dikter ska inte vara vuxna
dikterna ska vara kortväxta

som växter eller som barn
oansvariga spontana väsen

ska dikterna vara, de ska prata
strunt, skrika och bära sig åt eller

mumla uttrycksfullt för sig själva
men aldrig vara vuxna

Geir Gulliksens diktbok Vuxna dikter är indelad i de tre delarna ”första”, ”andra” och ”tredje”. Den första delen börjar med dikten ovan – som en lek både med orden och med perspektivet. Hela boken är en slags uppväxtskildring med fokus på relationer, där även diktandet i sig är en av huvudgestalterna.

Lekfullheten med de många omtagen för tanken till UKONs poesi, som exempelvis här, i slutet av den första delen av Gulliksens bok:

vara där, vara du,
vara vuxen, vara man,
vara en mörk och tunn kostym
på en grusväg klockan 04.00 på morgonen
på hemväg under sömniga trädkronor
vara svarta skor, vara tung andhämtning

Det är en lekfullhet med orden och språket som leder till en lekfullhet i perspektiv och synen på tillvaron. En lekfullhet som vill vrida och vända och ställa saker på ända, och som därmed för in ett allvar.

Den här lekfullheten finns kvar genom hela boken, den lockar och drar in, men plötsligt befinner sig dikten i allt annat än lek och skoj. För dikterna vägrar såklart att låta bli att bli vuxna, vuxenblivandet drabbar både människorna (både de levande och de döda) och själva dikten; ingen undkommer. Men skönt då att lekfullheten får finnas där och bära alltihop.

För redan i bokens första del kommer de mörkare stämningarna fram, som sedan konkretiseras i del två med en partner som tar livet av sig i unga år. I dikterna träder ett jag och ett du fram, liksom ett barn, jaget som barn. Men konturerna mellan de olika karaktärerna är inte helt klara, och perspektivet glider fram och tillbaka, precis som det kan vara i nära relationer.

Gulliksens bok gavs ut första gången 1999 och två år senare i svensk översättning av Stewe Claesson. Ellerströms nyutgåva inleds med ett förord av litteraturvetaren Alexandra Borg, som sätter boken i ett sammanhang av Gulliksens författarskap såhär 20 år och en dryg handfull böcker efter bokens originalutgåva.

Similar Posts:

• Omtag om det komplexa och svåra
• En sjöstjärna som drar i olika riktningar
• Febriga drömmar om död
• Vems är då felet?
• Diktens universum

Men det börjar alltså … rätt platt? Där finns en lekfullhet med språket som låter meningarna ta oväntade vändningar, men det lockar varken till skratt – det är inte den sortens lekfullhet, tvärtom är det på allvar – och inte blir det heller särskilt djupt. Mer som om ansatsen är att svåra, krumeluriga formuleringar i sig ska skapa något slags djup.

Det blir bättre när texten kommer in på klädesplaggen, med: ”Hur kan två platta stycken sammanfogade på fyra ställen rymma en vuxen kvinnas torso, som inte alls är platt, och vars armar ofta är i rörelse?” och Wikipedia-citat om att ”varje plagg innehåller timmar av en konfektionsarbetare liv.” Då börjar det kännas intressant, texten börjar äntligen ta form för mig.

I ”Inte skriva” blir stilen sedan närmast UKONsk och här kommer också en tydligare humor fram med ”När jag inte skriver skriver jag inte en roman som heter 1994” och ”Jag skriver inte en skandalös självbiografi. Jag skriver inte en patetisk självbiografi. Jag skriver inte en självbiografi om poesi eller kärlek.”

Men är det meningen att det ska stå ”som loppan fogar sig fogar sig vi och plockar upp den sorgen” och inte ”som loppan fogar sig fogar vi oss och plockar upp den”? Är det ytterligare en (medveten) tänjning av språket – eller är det helt enkelt den svengelska som det känns som? Och i ”det de säger är en scen är det egentliga stormande allting av människans allihop”, är det då korrekturen som har missat ett ord nånstans eller är just en haltande meningsbyggnad avsiktlig? Just på detta enda ställe?

