Einars ord har fastnat i halsen och alla de frågor som han vill ha svar på ligger och trycker hårt bakom bröstbenet. Det är med ett hackigt och närmast krampaktigt språk som Erik Grundström gestaltar den 15-årige pojkens förtvivlade kamp med orden i boken Glöm inte kannibalerna.

Själva ramhistorien skulle kunna utspelas vart som helst: Einar bor tillsammans med sin djupt olycklige mamma i en frireligiös by i Norrland. Den unga pojken har gått vilse i frågor som rör faderns försvinnade på missionsresa i Afrika och varför mamman slår istället för att smeka.

Einar flyr ständigt till sin låtsasvärld. Där berättas en hjältehistoria om hur pappan skulle få kannibalerna att sluta äta varandra nere i Afrikabyn och om en präktig nymamma som heter Elisabeth, som inte slår honom utan snällt hjälper till med läxorna.

Då Einars mamma åter välkomnas in i församlingen efter att ha varit smutskastad sedan faderns försvinnande, öppnas även en ljusning för Einar. Pastorn upptäcker snart att Einar bär på en religiös kraft och ger honom ordet under ett ungdomsmöte.

Den 15-årige pojkens uppbyggda frustration öser ur honom, orden kommer till honom som i trans och åhörarna blir alldeles hänförda. Einars liv förändras, han blir sedd som ett underbarn som är utvald av Jesus. Själv menar han ödmjukt att hans historier bara är påhitt. Det enda som verkligen är på riktigt för honom är hans kärlek till pastorns dotter, Veronika. Deras samvaro blir alltmer intensiv medan församlingen övervakar dem som hökar.

Genom att Einar börjar hitta fram till orden så kommer han också stegvis närmare sina anhöriga. Men fortfarande finns det mycket som är outtalat och olöst i hans huvud. Det här gör att man redan nu väntar med spänning på hur det ska gå för Einar i nästa bok i Erik Grundströms hittills mycket imponerande romantriptyk.