Johan Norberg har skrivit en bok på engelska, Progress, som belyser välkända problemområden från nya synvinklar. Den extrema fattigdomen har minskat kraftigt sedan den industriella revolutionens begynnelse. En miljard människor levde i extrem fattigdom 1820, nu beräknas de vara 700 miljoner till antalet.

If this does not sound like progress, you should note that in 1820, the world only had around sixty million people who did not live in extreme poverty. So the risk of living in poverty has been reduced from ninety-four per cent to less than eleven per cent.

Men varför kan vi inte rädda de elva procenten? Frågan är angelägen och bör ageras på, men även Johan Norbergs perspektiv behövs. Det inger hopp och bäddar för nödvändiga diskussioner om vilka faktorer som troligen leder rätt och vilka som bevisligen inte gör det. Man bör alltså hålla båda tankarna i huvudet samtidigt.

Progress är pedagogiskt uppbyggd med tio tematiska kapitel: Mat, Hygien, Medellivslängd, Fattigdom, Våld, Miljön, Läskunnighet, Frihet, Jämlikhet samt, avslutningsvis, Nästa generation. Dessutom finns en introduktion med titeln The good old days are now samt en epilog, So why are you still not convinced?

Den här typen av faktaböcker hotar att bli siffer- och tabelltunga, men även om vissa av kapitlen drar i den riktningen, är helheten flyhänt skriven. Det är roligt att läsa. Johan Norberg använder skickligt personliga människoöden och konkreta händelseförlopp för att illustrera sina resonemang. Tabellerna är förhållandevis få, jag räknar till 13 på 246 sidor.

Vart och ett av temakapitlen är genomarbetade och övertygande. Men den röda tråden, tesen att mänskliga fri- och rättigheter och liberalt öppna ekonomier obevekligen gör tillvaron bättre för människor, skymtar endast fram då och då. På så vis är Progress betydligt mindre en pamflett än vad boken Till världskapitalismens lov var.

I sitt förord skriver visserligen Johan Norberg att man inte ska läsa boken som en uppmaning till liknöjdhet. Han påpekar att det finns en verklig risk för bakslag om vi inte förmår se vilka framsteg vi faktiskt har gjort. Men överlag är Johan Norbergs polemiska grepp mjukt. Han är medveten om att han, liksom förut Hans Rosling, talar till en publik som är fullproppad med föreställningar om jordens snara undergång, med därtill hörande faktaresistens.

Varför har vi då så svårt att tro på budskap av det här slaget? Johan Norberg ger en rad svar i det avslutande kapitlet. Medierna, trogna sin inre logik, förmedlar huvudsakligen negativa nyheter. Människan är genetiskt kodad att främst ta till sig hotbilder, det ökar överlevnadsförmågan. Politiska rörelser vill vinna oss med skräckscenarier. I en snabbt föränderlig värld har tankebilden om ”den gamla goda tiden” vuxit sig allt starkare, något som Zygmunt Baumann uppmärksammat i Retrotopia.

Dessutom, tänker jag, spelar det ingen roll hur bra vi får det, för någon annan har det alltid lite bättre. Så ytterst är det nog som i Cornelis Vreeswijks Ballad från en soptipp: ”för var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli”.

Similar Posts:

• Fredsvalutan som splittrat Europa
• Naomi Klein under luppen
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Vecka 46: Lär mig!

Under den senare delen av 1800-talet växer sig nationalismen stark i många europeiska länder. Konstnärer och författare hjälper till genom att fånga och förmedla folksjälen i målningar och litteratur. Malmströms tavla, som finns med på Stockholmsutställningen 1897, kan ses som ett av flera bidrag till en reklamkampanj som går ut på att stärka varumärket Sverige. Idag används målningen återigen i propagandasyfte.

Zygmunt Bauman beskriver i sin sista bok, Retrotopia, hur modernismens framtidstro har slagits sönder av individualism, kommersialism och ökade samhällsklyftor.
Han menar att vi nu, istället för att blicka framåt mot en morgondag där vi tillsammans och tack vare politiska lösningar har konstruerat ett bättre samhälle, längtar efter att återupprätta ett utopiskt förflutet.

This prompted the pendulums of the public mindset and mentality to perform a U-turn: from investing public hopes of improvement in the uncertain and ever-too-obviously un-trustworthy future, to re-investing them in the vaguely remembered past, valued for its assumed stability and so trustworthiness.

Baumans text kräver läsarens närvaro men som tur är har man aldrig tråkigt i sällskap av den kultförklarade sociologen. Samtiden undersöks i vindlande långa meningar som ständigt byggs ut med bisatser, där nya insikter skjuts in i resonemanget. Med hjälp av begreppet Retrotopia förklarar Bauman elegant hur drömmen om en tid och en plats som egentligen aldrig existerat, nu konstrueras med hjälp av minnespolitik – ”politics of memory”. Det aktuella Facebook-inlägget, som använder sig av Malmströms målning med uppmaningen: NU TAR VI TILLBAKA SVERIGE, är ett exempel på den här sortens minnespolitik. Konstverket framställer Sverige som ett välmående och enat land men verkligheten i slutet av 1800-talet såg annorlunda ut, vilket bland annat August Strindberg upplyser oss om i texten ”Olust i landet”:

I det rika Skåne fann jag öde stugor med hänglås, förvildad trädgård, åker i ogräs – det var emigrationen! Icke framkallad av fattigdom utan av olust.

