Utan att det någonsin blir varken kletigt eller rörigt, väver Brandt in både den egna läs- och livserfarenheten. Särskilt i den avslutande essän, ”Döden, högaffeln och det enkla vinet – En läsning av Ursula K. Le Guins romansvit om Övärlden” så är det Brandts egna läsupplevelsen som behandlas, jämte Le Guins romanvärld och karaktärer:

Mycket av det som gör det möjligt för mig att skriva, tänka, känna och vara mig själv är egenskaper som jag förhåller mig ambivalent till. Som min fruktansvärda dragning till drömmerier, detta att jag ständigt går omkring med huvudet fullt av overklighet.

Men trots att Le Guin är den av författarna som jag är mest bekant med och kanske mest sugen på att läsa om när jag plockar upp Brandts bok, så är det som att jag saknar något i just den essän, jämfört med de andra. För de föregående essäerna, särskild dem om Dostojevskij och Eliot/Evans, ger så mycket om både författarnas liv och deras verk, och knyter samman dessa på intressanta sätt. När så den sista essän nästan inte tar upp något alls om Le Guin som person, som jag hade sett fram att läsa om, inser jag att mina förväntningar nog blev fel ställda. Rubriken till just den essän pekar ju också mot att det är just en läsning av Le Guins böcker det ska handla om, inte om Le Guin som person. Jag tyckte så mycket om att läsa just den där sammanflätade väven som växte fram om både Dostojevskij, Eliot/Evans och Radcliffe, att jag liksom vaggades in i en förväntan att även den sista essän skulle följa ungefär samma mönster.

I vilket fall som helst är det fyra intressanta, djupgående essäer som inte bara tar med läsaren till 1800-talets England och Ryssland utan gör kopplingar till ett större europeiskt, globalt och universellt mänskligt sammanhang och som även lyckas visa på beröringspunkter mellan dessa fyra ganska olika författarskap.

Similar Posts:

• Den fantastiska litteraturens drottning
• The Book of Love (is long and boring)
• Essäer om livets mening
• Autodidakt och individualist
• Tack Natur & Kultur!

Den amerikanska journalisten Barbara Demick gör ändå just det – hon skriver ett reportage från en stad i norra Nordkorea där hon aldrig fått sätta sin fot. Och hon gör det dessutom väldigt bra.

Delvis beror det på att Demick öppet redovisar de problem det innebär att försöka förstå vad som pågår inne i den slutna diktaturen. Hon använder sig av de källor som finns, inte minst i form av avhoppade nordkoreaners berättelser, och pusslar samman dem till en berättelse inte bara om ett isolerat och eget land, utan också, och inte minst, om dess invånare.

I centrum står några vitt skilda personer med just det gemensamt att de kommer från Chongjin i norra Nordkorea, men numera är bosatta i Sydkorea. Bland annat finns här ett ungt kärlekspar, Mi Ran och Jun Sang, som inte så lite för tankarna till Romeo och Julia – han en ung forskarstudent, hon av den klass som anses suspekt eftersom hennes far har sitt ursprung i Sydkorea. Så småningom får hon chansen att bli lärarinna, förmodligen för att staten börjar få svårt att fylla utbildningsplatserna. Skolan är iskall och har ont om mat. Som lärare under 1990-talets svält ser hon sina små elever duka under en efter en.

Det som hände i Nordkorea under den här tiden är nästan ofattbart. Det mesta med Nordkorea är egentligen ofattbart. Hur kan det ens vara möjligt att hålla ett land i en sådan isolering, decennium efter decennium? Det är som science fiction. Det totalitära nordlandet och det kapitalistiska syd. Det skulle kunna vara en roman av Ursula Le Guin, men det är här och nu.

Inte minst handlar det förstås om Nordkorea kring 1990-talet, eftersom krisen då är den utlösande faktor som fått flertalet av människorna i Demicks bok att börja ifrågasätta och så småningom fly från landet. Innan 1990 framstår Nordkorea, ja, kanske inte direkt som idylliskt, men så länge man hade ett subventionerat handelsutbyte med allierade kommuniststater, innan Sovjetunionen föll sönder och Kina marknadsanpassades, så fungerade det ändå i någon mån. Man gick till sitt arbete, fick sina matransoner, putsade sina porträtt av ledaren, och för fickpengarna man fick i lön kunde man gå på bio och se ganska tjusiga propagandafilmer.

Någon egentlig kommunism – i betydelsen gemensamt ägande – är kanske svårt att se i det, men det finns en viss sammanhållning, med etnisk nationalism som en stark komponent och med ett förgudande av ledarna som knappast står Romarriket efter. Det är också ett djupt hierarkiskt samhälle, med någon sorts grund i konfucianismen, där vad som uppfattas som politisk opålitlighet (vilket mest tycks ha att göra med geografiskt ursprung) bestraffas i tre generationer. Marx hade knappast känt igen sig, men det gäller väl också de flesta, eller alla, ”kommunistiska” styren.