Sådana här små detaljer ställer sig i vägen och gör att det känns som att jag inte riktigt når fram till texten, eller snarare till rösten i texten. Mest av allt just nu vill jag läsa originalet och se om jag får fatt i den där rösten, en röst som ibland säger fantastiska saker som att ”Vid den tiden ville jag vara behaglig som ett ord i en ordbok.”

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Omtag om det komplexa och svåra
• Dålig täckning
• En sjöstjärna som drar i olika riktningar
• En skrivande kamp

Det här är första gången Clover översatts till svenska, men han har gett ut flertalet diktsamlingar och fackböcker tidigare och han är en säker skribent och poet. Dikterna är uppställda enligt olika mönster över boksidorna. Propert uppradade strofer varvas med sjok av komplett prosa och dikter där raderna hackats upp som fallande fransar. Tonen varierar mellan allvar, humor och ironi men rakt igenom är det ändå jämnt. Det är samma jämna angelägenhet, samma jämna grundläggande världssyn och samma jämna språksäkerhet hela boken igenom.

Dikterna handlar om samhället, det där vi lever som inte fungerar – angelägenheten i det som vi avtrubbade människor stöter ifrån oss för att vi inte orkar ta in hur det verkligen är ställt. Men det handlar också minst lika mycket om litteraturen och litteraturhistorien. Jag hänger bara med på en bråkdel av alla associationer och referenser som Clover pekar mot.

Ibland påminner det om UKONs repetitiva uppradningar, i alla fall på ytan. Till exempel genom det raka, okonstlade språket, och visst finns där en liknande lekfullhet, även om Clovers dikter lämnar lite mindre yta öppen:

En revolution kommer att äga rum eller inte. Om det senare var dessa dikter enbart underhållning. Om det förra kommer den att lyckas eller misslyckas. Om det senare var dessa dikter bättre än inget. Om det förra kommer den att innehålla upplopp eld samt plundring och dessa kommer att sprida sig eller så kommer de inte det. Om det senare var dessa dikter bara kuriosa. Om det förra kommer den att föra med sig fler upplopp manifest barrikader samt slagord och dessa kommer att förvandlas till folkliga sånger eller så kommer de inte det.

Similar Posts:

• Fiktionen om Auschwitz bekräftas?
• Dikter som växter, eller som barn
• En bok att läsa i badkaret inför amerikavalet!
• Halleluja liksom
• ”Jag är som sådana människor som försöker dölja hurdana de är trots att man vet att de är som folk är mest.”

Sympatiskt är det sätt på vilket Ukon bygger sin argumentation. Han redogör, problematiserar, kastar fram egna tankar som han sedan nagelfar. Inget huggs i sten. Här finns en beundransvärd förmåga och vilja att vända och vrida på slutsatserna och att se dem från olika håll.

I Nederländerna finns ett boende för gravt demensdrabbade personer. Det är ett eget samhälle, slutet mot omvärlden men öppet inåt. Här finns inga låsta dörrar. De boende rör sig som de vill och kan närhelst de önskar besöka ett bibliotek, gå på restaurang, till posten eller frisören. Personalen ”spelar med” och försöker aldrig argumentera emot eller övertyga någon i strid med dennes verklighetsuppfattning. Med denna skildring som utgångspunkt, för författaren ett resonemang kring identitet och livsmening. Vad är det som säger att en person som tappat minnet och som lever i nuet, i varje ögonblick, inte har ett meningsfullt liv? Är det inte just detta, att leva i nuet, som många tekniker kring till exempel mindfulness och meditation syftar till?

Från det nederländska demensboendet lotsas vi vidare på en spännande bildningsresa – till Freud och andra analytiker, till drömtydning (det är inte drömmen utan berättelsen om den som är viktig), lobotomiexperiment, hallucinationer och minnesförlust, för att bara ge några exempel.

