Jag vet att nu har det hänt igen

Jag vet: det är alltid någons bror,

någons vän

“Om att vara barn och ha våldet helt nära. En bok att läsa tillsammans.” står det på baksidan av Någons bror. Boken är skriven av Viveka Sjögren i samarbete med klass 5A och 5B i Fittjaskolan under hösten 2022.

Nu skriver vi januari 2024. Det gånga året beskrivs som ett rekordår när det kommer till unga offer och förövare i den våldsvåg som slog mot Stockholm 2023. Det senaste året har jag, precis som många andra, haft våldet nära. I mitt jobb på biblioteket träffar jag också barn och unga som lever alldeles i närheten av det. Någon de känner är kanske död ute på torget, på stationen, bakom fritidsgården, i lägenheten bredvid. Då önskar jag en bok som Någons bror att ta fram. Och att barnen ska ha någon att läsa den tillsammans med.

Även om jag inser att alla inte har det, åtminstone inte rent fysiskt, blir det inte en ensam syssla att läsa den här boken. I Någons bror hörs ett kollektiv av barnröster i korta, rimmade textstycken. Den inleds med ett jag: “Jag vet det när jag hör helikoptern över taken/ Jag hade somnat men nu är jag vaken”. Men snart är alla där: mammorna, papporna, lärarna, en syster och en vän. Jaget växlar över till ett vi och det är många, många som sörjer någons bror.

En bror som var arg som var glad som var snäll

Som föddes och levde här tills i kväll

Han var någons bror, men nu är han död

Snart läggs den första blomman på marken,

en röd

Bilderna börjar i det blåljusblåa. Helikoptrar hovrar mellan höghusen och lyser ut i mörkret. Även här har barnen satt sin prägel på det berättade. Det är illstrationer i krita och blyerts och korta rader skrivna med barns handstil integrerade i bilden. På dödsplatserna trängs meddelandena och teckningar som lämnats där:

Högen blir ett berg säkert högre än husen

vi som sörjer någons bror är fler än flera tusen

Jag tänker på alla skratt han hade som aldrig kommer skrattas

och alla ord han skulle säga som liksom kommer fattas

Det finns mycket en kan vilja lämna åt den som är död. Som chipspåsar, regnbågar, sandslott, en fingervirkning eller en teckning av en sol. Jag tycker mycket om de textstycken där det blir synligt som en slags poesi genom fraser som “vingslag av änglar/och jätteledsen valsång”. Varje enskild sak fungerar som personlig kommunikation – ett hemligt språk mellan den levande och den döda – där barnperspektivet blir extra tydligt.

Jag lyssnar på ett samtal om Någons bror i P1:s Studio ett. Där intervjuas Tove Lundholm, förskolerektor i Huddinge, och hon säger såhär:

“Man pratar på det sättet att man lyfter det som barnen blir nyfikna på.”. Hon tar upp möjligheten att samtala med barn om svåra saker med hjälp av böcker. Det kan handla om ett barn som går förbi en hög med rosor på en dödsplats och behöver hjälp att förstå och prata om vad som har hänt. Då kan en bok vara en väg in i ett sådant samtal. En bok som fångar upp och sätter ord på, men som också, med hjälp av bild och text i kombination, ger ett sammanhang åt det upplevda. Det kan handla om en stämning, en känsla eller en märklig detalj som är svår att förstå.

Precis som Blå ugglan som jag skrev om för ett tag sen, är Någons bror i första hand en bok om sorg. Döden är synlig främst i det underliggande; i de tysta ansiktena, ljusen och blommorna, de sökande barnhänderna, det som fattas och saknas. I allt detta är böcker som Någons bror en plats för barn att vara på bortom tidningsrubriker, nyhetsfragment, vuxnas tystnad eller undvikande svar. Någonstans att ta vägen med sin sorg.

