Jag läser den i små stycken, små stunder utspridda över många veckor. Jag blir så trött i huvudet av den lille mannens bestyr. Jag blir så förvirrad. Verkligheten vrids alldeles lagom långt för att upprätthålla en normalitet samtidigt som det absurda tränger in. Jag tycker synd om den lille mannen, jag blir arg på honom, jag känner med hans stackars lilla fru, jag irriteras av hans överspända dotter, jag fruktar den allseende Doris.

Den lille mannen är fången i byråkratin, på departementet. Där finns ändlösa korridorer, avdelningar som dyker upp och försvinner, enarmade män som lurar i hissarna… och den fantastiska Doris, världens mest eftertraktade sekreterare. Stämningen är Kafkaartad, om än en smula mer hysterisk.

Den lille mannen har flera dilemman: var står bilen, hur pratar man med tonårssöner, var gömde jag pistolen från ministermordet…

Larsson första roman är tätt skriven, hårt driven, absurd och mycket rolig. Den lille mannens irrfärder engagerar och roar samtidigt som de speglar stämningen i "världens kanske mest utvecklade land", som den lille mannen uttrycker sig. Ministermord, nepotism och otrohet – grå byråkrater på divaner och grötkokande tålmodiga mödrar.

Allt finns.

Det är en fröjd att följa den lille mannen och hans äventyr, Larsson har verkligen lyckats fånga den totala förvirring som ibland uppstår, och genom att vrida verkligheten, eller kanske bara se den på ett annat sätt, får han läsaren att känna att kanske är det min verklighet det är fel på. Kanske är den lille mannen den enda sansade i en hysterisk händelsekarusell.

Livet är inte lätt. Det är kontentan.