Minne och trauma ges ett särskilt fokus i en belysning av Migrationsverkets språkanalyser där

Underlaget för analysen är en bandinspelning på ungefär femton minuter där den asylsökande fått genomgå en intervju, som i de flesta fall skett på telefon, om ursprung och levnadsvanor, varpå en språkanalytiker från landet ifråga, eller åtminstone regionen, ska avgöra om han eller hon talar sanning. I möjligaste mån är det modersmålet som analyseras, men ofta rör det sig om andraspråket, som nästan alltid är franska eller engelska.

Det bedömda språkets relation till uppväxt, miljö, utbildning och det faktum att många flyktingar kommer från flerspråkliga områden, förbises i analysen. Ukon menar också att berättelsen om ett upplevt trauma inte kan framsägas som om det var en vardaglig händelse och att det påverkar bedömningen av språkanalysen negativt:

När man läser språkanalyshandlingarna framgår tydligt att ett tveksamt sätt att tala, svarslatens, minnesproblem – vilket är precis det som kännetecknar den traumatiserades eller deprimerades tal – regelmässigt tolkas som förställning, alltså försök till lögn.

Med hänvisning till den franske filosofen Bernard Stiegler resonerar författaren om hur marknadskrafter och reklam blivit bärare av identitet vilket har lett till en ”förlust av mening, estetiska upplevelser och omsorg om den andre”. Ett lika vidrigt som upprörande exempel på det, ges i berättelsen om en sjuårig rysk pojke som adopterades av en ensamstående kvinna med ett biologiskt barn i USA. Något halvår senare skickades pojken tillbaka till Ryssland då han upplevdes vara ett ”problembarn”. Bland annat hade han kissat i byxorna under ett besök vid en nöjespark.

I pojkens ryggsäck hade modern lagt godis, kakor och färgkritor för resan. Han själv trodde att han skulle på semesterresa för att återse sitt hemland. /—/ Förlust av förmågan till omsorg är på en och samma gång orsaken och följden av att människor behandlas som ting. Detta sipprar ned i alla samhällets fält, också föräldraskapets, som när den amerikanska adoptivmodern säger att hennes önskan var att hitta ”en liten kompis till min [biologiske]son”.

Som sagt, detta är en bok som spänner över vida fält och som utmanar läsaren. Vi leds runt i en ordens och tankens labyrint, på en fascinerande upptäcktsfärd som kan fortsätta hur långt som helst. Frågan är, kommer man någonsin fram, kan vi alls säga något med säkerhet om identitetens, minnets och språkets innersta gömslen?

Similar Posts:

• Världens värde på ett bräde
• Om rösten
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning
• Om att lyssna inåt och släppa taget
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa

De allra flesta läsare har redan färdiga berättelser till dessa rubriker, de vet vad som väntar.

Detta är en paradox i vår förståelse av nazisternas Förintelse. Å ena sidan förstår vi ingenting, vi har ingen referenspunkt, vi har ingen erfarenhet som liknar detta. Att en kulturnation som Tyskland systematiskt och industriellt utrotar stora delar av sin civilbefolkning är inte begripligt. Å andra sidan är allt redan berättat, vi har sett och läst det så många gånger att inget kan överraska.

Och den berättelse vi redan hört är enkel som en saga med ett ont slut. De onda förövarna är nådlösa, brutala och fullständigt obegripliga i sin omänsklighet. Och offren är fullständigt hjälplösa då förövarna slaktar dem som djur.

Reznikoffs diktsamling består av en rad vittnesmål från Eichmanrättegången 1961 och militärtribunalerna i Nürnberg (1945-46). Reznikoffs urvalsprincip är inte självklar. Men om man får lita till UKONs (Ulf Karl Olov Nilsson, som också översatt) efterord så är tanken att föra över något från sitt juridiska sammanhang, med dess fokus på sakförhållande och fakta, till ett poetiskt sammanhang. Det är nedkortade vittnesmål omvandlade till korthuggna berättelser.

Det är, enligt samma efterord, också på sina ställen ett hopplock av olika vittnesmål som omformas till en berättelse, vilket ger oss anledning att kalla det ett collage, snarare än ready-mades eller found poems.

