Catharina Gripenbergs diktning har lyfts fram som något särdeles märkligt och storartat,liksom också en mindre vetande radioredaktör talade om en sann gudagnista till poet. Föralldel har jag hört Gripenberg recitera sina dikter och det är hon i sanning rätt bra på, när man mer dras åt ytan än reflekterar över innehållet, ohjälpligt som man vill hinna på de ynka femtio sekunder desto mer fästa sig vid budskapet så är allt redan över och nästa dikt tagit vid, mest som hon då bara låter gullig, i textväg blir ändå hennes diktning mer tvivelaktig, minsann.

Hon är sedan en tid aktuell med sin andra diktsvit, "Ödemjuka belles lettres från en till en", och som titeln redan säger är hon lite lekfull, men dessvärre vill det stanna vid det. För mig blir hennes diktlek aldrig särdeles rolig, att hon stundom än kan te sig finurlig i sina formuleringar, att jag väl kan tänka mig att läsare lätt blir förtjusta i dem, ty dikterna besitter ett slags publikfrieri och försöker vara barnsligt vuxna, sådant som smälter hjärtan, men det verkar dessvärre bara vara en liten del av dikterna som går upp mot hennes enstaka bästa formuleringar.

Vad värre egentligen, näst varje dikt brister ungefär på halvvägs i dikten, dessutom i fel ända, att den börjar smått lovande och kör helt fast i någon mer styv formulering mot slutet, slår en knut på sig själv lagom innan hennes halvblyga slutknorr skulle göra under, då som det vill rycka till hos mig som läsare, och rycker naturligtvis till på fel sätt, inte av något sådant som skall utmana.

Hon vill också medvetet angripa det logiska och naturliga, varför hennes diktning lätt framstår som förnuftsvidrig, kanske t.o.m. av en lätt surrealism härom, eller just som dikterna också besitter en rätt barnslig livsglädje att de snarare drar halvt åt dadaismen, men ändå inte. Det saknas något monumentalt för att det ska peka åt ett underliggande allvar, som dadaismen nog i grunden förutsätter, den hagen vill bli tom här, allt det glättiga i dada har ju en mer allvarsam grundton, att det måste bryta igenom ifall inte en dylik text ska te sig som en självdöd produkt. Ett allvar finns stundom hos Gripenberg, men endast mest om läsaren går med på att göra hennes jobb, gör texten till något mer än av hennes infall att skriva orimligheter, bjuder till med att omsätta den mot ett allvar.

Gripenberg gillar spegelvända resonemang, leker med skuggor dito, ger sig om drömsekvenser och nämner konstiga ekon, inte som Gripenberg knappast själv nånsin tänkt sig texten som dadaistisk, nej, hon har bara skrivit den, utan att leka färdigt, i en lek som jag inte fann mig, när textens brister hela tiden vill göra sig hörda, brister som andra iofs kan uppleva som en styrka, som något bra, därmed inte heller låter djupet gå förlorat i dikterna, för budskap finns det ju nämligen alltid i dikter. När så många andra säger att hennes diktning är av det nästbästa på jorden klingar endast ett otal onda varningsklockor hos mig, som var mycket starkare än det eko hon jämt vill återkomma till. Jag gillar då inte ett eko som blev fjantigt.