Jag bestämde mig för att ta hjälp av proffs för att svara på frågan om snackisar. Jag gick till tre bokhandlar i centrum av Hamburg och frågade tre oförberedda bokhandlare om deras tre tips. Om ni blir nyfikna, kan ni läsa den kompletta listan här.

Summan av kardemumman var att jag kände mig smart och nöjd att kunna besvara frågan, utan att behöva läsa mig igenom ens en bråkdel av utgivningen. Men kruxet, jomen det finns ju alltid ett sådant, var att de tre bokhandlarna gjorde så extremt bra reklam för sina favoriter, att jag insåg att jag inte kunde sluta där. Jag skulle bli tvungen att fördjupa mig, åtminstone i ett par av dem som dök upp på den ovan nämnda. Jag tror att det är vad man skulle kunna kalla ”fall på eget grepp”.

Valet föll på Ronya Othmann och hennes debut Die Sommer och Deniz Ohdes bokprisnominerade Streulicht. Ohde var en av sex som hamnade på den prestigefulla listan till Deutscher Buchpreis 2020. Jag tyckte mig se vissa likheter: unga kvinnor som studerat i Leipzig men också att båda har vardera en tysk förälder och en från ett annat land. De har båda tematiserat det i sina ovan nämnda romaner.

Othmann och Ohde må ha liknande bakgrund, men där slutar likheterna för deras huvudpersoner. Othmanns Leyla har en tysk mor och en far som är yasidier. Hon reser varje sommar till sin farmor och släkten i en bergsby i Syrien. Hon talar språket, leker med kusinerna och har ett eget liv där om somrarna. Ohdes kvinnliga huvudperson som romanen igenom förblir namnlös, växer upp med en turkisk mor som helt vänt sitt turkiska ursprung ryggen. Hon får aldrig träffa några av släktingarna på moderns sida och än mindre lära sig turkiska eller resa till den by vid havet som modern kom från.

Othmanns roman skildrar såväl Leylas uppväxt i södra Tyskland som hennes somrar i Syrien. Man skulle kunna säga att det är en klassisk uppväxtskildring av någon som växer upp med en fot i varje kultur. Leylas far tycker att hon borde ägna mer tid åt skolan än att hänga med bästisen Bernadette. Andra delen av romanen utspelar sig efter att kriget i Syrein bröt ut och Leyla har flyttat hemifrån för att studera. Hennes studier går i stå, hon känns oengaerad i sitt eget liv. Hon oroar sig för släkten i den syriska byn och slutar i det närmaste att prata med sina vänner, eftersom de ändå inte kan förstå. Hon vet inte heller vad hon ska säga och så blir det en ond cirkel där hon försvinner mer och mer in i sig själv. Det är oerhört vackert skrivet och trots den relativa händelselösheten i Leylas liv, är det spännande. Den här texten innehåller dessutom något så sällsynt som vackert skildrat sex.

Ohdes roman är också en form av uppväxtskildring, men är något så märkligt som en bok utan plot, utan slut och framförallt utan happyend. Trots dessa ovanliga premisser, är det inte tråkigt en sekund. Huvudpersonen växer upp med en vacklande självbild. Den hon tycker att hon är, är inte alltid den som folk runt omkring henne ser. Hennes mor dör, hennes far fruktar allt utanför den egna bostaden, super och samlar på sig saker som ”kan vara bra att ha”. Hon får inte fortsätta på gymnasiet med sina två vänner, Pikka och Sophia, utan tvingas ta en omväg till studentexamen via det tyska motsvarigehten på komvux. Hon lämnar industriorten där hon är född för att studera i en annan stad, men inte heller det med något större engagemang. Hon studerar, för att hon sagt till rektorn på komvux att det var därför som hon ville ta studenten. Och så plötsligt är boken slut. Den slutar som den börjar, utan några större åthävor.

Gemensamt är ändå hur andra människor ser på Leyla och på Ohdes huvudperson. Ofta ser de en person som man måste fråga varifrån de egentligen kommer och någon som man måste förvissa sig om att de förstår tyska. Båda anpassar sig, var och en på sitt sätt.