Reznikoffs dikter är som en renskrapad version av den berättelse vi redan kan. Här finns bara två typer av människor; onda, brutala nazister och oskyldiga judar. Här sker allt i ljuset av den övergripande förståelsen av Auschwitz som en resa från ”Arbeit Macht Frei” till gaskammaren.

De flesta berättelserna, för dikterna formar sig ofta till små berättelser, saknar ett vittne. Flera av historierna är till och med berättade på ett sådant sätt att de snarare liknar ryktesspridning än genuina vittnesmål. Som mannen som flyr ur ett läger för att, vid en flod ombord på ett civilt fartyg, bli påkommen och skjuten av en vakt. Vem är vittnet här?

Och vakten som sliter ett spädbarn i stycken med händerna framför ögonen på den döende modern och alldeles intill en grupp polacker som vill ta hand om spädbarnet, för att direkt efter detta mord ge en sockerbit till en förbipasserande hund. Är inte det en Tarantinofilm, snarare än ett vittnesmål?

Jag har svårt för att hitta en vettig läsart för de här dikterna. Det är som om det krävs en större tilltro till vittnesmålet än jag är mäktig. Dikterna bekräftar den berättelse jag redan kan.

Kanske är det den hopplöses hopp, men eftersom Reznikoff gett ut sin diktsamling så antar jag att han har en förtröstan på att den enkla utsagan, vad jag faktiskt sett med mina egna ögon, på något sätt alltid blir begriplig. Eller kanske att när vittnesmålet kortas ner och bearbetas och kallas poesi så blir det någonting annat?

Kanske var det, när Reznikoffs diktsamling kom i original 1975, fortfarande viktigt att visa på Förintelsens obegriplighet, att det fanns en rädsla för att förminska och normalisera. Idag är problemet ofta det motsatta: när Hitler och förintelsen är det första en sekulariserad människa kommer att tänka på när de hör ordet ”ondska” är det viktigare att försöka förstå Auschwitz som en del av vår historiska verklighet, inte en ond, obegriplig saga.

Similar Posts:

• Får man skämta om Förintelsen?
• Vad ska man tro?
• Tecknade vittnesmål från historiens mörker
• Förintelsen per definition
• Förintelsens fasor bevittnade

2. Rum för poesi
Rum för poesi är bokmässans vattenhål för återhämtning. Helt ljudisolerat och svalt och med sköna stolar där man bara kan luta sig tillbaka och lyssna. Förmodligen är det här också den mest tacksamma platsen på mässan att läsa ur sin bok på.

3. Dagensbok-redaktionen
Alla andra har redan nämnt det. MEN att åka på bokmässa är också att åka på bokkollo, är att skapa relationer, komma varandra lite närmare, äta frukost tillsammans i ett blommigt kök, sova i samma soffa etc etc. Det är fint att ha en redaktion att hänga med, helt enkelt.

4. Mats & Sara-intervjun
Under en timme fick jag och Emelie träffa Sveriges just nu mest omtalade ungdomsboksförfattare Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som har skrivit landets mest omtalade ungdomsbok: Cirkeln. Det blev ett samtal som fördjupade, förklarade och även avslöjade lite (om än bara lite) om Cirkelns uppföljare.

5. Att få se livs levande nobelpristagare
Det ska erkännas att jag varken läst Herta Müller eller Mario Vargas Llosa. Ändå var det stort att få se dessa livs levande nobelpristagare i verkligheten. Att de sen dolde sig bakom en vägg av moln gjorde inte saken sämre.

6. Alla snygga och finurliga montrar
Det märks att det är kreativa människor som har montrar på bokmässan. Här finns inte bara böcker utan också enhörningar, fjärilar, blommiga bokbussar, kylskåpsmagneter och småprylar i oändlighet.

