När jag fick antologin Ätstört i min hand ville jag direkt låna och läsa den. Jag sträckläste boken och blev väldigt berörd. Det kändes otroligt befriande att läsa så många texter som handlade om kroppsnormer och ätstörningar kopplat till feminism. Tyvärr är vi nog många kvinnor och tjejer som har eller har haft en störd relation till vår kropp och till mat. Därför känns denna antologi väldigt angelägen och viktig. Kvinnors kroppar har alltid varit något som på olika sätt ska disciplineras och därför är det viktigt att röster kring detta blir hörda. Syftet med boken är delvis att de som i vanliga fall betraktas som offer/patienter får sätta ord på sin ätstörda eller feta historia och leverera sin egen analys. När Dagensbok frågade om jag ville recensera boken svarade jag direkt ”Ja!” Jag började skriva, började om och började om… texten blev för personlig, jag började tänka på mitt eget och mina vänners förhållande till kroppen och mat. Jag kommer att göra några nedslag i boken, men absolut inte beröra allt trots att jag finner alla texter läsvärda.

Redaktörerna problematiserar inledningsvis den stigmatiserade synen på fetma och hur denna laddas med negativa värderingar som t ex karaktärssvaghet och moralisk underlägsenhet, vilket är något som gynnar ”viktindustrin”. Detta känner jag är en central aspekt när det handlar om mat och makt, det är någon som vinner på en disciplinering av kvinnors (och mäns) kroppar. Det handlar både om en ekonomisk vinst men också om en ”strukturell” vinst, kroppar som avviker från normen bestraffas eller nedvärderas. ”Vad händer om feta tar sig rätten att vara just feta, utan det obligatoriska löftet om bot och bättring?” Redaktörerna ifrågasätter den gängse bilden av ätstörda som sjuka och offer och sätter strålkastaren på motståndet, aggressionen och kraften. Är det smala alla vill bli eller går det att förstå ätstörningar på andra sätt? Maria Ahlsdotter tar i sin text ”Om den feministiska befrielsens uteblivenhet” upp just detta, att den feministiska kunskapen inte befriade henne från kroppsnojor. Ahlsdotter skriver;

Feminismen med all teori och aktivism har alltså aldrig kunnat ta sig så långt in i mitt liv att den nått kylskåpet eller toalettstolen (…) Under mina genusstudier tittade vi med avsmak på stereotypiseringen av den kvinnliga kroppen i media. Vi kände oss smarta och lättade när vi (…) introducerades i förståelsen i att normer för utseende naturligtvis är kontextuellt bundna och i ständig förvandling. Och att hur det nu kommer sig så innebär dessa normer automatiskt att kvinnors kroppar ständigt måste modifieras, tuktas och kontrolleras. Där, precis där, borde det ha hänt – befrielsen från känslan av att vara fast i träsket av mat-kontroll-vikt-kontroll borde ha varit inom räckhåll. Men i stället hände… ingenting.

I boken finns ett samtal mellan tre personer som bloggar om ätstörningar och kroppsnojor. De menar att bloggandet kan vara en typ av aktivism även om deras syften med bloggandet till en början inte var att bedriva politisk aktivism. Maria Andersson Vogel säger i samtalet:

Jag tänker att det sätter ord på någonting som fortfarande är en ganska tyst kunskap. Det är först det senaste året som jag egentligen har börjat prata om det som en ätstörning eller ätstördhet (…) Jag tror att sätta ord på någonting är det första steget för att man ska kunna göra någonting över huvud taget: kan man benämna så kan man också förändra, man kan agera utifrån det, man kan driva opinion och politik (…).

I samtalet diskuterar bloggarna begreppet ”det privata är politiskt” och huruvida det är sorgligt att det fortfarande är så, men samtalet vänder till att konstatera att det kanske behöver börja i det privata för att belysas på andra sätt och att det inte behöver vara fel att en engagerar sig i sådant som rör en själv.

Amanda Carlsson berättar i sin text ”Sjuk i huvet eller kanske inte ändå…” om Socialstyrelsens och Folkhälsoinstitutets rapporter från 90-talet som baseras på utredningar om vad som orsakar ätstörningar och hur dessa kan åtgärdas. Ätstörningar presenterades som en individuell sjukdom och orsakerna till ätstörningarna söktes enbart hos de ätstörda personerna, utan någon strukturell analys. Trots att dessa utredningar gjordes för tjugo år sedan, skriver Carlsson att detta fortfarande är den förhärskande synen på ätstörningar på Nationellt kunskapscentrum för ätstörningar.

