Daniel ”Skippy” Juster är 14 år gammal. Han pluggar på en av de äldsta (och enligt vissa mest prestigefulla) katolska privatskolorna i Dublin. Nu faller han plötsligt död ner på lokala kafét och med sina sista krafter och en krossad donut skriver han namnet på flickan han är kär i.

Det här är en komedi. Typ.

Nu spolar vi tillbaka, lär känna alla karaktärerna och sätter igång alltihop igen så det kan rulla mot slutet vi tror vi redan vet. Skippy och de andra grabbarna på internatskolan, flickorna på den andra privatskolan mittemot, lärarna som en gång pluggade här själva och nu är fast här resten av livet, föräldrarna som ska ge sina barn ett bra liv kosta vad det kosta vill… alla de där som tror att de är huvudpersonen i sin historia och agerar därefter. Trots att ingen av dem är nöjd med den, och ingen riktigt vet vilken genre de hamnat i.

”˜What did you expect?’
Howard ponders this. ”˜I suppose – this sounds stupid, but I suppose I thought there’d be more of a narrative arc.’ Seeing Farley’s blank look, he elaborates: ”˜A direction. A point. A sense that it’s not just a bunch of days piling up on top of each other.

Nu har de en termin att ta sig igenom, en jubileumskonsert att sätta upp, en värld att förstå, som bara blir mer komplicerad ju mer de upptäcker av den. Skippy ska förälska sig i och möta (i den ordningen) Lori. Howard ska frestas. Skolbarn ska upptäcka att de kan sälja sin ADHD-medicin som knark. Alla ska misstänka men inte anklaga prästerna för sexuella övergrepp (det är ju en katolsk skola, och alla läser tidningarna). Optimus Prime ska resa i tid och rymd. Unga irländare ska utgå från att världen fungerar som i amerikanska TV-serier, fo shizzle. Tonårsgraviditeter, ätstörningar, misshandel, missbruk och misstag ska passera revy. Till slut ska en 14-årig pojke dö, och hans vänner ska gripa till hjälp av både keltiska älvor och Jesus och kvantfysik i en sista rasande förhoppning att livet kanske är som Harry Potter.

Och det är fortfarande en komedi. Jag lovar. Hela den här jävla världen är väl ett skämt? Och då är väl allt möjligt?

That the world, in short, is teenaged. It’s quite a frightening admission to have to make. It feels like a capitulation into anarchy, frankly.

Murray griper över mycket, sträcker ut storyn över ett halvdussin huvudpersoner och 660 sidor, börjar med ond bråd död och socialrealism och låter den sedan spinna högre och längre och djupare än vad som borde vara möjligt – in i sagan, in i science fiction, in i vad hans huvudpersoner än kan gräva fram för att förklara sina liv, och någonstans därinne finns hela tiden historian själv, historian som levande väsen som formar allt, som gör oss alla till de vi är men också håller oss fast i det vi inte vill vara. Ungdomen där allt är möjligt, där man kanske – kanske – bokstavligen kan flytta hela universum med en dum poplåt eller en trevande kyss. Han griper över mycket, men han vet vad han gör; alla de där olika historierna, på flera olika plan, betyder något, spelar olika små melodier i en symfoni som till slut flyter ihop i finalen, någonstans mellan Stephen King och Zadie Smith och Vladimir Nabokov.

Skippy dör, den biten är inte rolig. Men det var länge sen jag hade ett så brett leende i ansiktet som jag har i slutet av boken. Det är såna här böcker man ska läsa om sommaren, stora tjocka böcker som man aldrig vill lägga ifrån sig, som man inte vill ska ta slut. Det är ett sorgligt skämt, men det är ju så jävla härligt.