Bist du mehr deutsch oder kurdisch, fragte die Mutter der Schulfreundin. Deutsch, sagte Leyla, und der Mutter die Schulfreundin wirkte zufrieden.

Fühlst du dich mehr deutsch oder kurdisch, fragte Tante Felek. Kurdisch, sagte Leyla, und Tante Felek klatschte vor Freude in die Hände.

(Die Sommer, Ronya Othmann, Hanser-litteraturverlage, 9783446267602)

„Wieso hast du dich nicht gewehrt?“ Immer verzweifelter wurden ihre Stimmen, immer mehr Fragezeichen reihten sich aneinander, und ich wollte rufen, dass es von vorneherein kein Ich gegeben hatte, das sich hätte währen können, nichts war je von mir ausgegangen, alles ist immer nur auf mich eingefallen, ich habe in einer Grammatik gelebt, in der sich wehren von vornherein nicht vorgesehen war.

(Streulicht, Deniz Ohde, Suhrkamp, 9783518429631)

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• Skoningslös blick på ett kvinnoliv
• Vindlande berättelse om identitet
• Värdet av ett liv
• Hur man fångar en inlåst panter

Romanen börjar med en tillbakablick till huvudpersonen Alis barndomsminne från när familjen lämnade sitt hem i Sovjetunionen för att flytta till Tyskland. Sedan hoppar vi till romanens nutid där Ali rest till Istanbul för att leta efter sin försvunna tvillingbror Anton.

Varje kapitel fokuserar på några karaktärer under en viss tidperiod. På så sätt vecklas historien om en hel släkt upp, från tvillingarnas mor- och farföräldrar i dåtidens Sovjet till föräldrarna som emigrerar med två små barn till Tyskland.

Det är en fantastisk väv av karaktärer och namn, platser och historiska skeenden – men mest av allt mänskliga öden. Fantastiskt för att det är välskrivet med detaljer som ger stor närvaro, och fantastiskt för att språket är något utöver det vanliga.

De vindlande långa meningarna skapar en särskild stämning åt till exempel det lilla barnets perspektiv på flytten till ett nytt land, eller det lite äldre barnets perspektiv på våldsamma och svårbegripliga händelser. Men ibland spiller det tyvärr över och känns lite forcerat.

Stilen passar utmärkt som gestaltning av Alis sökande – efter sin bror, efter sin identitet kopplad till släkten i dåtiden och vännerna i nutiden, efter sig själv. Men under de långa kapitlen om de tidigare generationerna tappar jag bort kontakten med berättelsen.

Skärpan är utmärkt men det är som att gå runt och ständigt titta på en kaleidoskopisk värld med ett förstoringsglas. Jag lyckas inte knyta ihop alla fantastiska scener till en berättelse som håller ihop, så i stället faller den isär för mig.

Det blir bättre mot slutet när jag får komma tillbaka till Ali (/Anton) i Istanbul, för först då känner jag att okej, det är hos den här karaktären som jag ska blicka ut över resten av romanen. Fram till dess har jag inte lyckats knyta an till någon karaktär. Många scener ur deras öden är visserligen gripande, men jag känner aldrig att jag riktigt får förankra mig hos någon innan nästa vindlande mening kastar mig iväg åt ett helt nytt håll.

Med det sagt är det här ändå en intressant roman som både lyckas framställa världspolitiska skeenden ur det mänskliga perspektivet samt utforska ett alldeles eget språk.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• Om flykten och framtiden som försvann
• Tysk höst
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Istanbul – i en svartvit melankoli

Åtminstone om en ska tro berättaren i romanen med samma namn.

Och det är en ju nästan benägen att göra. Hayri är ju så ödmjuk, så ovillig att prata om sig själv. Han skulle ju inte alls skrivit en bok om det inte hade varit för de befängda anklagelserna mot institutet och dess grundare Halit Ayarci, som ju är den verklige hjälten. Hayri har inget intresse av att försvara sig själv, det är ju sin store mentors solkade rykte han vill tvätta rent. För att komma dit måste han ju bara göra en liten utläggning om sig själv först, om ni ursäktar. 300 sidor senare, efter utvikningar om en far som försöker hitta på ursäkter att inte bygga moskén farfars far krävde, första världskriget, skattjakter, galna psykonalytiker och marginellt galnare spiritister, påhittade shejker och fan och hans moster börjar han så smått komma till saken…

