dagensbok.com » Vladimir Majakovskij

Bengt Jangfeldt "En rysk historia"

Ella Andrén — Fri, 28 Aug 2015 22:00:54 +0000

Det är de märkliga tecknen i en anteckningsbok hemma hos en skolkamrat som redan från första mötet fångar en tolvårig Bengt Jangfeldt. Tecknen är kyrilliska, språket är ryska och ska bli ett bärande inslag i den blivande författarens och översättarens liv.

Ju mer jag läser böcker från språkområden som visserligen kan vara stora men som ganska få svenskar behärskar, slår det mig hur beroende vi är av dessa enskilda personer – översättare, förläggare och andra vars namn man stöter på gång på gång på gång i det som finns tillgängligt av språket översatt till svenska – och deras stora passion för ett visst språk och kultur. Hur uppstår egentligen en sådan passion?

Om detta handlar Jangfeldts bok En rysk historia. Det är en bok som man skulle kunna säga står på två ben, eller om det nu är fler. Den börjar som en riktigt klassisk självbiografi med författarens föräldrar och släkthistoria. Samtidigt säger den sig inte riktigt vilja vara en självbiografi, utan just en bok om mötet med och fascinationen för det ryska. Som sådan innehåller den en rad möten också med enskilda kulturpersonligheter, både som ett slags reportage och mer som en samling minibiografier – och det inte bara över ryssar, utan över lite alla möjliga figurer som Jangfeldt mött och skrivit om.

Ibland har de en koppling till Ryssland och Sovjetunionen, som Raoul Wallenberg, ibland är kopplingen ytterst vag, som Axel Munthe, på vars Capri en gång drevs en marxistisk skola som bland andra Lenin besökte. Ja, det känns som en ganska ogin invändning mot ett spännande liv och en viktig författar- och översättargärning, men jag önskar nog att Jangfeldt bestämt sig för vad han ville skriva om och hållit sig till det.

I det dominerande ryska inslaget är det självbiografiska långt ifrån något problem. Det är en stor tillgång. Sovjetunionen blir levande genom Jangfeldts upplevelser, genom hur han som 24-åring försöker skriva sin avhandling om den ryska avantgardismen i ett Moskva där den officiella informationen är tillsluten och en granne på studenthemmet uppenbarligen avsatt för att spionera på den utländska gästen. Det blir levande genom mötet och giftermålet med hustrun Jelena och alla restriktioner som omgärdar det.

Inte minst blir det förstås levande genom mötena med personer som Lili Brik, Vladimir Majakovskijs älskade och musa, Joseph Brodsky, Roman Jakobson och Mikhail Baryshnikov. I exil i USA eller undanskaffade runtom i Ryssland vårdar personer som dessa en muntlig historia och ett materiellt kulturarv i privata lägenhetsarkiv och -gallerier. Här finns de berättelser som inte gick att hitta i de offentliga källorna.

Det är fantastiska historier och det känns närmast otacksamt att klaga. Men det är svårt att komma ifrån att den här boken hade tjänat på att vässas något, att faktiskt koncentrerats till detta fascinerande ryska.

Boris Pasternak "Lejdebrev"

Eva Björnberg — Fri, 11 Jul 2008 23:00:00 +0000

Det var med romanen Doktor Zjivag, som Boris Pasternak fick sin berömmelse. Men huvudsakligen och ursprungligen var han poet. När han började skriva den självbiografiska prosatexten Lejdebrev i slutet av 1920-talet, hade han givit ut flera diktsamlingar. Första delen av Lejdebrev publicerades i tidskriften Zvezda 1929. Men fortsättningen trycktes inte förrän 1931 i tidskriften Krasnaja novj.

I förordet till den svenska översättningen, som utkom 1959, berättar Sven Vallmark, en av översättarna, att redaktionen för tidskriften i Sovjetunionen, som publicerade senare delen av Lejdebrev tillfogade en brasklapp till texten. De skrev att de tog avstånd från författarens ”filosofiska karakteristiker, konstnärliga värderingar och allmänna idealism”. Några år senare kom texten ut i en begränsad bokupplaga, men den blev genast oåtkomlig. 1937 fick Pasternak publiceringsförbud och ägnade sig därför de närmast följande åren huvudsakligen åt översättningsarbete.

