Hur jag så snabbt som möjligt ska kunna lägga vantarna på The Hallmarked Man har tagit pinsamt mycket tid och energi det senaste … året? Längre? Sen långt innan boken hade en officiell titel, när den bara var ”Strike 8” hos nätbokhandlarna. Borde jag skärpa mig och skaffa någon form av läsplatta? Kan jag börja […][...]

Det är en morgon som så många andra morgnar men ändå inte. Det är hennes sista dag på Jamaica, åtminstone för den här gången. Hon vaknar tidigt bredvid honom, funderar på vad som väckt henne, tar långsamt in mer och mer av rummet och omgivningen och låter tankarna vandra. Allt ger associationer, allt väcker minnen […][...]

Det är spännande med äldre barnböcker. Vad gör tidens tand med dem? De riktigt gamla folksagorna Snövit och Prinsessan på ärten är egentligen riktigt mossiga men jag läser dem ändå då och då tillsammans med barn. Det blir ett viktigt historiskt perspektiv och det kan bli riktigt viktiga och spännande diskussioner kring hur tiderna förändras. […][...]

Fjorton noveller om människor som lever sina liv i ensamhet och gemenskap. Eller känner ensamhet i gemenskap eller gemenskap i sin ensamhet. De flesta karaktärer är något bitska, tilltufsade, kanske bortvalda eller får dra lass åt andra. Ofta upplever de sig oförstådda av omgivningen – de känner sig värda mera uppmärksamhet och respekt. Något gör […][...]

Är man en tyskspråkig författare, ingår det kanske bland plikterna att någon gång skriva om samhället så som det såg ut i Tredje Riket. Att levandegöra atmosfären eller människorna under 1930- och 1940-talet. Antalet människoöden som skulle kunna gestaltas i romankonsten är utan att överdriva oändligt. Om Daniel Kehlmann känt en plikt att skriva om […][...]

Det är en överväldigande tanke att människan skulle vara evolutionens krona på verket. Blev det inte bättre än så? Diktjaget i Axel Winqvists tredje diktsamling Kåta blommor ligger i sängen och diktar, till ljudet av datorns surrande och bland smulor av knäckebröd. Samlingen inleds med att diktjaget proklamerar sin närvaro: ”kära medborgare, här har ni […][...]

Bostadsannonser på Hemnet och Booli ger vid handen att svensken är försiktig med färg och form hemma. Räta vinklar och beige på lite ljusare beige. Annat är det i filmer av Pedro Almodóvar. Köken är klädda i kakelskivor mättade med grönt, rött och guld. Självklart även blått. Härligt. Nåväl, jag har kommit att omfamna minimalism […][...]

Bonsai börjar med slutet. Julio finns, men Emilia finns inte mer. Hon dog och han blev ensam kvar, men sanningen är att han var ensam många år innan hon dog. Bonsai är en berättelse om Julio, hans liv nu, och hans liv då. Tillsammans med Emilia. Och litteraturen. Det finns en tid i livet som […][...]

Tara Selter har fastnat i den artonde november. Vad hon än gör kommer hon aldrig till den nittonde och när den artonde återigen gryr är det bara hon som minns samtalen och händelserna och det hon skaffat under dagen har en tendens att försvinna. Boken börjar fyra månader in i denna märkliga tideräkning och Tara […][...]

Elly Griffiths verkar köra någon sorts varannan boks-princip med romanerna om polisen Harbinder Kaur. I den andra boken fick vi stifta bekantskap med Natalka, Benedict och Edwin, en vacker ukrainska med ett hemvårdsföretag, en före detta munk med en kaffekiosk på stranden och en pensionerad BBC-programvärd. I tredje boken, Blödande hjärtan, gjorde Harbinder karriär i […][...]