Litteraturen är full med outsiders. De där som inte riktigt passar in, som gräver ner sig i sin egen annorlundahet och gladeligen går under där.

If there is one thing a literary education is good for it is to fill you with a sense of doom. There is nothing quite like a vivid imagination for sapping a person’s courage. I read the diary of Anne Frank, I become Anne Frank. As for others, they could feel plenty of terror, cringe in corners, sweat with fear, but as soon as the danger had passed it was as if it had never happened, and they trotted cheerfully on.

De andra är i det här fallet vår berättares medmedborgare i ett nedkört kvarter i Boston på 60-talet. Firmin föds i källaren till ett rörigt antikvariat. Hans vagga fodras med sönderrivna sidor ur Finnegan’s Wake, och eftersom han ignoreras av sin alkoholiserade mor och förtrycks av sina syskon får han lov att klara sig själv från början – det trettonde barnet till en mor med tolv bröst.

Jo, han är en råtta.

Nöden har ingen lag; Firmin börjar äta böcker. Och sedan börjar han läsa böcker. Och när de andra råttorna blir stora och starka och ger sig ut i världen för att äta och bli överkörda på gatan stannar Firmin kvar i sin källare, världens smartaste och ensammaste råtta, som inte kan annat än att fortsätta sluka hela världslitteraturen – från de Stora Romanerna ner till religiösa pamfletter, outgivna sf-noveller, sedan länge motbevisade medicinska teorier och världskartor. Han lär sig själv att läsa, kritisera, diskutera, tolka… men som råtta har han ju ingen att diskutera med. De andra råttorna undviker honom och han dem, och eftersom datorer med sina fjäderlätta tangentbord inte uppfunnits än och han inte kan tala i annat än pipanden har han inget sätt att umgås med människor heller; han är för klen för att trycka ner tangenterna på en skrivmaskin. Såvitt alla andra ser är han bara en råtta att förgifta eller stampa på. Länge består hans hela värld av böcker och den lokala biografen. Tills den dag han möter en tvillingsjäl…

Det är väldigt svårt att förklara Firmins trollkraft. Jag kan namndroppa, om ni vill; Firmin är en tragikomiskare Anteckningar från källarhålet filtrerad genom Fritz the Cat. Den är som vad Auster försökte och misslyckades med att göra i Timbuktu. Den är som Hrabals En alltför högljudd ensamhet ur råttans synvinkel – samma källare, samma böcker, samma utanförperspektiv, samma vittnesmål om litteraturens sprängkraft som kan riktas både inåt och utåt.

Ändå har Savage skapat något helt unikt här. En huvudperson (huvudråtta?) som kunde blivit outhärdligt söt men i stället blir en av de mest berörande antihjältehistorier jag läst på länge. Den börjar som svart humor och vrider sedan åt skruvarna kapitel för kapitel tills vi inser att detta aldrig kan sluta väl. Helvetet, som Jean-Paul Sartre påpekade, är ju andra råttor. (Förlåt.) Men detta är ändå en av de mest varma, omskakande och mänskliga berättelser jag läst på länge. Firmin stannar hos mig väldigt länge, och jag tänker inte ringa Anticimex.