Att vara i fysisk kamp med annan människa. Att bli slagen, eller angripen på annat sätt. Det vanliga slappa dagdrömmandet avbryts, och man finner sig plötsligt materialiserad i en situation.

Jag blir torr i munnen. Koncentrerad, för jag är inte full. Det är en varm dag. En påträngande fysisk upplevelse, en annan människas spända kropp mot de känsliga handflatorna. Försöker hålla fast. Situationen är något kritisk, för jag ansvarar också för andra människors om inte liv, så åtminstone hälsa. Polisen är på väg, men fortfarande långt ifrån. Det kommer att ta dem minst en kvart att komma hit. Vad tänker jag? Vet inte riktigt. Jag är djupt koncentrerad, närmast i ett meditativt tillstånd. Attackerna är något sånär jämnt rytmiska, pulserande. Det är ingen pendelsrörelse som man kan vila i. I den här situationen kan man inte vila någonstans. Det evigt malande, inre disträa pladdret avbryts inte, det fortsätter men är ett annat. Monologen har mist all den ombonande luddighet som man bekvämt kan fördriva hela dagar i. Nu är den kall och blank. Främmande. Man hör den svävande ovanför en. Pladdret urskiljer plötsligt tystnaden.

Efteråt känner jag mig upprymd. Det var en djupt obehaglig situation, förnedrande i sin krasshet och kroppslighet. Mitt tänkande jag stötte på ett övermäktigt hinder och reagerade med att på ett patetiskt sätt börja mala på tomgång, desperat. Ändå, jag är de närmaste dagarna full av liv. Det jag upplevt var motsatt den erfarenhet som Göran Palm beskriver i dikten ”Havet”:

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Under de femton minuterna lösgjorde sig kontexten runt mitt medvetande. Det var en slags carpe diem-upplevelse. Jag tänker nu i efterhand på den ryske litteraturteoretikern Sklovskijs idé om ”främmandegöringen”, det litterära grepp som genom en ”medvetet försvårad form”, friktion, främmandegör och på så sätt förmår läsaren att på ett nytt sätt uppleva den återgivna verkligheten. Att se med nya ögon. Under femton minuter var jag utsatt för en verklig främmandegöring och jag upplevde mig själv på nytt. Jag tänker också på Heideggers idé om att man endast i ångesten, genom att tappa fotfästet ifrån de olika varandena – man ”svävar i ångest” –, möter det varande i sin allhet.

Allt det där är naturligtvis teoretiseringar och abstraktioner som är allt det som de femton minuterna inte var. Jag tänkte inte på Sklovskij och Heidegger. Jag tänkte inte heller på att jag inte tänkte på Sklovskij och Heidegger. Jag tänkte inte heller på att jag inte tänkte på att jag inte tänkte på Sklovskij och Heidegger. Jag brukar i och för sig inte tänka på Sklovskij och Heidegger – inte heller det tänkte jag på. Jag brukar tänka på vilka filmer jag ska köpa, och hur de kommer se ut när de står i bokhyllan. Det tänkte jag inte på. Jag brukar tänka på god mat som jag ska köpa. Det tänkte jag inte på. Jag brukar tänka på vilka saker jag ska uträtta, och framför allt på det jag kommer att vinna i form av olika slags kapital. Inget av detta tänkte jag på.

En carpe diem-upplevelse alltså. Det låter storslaget. Det var en sublim upplevelse, i ordets rätta romantiska bemärkelse. Också en radikal erfarenhet i den mening att medvetandet plötsligt blev vaket, sensibelt. Allt det undflyende, fega, drömmande, lata, självupptagna i mitt medvetande rycktes loss från mig, stängdes in i en bubbla som svävade ovanför mitt huvud, hejdlöst pladdrande. Ord utan innehåll. Betecknande utan betecknat.

Ändå. Denna upplevelse av att befinna sig i nuet; detta nu, denna närvaro som man ständigt uppmanas, av sig själv och andra, att sträva efter och som blivit själva definitionen på att att vara levande, vad innebär allt det egentligen? Något helt annat än liv tror jag. Livet levs aldrig i de absoluta ögonblicken som snarare utgör avbrott, undantag. Livet är alltid fördröjning och uppskjutning. Att se havet och tycka att det ser ut som en målning. Var det verkligen liv jag var uppfylld av dagarna efteråt? Det tror jag inte. Snarare motsatsen. Jag kände en svart eufori över att ha sluppit undan en kort stund.