Själva ramen, intervjuerna med avhopparna och Demicks verksamhet som utrikeskorrespondent, utspelar sig ju å andra sidan i det överväldigande kommersiella Sydkorea, som inte direkt får den kapitalistiska världen att framstå som något paradis heller. Det är lätt att föreställa sig att omställningen för de nordkoreanska avhopparna ofta blir brutal, trots sympatiska ansträngningar från Sydkoreas sida. Här måste man lära sig hantera pengar, marknader, media, internet, mode – tillsammans med svårigheten att få veta något om kvarvarande släktingar och vilka repressalier de kan tänkas utsättas för – och nordkoreanska flyktingar råkar inte sällan illa ut.

På min näthinna fastnar rader av bilder på svältande barn och ett samhälle i akut förfall, men också den av fru Song, en nitisk partianhängare som trots att hon ser både man och son gå under i svälten ändå måste luras ut ur Nordkorea av en av sina döttrar. Nu har hon anpassat sig till livet i Sydkorea och vill stolt visa upp sig för Demick vid ett intervjutillfälle: hon har plastikopererat ögonlocken för att se mer västerländsk ut.

Demicks bok är full av sådana laddande, vardagliga bilder. Här får livet i de båda Korea kött och blod, ansikten och ord. Det är också en bok som lämnar en med frågor. Hur länge kan diktaturen i Nordkorea hålla sig upprätt? Och kanske framför allt: när det internationella samfundet respekterar staters självbestämmande, och därmed låter diktatorer fara fram precis som de vill – vad kostar det då inte dessa staters befolkning?

Similar Posts:

• I den publicerade flykthistorien är alltid slutet gott
• Besök i paradiset
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Kommunismen som miljöpolitik

Men ju man tänker på det desto klurigare verkar det. Det där med ”genrelitteratur” har fortfarande åtminstone skuggan av en negativ klang och klassar man etablerade, finlitterära författare som science fiction kan man räkna med att en eller annan blir irriterad. Tänk bara på uppståndelsen kring hur en författare som John Ajvide Lindqvist kan förena vampyr- och zombiemotiv med att helt enkelt vara en bra författare. Som att det finns en motsättning.

Föga förvånande visar det sig också att en del av de traditionella definitionerna underkänner det mesta av kvinnliga författare. På det området har Möjliga världar en hel del intressant att tillföra. Michael Godhe skriver till exempel om strategier och motiv hos kvinnliga utopister, från 1600- och 1700-talen fram till Charlotte Perkins Gilman, Ursula K LeGuin och Octavia E Butler. Britt Farstad jämför Butlers framtidsvisioner med Peter Nilsons, och Kristina Hildebrand undersöker konstruktioner av manligt och kvinnligt i filmen Blade Runner.

Majoriteten av författarna i Möjliga världar är forskare inom kultur och media, litteratur och idéhistoria. Fokus ligger inte sällan på vetenskapssyn, människans framtid och historia och på filosofiska och religiösa frågor i science fiction. Ingemar Nordin diskuterar filosofi och etik utifrån bland annat Matrix, Isaac Asimov och Blade Runner, men passar också på att dissa Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi. Jimmy Dahlkvist skriver om teveserien Babylon 5:s förhållande till religion; Jerry Määttää diskuterar sf-definitioner i förhållande till bland annat marknadsföring; Louise Nilsson kontrasterar Hollywood-mekanismer mot sf-filmen som arena för religiös reflektion och Mathias Persson undersöker drömmen om den metakosmiska katedralen i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga.

Dessutom ger författaren och översättaren John-Henri Holmberg sin bild av vad som är science fictions kärna och uppgift, medan den norske sf-författaren Øyvind Myhre lämplig nog får avsluta med att blicka framåt – vilket han gör med en snabb och fascinerande överblick över mänsklighetens hela historia. Myhre ger en mängd förslag på framtida ämnen för science fiction-författare och rör också hastigt vid själva läsningen hjärta: ”Vi drømmer om det umulige. Jag vill forstå alt; erkjenne alt. Det kan jeg ikke. Men jeg kan jo lese.”

Till de mer originella uppslagen hör Martin Hellströms ”Då man kunde strunta i korven och potatisen”, där han frågar sig vad de egentligen lever på i Harry Martinsons Aniara. ”När man diktar om kosmos får man inte dikta hållningslöst. Man måste hålla sig så nära man kan till vad vetenskapen funnit och naturlagarna kan tänkas tillåta”, skrev författaren, helt i enlighet med de regler som brukar sägas gälla för science fiction. När Lars Widding ställer frågan ”Vad käkar dom egentligen?” går emellertid herrar litteraturkritiker i taket över trivialiteten och författaren säger (”fräser irriterar”, inbillar jag mig) att ”Det där om maten ska du inte bry dig så mycket om. Jag har medvetet undanhållit det. Resan ska fattas symboliskt.”

