Efter tre alltmer irriterade mejl om att Emmi vill säga upp sin tidskriftsprenumeration, känner sig Leo tvungen att upplysa henne om att han heter Leike, medan hon försöker mejla tidskriften Like. ”Du är den tredje som skriver till mig för att säga upp sin prenumeration. Tidningen måste verkligen ha blivit dålig.”

Nio månader senare lyckas hon få med honom i ett massmejlutskick där hon önskar god jul och gott nytt år, och av privata skäl som förklaras långt senare lackar Leo ur. Vilket leder till ett ganska intresseväckande utbyte av sarkasmer, ännu en sammanblandning med tidskriften Like och … på något sätt en vänskap eller kanske romans mellan två personer som aldrig träffats, men som bor i samma stad och av olika skäl har behov av en alltmer uppslukande brevväxling.

För det är ju i princip en modern brevroman Daniel Glattauer har skrivit. Hela berättelsen består av mejl, och det fungerar förvånansvärt livskraftigt och bra. Somliga skulle säkert säga att Emmi och Leo är alldeles för välformulerade för att vara trovärdiga, men det tycker inte jag. (Jag hade istället det motsatta problemet med Gunilla Bergenstens Konsten att vara otrogen på Facebook, där alla skulle skriva så imponerande kvickt, fast jag bara tyckte det blev trivialt och idiotiskt.) En hel del människor skriver faktiskt bra, och det ska väl kanske till två lite litterära personer för att bli så besatta av sin egen brevväxling och bilderna de gör sig av varandra?

Det är intressant att se hur olika den här romanen marknadsförs i olika utgåvor och inte minst i olika länder. På ursprungsspråket tyska ser den ofta lite dystert romantisk ut och heter Gut gegen Nordwind – vad jag förstås ungefär ”Bra mot nordanvinden” (jo, det verkar logiskt när man läst boken). På engelska däremot heter den Love virtually och ser definitivt ut som chick-lit. Den svenska utgåvan får man väl säga ligger närmare de engelskspråkiga.

Även om det handlar om någon form av romans så tycker jag ändå chick-lit-vibbarna ger lite fel signaler. Inbox (1) följer vare sig handlingsformeln eller stilen jag förknippar med chick-lit riktigt. Visst står en relation som suger in läsaren i centrum, och visst finns det ofta en kvickhet i språket som är klart underhållande, men att enbart ge läsaren orden de båda huvudpersonerna väljer att delge varandra (plus att Glattauer slänger in ytterligare ett element mot slutet som jag inte riktigt kan förlika mig med; exakt vad vore väl osportsligt att avslöja här), det känns betydligt intressantare och mer nyskapande än något i alla fall jag förknippar med chick-lit.

För den som är textorienterad och lätt förälskar sig i andras ord har Inbox (1) nog både igenkänning, en smula romantiskt skimmer och en hel del intressanta reflexioner att erbjuda. Vad är det som gör att det ofta är så mycket lättare att uttrycka sig uppriktigt i text? Hur konstruerad är egentligen den där uppriktigheten? Och vilken bäring har de personligheter och relationer vi skapar på nätet ute i ”verkligheten”? Vad händer när världarna krockar?