7. Seminarium: Sveriges hemlösa barn med Åsa Anderberg Strollo och Anna Bonnier I Hoppas har Åsa Anderberg Strollo skrivit en socialrealistisk och hyperaktuell ungdomsroman som tar de bortglömda barnen och ungdomarna på allvar. Under de 20 minuter som seminariet varade lyckades hon och Anna Bonnier från Stockholms Stadsmission både förklara varför den här typen av böcker behövs och vilken roll ideella organisationer kan spela för unga människor.

8. Bang & Ottar-festen + Elin Grelsson
Bang och Ottar-festen hölls på Yaki-Da. Yaki-Da är ett stort gammalt hus med tusentals rum och i ett av dem spelade Elin Grelsson skivor. I ett annat spelade Johanna Koljonen och i en restaurang längst upp satt en fantastisk pianokvinna och spelade en cover på Hallelujah. På väggarna satt fastklistrade bord och nakna Mona-Lisor. Ni förstår att vi vill ha ett sånt här ställe i Stockholm va?

9. Den arabiska maten
Forma Books bjöd på en storslagen sittning med bästa arabiska maten! Det tackar vi för.

10.Anna Hallberg/UKON
Jag missade det efterlängtade seminariet 00-talets lyrik, men fick istället se fina poeterna Anna Hallberg och UKON läsa från litteraturscenen mitt på mässgolvet. Om det bara hade varit lite, lite tystare runt omkring hade allt varit perfekt.

Similar Posts:

• Torsdagen på bokmässan
• Emelies 10 i topp på bokmässan
• Lördag på bokmässan
• Vecka 39 på dagensbok.com: Efter bokmässan
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok

Jag är en enkel människa som vill göra saker i rätt ordning./ Jag är en svensk poet som kämpar för att svenska språket ska/ bli mer spännande och utmanande. / Jag kämpar för Sverige och för den svenska / konkurrenskraften. / Jag är en egenföretagre som kämpar för den svenska kronan./ Jag vet vad jag är värd.

Det går att se UKON läsa sina dikter på Youtube. Då hör man att publiken skrattar. Vad är det då som är så roligt? Det är en absurd och torr, mekanisk dikt UKON skriver. Många likheter finns med Pär Thörns verk som kan handla om till exempel kassaskåp och datorer. Det roliga tycks ligga i den sakliga tonen och den totala värdeneutraliteten. Allting är lika viktigt, eller oviktigt, eller hur är det egentligen?

Barndomstolen är uppdelad i två avsnitt. Det första heter ”Värdetautologin” och här undersöker UKON just värdebegreppet. Olika valutakurser och fotbollsresultat ställs emot varandra, liksom värdet på ett barn. Att adoptera ett barn från Brasilien kostar 127 000 medan de från Etiopen kostar 91 000.

Dom dyrare är både snyggare och av bättre kvalitet så för mig
är valet lätt.

Tautologi är i sig ett begrepp inom den filosofiska logiken liksom ett begrepp inom språkvetenskapen. På filosofispråk är tautologin en formel som är sann oavsett ledens innehåll, till exempel:

Det enda en människa äger är sin kropp

Det enda en människa inte äger är sin egen kropp

I språkvetenskaplig terminologi är tautologi i stället en omsägning av samma sak, en tårta på tårta som man brukar säga. Ofta hör man till exempel människor säga gymnasieskola, fast att gymnasium betyder just skola eller träning och samma sak med basketkorg och chai-te. I Barndomstolen finns också gått om truismer, alltså självklarheter eller plattityder. Emellanåt kan det bli lite väl platt, men oftast blir effekten hisnande och absurd. En strof säger en sak och nästa säger samma, fast tvärtom. Barnsligheten och det lekfulla tänker jag står i relation till bokens titel. Ibland får jag just känslan av ett barns resonemang. Barndomstolen är en mångtydig titel som å ena sidan kan vara en domstol med barn – eller en tripptrappstol från barndomen. På baksidan av Barndomstolen sitter föga förvånande UKON porträtterad på en frånvänd stol.