Och i fokus är fortfarande den sjuka individen, som verkar existera utanför samhället i övrigt, i en värld där tankar på strukturer, förtryck och livsvillkor eller handlingsmöjligheter är totalt ovidkommande.

Från ett feministiskt perspektiv ifrågasätts fokuset på den ätstörda utanför en samhällelig och kulturell kontext. Carlsson frågar sig om det inte är normalt att vara ätstörd i en värld där de flesta kvinnor strävar efter att kontrollera sin vikt och kropp?

I antologin finns även bidrag av mer poetiskt och essäartad karaktär. Den ena av dessa texter som jag vill lyfta fram är Ulrika Dahls ”Finn Fem(me) fel”. Jag kan inte kortfattat beskriva texten så att jag gör den rättvisa utan väljer istället några delar från texten:

Det finns stunder när det personliga inte är politiskt. Jag promenerar runt avgrunden som är ätstördhetens historia som jag promenerade runt kakburkskanten, rädd nu, som då, att jag ska falla igen om jag lyfter på locket. Ätstörd är oftast en efterkonstruktion jag är frisk nu hon är patetisk, hon skriker alltid efter hjälp, hon är narcissisistisk, hon är besatt av sin yta, sin (o)formliga form, sin omättliga hunger. Sinnessjuk av sin skam.” (sid 108). ”Mascaratårarna, svettdropparna. Jag? Du också? Mm… jag med. Är du bra nu? Javisst, det var förr. Eller… min hungrande blick i hennes… nej. Det går nog aldrig över helt. Vi är alkoholister på en öde ö, vi är de med de tomma skafferierna.

I den andra texten av mer poetisk karaktär, ”Benrangel och genuskrångel”, får vi genom Tova Gerges och Maria Margareta Österholms queera blick möta ätstörda flickor inom litteraturen. Mellan mötena med de litterära flickorna får vi möta författarnas ”vi” och deras bekännelser:

Vi bekänner vår utsatthet i skolan: sex år av dagliga trakasserier, tre år av social utestängning. Vi bekänner nu att vi också har haft lindrigare ätstörningar i dryga seklet av vårt sammanlagda liv. Samt att vi skulle tycka att det var en bra idé att kräkas upp mat om vi inte visste att det var sjukdomsklassat beteende. Allt detta tillhör vårt kriminalregister. Fortsatta bekännelser: vi är offer, vi är en flicka som vaknat utan trosor och inte minns vad som har hänt (…) Genom att göra något läsbart utsätter vi våra kroppar för en läsart. Vi säger läs oss, så fläker vi ut oss. Bekännelse sexton, tio och tolv. Vi är mediokra självskadare. Vi kom knappt ens igenom huden när vi skulle försöka oss på att skära. Misslyckad till och med som destruktiv flicka. Oftast visserligen någonting att fira med glasstårta. Bara vi inte äter för mycket och måste straffa oss själva med en veckas obemärkt självsvält. Sånt händer oss, hände oss oftare förr, men ändå. Och en feminist får ju stå med skammen när hon vet bättre.

Jag njuter av att läsa deras text, deras lek med orden varvat med mötena med de litterära karaktärerna och författarnas analys.

Under vår hetsläsning har vi inte någonsin mött en flicka som inte skaver. De gör det i både handling och form. Dra upp en gräns precis varsomhelst och de är på väg över den. Vi säger därför: Ge oss fler anorexiromaner, fler litterära skärsår, flickor i omöjlighet men rörelse.

Till sist vill jag nämna Karin Kaj Olssons ”Manifest för mobbade underklassfetton”. Olsson benämner sig som en queer fettaktivist som vill krossa smalhetsnormer. Här är första punkten i manifestet: ”

SE DE STÖRRE SAMMANHANGEN OCH AVSLÖJA FETTFOBISKA NORMER – Viktindustrin, sockerindustrin, medelsklass- och vithetsnormer, kapitalism, könsnormer. Räck ett fett fuck you-finger åt allt som strävar efter att hålla dig bedövad, nertryckt, få dig att hata dig själv och inte orka göra uppror.