Strindberg beskriver ett Sverige som de flesta nog inte är beredda att ta tillbaka. En tid då många lämnar landet för att undkomma svält, fattigdom, sociala klyftor och en repressiv stat och kyrka. Utvandringens effekter på bland annat jordbruket anses 1907 vara så förödande att Emigrationsutredningen tillsätts för att få stopp på utvecklingen.

Det gamla och det unga Sverige ger oss en romantisk bild av hur vårt land såg ut i slutet av 1800-talet, men målningen innehåller också ett korn av sanning som inte passar vår tids minnespolitiker. När konstverket skapades var Sverige och Norge fortfarande i union. Flaggan som Malmström har stuckit i handen på gossen i den blå jackan har därför unionsmärket i det övre inre hörnet. Uppmaningen NU TAR VI TILLBAKA SVERIGE och den nymornade nationalismen fungerar dock dåligt ihop med unionsflaggan. Alltså har konstverket och historien retuscherats. På målningen som förekommer i Facebook-inlägget har flaggan inget unionsmärke.

Malmströms konstverk är inte enbart ett bra exempel på hur minnespolitik fungerar. Målningens idylliska bild av gemenskapen mellan människor av samma sort fångar också upp den längtan tillbaka till klansamhället som, enligt Bauman, är ett av de starkaste inslagen i drömmen om Retrotopia. I en värld som ställer krav på att vi som individer anpassar oss efter allt snabbare förändringar söker vi efter sammanhang som känns trygga och säkra. Vi vill tillhöra en grupp med vars medlemmar vi delar språk, traditioner, kulturella uttryck och historia. Facebook och andra sociala media hjälper oss hitta hem till våra klaner, vilket också kommentarerna till det aktuella inlägget visar. Här finns någon som öppet manar till kamp mot det mångkulturella samhället, medan en annan varnar för att Sverige är på väg mot sharialagar. En tredje skriver att Malmströms målning får honom att längta tillbaka till en tid då folk tog hand om varandra. Tvivlaren som ifrågasätter rimligheten i att vilja leva i 1890-talets Sverige blir genast utnämnd till landsförrädare. Gemenskapen i klanen vilar ytterst på fasta övertygelser om vilka vi ska stödja och vilka vi ska döda, menar Bauman och pekar på hur dessa övertygelser utnyttjas av populistiska och extremistiska rörelser när de på olika sätt underblåser känslor av tillhörighet och utanförskap på nätet.

Jag började läsa Retrotopia i mars, några veckor innan terrorattentatet i Stockholm ägde rum – fredagen den 7 april. Redan då var främlingsfientligheten och islamofobin en påtaglig närvaro i kommentarsfälten på Facebook. Efter attentatet har hatstormen tilltagit i styrka och tar sig nu allt våldsammare uttryck. Jag har sett bilder av Drottninggatan tagna strax efter att lastbilen passerat, som retuscherats så att personer med ”muslimskt utseende” tycks passera offren utan att bry sig om dem. Jag har läst kommentarer som med stor emfas hävdar att den förmodade terroristens barn bör avrättas för att vårt samhälle ska kunna saneras. Det är uppenbart att många riktar sina blickar mot ett Retrotopia där drömmen om ett kulturellt enhetligt klansamhälle ska förverkligas. Samtidigt krymper världen i allt snabbare takt och vi kan inte längre avvara ett globalt perspektiv för att möta utmaningar som klimatpåverkan, migration och fattigdom. Kan vi vända utvecklingen som nu tycks gå baklänges? Jag har inget bra svar. Men jag tror som Bauman att en respektfull dialog, även mellan människor med olika värderingar och kulturella bakgrunder, är nyckeln till en fredligare framtid. Jag tror också att det är du och jag, vi alla, som måste göra den dialogen möjlig.

[...] all of us need ‘to take part in planning and building’ the culture of dialogue capable of healing the multicultural, multicentered and multiconflictual world [---] the fate of peaceful cohabitation, solidarity and collaboration between humans (needs to be brought down) from the fuzzy and obscure realms of high politics ‘as seen on TV’ down to the streets, workshops, offices, schools and public spaces where we, the rank and file hoi polloi, meet and converse [...].

Similar Posts:

• Vår mänskliga förmåga att vara riktigt omänskliga
• Can’t Buy Me Love
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• Om lögner och hur vi bjuder motstånd
• Bättre och bättre dag för dag

Vi utspelar sig i en avlägsen framtid där endast 0,2 procent av befolkningen överlevt det Stora Tvåhundraåriga kriget mellan land och stad. Medborgarna i Den Enda Staten lever ett strömlinjeformat liv där varje sekund regleras av Tim-Lagtavlan och övervakas av Beskyddarna. Den kaotiska och oförutsägbara naturen gör sig ibland påmind bakom Den Gröna Muren, men ditut har ingen vågat sig på flera hundra år. Samhällets ledare, Välgöraren, väljs en gång per år på Enhällighetens dag. Det finns bara en kandidat till posten och alla medborgare räcker unisont upp sina händer i en ceremoni som endast till formen påminner om svunna tiders demokratiska val.