När jag började läsa Lejdebrev undrade jag varför boken har den titel den har, men jag har inte sett någonstans i texten, att titeln konkret förklaras. Förklaringen är kanske den att författaren kände att han fått ett lejdebrev ( = skriftlig försäkran om fri lejd) i sitt liv. Han hade en privilegierad uppväxt. Han lyckade klara sig undan både första världskriget och den ryska revolutionen och han blev framgångsrik i det han till slut valde att ägna sig åt: litteraturen. Pasternak hade sett människor lida mycket och han hade lovat sig själv att visa tacksamhet mot sina föräldrar genom att göra något storartat. Särskilt hade han sett hur besvärligt kvinnorna hade det och kände hela livet medkänsla med dem.

Staden Marburg i Tyskland spelade en tid en stor roll i hans liv. Av vänner hörde han talas om den medeltida universitetsstaden, om vilken han länge drömde och längtade till. 1912 kunde han äntligen börja studera filosofi där och blev uppskattad på universitetet. Han beskriver sitt möte med den fascinerande staden Marburg:

Jag blev stående, sträckte på halsen och drog djupt efter andan. Över mig reste sig en svindlande brant höjd på vilken universitetet, rådhuset och det åttahundraåriga slottet låg placerade som sina egna stenmodeller på olika avsatser. [...] Gatorna klamrade sig likt gotiska dvärgar fast vid den branta sluttningen. De låg i avsatser så att den enas källarvåningar hade utsikt över grannens vindsrum. Det minimala utrymmet var fullpackat med underverk av leksaksarkitektur. Övervåningarna var större än undervåningarna och vilade på utskjutande bjälkar. Med tak som snuddade vid varandra räckte husen varandra händerna.

Lejdebrev är en tunn bok, men den innehåller ändå mycket. Det känns som att den består av en massa smakprov ur Pasternaks liv. En del stycken och sekvenser är väldigt korta och slutar lite abrupt, detta känns frustrerande och splittrat. Därför skulle boken lätt ha kunnat utvidgas. Allt skulle kunna få mer plats: Pasternaks uppväxt, hans möte och upplevelser av tonsättaren och pianisten Alexandr Skrjabin, som han lärde känna som barn eller mycket ung och studerade musik för och som betydde mycket för honom, hans tid vid universitet i Marburg, hans utveckling som poet och prosaist och hans tillvaro i Moskva bland andra intellektuella. Och inte minst hans filosoferande tankar om människans livsvillkor i stort.

Stor plats i boken får Vladimir Majakovskij; han beskrivs mycket ingående på alla vis: utseende, personlighet, framtoning. Han hade en oerhörd påverkan på Pasternak under början av deras bekantskap, senare skriver Pasternak att han inte längre förstår sig på Majakovskij.

Pasternak skriver mycket känslosamt och inlevelsefullt och kryddar sin berättelse med många poetiska och detaljerade beskrivningar av omgivningen, texten är ibland nästan överlastad av ett fantasifullt och ofta oväntat bildspråk. Det märks verkligen att författaren är poet. Texten kräver ofta en uppmärksam läsare, det kan ibland kännas svårt att ta sig igenom meningarna och därefter verkligen känna att man förstår vad författaren menar.

Omkring 1955 skrev Pasternak ännu en gång om sitt liv i Försök till en självbiografi. Den är i sin stil mycket olik Lejdebrev. Utvecklingen i hans författarskap speglas tydligt i dessa två mycket olika självbiografier. Pasternak tyckte själv att hans stil i Lejdebrev varit onödigt affekterad. Jag håller inte med, det är hans känslosamhet som bidrar mycket till att göra boken intressant.

Bodil Malmsten "Kom och hälsa på mig om tusen år"

Rasmus Landström — Mon, 18 Feb 2008 23:00:00 +0000

”En bok skrivs alltid under hotet om de tusen åren” skriver Bodil Malmsten i inledningen till sin bok och jag förstår precis vad hon menar. Inte för att jag har skrivit någon bok men skrivkramp har jag haft. Skrivkramp får man för att man tänker på de tusen åren, för att man börjar fråga sig om det man skriver är bra, för att man funderar över om någon skulle vilja läsa och spara ens texter. Plötsligt kan man inte skriva ett vettigt ord, inte en lyckad mening. Ambitionerna man hade blir till ett lock som läggs ovanpå språket och så sitter man där och känner sig fullkomligt oduglig.

”De där tusen åren är inte för mig”.

Det kan vara befriande att tänka som Malmsten i en sådan situation. Att bara strunta i de tusen åren och istället skriva en blogg utan ambitionen att vara litterär. Marguerite Duras har sagt ”att skriva, det är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev” och det säger något om hur viktigt det är att börja i det lilla. Att börja med de mest grundläggande frågorna om vem man är och vad man gör.

