag vill veta mer kan jag fotografera av en kod till min iPhone. Är inte det science fiction, så vet jag inte vad som vore det.
En annan rolig sak är blinkningen till gamla alster. För vilken bok utspelade sig i just slutet av femtiotalet? Där en liten kille som hette George blev brutalt mördad av någon som liknade en clown?… Som vanligt drar King dock sina blinkningar lite för långt, precis som bihistorien, som förstås måste vara med för att ge kött på benen till deckarhistorien. Men ändå! Hundra sidor hade kunnat kapas.
Ja, deckarhistoria, eller spänningsroman, skulle jag vilja kalla detta. Den som väntar sig skräck blir besviken. Även om det förekommer lite bestialiska mord i periferin.
Så hur var det med Kennedy nu då? Kan vi vara säkra på att Oswald gjorde det själv? Och går det att komma som tidsresenär och skapa sig ett liv i sextiotalet, utan att fjärilseffekten sätts igång? Ja, som vanligt är tidsresor mer komplicerade än vi kunnat önska oss, och precis som i Terminator är det svårt att ändra utgången. Framtiden är nämligen ”obändig”, och vill inte låta sig ändras hur som helst… Men skam den som ger sig, tänker jag, när jag läst ut boken utan att skumma, och en helt ny träningsvärk har infunnit sig i handlederna.
Publicerad: 2013-12-04 00:00 / Uppdaterad: 2013-11-29 23:23
En kommentar
[…] Idag recenserar jag på dagensbok! Senaste Stephen King. Både gillar och stör mig… Läs recensionen här. […]
#
Kommentera eller pinga (trackback).