Själva valen har närmast en symbolisk innebörd. De vill erinra oss om att vi är en väldig organism, sammansatt av miljoner celler, att vi bildar en enda Kyrka, för att tala med de gamles ”Evangelium”. Därför känner inte heller Den Enda Statens historia ett enda fall då någon med sin röst djärvts störa den storslagna unisona kören på dennes högtidsdag.

Zamjatin skriver om ett totalitärt samhälle där kollektivet och lydnaden gentemot Välgöraren är det enda som betyder något. Individens frihet är hårt beskuren men varje medborgares behov uppfylls med matematisk precision: sömn, rekreation, motion, mat, sex och arbete. Allt är noga uträknat. Allt ska vara perfekt. Alla ska vara lyckliga. Det är skrämmande men känns inte helt avlägset.

Tänk dig att du bor i en högteknologisk stad av glas där grannar och förbipasserande har full insyn i vad du pysslar med. Det gör kanske inte så mycket. En stor del av dagen är du ändå på jobbet och när du är ledig går du gärna på en spännande föreläsning eller tar stärkande promenader tillsammans med de andra medborgarna i staden. Din kalender är fulltecknad och i ditt liv finns inte mycket plats för spontanitet. Du behöver inte svälta. Hungern är för länge sedan utrotad tillsammans med de flesta andra av dina problem. Svartsjuka finns exempelvis inte längre. Lex Sexualis ger dig rätt att ha sex med vem du än har lust till. Du ansöker enkelt om att få abonnera på den eller dem som du åtrår och får då små rosa talonger som ger dig rätt att fälla ner gardinerna under era möten.

Det är naturligt att Den Enda Staten efter att ha underlagt sig Hungern (algebraiskt = summan av utvärtes förmåner) gick till storms också mot den andra av världens behärskare, Kärleken. Slutligen besegrades också detta element, d.v.s. det organiserades och fick ett matematiskt uttryck. Och för nära 300 år sedan proklamerades vår historiska ’Lex Sexualis’: ’Varje nummer har rätt till varje annat nummer såsom sexualprodukt.’

Visst kan vi känna igen oss i mycket av det som karaktäriserar medborgarnas liv i Den Enda Staten. Den frivilliga transparensen. Kontrollen. Separationen från naturen. De inrutade dagarna. Vetenskapen som lösningen på allt. Rosa talonger. Okej, inte de rosa talongerna men kanske problematiseringen av svartsjuka, avund och känslor överhuvudtaget. Uppenbarligen behövs inte tvånget från en totalitär stat för att vi ska försätta oss i en situation som i alla fall delvis liknar den i Vi. Så vad är det då som driver oss?

Sociologen Zygmunt Bauman menar att den moderna människan karaktäriseras av en tvångsmässig strävan efter perfektion och likriktning. Han hävdar också att det är denna drivkraft i kombination med vår till synes medfödda tilltro till auktoriteter och det civiliserade samhällets effektiva byråkrati som är svaret på frågan om hur Förintelsen kunde bli verklighet. Bauman liknar nazisternas vision av ett samhälle utan judar vid trädgårdsmästarens dröm om den perfekta trädgården där blommorna växer på rätt ställe i rabatten och där alla ogräs är utrotade. Drömmen om det fulländade samhället rensat från allt som är undermåligt möter vi också gång på gång i Vi. Vi får bland annat följa en fasansfull offentlig avrättning av en skald som skrivit hädiskt om Välgöraren, något som är absolut förbjudet eftersom all litteratur ska tjäna staten. En händelse som huvudpersonen D-503 beskriver som ”renande” i sin dagbok:

EN storartad, strålande dag. En sådan dag då man glömmer sina svagheter, sin brist på precision och sina sjukdomar och då är allt kristallklart och orubbligt, evigt som vårt nya glas…

D-503, matematiker och konstruktör av rymdskeppet Integral, har efter en uppmaning i Statstidningen bestämt sig för att skriva om Den Enda Statens skönhet och storhet. Hans text ska sedan tillsammans med verk författade av andra medborgare lastas på rymdskeppet och användas för att ”lägga förnuftets välsignelsebringande ok på de okända väsen, som bebor andra planeter”. I 40 dagboksanteckningar får vi följa hur D-503, som till en början ter sig som lycklig mönstermedborgare i Den Enda Staten, förändras när han förälskar sig i I-330. Vetenskapen har tydligen inte helt lyckats besegra kärleken ändå.

Vi stoppades av den sovjetiska censuren och utkom för första gången i engelsk översättning i New York 1924. George Orwell medgav att han hämtat inspirationen till 1984 (1949) från Zamjatins roman och i sin recension av verket påstod han att samma sak gällde för Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932). Huxley tillbakavisade dock detta påstående. Likheterna mellan Kallocain (1941) och Zamjatins roman är också påfallande. Träffades kanske Karin Boye och Zamjatin under hennes besök i Sovjet 1928? Läste Boye någonsin Vi? Jag har inte hittat någon säker källa som bekräftar detta, utom kanske i själva texten.

