Sagan om ringen är den första delen av trilogin om härskarringen. Här tar äventyret sin början. De tre delarna i trilogin kan knappast kallas fristående och slutet på Sagan om ringen såväl som Sagan om de två tornen är inte långt ifrån att kunna kallas en klassisk ”cliffhanger”. Trilogin är ju egentligen skriven som en bok, men av utgivningsskäl uppdelad i tre delar, därför har jag valt att recensera hela trilogin som en bok.

Från hobernas land Fylke beger sig Frodo iväg mot Mordor för att förgöra den onda härskarringen. Resan går igenom såväl Vattnadal som Morias gruvor och alvernas land Lothlórien. De stöter på vägen på både orcher (eller vättar, beroende på översättare), svarta ryttare och annat otyg.Medan Bilbo till formen mer är lik en barnsaga så är trilogin om härskarringen en mer vuxen bok, den ligger litet närmare fantasy-genren än vad Bilbo gjorde, men klarar konststycket att ändå fortfarande vara en saga, vilket är någonting bra om du frågar mig. Jag kallar gärna bra fantasy för sagor, emedan dålig får behålla etiketten fantasy.

Egentligen tycker jag att trilogin är bättre än Bilbo, bokens största svaghet är Tolkiens förkärlek för att återge visor, visorna är rimmade, inte speciellt bra och drar ner tempot avsevärt. Tolkien gör det till en del av Midgårdsfolken, deras fascination för sånger, det blir ett av deras starkaste karaktärsdrag. Personligen är jag varken svag för musikaler vad gäller film eller teater, uppenbarligen inte heller vad gäller böcker. Som tur var är det mest sådant i Sagan om ringen, det blir mer sparsmakat i de två följande delarna. Det är min stora invändning, men ibland irriterar jag mig litet också på hur Gandalf framställs, som någon form av Sagan om ringens egen Zeb Macahan. Ni kommer väl ihåg hur Luke kunde rida i flera avsnitt och hamna i en knipa och hur Zeb sedan fick reda på detta och på sin superhäst kunde rida till samma plats på bara bråkdelen av ett avsnitt, samma förmåga tycks ibland Gandalf ha, han är räddaren i nöden, när allt tycks förlorat kommer Gandalf in i handlingen och visar vilken hjälte han är. Å andra sidan är väl detta en stor del av charmen med Gandalf, men ibland blir det liksom litet mycket.

Ibland känns det också som att historien tappar i tempo, sagan känns litet för ofokuserad helt enkelt. Jag tror inte jag behöver rekommendera den här boken, antingen har man läst den eller så är man väl medveten om att man borde läsa den.