Vad är egentligen mer modernt än ett institut som (naturligtvis med mutor och fjäsk på rätt ställen) tar på sig rätten att se till att alla klockor går rätt, att ingen lever kvar i fel tid, att alla inordnar sig i den nya tidsåldern, sätter upp en gigantisk organisation och tar hem massor med pengar från både stat och medborgare … utan att egentligen någon kan förklara vad målet med alltihop är? Att sedan smarta entreprenörer stoppar allt i egen ficka är ju, nu som då, ett bra bevis på att verksamheten uppenbarligen sköts bättre i vinstsyfte.

Alla arbeten är inte riktiga arbeten. Arbete är framför allt en mentalitet och ett sätt att utvärdera tiden. Jag är förvånad över att ni trodde att det fanns ett verkligt arbetsliv här i landet innan vårt institut grundades. Att arbeta kan enbart ske enligt ett visst system.

Institutet för tidsinställning av alla ur har blivit en klassiker på turkiska men en svensk översättning har alltså fått vänta i nästan 60 år. På sätt och vis är det förståeligt; vi har generellt rätt dålig koll på turkisk kultur, och en roman som bygger på att satirisera utvecklingen för nästan ett sekel sedan kan vara svår att sälja in. Och det är synd, för även om det säkert finns referenser som går mig förbi är det en roman som ofta både är rejält kul och fortfarande relevant, både i tid och rum. Mycket av det han driver med är väl så universellt för hela Europas utveckling, och beklämmande mycket gäller fortfarande idag; regeringar som lovar en ny framtid genom att beropa sig på ett påhittat förflutet, smarta opportunister som ser till att vara på rätt ställe tillräckligt länge, en överhet som lovat folket allt men inte tar ansvar när de själva behåller det. Hans uppfinningsrikedom i att ramla in i galna äventyr påminner om skrönikörer från Laurence Sterne till Jonas Jonasson, men hela tiden pågår stora förändringar i bakgrunden.

Under min hittills korta levnad har jag sju, åtta gånger fått höra att friheten skulle ha kommit till vårt land. Trots att ingen en enda gång talade om för mig att den farit sin kos…

I SvD tycker Maja Thrane att satiren är lite för snäll, att Tanpinar inte går åt Atatürk tillräckligt hårt. Visst kan det ligga något i det. Men samtidigt säger det också något om hur vi tenderar att läsa satir från diktaturer (se även Mo Yan); den ska vara all in och tydligt och otvetydigt ta ställning mot Det Vi Inte Gillar och vara för Det Vi Gillar, som om varje enskild roman hade ansvar att bära en hel tids idévärld, ett krav vi sällan ställer på författare i kulturer vi tror oss vara mer bekanta med. Säkert har det skrivits skarpare satir om specifikt de här åren och jag hoppas att få läsa den, men det förtar inte vad Tanpinar gör. Visst blir Institutet någon gång lite väl pratig och tar ett par utvikningar för mycket innan den når en något för kort slutpunkt (ja, den var ursprungligen en tidningsföljetong, och det märks) men när den är bra sitter jag och njuter för fulla muggar.

Similar Posts:

• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum
• Bör avnjutas med kaffe
• Genève och Istanbul sammanflätade
• En Robinson med ön mellan öronen

Hakan Gündays roman Mer kan betraktas som en Robinsonad. Här saknas visserligen både skeppsbrott och ö. Men det är ändå Robinson Crusoes vedermödor som romanens berättarjag Gazâ tvingas kämpa med. När berättelsen inleds är huvudpersonen nio år. Det är en ålder då många av världens barn måste börja klara sig själva. Gazâ är son till den turkiske flyktingsmugglaren Ahud, en mordisk psykopat.

Ahud tillhandahåller en anhalt på flyktingarnas farofyllda väg från Asien och Afrika till det hägrande Europa. Han kan gömma migranter i en falsk vattenreservoar byggd under sitt garage. Där får de sitta i väntan på gynnsamma förutsättningar för en skeppning över Medelhavet.