Kärleken till I-330 drabbar D-503 som en sjukdom. Plötsligt är han en individ. En blomma på väg att slå ut. Hela hans värld är förändrad och det är på en gång fantastiskt och fruktansvärt obehagligt. Han börjar tvivla både på sig själv och på Den Enda Staten.

Den snälla rara U. Hon hade naturligtvis rätt, jag var oförnuftig. Jag var sjuk, jag hade fått en själ och blivit en mikrob. Men är inte blomningen en sjukdom? Gör det inte ont när knoppen brister?

Kanske är det den här frågan som Karin Boye besvarar i dikten Ja visst gör det ont.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka.

I Den Enda Staten kan medborgarna inte längre älska, skriva och leva som de vill. I gengäld har de fått materiellt välstånd, samhörighet och den trygghet som kommer av att blint lyda en ledare. Har de berövats sin frihet eller har de helt enkelt valt bort den? Zamjatin visar oss att drömmen om den perfekta trädgården kan verka lockande så länge du själv inte betraktas som ett ogräs. Men han visar oss också att nya idéer alltid kommer att ersätta gamla förstelnade tankesätt, trots att vi strävar efter perfektion och till varje pris vill undvika förändring. Eller som I-330 uttrycker det: ”Det finns ingen sista revolution, deras antal är oändligt.”

Similar Posts:

• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• RECENSION
• Sverige efter revolutionen
• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• Förtrycket i välfärd och lycka

Men inget av dessa ansikten är mer äkta än det andra, understryker Bauman.

Båda var möjligheter som alltid inrymdes i offrens karaktär – de kom helt enkelt upp till ytan vid olika tillfällen och under olika omständigheter. Det ”goda” ansiktet föreföll vara normalt endast därför att normala omstädigheter gynnade det framför det andra. Men det andra var ändå alltid närvarande, även om det vanligtvis var osynligt.

Kanske är det därför historiska händelser som Förintelsen fascinerar oss, för berättelserna om människans närmast oändliga potential för godhet och ondska, feghet och mod? ”Lita inte ens på dem du känner”, lyder rådet i De fattiga i Lodz. ”Hungern gör angivare av oss alla!”

I polska Lodz – eller Litzmannstadt för de tyska makthavarna – inrättas ett judiskt getto med som mest omkring en kvarts miljon invånare. När gettot upphör i augusti 1944 finns några hundra människor kvar. Resten har skickats vidare till koncentrationsläger, dödats på plats eller helt enkelt gått under i svält och sjukdomar. Om dessa människor skriver Steve Sem-Sandberg i kollektivromanen De fattiga i Lodz.

Det är en på flera sätt stor roman, drygt 650 sidor med karta, namn- och ordlistor, baserad på den drygt 3000 sidor långa Gettokrönikan, de instängdas egen historieskrivning. Det är ett oerhört ambitiöst projekt att levandegöra en brutal historisk verklighet, att skriva hela gettots historia, och det är sannerligen en bedrift att ha funnit den balans mellan fakta och skönlitteratur, mellan kollektiv och individer, som Sem-Sandberg funnit.

De fattiga i Lodz berör flera av Förintelsens alla känsligaste frågor, dem om offrens delaktighet i det som skedde. Varför gjordes inte mer motstånd? Hur kunde judiska ledare, som den av tyskarna utsedde judeäldsten i Lodz-gettot, Mordechai Chaim Rumkowski, lämna ut sina egna, kanske offra någras liv i den fåfänga förhoppningen att kunna rädda andras?

”Det här är inget getto”, hävdar Rumkowski med befängd envishet. ”Det är en arbetarstad”. Så länge han kan hålla produktionen på gettots fabriker igång, leverera uniformer och byggmaterial och ekonomiska vinster till den tyska överheten, tror sig Rumkowski om att kunna rädda livet på åtminstone gettots arbetsföra befolkning. (Att barn och gamla måste offras hör till en av romanens smärtpunkter.) Auschwitz motto ”Arbeit macht frei” hade lika gärna kunnat vara Rumkowskis, men trots hans uppenbara maktmissbruk – inte minst vad gäller barnen – lyckas Sem-Sandberg ge även Rumkowski nyanser och gråzoner. Hade gettot bara befriats tidigare hade kanske Rumkowskis eftermäle också blivit helt annorlunda, skriver författaren i efterordet. Kanske hade han framställts som den pragmatiske livräddare han gärna själv ville se sig som.

Rumkowski är bara den mest namnkunnige av en rad karaktärer i De fattiga i Lodz. Vi möter också de föräldralösa barnen i Gröna huset och deras sköterska; pojken som kommer upp sig inom gettopolisen; han som blir adopterad av ordförande Rumkowski och den unga kvinna som gifter sig med judeäldsten för att skydda sin oppositionelle bror; hon som av en slump får anställningen i gettots hemliga arkiv; arbetarna som protesterar mot den tunna soppan; de på samhällets botten som utnyttjas som prostituerade, smugglare och tjuvar. I denna månghövdade, splittrade och hierarkiska grupp, med ursprung i olika samhällsklasser och olika länder, som varken praktiskt eller metaforiskt talar samma språk, finns styrkan i Sem-Sandbergs roman, och kanske också svaret på varför inget samlat motstånd uppstod i gettot.

