Klara och Jonte är den nionde delen i serien om Klara och den första för mig. Att jag inte har läst de tidigare delarna påverkar inte min läsning speciellt mycket. Det går lätt att ta sig in i handlingen och den bakgrundsinformation jag behöver för att hänga med i svängarna får jag.

Star, Klaras ponny, kom med på köpet när halvsystern Lisa skulle få sin häst Olle. Då var Star en illa skött, oriden och busig ponny, men nu är han såklart världens bästa. Klara är 13 år, hennes mamma och pappa är skilda sen ett par år tillbaka och Klara bor tillsammans med mamman och den nya mannen Lasse och hans dotter Lisa som är ett år äldre. I Klaras klass går Jonte som hon träffade på ett ridläger i somras och som därefter började i samma klass. Och det är honom som mycket kretsar kring i Klara och Jonte.

Nu är det höstlov, löven börjar falla från träden och frosten kommer krypande. Jonte ringer Klara och stämmer träff med henne vid bron som ligger mitt emellan deras hus. Klara rider förstås dit på Star och Jonte kommer på den isabellfärgade Daisy. Med sig har han sin bror Peter och en kille som Klara aldrig har träffat. Det visar sig vara Sandro, Jontes halvkusin, och hans ponny Trollet. Sandro ska börja i deras klass efter lovet eftersom hans pappa precis har dött och han har flyttat hem till Jonte och Peter.

Sandro är den trevligaste, snällaste och sötaste kille Klara har träffat. Han har mörka ögon och långt indianhår. Men Klara är ju egentligen kär i Jonte. Eller är hon verkligen det? För på senare tid har Jonte börjat sluta bry sig om Klara, han ler inte mot henne på samma sätt och vill aldrig träffas. När han sedan helt slutar att gå till skolan och bara slänger på luren i Klaras öra förstår hon ingenting.

Relationen mellan Sandor och Klara djupnar. Och varför skulle hon inte kunna rida ut med honom när Jonte ändå inte har tid och lust att träffa Klara? Sandor är ensam och känner sig fortfarande vilse hemma hos Jontes familj. Pappans dödsfall och det faktum att Sandor plötsligt står utan vuxna i sitt liv tycker jag inte riktigt tas om hand. Att som så ung stå utan båda sina föräldrar och dessutom hamna hos en tydligt bipolär kvinna, som Jontes mamma uppenbarligen är, måste följas upp och tas ansvar för på ett sätt som inte sker i Jonte och Klara. Det hade funnits andra, mindre drastiska och enkla lösningar än döda föräldrar för att få in Sandor i berättelsen.

Trots dessa brister är det en väl avvägd berättelse som handlar om hästar och kärlek utan att låta det ena ämnet köra över det andra. Det märks att Pia Hagmar har stor erfarenhet av att skriva för unga och om hästar. Den enda invändning mot kärlekshistorien som jag skulle kunna ha är att trettonåringar inte har så seriösa förhållanden som Klara och Jonte har. Men hästägare är vana att ta stort ansvar för sig själva och sina hästar och det skyndar troligtvis på mognandet. Däremot visar Pia Hagmar på hur lätt missförstånd uppstår.

Klara och Jonte är en riktig bladvändare för en hästboksälskare som jag och jag är glad över att jag har nästa del i serien, Klara för start, med mig i väskan att slänga mig över.