Som så många andra language-poeter som till exempel Lars Mikael Raattamaa arbetar UKON för att göra läsaren till medproducent av dikten genom ett direkt tilltal eller frågor som; ”Är det med avsikt som du inte förstår mig?” Raattamaa kallar även idén om den utjämnande texten för bokstavskommunism. UKONs diktsamling är ett angrepp både i sin form och sitt innehåll på vårt kapitalistiska värdeinriktade samhälle och byråkratins befängdhet.

I Barndomstolens andra avsnitt ”Barndomen” fortgår tautologierna, lite mindre slagkraftigt politisk – men ändå vackrare och mer sinnligt på något vis. Barnet som kallas ”Det” kan tolkas just som ett barn, men även som en skrivprocess; hur en dikt blir till som i ett kretslopp .

Det här är UKONs elfte bok och inte den bästa, men den har ett värde. Och det räcker långt.

Similar Posts:

• I minnets labyrinter
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning
• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• Om rösten
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.

Nu har jag sent omsider läst det senaste numret av ViLÄSER och undrar varför den är så utskälld? Visst, det är inte en ny BLM. Den kan inte heller mätas med kvalitetstidningar som Karavan och Pequod. Men tar man den för vad den är, en litteraturens motsvarighet till en inredningstidning är den ganska trevlig. Man får lite bilder, lite kuriosa och en hel del tips och sen är det bra med det. Litteraterna har ju liksom alla andra ett behov av att få vara ytliga.

Det senaste numret inleds med en intervju av Åsa Linderborg gjord av Peter Fröberg Idling. Tyvärr är den inget vidare. Idling har en tendens att alltid vilja prata om skrivandet med stort s och litteraturens förhållande till verkligheten vilket inte riktigt gör sig här. Vill man ha det kan man läsa ALT istället (där Idling också skriver) med sina 50 sidor långa författardiskussioner och skippa den här intervjun. Bläddra istället fram till numrets andra intervju med UKON gjord av Amanda Svensson. Den inleds såhär:

”I konceptet ‘författarintervju’ ingår vissa saker. Man ska inleda med att man träffar författaren där och där, man ska gärna beskriva någonting kring författarens kroppsspråk, kläder eller liknande för att ge en känsla av närvaro, och så ska man berätta någonting oväntat eller spännande kring författarens person. Så okej. Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, är inte bara poet utan även psykolog och psykoanalytiker. Vi träffas på hans kontor och har har kostym och feber. Han får börja med att berätta om sin nya diktsamling Barndomstolen (Norstedts, 2009).”

Varje människa med något av smak och tycke kan ju se att Svensson är som klippt och skuren för det här. ViLÄSER borde heltidsanställa henne på stört. Intervjun är rolig, smart och lyckas verkligen måla en bild av UKON som den charmknutte han är. Nåväl, bläddra vidare och läs ett bokfetischistiskt reportage av Jeanette Winterson om det legendariska antikvariatet Shakespeare & Company i Paris och stanna därefter upp vid Lena Anderssons krönika och läs den noggrant. Den handlar nämligen om vikten av att hitta sin lästakt, så att inte bara orden utan även tankarna hinner gå in i en. Den är smått genial och jag kan bara instämma i att vi borde bjuda alla dem som pratar om att ”öva upp sin läshastighet” mera motstånd.

Avslutningsvis rekommenderas en längre artikel (vilket i ViLÄSER betyder fem sidor text) om Barcelona och Carlos Ruiz Zafón av Lars Westman. Westman bestämmer en träff med författaren i hans hemstad men upptäcker att han har flytt till Hollywood. ”Jag kunde ha varit farsa åt den där divan” skriver Westman men fortsätter sedan att berätta om hur förtrollad han ändå är av divans stadsskildringar. Det är ett välskrivet reportage som alla som älskade Vindens skugga kommer att njuta av.

Nästa nummer av ViLÄSER kommer den 14e maj. Det ser jag fram emot.

Similar Posts:

• Navigare necesse est, sicut etiam fabulare
• Världens värde på ett bräde
• I minnets labyrinter
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Och khmererna stod röda om sommaren