Det är modigt att som utomstående – i vilken grad nu någon kan betraktas som utomstående i detta europeiska trauma, denna europeiska skamfläck och produkt – ge sig på att skriva om Förintelsen. Vad kan man tillföra som inte redan överlevande och ättlingar skrivit om i en rad fruktansvärt starka skildringar?

Med Sem-Sandbergs tegelsten i händerna måste man på den frågan svara: en hel del. De fattiga i Lodz tillför ett bredare perspektiv. Samtidigt som Sem-Sandberg ger plats åt enskilda människoöden så skriver han just hela gettots historia och det blir en annan sorts historia än den om den enskilde överlevaren. Den behövs. Också.

Sem-Sandberg fångar hela tröstlösheten i en helvetesvardag som man läser med en febrig, fysisk inlevelse som för tankarna till Dostojevskijs klassiska Brott och straff. Det är en skildring av mänsklighetens själva gränser, om vad vi innerst inne är kapabla till, av storhet och av småttighet. Om det där andra ansiktet.

Similar Posts:

• Augustprisvinnarna!
• När samhället bara vill skydda de starka
• Fiktiva fakta-personer
• En terrorist nära dig
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet

För Zygmunt Bauman är Förintelsen långt ifrån någon parentes. Snarare är den ett symtom på det moderna samhället. Därmed inte sagt att den på något sätt var oundviklig. Inte desto mindre beskriver Bauman Förintelsen som en logisk följd av det moderna, ”ett sällsynt men ändå betydelsefullt och tillförlitligt test på det moderna samhällets möjligheter”, på effektiviteten, rationalismen och byråkratiseringen.

Bauman beskriver den ur nazistisk synvinkel mycket lyckade processen att med hjälp av propaganda och fysiskt och psykiskt avskiljande av judarna – för det är framför allt förintelsen av judar som står i centrum här – få den tyska majoritet som inte var aktiva nazister att ändå acceptera ”den slutgiltiga lösningen”.

Så länge man har en judisk granne som ju uppenbarligen är som folk är mest kan man ändå acceptera ideologisk nazism och samtidigt flitigt skriva intyg på att just den här killen borde det ändå göras ett undantag för. När alla judar är undanskyfflade i ghetton medan resten av befolkningen kan stärka sin egen trygga, tyskariska identitet på bekostnad av det abstrakta judiska hotet, ja, då blir människor oerhört bekväma, avskärmade och vill inget veta. Då är judarnas problem inte längre våra.

Och alla de som aktivt arbetade för Förintelsen, då? Ja, de verkar ju inte heller normalt ha varit de bestialiska monster vi helst föreställer oss i den onda Sagan om Förintelsen. Snarare tycks de ha varit vanliga tekniker, läkare, byråkrater med tidstypisk pliktkänsla, en liten kugge i ett effektivt och auktoritärt maskineri där var och en bara gör sitt jobb. Och gör man det inte själv så gör någon annan det, för varje kugge är förstås fullkomligt utbytbar.

Vad slutresultatet blir vill man kanske inte veta – och det blir heller inte levande och konkret så länge det sker på fysiskt och/eller hierarkiskt, byråkratiskt avstånd. Hur ska jag kunna ta ansvar för ifall den lilla mutter jag tillverkar används i en gaskammare på andra sidan Riket? Om den administration jag varit med och upprätthållit i slutänden används för att sortera ut människor?

Det är förstås här det börjar bli riktigt obehagligt. Igenkännbart. För vem orkar hela tiden se den stora bilden? Vem kan överblicka exakt vilka konsekvenser ens handlingar får – och vem vill veta? Vilka ringar på vattnet vårt arbete, eller bara vår medverkan i världen som den ser ut, skapar. Vad de små inköp vi varje dag gör för med sig för miljön, för de människor som tillverkar dem, för oss själva i det långa loppet?

För nog gör vi som Bauman säger, vi har en alldeles fantastisk förmåga att avskärma oss från det vi inte vill veta. Varför skulle det annars med jämna mellanrum bli sådana ramaskrin när teve visar konsekvenserna av vår konsumtion, våra vardagbeteenden, krigen eller orättvisorna vi inte lyfter ett finger för att stoppa? Det är skrämmande och djupt allmänmänskliga beteenden Bauman beskriver – och att förstå dem, att över huvud taget få syn på dem, det måste väl ändå vara en möjlig början till förändring?