Det gör Malmsten i sin senaste bok och kommer fram till följande svar: jag är en 60+:are som bor i Finistère i Frankrike. Jag är författare och gillar att vara ensam. Dessutom gillar jag att pyssla i landet och titta på fotboll. Vad jag inte gillar är fransk politik och bökiga flygresor. Då föredrar jag att ligga på soffan och titta på film.

En annan sak som Malmsten gillar är att citera andra författare. I början av boken skriver hon att hon inte tänkt göra det, att den här boken skall stå på egna ben, men konstaterar senare att vissa citat inte går att ”mota bort”. Och till slut blir det riktigt mycket citat. En av dem hon citerar flitigast är Samuel Beckett, en annan författare som skrev om sin skrivkramp. Även Montaigne och Imre Kertész får vara med på ett hörn. Och Bob Dylan och Majakovskij såklart. Boken mynnar ut i en kakofoni av röster från döda män och några enstaka kvinnor. Men genom detta brus skär Malmstens tämligen unika stämma, och det gör att det ändå känns som ett självständigt arbete.

Malmsten skriver som sagt mycket om andra författare, riktigt mycket till och med. Trots det önskar jag att hon ännu mera kunde hänge sig åt sitt litterära jag, leva ut sitt boknörderi till fullo. För det är när hon funderar över vad andra har skrivit som hon säger de klokaste sakerna. Därför tycker jag emellanåt att det kunde handla mindre om sådant som upptar hennes tid mellan läsningen, till exempel fotbolls-VM och flygresorna hem till Sverige.

Trots det är Kom och hälsa på mig om tusen år en trevlig och tänkvärd bok. På i princip varenda sida hittar man någon formulering att lägga på minnet och man kan därför läsa den hur man vill, kronologiskt eller slumpmässigt. Själv har jag haft den i väskan och bara läst någon sida då och då. Det har varit en läsupplevelse att dra ut på eftersom den alltid gjort mig på lite bättre humör.

Bengt Jangfeldt "Med livet som insats – berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets"

Klas Rönnbäck — Sun, 22 Apr 2007 23:00:00 +0000

Vid den ryska revolutionens utbrott tar Vladimir Majakovskij till sitt vapen – pennan – för att kämpa för socialismen. Det resulterar i politisk poesi, revolutionspoesi, och politiska pjäser vars like sällan skådats. De här dikterna och pjäserna kommer med tiden att förunna honom en plats bland diktens giganter, och många har väl åtminstone hört brottstycken ur hans dikter, som exempelvis:

Ananas, järpe,
frossa och njut.
Borgare,
snart är din saga slut.

Vare sig man är intresserad av poesi i allmänhet, eller rysk litteratur och/eller historia, så kan man knappast ignorera diktaren Vladimir Majakovskijs betydelse, vad man än må tycka om hans politiska åsikter.

Majakovskij levde personligen också ett revolutionerande liv, nära sammanknutet med många av samtidens kulturella avantgarde i det unga Sovjetunionen. Främst bland dessa i kretsen kring Majakovskij var Osip och Lili Brik, vilka Majakovskij hade ett mycket intimt förhållande med.

I den här boken skildras författarens liv utförligt av världens ledande Majakovskij-expert, Bengt Jangfeldt. Det är faktiskt den första biografi som skrivits om Majakovskij, bortsett från ett par officiella biografier som skrevs under Sovjettiden (och som därför var mycket färgade av de politiska vindar som rådde vid den tiden de publicerades).

Bokens författare har fått tillgång till ett antal mycket unika källmaterial, som exempelvis korrespondensen mellan Lili Brik och Majakovskij. Boken är också rikt illustrerad med bilder, bland annat från Lili Briks och fotografen Alexander Rodtjenkos personliga arkiv.

Majakovskijvs liv skildras både från dess personliga sida, exempelvis kärleksrelationerna, och sätts in i en kontext av det samhälle han levde och verkade i. Vi får också läsa ett antal utdrag ur en del av den poesi han skrev. Har man inte läst något av Majakovskij tidigare kan det dock vara väl värt att först läsa igenom några av de diktsamlingar som finns översatta, alternativt ha dem färdiga som bredvid-läsning till den här boken.

Den här boken ger en ypperlig möjlighet att djupare förstå ett nyskapande författarskap, på en viktig plats, under en omvälvande period i historien.

Daniil Charms "Den fyrbenta kråkan"

David Enemar — Wed, 19 Oct 2005 23:00:00 +0000

Vår beskrivna litteraturhistoria är bara är en parentes av den verkliga litteraturhistorien. Från oväntat håll kan det dyka upp texter som vänder upp och ned på alla våra föreställningar. Är det ett önsketänkande? När Rámus förlag nu ger ut nyöversatt kortkortprosa av Daniil Charms blir sådana tankar levande. En författare i marginalen som de kallar honom. Boken är en samling av galet vridna prosatexter i miniatyr.