Ett nätverk av entreprenörer längs den långa vägen förhandlar priser och sköter transporterna. Verksamheten är olaglig, så polisen måste mutas och allt ske i det fördolda. De verkliga huvudmännen är livsfarliga. Ahud gör affärer med såväl kurdiska gerillakämpar som somalisk maffia med internationell räckvidd.

Ett flyktingliv är inte mycket värt, i synnerhet inte när allt redan är betalt i förväg. Smugglarna kallar sina skyddslingar för ”varor” eller ”skallar”. Våldtäkt, dödsfall och försvinnanden är vardagligheter.

Vattenreservoaren är ingen plats för ett barn. Men Ahud har bestämt att Gazâ ska lära sig flyktingsmugglarens hantverk från grunden. Gazâ är skolans, ja rent av regionens, bästa elev, så det är bäddat för konflikt.

Mer är en nattsvart berättelse redan från start. Hakan Günday skruvar ned lampskenet ytterligare. När läsaren nästan förlorat sig i avhumanisering och likgiltigt våld, tänder författaren ljuset en stund. Därefter sänker han åter den onda sagan ned i mörkret, djupare och djupare. Det är utmattande. Finns det hos mänskligheten verkligen ingen mening, ingen plats för positiv utveckling? Är författaren uteslutande en nihilist med smak för det groteskt makabra? Så går tankarna halvvägs genom romanen.

Omständigheter isolerar Gazâ från omvärlden. Han hör en röst inne i huvudet, rösten av en flykting som kvävdes till döds i lastbilens lastutrymme, eftersom Gazâ glömde slå på en fläkt. Han kallar rösten för Fredag. Det är bitvis gripande att följa hur pojken, från botten, steg för steg försöker att bygga på de lager som hör den sociala människan till. Likt Robinson har han att lösa frågan om överlevnad i ensamhet samt problemet med medmänniskor som tränger sig på. Och ytterst, eventuellt, hägrar räddningen och återkomsten till civilisationen.

Mindre engagerande är Gazâs långa utläggningar om världskonspirationer och människans natur. Det är inte trovärdigt när ett knappt tonårigt barn självsäkert redogör för hur ledarskap fungerar. Eller för vår komplicerade relation till döden.
Visserligen framgår det att berättarjaget i efterhand tar oss från nio års ålder och vidare. Det är alltså en vuxen Gazâ som ledsagar oss. Men denne berättare skiljer inte tydligt de faktiska barndomsminnena från de kvasilärda tiraderna. Även den lite äldre Gazâ ägnar sig åt långrandiga, förklarande monologer. Det tynger berättelsen.

På plussidan finns inblickarna i flyktingindustri och trafficking samt de postkoloniala insikterna. Västvärldens förhållningssätt till folkrätt, resurser och gränser får sig sina kängor. Det turkiska samhället betraktas bitvis satiriskt. Mer är dock skriven före kuppförsöket mot Erdoganregeringen. På plussidan finns även de effektiva miljöskildringarna och dialogen samt romanens starka slut, som dock inte bör röjas här.

Mer är utgiven i Bonniers legendariska Panache-serie för ny, utmanande utländsk skönlitteratur. Serien har ändrat form. Det mjuka danska bandet har fått ett klotöverdrag som ligger skönt i handen. Dock fransar det sig i kanterna. Förlaget ska ha beröm för att serien åter trådhäftas. En bok faller därmed inte sönder så lätt i lösa blad om blocklimningen skulle gå upp.

Similar Posts:

• Rikoschett
• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum
• Bör avnjutas med kaffe
• …och ofta mötas de två

Och det är just vad som sker när man läser Anny Romands debut Min mormor från Armenien. Romand växer upp med sin mormor i Marseille och under hela uppväxten får hon höra historierna. Historierna från Anatoliens slätter och berg där mormor Serpouhi Hovaghian förlorar hela sin familj och flyr för sitt liv. Det börjar redan i inledningsskeendet våren 1915, hennes man hämtas och förs bort för att avrättas. Huset plundras och hon körs bara ut på gatan:

Hon står där ensam med barnen, på gatan framför huset. Med den lilla flickan Aïda, sex månader, i famnen och den lille pojken Jiraïr, fyra år, vid handen. Själv är hon tjugotvå år