Similar Posts:

• Förintelsen per definition
• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Can’t Buy Me Love
• Vikten av vittnet
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler

Förstås kan man inte utföra en fullständig bedömning av samtidens välbefinnande genom jämförelser med dåtiden, dels på grund av skillnaden i materialtillgång tiderna emellan men framför allt därför att begreppet lycka måste ha inneburit olika saker i olika tider. Däremot kan man mäta ett samhälle mot sig själv genom att undersöka hur det lever upp till sina egna löften. Här finns en av de egenskaper Bauman identifierar hos konsumtionssamhället: det bygger på löftet om lycka genom konsumtion samtidigt som det bygger på att varje försök till höjt välbefinnande genom köp av vara är förgäves, annars skulle vi inte fortsätta konsumera. Ett villkor för konsumtionssamhällets fortgående är att hoppet om lycka består genom hela processen – från kicken vid inköpet och fram till den (fort ankomna) befrielsen att göra sig av med skräpet och få invänta något nytt. Detta betecknar ett samhälle vars främsta tilltal till sina medlemmar riktar sig till dem i deras roll som konsumenter. Där tvånget att ständigt välja upprätthålls genom en illusion av frihet. Där tiden pulvriserats till ”eviga ögonblick”, en svärm av upplevelser utan egentligt sammanhang. Där sociala nätverk, rekryteringsprocesser och staters krav på meriter hos invandrare leder till att förmågan att marknadsföra sig själv får ett allt större överlevnadsvärde. En dubbelnatur framtvingas hos oss, menar Bauman: vara och konsument i samma individ.

Man kunde önska att Bauman hade gjort sitt material mer tillgängligt för en bredare allmänhet. För i lika hög grad som Konsumtionsliv är djupt svårtydd och tungläst för en som inte avlagt examen inom samhällsvetenskapen, är den också genomskådande och pricksäker. Framför allt är den bekymrande. I Baumans värld är individen villkorslöst berövad självbestämmande och suveränitet, snärjd i ett system som reproducerar sig genom att absorbera det missnöje det skapar och sedan återvinner det för upprätthållandet av sig självt. För privatpersonen är boken en utmaning och en väg mot utökad världsbild, men som politiskt underlag vore Baumans analys världsomvälvande. Och nyttig.

Similar Posts:

• Vår mänskliga förmåga att vara riktigt omänskliga
• Om vår farliga längtan tillbaka
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• Men hur blir vi lyckligare då?
• Förintelsen per definition

Det är förstås inte lätt att säga vilken roll just Hitler spelade i just det här historiska skeendet. Frågan vilket utrymme individen har att påverka stora strukturer och händelseförlopp är förmodligen mänsklighetens mest eviga fråga – för att inte tala om historievetenskapens. Men uppslaget att ta död på vissa etniska och sociala grupper, med judarna i spetsen, var knappast en slump i ett Europa som arbetat på sina fördomar i många hundra år.

I Folkmordens historia ansluter sig Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson mer till Zygmunt Baumans syn på folkmord som konsekvens, snarare än anomali, av det moderna samhället. Det som sker i Osmanska riket – alltså det första moderna folkmordet, det på armenierna – under första världskriget är på en gång något nytt, det moderna samhällets maskinerier, och en logisk följd av tidigare tankesätt och erfarenheter.

Då och då hör jag folk säga att sådant här vill de inte läsa för att det är för deprimerande. Jag har till och med hört historiker avstå från forskning av liknande skäl. Men jag har svårt att se något deprimerande i en bok som Folkmordens historia. Hemska saker har hänt. Det är svårt att göra något åt. Men om vi kan försöka förstå dem, faktiskt förstå dem och lära något av dem, det är ju, långt ifrån deprimerande, faktiskt det enda meningsfulla.

Och Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson är såna jäkla hjältar! De förenar den tunga, politiska historien – som vi ju annars dränks i populärvetenskaplig handlingsfixering av – med analyser av hur vi använder historieskrivningen i vårt identitetskapande, för att förstå var vi kommer ifrån och för att rättfärdiga vart vi är på väg.

Eftersom författarna diskuterar inte bara folkmordet som realitet utan också folkmordet som idé utgår de främst från tre fall. Lyckligtvis betyder det inte, som ju fallet ofta varit i andra sammanhang, att de ignorerar andra folkmord, som de under kolonialismen eller i senare tiders Afrika. Men huvuddiskussionerna handlar främst om folkmordet på armenierna (”arketypen”), om förintelsen (”paradigmet”) och sovjetisk terror (”det signifikanta andra”).

Det sovjetiska folkmordet blir annorlunda därför att vi, med FN:s definition av folkmord, tenderar att tänka på folkgrupper i termer av ”ras” eller etnicitet. I kommunistiska diktaturer har man ju inte minst sökt utrota klasser och politiska grupperingar. (Å andra sidan är ju inte heller förintelsen ett rent ”ras”-mord, utan riktade sig också mot bland andra politiska motståndare, homosexuella och handikappade.) Och FN-definitionen skapades inte förrän efter andra världskriget.

Det är också framför allt när det gäller definitioner av folkmord som Folkmordens historia fått kritik. Precis som i många andra brott diskuteras utförligt avsikter. Hur avsiktligt måste ett massmord vara för att räknas som folkmord? I Kongofristaten, den belgiske kung Leopold II:s privata superkoloni kring förra sekelskiftet, dog halva befolkningen, uppskattningsvis tio miljoner människor. Visserligen som en konsekvens av en hierarkiskt nedvärderande människosyn och naturligtvis av ofattbar girighet, men inte i uttalad avsikt att förinta något helt (eller halvt) folk.