Tanken går tillbaka till de äldsta kvinnliga utopisterna som lade mycket stor vikt att lösa just vardagliga frågor kring matlagning och barnpassning i sina framtidsvisioner. Någonstans är det ju ändå, som Britt Farstad påpekar, en liten klick (tydligen ”transhumanister”, för den som samlar på akademiska sammansättningar) som ser teknologiska och genetiska uppdateringar av människan som det stora, mest spännande målet. För majoriteten av mänskligheten vore det fortfarande mer revolutionerande med rent vatten och grundläggande tillgång till mat och medicin.

Till den eviga frågan om hur framtiden ser ut fogar Möjliga världar alltså det pockande, underliggande tillägget ”Och för vem?”

Similar Posts:

• Det började med Astrosmurf
• Science fiction
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Och politiken blev kött
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

I Shevek visar Ursula LeGuin i alla fall att så knappast behöver vara fallet. Shevek, titelpersonen, är fysiker på en av de två närliggande världarna, den anarkistiska månen Anarres. Invånarna på månen emigrerade för ett och ett halvt sekel sedan från den kapitalistiska planeten Urras. Sedan dess har de båda världarna bara haft ett ytterst restriktivt handelsutbyte – tills den dag då Shevek bjuds in till Urras och bestämmer sig för att med egna ögon se den gamla ursprungsvärlden.

Kontrasten mellan de två himlakropparna är förstås ett tacksamt sätt att berätta en historia. A-Io, landet på Urras dit Shevek blivit inbjuden som gästforskare vid universitetet, är inte särskilt olikt vår egen värld. De naturliga förutsättningarna är strålande och Shevek, van som han är vid den torra månens begränsade djurliv och växtlighet, fröjdas över vardagliga möten med träd, sjöar och fågelsång på ett sätt som får också läsaren att se upp från boken med något av en ny fascination och tacksamhet. Men det är förstås inte allt han ser.

I A-Io möter han till en början bara män. Kvinnorna finns med som vackra accessoarer på en och annan mottagning, men de behandlas på en gång som åtråvärda och värdelösa. Att någon kvinna skulle kunna tillföra exempelvis forskningen något framstår som en bisarr idé. Det förbluffar naturligtvis Shevek. På Anarres hjälps alla åt efter personlig förmåga.

Ojämlikheten mellan könen är emellertid inte den enda ojämlikheten. När Shevek smiter från universitetet och alla glassiga statsrepresentanter som vill ha honom att uppfinna saker som blir dem till nytta i krig mot andra världar, får han syn på ett helt annat A-Io, på de små människorna som svälter, sliter och behandlas illa, medan överklassens överflöd lyser dem i ögonen. För dessa människor blir Shevek som ett löfte om en bättre värld. Kapitalismen förvånar, skrämmer och äcklar honom allt mer, samtidigt som universitet och stat nästan slänger pengar efter honom i sina försök att köpa hans geni och lojalitet.

Först tyckte han att allt detta var lustigt; sedan fick det honom att känna sig illa till mods. Han fick inte avvisa som löjligt någonting av det som trots allt hade en oerhörd betydelse här. Han försökte läsa en elementär ekonomisk text; den tråkade ut honom mer än han stod ut med. Det var som att lyssna till någon som oupphörligt om och om igen berättade om en lång och dum dröm. Han kunde inte tvinga sig själv att förstå hur banker fungerade och så vidare, eftersom kapitalismens alla funktioner för honom var lika meningslösa som en primitiv religions riter, lika barbariska, lika invecklade och lika onödiga.

På Anarres finns inga pengar, ingen stat och inga hierarkier. Officiellt, i alla fall. För lika nyfiket och allvarligt som LeGuin undersöker lockelser och faror på Urras, undersöker hon anarkismen på Anarres. Det är inte någon idyll, det heller – precis som det här inte är enbart ideologiska experiment, utan levande världar befolkade av levande karaktärer.

I den lilla science fiction-samling som går upp på dagensbok.com i dag finns kanske två av genrens ytterligheter: LeGuins Anarres och Robert Heinleins koloniala rymdkrigare. Två exempel på hur ideologisk den här genren faktiskt kan vara, på olika samhällsideal och olika människosyn. Hos Heinlein gäller den starkares överlevnad och kampen för tillvaron. Hos LeGuin är människan framför allt en social varelse; vi behöver varandra. Politik, inte som internt tjabbel och ändlös retorik, utan som grundläggande frågor om vad en människa är, vad ett gott samhälle är.