Scenen är i sig hjärtskärande, men mardrömmen bara fortsätter. Dottern tas med våld till ett barnsjukhus där hon tillsammans med andra spädbarn med vilje ges förgiftad mjölk i nappflaska och avlider. Med sonen föses Serpouhi ihop i en av de tusentals konvojer av kvinnor och småbarn, som övervakade av gendarmer får vandra från det ena stället till det andra. Vandringen har dock inte har någon geografisk slutpunkt utan sker bara för att de ska dö, en efter en. När krafterna tar slut lyckas Serpouhi i smyg överlämna sonen till en helt okänd kvinna efter vägen och på så sätt ge dem båda en chans att överleva. Med beslutsamhet och tur lyckas hon sedan rymma och under ett par år hålla sig på flykt och i lönndom innan hon som en av de lyckliga som med livet i behåll lyckas ta sig ut och leva sitt liv i exil, i Frankrike.

Upprimelsen till boken kommer dels ur de historier Romand fick berättade för sig som liten flicka, men också genom att hon av en slump hittade mormoderns dagbok och kunde läsa de hundra år gamla anteckningarna. Strukturen består av korta kapitel med en översatt dagbokssida mellan varje och sättet hon berättar historien är utifrån sig själv som liten flicka. Kombinationen av ett barns naturliga naivitet och mänsklighetens absoluta avgrund ger en läsning som är långt mer omskakande än om det vore detaljrika scener över de grymheter som sker. Stilen blir stundtals som om det bara vore en ond saga.

Men någon saga är det inte och att det passerat exakt ett hundra år sedan anteckningarna skrevs ner märker man inte mycket av. Bara under den halvtimmeslånga Rapportsändningen idag är det tre inslag från bokens absoluta närhetsområde: första inslaget är om ett saringasangrepp mot en Syrisk stad som följs upp av flygbombningar mot de sjukhus där de skadade vårdades, ett där en äldre man från Syrien gråter inför reportern när han berättar om sin splittrade familj (inslaget var om lärarbristen på SFI) och slutligen ett där Syrianer bestjäls på sin mark i Irakiska Kurdistan. Nej, anteckningsboken hade likaväl kunnat vara skriven mellan 2015 och 2017 och då ändå haft exakt samma ord. Något som gör Min mormor från Armenien angelägen men den mänskliga utvecklingen, eller i det här fallet snarare brist på den, deprimerande.

Similar Posts:

• En mytomans liv
• Att få en gammal pappa
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Om en mamma, och ett samhälle
• 250 år av kvinnoliv

Naturligtvis är detta precis vad som händer. Det hjälper inte att Fatma protesterar. Familjen, med pappa patriarken i spetsen, har bestämt sig: Fatma ska bli Fikrets brud. En man som beskrivs som djävulen själv, en präktäkta mansgris som slår och våldtar sin unga hustru. Men Fatma hinner skicka iväg ett rop på hjälp till Aida, som inleder ett intensivt räddningspådrag för att få hem sin bästa vän. En operation som någonstans blir alltför otrolig för att kunna passera som trovärdig. Ni som inte vill veta hur det går för Fatma ska sluta läsa här.

För er andra kan jag avslöja att denna mardrömshistoria får sitt happy end, om det nu finns något som heter lyckliga slut på sådana här öden. Med hjälp av Aida kommer Fatma tillbaka till Sverige, slussas genom socialhjälp, tjejjourer och kuratorbesök till ett fosterhem på landet. Den svenska landsbygden är raka motsatsen till den turkiska. Här är det rent, snyggt, ombonat och folk är trevliga och civiliserade. Maten är god och sängarna mjuka. Turkiet är analfabetiskt, smutsigt, elakt och fattigt. Allt är nattsvart och livet hårt. Männen är svin och kvinnorna förtryckta.

Det är sådana bilder som Christina Wahldén jobbar med. Jag vet inte vad jag ska kalla det, men snyggt är det inte. Boken är fylld med klichéer – här finns föga språklig finess. Det är på den tematiska nivån som boken berör – rent litterärt är det svagt. De drygt tvåhundra sidorna är snabbt avverkade och känslan av att ha läst ett stycke ur en rapport eller en utredning signerad Sveriges riksdag är stark. Under läsningen kastas jag tillbaka till högstadiets etik- och moraldagar när vi fick liknande – fast kortare – texter att diskutera. Samma enkla sammansättning, samma givna utfall. Det andas slarv.