I slutänden blir frågan – lika fullt tillämpbar på mer individuella brott närmare vår egen vardag – vilken roll avsikten bakom ett brott egentligen spelar när konsekvenserna för offren är de samma? Är det bättre eller sämre att ha ihjäl tio miljoner pers för att man vill det eller att råka göra det i förbifarten för att man är så förblindad av sina egna behov och oförmögen att ta in andra människor?

Similar Posts:

• Det okända folkmordet i Kongo
• Förintelsen per definition
• ”Om” gör motstånd
• Förintelsen i krigets skugga
• Lysande om mörk historia

Mattias Hagberg ger i sin reportagebok Släpp fångarna loss flera tänkbara ledtrådar. Han talar om medierna och den fixering vid kriminalitet och våldsbrott som de hjälper till att göda. Han talar om det minskade antalet poliser på små orter och i landsbygd. I botten spårar han, med hjälp av ett sociologiskt perspektiv, en förändrad syn på samhället, och på brottslighetens plats i det.

Hagberg stöder sig bland annat på den polske sociologen Zygmunt Bauman, som anser att utvecklingen bottnar i kapitalismen. I ett kapitalistiskt system bygger den enskildes värde på hans eller hennes förmåga att konsumera, och när det som i dag råder massarbetslöshet uppstår en ny underklass av människor som inte kan fylla sin roll i köp-sälj-kedjan. Dessa maktlösa människor, till stor del ungdomar och invandrare, definieras som farliga av samhället som förväntar sig att de ska begå brott.

Samhället ser dock inte sin egen skuld i att detta utanförskap uppstår, utan skyller i allt högre grad på individen när ett brott begås. Detta ger ett samhälle där brottslingen inte längre bör hjälpas utan istället ska straffas. Det ger också ett samhälle där staten inte längre ser sin skyldighet att skydda medborgarna. Istället får medborgarna skydda sig själva och de gör det genom att anlita vaktbolag och starta medborgargardesliknande grupper. De kriminella blir de andra, det hot som i dessa relativt fredliga tider behövs för att människor ska sluta sig samman.

Denna polarisering av samhället är något som gagnar makten. Den kan i lugn och ro ägna sig åt att befästa sin egen ställning, utom räckhåll för kritisk granskning från de medier och människor som istället koncentrerar sig på avsky och rädsla för de kriminella. Här är Hagbergs sociologiska angreppssätt mycket fruktbart. Men trots att ambitionen nog finns, så drar han inte alltid resonemangen till sin slutliga spets, han stannar kvar i det situationella istället för att gå till övergripande slutsatser.

Men så är det också ett reportage Mattias Hagberg har skrivit, inte en avhandling. Han serverar tankegångar och nya synvinklar, men ger inga svar. Det gör stilen lätt och öppen, men får till följd att avsnitten som fokuserar på brott och trygghet blir bitvis fragmentariska: det hade krävts mer utrymme, mer redovisad forskning för att vara riktigt slagkraftigt. Som det är nu känns hans resonemang inte alltid tillräckligt underbyggda.

Det bästa avsnittet är istället det som handlar om straff och om fängelset som institution. Trots att 60 procent av alla fångar återfaller i brottslighet och all statistik pekar på att fängelserna fungerar dåligt ropar många debattörer nu på fler och hårdare fängelser. Man kan med Hagberg fråga sig om inte målet borde vara att minska antalet fångar snarare än att öka det? Med exempel från 70-talets Sverige där just detta skedde, motsätter sig Hagberg tanken om att detta skulle vara en omöjlighet. För vad är det egentligen som säger att fängelse är det bästa sättet att motverka kriminalitet?

I historien har man i princip prövat två sätt att vedergälla brott: hämnd och straff. I Michel Foucaults efterföljd ser Hagberg vårt nuvarande straffsystem som ett led i disciplineringen och kontrollen av medborgarna. Vi urskiljer de avvikande och placerar dem långt ifrån oss själva, och fängelset blir liksom mentalsjukhuset en plats för dem i samhället som blev över. Hur skulle samhället förändras om vi istället använde oss av samhällstjänst och återintegration i utökad grad? Mattias Hagberg vågar till och med tänka tanken att avskaffa fängelserna helt, och att han gör det är det allra bästa med hans bok. För tanken svindlar när man tänker det otänkbara, och det är ur sådana vidsynta svindlingar som förändring och visioner kan födas.

Similar Posts:

• Elegi över ett sopberg
• Den stora tjockhudingen
• Tema: brott och straff
• Stöld och fosterfördrivning
• Livsstilskriminella byter blöjor

Men att man står fri från bindande förhållanden gör också att man får det allt svårare som individ att relatera till andra. Vilka fasta punkter finns det egentligen kvar i tillvaron? Friheten att lätt lämna någon för ju också med sig nackdelen att man själv lätt kan bli övergiven.

En paradoxal situation således; å ena sidan viljan att stå fri och självständig. Å andra sidan möjligheten att kunna lita på någon i vått och torrt.