Similar Posts:

• Sorgen som en uggla
• Tillåtande vänskap och sorg
• Minnas en älskad
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel
• Döden bor granne med livet

Till Island kommer fjortonårige Torvi för att begrava en pappa han aldrig känt, inte har träffat sedan han var sex år och han och mamma lämnade Island. Inte haft någon kontakt med sedan han var åtta och pappa skulle komma till dem i Sverige och tiden gick och han aldrig kom, aldrig hörde av sig.

Det är alltså med många frågor Torvi kliver av planet och sätter sig på färjan över till pappans släkt på Heimaey – ”Hemön” på svenska – vulkanön från vilken man kan blicka ut över Eyjafjallajökull, den vulkan som ställde till så stora problem för bland annat flygtrafiken härom året. På Island är han både främmande och hemma. Språket faller långsamt på plats i munnen på honom. Barndomsminnena kommet tassande.

Men hur ska han förhålla sig till pappan, han de väntade förgäves på? Till alla snälla släktingar som inte heller hört av sig förrän nu, som inte heller tycks kunna förklara vad som hände? Eller kan de det? Och vem blir Torvi då? Torvi som har varit faderslös så länge, utan släkt på pappans sida. Utan Island.

Platsen där pappa bodde i hans tankar skulle stängas med pansardörr, en sprängsäker en, och han skulle låsa dörren, tusen varv och slänga nyckeln långt bort, långt långt bort.
”Gubbjävel” skulle det så på dörren, sprayat med stora bokstäver, och om någon kom och skurade bort det skulle han spraya dit det igen.
”Gubbjävel gubbjävel gubbjävel.”
För att han aldrig kom. För att han hade lurat dem. För att han hade sagt att han skulle komma, men aldrig kom.
Och så kommer han nu! Nu. Rasar in i Torvis liv, nu när Torvi faktiskt nästan äntligen lyckats glömma. Och så är han död när han kommer. Drunknad och ilandfluten på en av Heimaeys stränder. Gubbjäveln. Pappa.

I den tysta minuten emellan är ju på inget sätt den första romanen, eller ungdomsromanen, om frånvarande fäder, om att hantera ett tvetydigt dödsfall, försöka greppa personen som försvunnit. Om att återvända. Men Sjögren hanterar de där temana så varsamt, så ömsint och fullt av både glädje och sorg. Hon knyter ihop betydelsefulla detaljer, symboler, minnen, och får det att verka så enkelt.

Det är en lättläst roman som berör även en vuxen, men jag blir också glad av en ungdomsbok med så här på en gång rakt och poetiskt språk. Sjögren har tidigare skrivit och illustrerat barnböcker, men det finns ingenting sökt barnsligt eller tillrättalagt över hennes språk. Däremot en känsla för landskap och detaljer som gör det väldigt lätt att tänka sig I den tysta minuten mellan som film.

Detsamma gäller språket, det faktum att det talas omväxlande svenska och isländska i romanen och hur väl Sjögren gestaltar det med bara något enstaka isländskt ord eller uttryckssätt, ett ”elskan” eller ”farmor min”. En samproducerad svensk-isländsk filmatisering där man faktiskt fick höra och se på riktigt känns precis utom räckhåll bara man läser.

Fast det är klart, jag skulle sakna de där enkla metaforerna. Dörren som stängts till om längtan efter pappa. Hur Torvi tänker sig att famla efter tankar som efter legobitar i en låda. Man brukar ju säga att det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta. Sjögren går snarare från klarhet till klarhet.

Similar Posts:

• Årets bästa ungdomsböcker
• Hur skulle dina actionfigurer sälja?
• Mångbottnad klaustrofobi
• Possibly Maybe
• Bilderbokspecial: Flyktingskap som fågel

Årets nominerade i kategorin skönlitteratur är:

Tomas Bannerhed: Korparna
En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

”Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och…” Läs mer

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att …” Läs mer

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Språket blir en barriär

”Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa. Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist…” Läs mer

Sören Bondeson: En m³ jord
Himlajorden om du vill

”Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane…” Läs mer

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen:
”Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland”