Jag vill på intet sätt förringa den här problematiken och dess brännande aktualitet; det är ett viktigt ämne som har sin givna plats i litteratursammanhang, men jag önskar att Wahldén hade problematiserat istället för att, som hon gör nu, polariserat. För att en roman i den här genren ska kunna fungera, samt ges verkshöjd, krävs nyanseringar. Det saknar jag helt i Ingen du känner. Wahldén borrar aldrig särskilt djupt och konflikten blir därför tunn och stum – hemsk, javisst men den stannar också tvärt och står och stampar på ruta ett. Karaktärerna är dessutom platta och otroligt stereotypa. Det är förvånande att så ensidiga porträtt har fått slinka igenom. Målgruppen är också ett frågetecken. Fatma och Aida är tonåringar, två mogna tjejer påväg in i vuxenlivet. Men det är mycket tveksamt om den här historien fungerar på läsare äldre än tolv.

Ska man vara hård är detta bitvis en mycket fördomsfull bok. Även om kulturbegreppet aldrig diskuteras explicit ligger det och skvalpar i bakgrunden – farligt nära den gräns som kan kantra över i helt fel läger. Om Wahldén hade breddat rummet och gett sina röster djup och akustik hade nog detta kunnat undvikas. Ingen du känner skulle då kunna bli en bok att minnas, diskutera och fungera som ett viktigt inslag i samtidsdebatten. Tråkigt nog kommer den, med alla sina brister, att förbli – precis som sin titel – påfallande anonym.

Similar Posts:

• Slarvigt skrivet om viktigt ämne
• Incels och influencers
• Kort kjol 2.0
• En tankeställare om det sexuella våldet
• Våldtäktskulturen

I begynnelsen var ordet, heter det nånstans, och ordet var starkare än svärdet. Med rätt ord kan man skapa en värld. Men det är 2000-tal, och i Turkiet är det våldet som sätter igång handlingen och orden kan bara följa efter: Bomben som dödar en ung norska på semester och skickar hennes turkiske man tillbaka till den lilla blåsiga ön i Nordsjön där han aldrig kan bli annat än främling. Kulan som träffar en ung kurdisk kvinna i magen och dödar hennes ofödda barn. Snaran som väntade henne hemma för att ha solkat familjens heder, kulan som träffade hennes fästman i axeln när han tvekade i striderna mot turkiska trupper i bergen. Alla rikoschetterar de; varje våldsdåd får dem att ändra riktning, kollidera med varandra eller driva isär, och allt man verkar kunna säga på turkiska, kurdiska eller norska är att du antingen måste ta upp svärdet och slå tillbaka eller slå till reträtt, fly från striden, fly från livet.

En tillflykt där ingen skulle finna honom eller störa hans sinnesfrid. Ett land där inga bomber exploderade och där inga lik låg på solstekta gator som luktade blod. (…) Norge är det sista land i världen där skinnskallar och fascister frodas; de har inget här att hämta.

Vi snackar nattsvart ironi där, boken skrevs naturligtvis i en förutøysk värld. Men hur hemskt det än låter så gör det snarare att boken fungerar bättre; rycker bort det där bekväma avståndet som man ibland kan känna när man läser om hemskheter i andra länder. Och det är ju härligt att läsa en bok som vill göra så här mycket och faktiskt tänkt igenom det. Baydar vill tackla orientalism, nationalism, främlingsrädsla, uråldriga konflikter där ingen kan tala den andres språk, det kultiverade postmoderna Europas svårighet att bemöta rent oförställt våld (se bara på Syrien), allt placerat i en thrillerhandling med visslande kulor och brinnande hem men berättat så intimt och välskrivet att vi bara behöver träffa en handfull personer för att få hela bilden. Hur kan vi ha kommit så långt, skapat så stora saker, och ändå gång på gång återvända till samma gamla konflikter? Vi löste ju alla de där frågorna, vi drog ju ut demonerna i dagsljuset 1789, 1945, 1989, varför dog de inte?