Science fiction-författare är på sitt sätt det mänskliga yrke som står närmast det gudomliga, att faktiskt skapa världar, att tillföra något som i bästa fall känns verkligt. Det LeGuin gör i Skevek måste nästan beskrivas som en skapelseberättelse: hon tar död ideologi och fyller den med liv. Politiken har blivit kött.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Klaga på mörkret
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi
• Vuxna män gör saker tillsammans
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden

Hon är i högsta grad aktuell när nu Rabén & Sjögren gett ut hennes fantasyserie om Övärlden i nyutgåva. Den första delen (av sex) heter Trollkarlen från Övärlden och jag har valt att ägna min gästrecension åt den.

Jag har läst den flera gånger under årens lopp, och när jag nu läser den ytterligare en gång, så minns jag vad som en gång tände mig för fantasy-genren. Det kan man annars lätt glömma bort nu för tiden, när man provar sig fram bland svulstiga, överlastade, omständliga verk av nutida bästsäljare. I dessa böcker (jag avstår att nämna någon särskild) är i varje fall för mig konstruktionen alltför tydlig. Här en ny ras, där ett nytt monster, nu åter en nytt magiskt föremål eller ett nytt konstigt vapen –– och ytterligare några sidor text sprutas ut. Mig får detta att vilja bläddra förbi ett par hundra sidor, att uttråkat scanna dem med ögonen: OK, nytt folkslag, vilka karakteristika har författaren funnit på nu då …

Aldrig så hos Ursula K Le Guin. Hennes text är poetisk och vacker, och likaledes poetiskt och vackert översatt av Sven Christer Swahn, en av mina svenska favoritförfattare. Inget i hennes berättelse känns onödigt, inga beskrivningar är till för att fylla sidor eller är mer omständliga än vad som behövs för att driva historien framåt. En härlig sagostämning fyller boken från början till slut.

I Övärlden finns ön Roke med sin trollkarlsskola, och där går den unge Ged som lärling. Han är begåvad, otålig, och i ungdomligt oförstånd högfärdig och maktlysten. Av en annan elev, den osympatiske Jaspis, provoceras han att mana fram en ande från dödsriket. Den skuggvarelse han då släpper in i världen anfaller honom med klor och tänder, och han överlever nätt och jämnt, ärrad, stukad, mer vis än förut. Skuggvarelsen finns kvar i världen, beredd att förstöra honom så fort som han lämnar Roke.

Berättelsens huvudtema är alltså Ged flykt från och senare kamp mot skuggvarelsen, och avslöjandet av vem och vad denna skugga egentligen är. Boken är ohyggligt spännande, eftersom man hela tiden väntar på att skuggan ska dyka upp i någon ny skepnad, när man minst anar det. Men vi bjuds också på mycket annat under resans gång. Drakar spelar en viktig roll i hela Övärlds-serien, och det är en ren njutning att läsa om Le Guins drakar. Visst, hon beskriver drakar av känt klassiskt snitt: ambivalenta, intelligenta, ordvrängande hypnotisörer, som man inte bör se i ögonen, men så mästerligt utfört! På samma sätt kan ett klassiskt blues-riff röra vid människors hjärtan ett obegränsat antal gånger, om det spelas med tillräcklig inlevelse och teknik.

Vidare ger hon läsaren ett kusligt dödsrike, dammigt, torrt, stilla, och så obehagligt att hon ägnar seriens sista bok (The Other Wind, 2002) åt att göra upp med detta rikes själva grundvalar. Mörka och ondskefulla makter finns också i Övärlden i form av De Gamla Makterna och deras tjänare.

Gott och ont är alltså relativt väldefinierat i Le Guins fantasyvärld på samma sätt som i vår egen verkliga värld, där vi faktiskt har att ställning mellan ljusa och mörka krafter, om än i gråskalor snarare än i svartvitt. I recensioner av dagens fantasylitteratur finns en stark trend att ge litet extra beröm åt författare, som skapat ambivalenta eller rent av osympatiska huvudpersoner i sina berättelser. Den trenden verkar för mig enbart krampaktig. Att göra en huvudperson osympatisk är ett av alla litterära grepp som finns, inte mer. LeGuins personligheter är av alla sorter, och alltid sammansatta och spännande. Hon tar ställning för och lider med eller triumferar tillsammans med sin hjälte, och man engagerar sig tillsammans med henne.

LeGuin är mycket intresserad av begrepp som yin och yang, och Trollkarlen från Övärlden inleds med orden "Bara i tystnad finns ordet, bara i mörkret finns ljus, bara i döendet liv…". Den vinklingen kommer igen i flera av hennes böcker och används alltid på ett fantasifullt och intressant sätt, oavsett om man känner sig dragen till taoism eller ej.

Similar Posts:

• Drakar som inte riktigt når ända upp
• Och politiken blev kött
• Nord och syd
• Martins magiska värld
• Äntligen riktigt bra fantasy