Som bäddat för en schizofren samhällssyn. Som bäddat för osäkerhet. Och därmed en hel cirkus med rådgivare – tidningar och tidskrifter, analytiker och äktenskapsrådgivare, som alla står i kö för att få komma med goda råd för hur man ska få ett förhållande att fungera. Eller hur man lättast avslutar det.

Som bäddat också för rädsla. Hur gör man då för att älska sin nästa? Är det över huvud taget möjligt? Kan ett samhälle existera om det består av individualister, eller kommer gemenskapen att brytas ned?

Om allt detta handlar Zygmunt Baumanns senaste bok. För den som är intresserad av vetenskapligt belagda teorier är det här helt fel. Sociologen Baumann har nu istället snarast begett sig in på filosofins område. Eller kanske essäernas? För boken är uppbyggd i fyra längre kapitel, som vart och ett består av en rad korta små stycken/essäer på olika teman kretsande kring det Baumann kallar "liquid love".

Boken bör väl därför inte heller läsas som ett vetenskapligt verk, utan som en tankeväckare. Och som sådan är det en mycket intressant och viktig bok. Baumann analyserar och diagnosticerar, men stannar där. Här föreskrivs inga enkla svar. Istället överlåter han åt oss som läsare att komma med lösningar på problemen.

Similar Posts:

• Can’t Buy Me Love
• Bristfällig miljöetik
• Relalalaxa
• Något för Matrix-fantaster
• Förintelsen per definition

De centrala frågorna ”kan vi förklara/förstå förintelsen” och ”hur kunde det ske” förbises dock av de flesta analyser i ämnet, i alla fall om man får tro Yehuda Bauer och hans bok. Polemiskt kritiserar han historiker som Zygmunt Bauman och Saul Friedländer och deras slutsatser, eller brist på slutsatser. Bauer finner inga tillfredsställande svar i genomgångar av Nazitysklands byråkrati eller andra funktionalistiska teorier. Inte heller Daniel J Goldhagens teser – torgförda i den färska bestsellern Hitlers Willing Executioners – att en extrem antisemitism var allmänt spridd i Tyskland, faller i godan jord. Judeförföljelsen fanns inte invävd i den tyska folksjälen. Bauer manar till vidare perspektiv.

I elva utförliga essäer behandlar han förintelsen, frågar sig vad den var och står för, jämför med andra folkmord, diskuterar gärningsmän och offer, ansvar och skyldigheter. Det är inte så mycket en beskrivning av förintelsen som ett sökande efter svaren på frågorna ovan. Resultatet av denna genomgång är, milt sagt, obehagligt.

Obehagligt därför att Bauer vägrar ställa sig i fållan av schabloner där förintelsen är oförklarlig eller mystisk och där denna typ av grymheter bara kunde uppstå då och där. Ondskans vidd eller djup, slår han fast, kan inte mätas, och har förekommit på annat håll och med samma brutalitet som i Nazitysklands Europa. Listan kan tyvärr göras lång: Stalins utrensningar, Kambodja, Exjugoslavien, Rwanda etc.

Vad som gör förintelsen unik har sina rötter i andra orsaker, av definitionsmässig karaktär. Det är första och enda gången som ett helt folkslag – oberoende på var de bor och har för arbete, religion eller politisk åsikt – är dömda till utrotning endast beroende på rastillhörigheten. Förintelsen kände inga politiska gränser och var en helt igenom ideologisk fråga. Den hade sitt ursprung i en liten grupp kvasiintellektuella personer runt Hitler, och kunde genomdrivas i ett antisemitiskt klimat i ett förödmjukat Tyskland, med byråkratiska metoder i ett hierarkiskt och genomstrukturerat samhälle. Men av vanliga människor. Däri ligger det ohyggliga.

Bauers argumentation och analys känns övertygande. Med öppna sinnen ställer han förintelsen i ljuset av de senaste forskningsrönen, både egna och andras. Ett omfattande notsystem och litteraturlista gör boken användbar som utgångspunkt för vidare läsning i ämnet. Den som vill ha hela innehållet i ett koncentrat kan läsa det avslutande kapitlet, en avskrift av Bauers tal inför den tyska förbundsdagen på minnesdagen av förintelsen 1998.

Ibland kan teoretiserandet runt förintelsen kännas väl abstrakt och sterilt. Som tur är finns här berättelser om såväl offer som förövare. Han nämner själv vid några passager att en historikers uppgift inte enbart är att analysera dokument och andra historiska fakta, utan även att berätta historier, att knyta historien till människor av kött och blod.

Sålunda skrivs historien hela tiden, vid varje tidpunkt, av alla människors handlingar. Så tillkommer små och stora händelser. Det är så folkmord tillkommer. Det är så de undviks. Förintelsen i perspektiv vill räta ut frågetecknen till ett varningens finger som kan ses i tid. ”Vi får aldrig glömma” är en sliten klyscha. Till den borde fogas ”Vi får aldrig blunda”. Det är budskapet!

Similar Posts:

• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Vår mänskliga förmåga att vara riktigt omänskliga
• Får man skämta om Förintelsen?
• Ögonvittne vid slutstationen
• Förintelsen i krigets skugga