Sen är Förlorade ord inte en helt perfekt roman; Baydars stilgrepp att byta perspektiv hej vilt är rätt störande till en början, och värre är att vissa av konflikterna – inte de stora politiska, men de rent personliga – känns smått krystade. Men ändå, de där splittrade familjerna hon visar upp känns; den kurdiske fadern som bönfaller sina söner att studera men måste se dem fly upp i bergen med vapen i hand, den världsberömda forskaren som inte känner sin norske sonson, kärleken som tror i blind desperation, den intellektuelle författaren som måste ge sig tillbaka till Östern, stället där solen går upp, leta efter broarna han trodde att han byggt där en gång och försöka hitta en berättelse som inte slutar med onödig död. En historieberättare är ordets barnmorska, säger en kvinna; hon föder inte bara en historia, hon gör det möjligt för andra att berätta sina. Kanske är det det vi behöver mer än en stor roman. Förlorade ord börjar med ett skott, och sen gror det små möjligheter överallt.

Similar Posts:

• En Robinson med ön mellan öronen
• …och ofta mötas de två
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Ur tid är leden
• Istanbul – i en svartvit melankoli

”Som en bro mellan kulturer ska du sammanlänka öst med väst.”

Bastarden från Istanbul startar med att en ung turkisk kvinna misslyckas med att göra abort. Sedan hoppar den 19 år framåt och startar på nytt på två kaféer – ett verkligt i Istanbul, döpt efter en tjeckisk exilförfattare, där intellektuella dricker sig fulla och diskuterar vad det innebär att vara turk på 2000-talet; ett i ett virtuellt Konstantinopel, ett internetforum där greker, kurder, cyprioter och armenier i förskingringen hänger och diskuterar exakt vad det är som togs ifrån dem. Från det förra kommer Amy (eller Armanoush, om du frågar hennes fars familj), 19-årig amerikanska av armeniskt ursprung, förläst på historia; från det förra kommer Asya, 19-årig turkiska, Johnny Cash-fan och medvetet historielös. Båda har två generationer mycket bestämda familjer bakom sig när de möts i det riktiga Istanbul och får order att bli vänner, som en symbol för försoning. Så där vandrar de nu, sida vid sida, och försöker förstå sig på varann och förklara för den andra att de inte alls är klichébilden av en obildad imperialist eller en kuvad muslim med stormaktsdrömmar.

I bakgrunden ligger förstås folkmordet på armenier 1915, vilket gjort att Elif Shafak – liksom Orhan Pamuk – kommit nära att bli åtalad för att ha “förolämpat Republiken Turkiet”. Ska vi vara hårda säger det nog mer om turkiska åklagare än om Bastarden från Istanbul. Inte så att det är en dålig roman, som den första titeln från nya förlaget 2244, specialiserat på litteratur från länderna runt Svarta Havet, passar den som hand i handske. Strunt i nidbilden av icke-västerländsk litteratur som svårtillgänglig, här väver Shafak ihop ett rakt, lättillgängligt, färgstarkt och lagom exotiskt drama som borde få fans av Zadie Smith och Jeffrey Eugenides att slicka sig om munnen. Bara titta på persongalleriet: utöver Armanoush och Asya har vi Asyas alla mostrar, från den rebelliska Zeliha i kortkort och näsring (egentligen Asyas mor, men det säger man inte gärna högt) till den traditionella Banu som talar med djinner. Vi har Armanoushs skilsmässofamilj som sliter henne mellan hennes mycket amerikanska mor och hennes armeniske far. Och så givetvis de historiska flashbackarna, familjehemligheterna, recepten, tragedierna, försvinnanden, konflikter, kulturkrockar, storpolitik… allt utspelat i en av världens äldsta städer, där historien gått fram och tillbaka i tusentals år, till tonerna av The Man In Black.

Att de här båda kvinnorna, som både till det yttre och uppenbarligen även personlighetsmässigt inte kunde ha varit mer olika, var systrar och bodde under samma tak var en gåta som det nog skulle ta ett tag för henne att lösa.