”I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid…” Läs mer

Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings

Att det är två debutanter bland de sex, Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed glädjer jag mig extra åt. Det var längesedan man blev författare i och med sin andra bok och speciellt Flod är en av de starkaste debuter jag har läst på länge. Amanda Svenssons andra bok Välkommen till den här världen är redan omtalad och omskriven, recenison av den kommer snart här på Dagensbok. Det är vanskligt med gissningar, lättare och fegare med önskningar. Får jag hoppas så hoppas jag allra mest på Carolina Fredriksson, ska jag tro så tror jag allra mest på just Amanda Svensson eller möjligen Eva-Marie Liffner.

Årets nominerade i kategorin fackbok är:

Lennart Pehrson: Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september
Slutet på en era?

”Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News…” Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari
Ge människan i dig en chans

”Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens…” Läs mer

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Alla monster måste dö
Pyongyang med all-inclusive från 11.995

”Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar
Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

”När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så…” Läs mer

Christel Kvants Trädets tid

Johan Svedjedals Spektrum – den svenska drömmen

Eftersom min läsning av facklitteratur är nästintill obefintlig har jag ingen aning om vem som skulle vinna det här priset. Desto lättare med en gissning, kanske Lasse Berg eller Elisabeth Åsbrink?

Årets nominerad i Barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

”Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen” Läs mer

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Häxorna vs demonerna

”Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte…” Läs mer

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken…” Läs mer

c

Lotta Olssons Konstiga djur

Maria Nilsson Thores Petras prick

Att Cirkeln blivit nominerad glädjer jag mig åt på många sätt, inte bara för att det är en fantastisk bok som bara blir bättre och bättre för varje gång jag läser den, utan för att den nomineringen öppnar för fantasy, andra världar och magi. Det är viktigt för att den litteraturen som så länge verkat underifrån nu blir tagen på allvar och insläppt i de litterära finrummen. Vita streck och Öjvind fick toppbetyg så sent som i lördags av vår gästrecensent här på Dagensbok. Det borde vara dags för en bilderbok i barn- och ungdomskategorin så kanske ligger ändå Sara Lundmark bäst till. När jag läste Pojkarna kände jag mig mest ett steg efter, jag kom inte åt den, skrämdes mest av den. Så ska jag hoppas så hoppas jag på Cirkeln, ska jag gissa så gissar jag på Vita streck och Öjvind.

Vad tror du?

Similar Posts:

• Himlajorden om du vill
• Augustpriset 2011
• Om längtan till något som är viktigt
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

I några få milda, varma färger och med fåglarna som päronformade blickpunkter på varje sida berättas såväl om konkreta händelser som om känslor som flyktingskapet innebär. Boken berättar i uppslag och använder med få, men effektiva, undantag en inre ram i bilden för att på olika sätt illustrera skeendet. Ibland är hela uppslaget inramat och fåglarna är små, ibland är ramen något man kan gå utanför, och på så sätt lämna den gamla världen bakom sig. På ett uppslag är ramen en väg där familjen fått sällskap av flera flyktingar, och fågelgrupperna som långsamt rör sig runt uppslaget illustrerar tydligt flyktingskapets till synes ändlösa vandring, utan början eller slut. Fåglarna är som sagt stiliserade, men hur mycket man kan visa bara genom hållningen eller genom den vita cirkel med en svart prick i som utgör fågelns öga framgår här med all tydlighet.

Den dagen tar upp otroligt svåra frågor, och tillåter sig också göra det på ett allvarligt sätt. Den väjer inte för döden eller förlusten, men redovisar dem på ett barns nyktra, rättframma sätt, så även när den talar om sorg som något man inte kan förstå men ändå beskriver den väldigt träffsäkert. Och slutet rymmer det hopp som nästan måste till i en barnbok, som behandlar ett tema som detta.

Similar Posts:

• En bok för barnens sorg
• Följ med på tårtjakt
• Svårfunna, underfundiga loppor
• Känslor som färgglada fåglar
• Poetisk färd runt jorden