Har ni någonsin vaknat upp ur en dröm och nästan tyckt er kunna minnas den?

Men minnesbilden är diffus och främmande och när man sen försöker urskilja den tynar den liksom bort. Det går inte att få fatt i dem, bilderna och känslorna finns kvar men de går varken att se eller känna. En hinna mellan dig och världen där under lakanen.

En självskriven historia som din hjärna komponerat utan dig och som ingen någonsin kommer att ta del av. Liksom en av dessa flyktiga drömmar cirkulerar den största skriften av dem alla runt omkring oss. Skrifternas skrift och böckernas bok. Det författade men oskrivna epos om oss själva som aldrig kan tryckas på pränt i sin helhet. Den "Runda boken" spänner över alla medier, bitar av den finns antecknade, nedplitade utdrag och slarviga anteckningar.

En anteckningsbok här, baksidan på ett kvitto där, ett citat eller en konversation.

Biblar och dödahavsrullar i all ära, men de är alla materialiserade, sinnliga och bundna av sitt eget format. Den oskrivna "Den runda boken" går inte att precisera fullt ut, bokstävernas baksidor, radernas mellanrum, antimaterien bakom texten, de kan inte sammanfogas till en direkt enhet.

Men i denna upplaga från det sista decenniet i det förra seklet har tre unga själar lyckats fånga vissa strömmingar ur denna kontinuerligt expanderande berättelse. De kallar dessa lyckträffar av närkontakt för "spöken", eller som fackterm "ghosts". Ni vet de där ögonblicken då vi genom vår ytterst mänskliga förmåga att kunna kommunicera, lyckas slå an samma ton eller nerv hos varandra vid exakt rätt ögonblick. En idé runt ett bord, i en passionerad kyss eller i känslan av att tillsammans förlora något kärt. Givetvis är deras tolkningar ljusår ifrån den sanna innebörden av den vindlande flod av ord som ständigt genomsyrar kosmos, men precis som med de tynande drömmarna i morgonljuset glider naturligtvis alla försök att fånga sådana oss alla ur händerna. Under de förutsättningarna är "Den runda boken" ett mästerverk i all sin intrikata enkelhet och fria form.

Tre unga mäns egensinnigt törstiga jakt efter litteraturens, talets och tankens heliga Graal och en dröm som inte går att fånga.

Det här är deras version.

Men hur löser man då en sådan utmaning rent praktiskt?

Att komponera en bok utan början eller slut och som dessutom har flera författare som skriver samma historia samtidigt, tycks marigt, nästintill omöjligt, därför medföljer också en radda förslag och idéer på hur detta verk skall läsas. Ett urval av dessa förklaras här nedan.

Olika lösningar på problemet:

• Färgskalor och klang: Med flera författare och berättarröster blir kompositionen givetvis besynnerlig, åtminstone är det svårt att urskilja vem som säger, tänker, eller skriver vad. Detta har man löst med att likt Rimbaud klä ord i färg. Dock utan att färgerna laddas med något symbolvärde. Istället har var författare en färg och eventuellt en klang (musikalisk ton som utan lyrisk form framhäver författarens person ljudlöst) som förtydligar skeendet där författarnas tankar och idéer flätas samman till ett.

• Konstruktion: Hederliga pappersark tycks ligga skaparna varmt om hjärtat. Bokens sidor är tänkta att fästas kring en så kallad Lässtav. En stav som numer kan fås i såväl behandlad ek som furu men som i originalutgåva (av finansiella skäl) stöpts i svart hårdplast med kromade ändar i metall. En nyare variant av lässtaven (2005:an) har även tillbehöret läslampa i vardera änden.

• När har man egentligen läst färdigt? Svaret är mycket enkelt, det har man inte. "Den runda boken" är ju inte för inte just rund av någon annan anledning än att den är ständigt pågående. Detta kan tyckas vara högst irrationellt och det är sant, det är det. Men logik hör inte den stora berättelsen till. Matematiska utsvävningar som kalkyler eller filosofiska analyser över var det börjar och slutar undanbedes med omsorg för er psykiska hälsa. Det är en hjärtats skrift.

Mycket av "Den runda boken" har kommit till under konversationer och tankeexperiment som spelats in på kassettband som det bjöds på den tiden. Alltså har en del av själva idén med "Den runda boken" gått förlorad då den omvandlats till enbart det skrivna ordet. Men någon annan lösning tycktes inte gå att nå, lika mycket faller ju bort i en enbart muntligt överförd version. Vem vet? Kanske kan vi i framtiden finna en kombinerad väg att gå. Till dess väntar jag med spänning på talboksversionen med de ofärdiga sessionerna.

Mitt eget favoritparti är även det ögonblick som enligt mig karakteriserar vad allt handlar om:

Under en natt i en svagt upplyst lägenhet i en liten mellansvensk stad sitter författarna och funderar över huruvida läsarna kommer att uppfatta dem där de sitter på golvet runt en bandare. För säkerhets skull vänder de sig allihop mot ett av hörnen i taket och vinkar till oss.