Hur hanterar man den där känslan av att det kommer att gå åt skogen, redan när man läst första sidan i en bok? Är det ens någon vits att engageras sig i huvudkaraktären när det redan finns tydliga tecken på att detta aldrig slutar väl?

Vigilante ger olycksbådande signaler mycket tidigt och utspelar sig i ett regntyngt Göteborg där Marcus har fått nog. Han har fått nog av att "ingen skärper sig", som han säger, och blir själv den hämnare som utmäter straff och dömer.

Det som är utmärkande för Marcus är att han inte tyngs av sitt samvete men inte heller av de sociala spärrar som vårt samhäller byggs upp av. Marcus skäms inte. Han är fokuserad och trött på alla idioter. Det är möjligt att han helt saknar förmågan att bry sig om på ett djupare plan men det är han inte ensam om.

Det finns en svårighet med att huvudpersonen i en bok inte är sympatisk. Få böcker har klarat av den nöten men där är Per Lagerkvists Dvärgen ett gott exempel.

Jag gillar ju egentligen att ha någon att heja på och det får jag inte i Vigilante. Istället sitter jag krampaktigt och hoppas på att inget ska hända. Kanske blir han inte påkommen. Kanske kommer han på att det inte är värt det, kanske kan de övriga karaktärerna ta över huvudhandlingen. Kanske…

Frågan är ju vad som händer om man en dag slutar upp att bete sig. Om man låter sina impulser styra och inte längre ljuger för att det är smidigast så.

Det är intressant att fundera över men frågan får inte sitt svar i Vigilante. Inte heller ställs den på sin spets.

Det är lite synd om Marcus. Han är lite avskyvärd men han är också ganska frånvarande. Jag vet inte riktigt hur han tänker och jag kan inte med hans hjälp leva mig in i en värld där jag utmanar min egen mänsklighet. Jag är inte förtjust i American Psycho men bokens huvudperson ger mig ändå en inblick i sin sjuka värld på ett mycket skrämmande sätt.

Men visst, detta är inte riktigt min genre. Jag gillar Modesty Blaise. Det definierar mig nog mer som en mjukis med Robin Hood-komplex än en person med smak för smaskiga thrillers. Detta är visserligen föga smaskigt men väcker ändå frågor om var mänsklighet börjar och slutar och det intresserar mig.