Den litterära turismen har de senaste åren slagit igenom på bred front. Runt om i Sverige och världen kuskar folk omkring för att se Arns Västergötland, Leopold Blooms Dublin, Anne Rice-vampyrernas New Orleans eller Robert Langdons och Sophie Neveus Louvren. Problemet – om det ska kallas ett problem när det nu varken tycks genera arrangörer eller resenärer – är ju att ingen av de där personerna faktiskt funnit.
Men det är nu en gång så att fiktiva personer tenderar att fascinera mer än verkliga. Det är bland annat därför åtminstone den här popkulturnörden har svårt att inse storheten i allsköns dokusåpor. Vem skulle inte tusen gånger hellre vilja vara en genomtänkt fiktiv karaktär än någon helt vanlig idiot utslängd eller instängd på vad som nu gäller för säsongen? Ha smarta repliker, en högre mening, en sensmoral och ett avslut där rättvisa skipas, eventuell dygd belönas, alla får varann och inte ett öga är torrt?
Jag kan läsa hur många universitetskurser i historia som helst. Jag är fortfarande urusel på årtal, kungar, krig och det mesta som ytligt sett brukar förknippas med ämnet. Saker fastnar så ogärna om de inte får liv. Och liv, ja, det får historien onekligen oftare i romaner och filmer än i skolsalar.
Det romerska imperiet, kolonialismen och slaveriet, utvandringen, amerikanska inbördeskriget eller till och med neanderthalarna – vad vore de utan Jag, Claudius, Rötter, Scarlett O’Hara, Karl Oskar och Kristina eller, i ärligenhetens namn, den något uttjatat sexualliberala stenåldersflickan Ayla? Betydligt blekare.
En helt annan fråga är förstås om de vore sannare. Mer nyanserade och rättroget uppfattade? Det är svårare att säga, och det varierar säkert åtskilligt. Säkert är att de där tidsperioderna, skeendena och människorna skulle engagera betydligt färre. Och engagemang är väl, om inte annat, en väldigt bra start.
Men så krävs det förstås också till exempel att någon litteraturvetare, någon gång, stannar upp mitt i gyttret av symboler i Mörkrets hjärta och tänker att herreminskapare, det här har ju faktiskt hänt på riktigt. Anledningen till att man inte fullt ut kunnat fastslå en förebild för romanens bestialiske kolonisatör Kurtz är inte att det saknades en sådan person i det Kongo som vid slutet av 1800-talet styrdes som den belgiske kungens privata egendom. Anledningen är att där fanns för många människor som Kurtz.
Och har man en gång, i sällskap av Mobergs utvandrare, föreställt sig hur det vore att lämna allt välbekant så långt bakom sig att det knappt gick att föreställa sig att återvända, för möjligheten att själv få bestämma över sitt arbete och sina tankar, för att få se sina barn gå mätta och friska och okrökta, ja, då har man nog kommit en bra bit med att förstå både historien och en och annan nutida medmänniska.
Publicerad: 2008-06-20 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-10 20:12
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).