Men tyvärr är det just sådana stycken, och de är många, som gör att jag inte faller handlöst. Det är lite för många symboliska sammanträffanden, lite för många konflikter som reduceras till att alla är lika goda kåldolmar, lite för mycket turistinformation, lite för många trådar som tas upp utan att leda någonstans. Bastarden från Istanbul är lite som sina karaktärer: lite osäker på vilka de är, varifrån de kommer, vart de är på väg.

Fast å andra sidan, vem är inte det? Jag dömer den kanske lite hårt. Även om hon kunde gjort mer gör Shafak mycket rätt här, och det är nog ett gott tecken att mitt största klagomål i slutet är “Men… vad hände SEN, då?”

Similar Posts:

• Vinn fint bokpaket från världens alla hörn
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• … och aldrig mötas de två
• Pamuks kärleksmuseum

Essäsamlingen Andra färger lever på sina ställen upp till författarens rykte, men rymmer också sidor man helst river loss och slänger.

Ena stunden kan Pamuk, helt blind för sentimentalitet, gå loss på det acksåsorgligt-poetiska hos en döende mås och bifoga en blek och gråtmild snyftare till novell. Andra stunden skriver han blixtrande insiktsfullt om nationell identitet, kulturkrockar och det it´s complicated-förhållande som råder mellan Turkiet och Europa.

Ena stunden framställer han sin schablonartade och glättigt naiva litteratursyn och drar till med innovativa kraftuttryck som att litteraturen, den är minsann som ”balsam för själen”. Andra stunden levererar han en idoldyrkan av Dostojevskij, Nabokov och Camus som är så övertygande att man pausar för att kolla nätantikvariaten.

Ena stunden kåserar han med slöa slutarökafunderingar och tårögt romantiserande av sin barndoms Istanbul. I nästa stund går han bakom sitt romanbygges kulisser med en så avslöjande öppenhet att det fängslar även den som inte sedan tidigare känner verken. Han ber till och med om ursäkt för den politiska detektivhistoria han infogat i Mitt namn är röd.

Den som någon gång köpt en platta med underrubrik i stil med A collection of b-sides and rarities känner igen sig här: vissa spår borde skrapas bort med spik, andra kräver höjd volym.

Similar Posts:

• Åtalet mot Orhan Pamuk nedlagt
• Istanbul – i en svartvit melankoli
• … och aldrig mötas de två
• Nobelpriset i litteratur till Orhan Pamuk
• Pamuks kärleksmuseum

Allt det där finns i Oskuldens museum. Det är berättelsen om Kemal, en rik ung man som ska förlova sig med den socialt lämpliga Sibel, men förälskar sig i den fattiga artonåriga flickan Füsun. Romanen kretsar kring Kemals långa, djupa och omöjliga förälskelse. Det är tragiskt och vackert, sorgligt och eftertänksamt. Och långsamt. Alltså alltigenom Pamukskt.

Oskuldens museum är den symboliska plats där Kemal, som återberättar den långa kärlekshistorien, har samlat mängder av saker till minne av sin förälskelse. Romanen är en guidad visning bland alla dessa saker. Det här är också väldigt typiskt Orhan Pamuk, fascinationen för tingen. Helt vardagliga saker besjälas och får representera någonting större, en känsla, ett fenomen en person, ett helt liv. Som när han i sin Nobelföreläsning lät sin fars resväska vara utgångspunkten för att tala om sitt eget författarskap.

Det är som sagt lätt att låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Även om han skrivit den rasande spännande och ögonöppnande romanen Snö, som borde läsas av alla som vill förstå någonting om det moderna Turkiet, är mycket av det han skriver ganska uddlöst. Uddlöst behöver inte vara dåligt, men när man levt med hans texter ett tag märker man att de inte ger särskilt mycket motstånd. Inte manar till någon särskild eftertanke. Så också med Oskuldens museum. Det är en roman som försätter läsaren i ett alldeles särskilt Pamukskt känsloläge. Den är njutbar.

Men så fort du lagt den ifrån dig har du glömt den.

Similar Posts:

• Istanbul – i en svartvit melankoli
• … och aldrig mötas de två
• Genève och Istanbul sammanflätade
• Turkish delight
• …och ofta mötas de två