Daniil Charms blev arresterad 1941 av Stalins hejdukar och han avled i fängelset året därpå. Tio år tidigare blev han fängslad för första gången, med släpptes. Det var en tuff tid för Leningrad och de nyskapande konstnärerna. Detta präglar förstås Charms texter: flyktighet, motstånd och provokationer. Att ha en historia, men inte kunna berätta den. Att bli avbruten redan innan man kommit igång.

Det var en gång en person som gick till sitt arbete, men på / vägen mötte han en annan person, som just köpt en polsk / limpa och var på väg hem till sitt. / Och det är, egentligen, allt.

Under Charms livstid publicerades inte mer än några dikter och ett par barntexter. Precis som Majakovskij skrev han alltså barnböcker, ett officiellt skrivande för att vilseleda kommunismens kontroll över konsten, kan man gissa. En vän till Charms lyckades rädda de flesta av hans manuskript, skrivna på lappar och lösa blad, i en resväska, innan tyskarna bombade staden. Det är dessa anteckningar som bildar Charms författarskap.

Han hade en sån näsa att man fick lust att stöta den med en biljardkö.

Vissa handlar om inget annat än sig själva och situationen de skapats i, medan andra är enradiga tankestänkare till stora ryssar som Gogol och Tjechov, detta blandat med rena provokationer och modernistiskt korrekta örfilar.

Att förgifta barn är grymt. Men nåt måste man ju göra med dem!

Avantgardist, postfuturist, dadaist, surrealist och nihilist. Vad ni vill. Det spelar mindre roll för Charms och hans texter, de gör sig giltiga i denna utgåva ändå. Själv kände jag inte till honom tidigare, trots att det redan finns två böcker av honom på svenska: Konsten är ett skåp (AWE/Gebers) och För det första och för det andra (Tidens förlag); och en tredje är på väg, En dålig människa. Och andra berättelser (Ersatz).

Den fyrbenta kråkan är illustrerad med streckgubbar på nästan varje sida, och till en början stör det min läsning. De liksom styr och förminskar texternas möjligheter. Men efter några genomläsningar blir jag bekant med dem och de blir rätt kul i all sin dumhet. Det enda jag saknar är datering när texterna kommit till. Det skulle vara givande att veta när i livet han skrev vilka texter, före eller efter den första arresteringen etcetera. Jag önskar också en Charms samlade, för någon gång borde ju hela resväskan hamna i en och samma volym.

Torbjörn Säfve "Jag brinner!"

Csabi Urbán — Sun, 28 Jul 2002 23:00:00 +0000

Jag är en stor Majakovskij-beundrare så att jag tyckte om boken förundrar mig inte, men det sätt som Torbjörn Säfve genomför bragden att gestalta historien lämnar mig mållös. Han låter Majakovskij själv berätta hela historien och de första hundrasidorna sträckläser jag, utan att knappt andas det finns ingen tvekan jag hör Majakovskijs röst och jag känner revolutionens vingslag över mig där jag ligger i sängen.

Sedan blir det en politisk, historisk transportsträcka där det känns som om han redovisar sin läxa, att han har läst på inför romanbygget, men då och då sprakar det till igen. Jag får en underbar tidsbild och det är målet enligt Säfve själv. Han vill skriva om en tidsepok. Och han lyckas. Jag får bilden av en brinnande person och endast de som brinner kan brinna ut.

Det kan kännas ibland att Säfves personliga åsikter ifrån nutid är inklistrade i handlingen vilket inte stör mig alls, jag tycker snarare att det är bra för annars vore det inget skönlitterärt verk. Det är absolut en bok som var människa, kamrat eller ovän bör läsa, för den ger en bild av en människa som levt på denna jorden samtidigt som den tillför någonting fiktivt till just denna person och blir därmed en myt, en historia värd att berätta.

Och sålunda också mycket läsvärd. Underbart. Leve den revolutionära prosan!

dagensbok.com » Vladimir Majakovskij

Bengt Jangfeldt "En rysk historia"

Similar Posts:

Boris Pasternak "Lejdebrev"

Similar Posts:

Bodil Malmsten "Kom och hälsa på mig om tusen år"

Similar Posts:

Bengt Jangfeldt "Med livet som insats – berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets"

Similar Posts:

Daniil Charms "Den fyrbenta kråkan"

Similar Posts:

Torbjörn Säfve "Jag brinner!"

Similar Posts: