Det fanns inget före och efter katastrofen, det fanns inte ens någon entydig katastrof. Det fanns flera: våg efter pulserande våg av motgångar, nedgångar. Tillbakagångar.

Genren ”postapokalyptisk dystopi” känns alltjämt fruktbar och relevant. Orsaken är väl uppenbar. Klimatkrisen är ett vetenskapligt faktum. Individualismen har tagit de gemensamma visionerna ifrån oss och därmed, möjligen, framtidsoptimismen. Den frammarscherande högerpopulismen har också samhällskollapsen som bärande berättelse, även om det är en katastrof av annan art än vetenskapens och miljörörelsens.

Cormac McCarthys Vägen och Mad Max-filmerna är begåvade exempel på hur genren lånar sig väl till såväl samhällskritik som intressanta berättelser om överlevnad. Eftersom Nattavaara utspelar sig i Sverige associerar jag dessutom till rollspelet Mutant från 1980-talet.

Författarduon Margit Richert och Thomas Engström kastar in läsaren direkt i handlingen. Sextonårige Erik finner sina föräldrar döda i bastun nere vid älven. Det är kollektivt självmord. Erik och hans sju år yngre syster Sofia anklagas för att ha dolt smittsam sjukdom och blir utslängda ur byn där de vuxit upp. De styr kosan till Nordmarks maktcentrum, det palissadbefästa Kiruna, i hopp om upprättelse.

Många mil söderöver hamnar torparen Marja i klorna på ett cykelburet gäng stråtrövare. Deras ledare har metodiskt samlat information om preppers, som aningslöst skrutit om sina matförråd i sociala medier. Marja sällar sig till dem, mest för att överleva. Hon förlorar dock aldrig hoppet att återfinna sin Mårten.

Uppe i Kiruna intrigerar vicejarlen Hartmann för att konsolidera makten omkring sig. Det finns många hot. Samisk gerilla, kristna extremister och ryska krigsherrar.

Romanfigurerna är realistiska, liksom dialogen. Möjligen investerar författarna lite för lite verkligt engagemang i de här stackars människorna. Ensamhet, lidande och undergång passerar förbi utan att det alltid känns fullt ut. Genom floran av romanfigurer får läsaren en bredare förståelse för hur tillvaron i denna framtid ter sig. Figurerna fyller alltså en funktion, ett syfte. Därmed förblir de dock främst figurer och växer inte fram som människor. I all framtidsskildring hotar gestaltningen att överskuggas av skrivande på näsan. Richert/Engström manövrerar dock skickligt undan allvarligare klavertramp. Ibland unnar de sig en inre, informationstät monolog hos någon av huvudpersonerna. Så att läsaren ska förstå.

Det var inte det enklaste att sköta bokföring, ta fram prognoser och göra upp budgetar när det inte fanns någon enhetlig valuta. Nordmarks tillgångar i handeln med utomstående var elektricitet, hyfsat rent amfetamin och halvdant brännvin.

Här är det vicejarlen som begrundar den unga nationens ekonomi. Det är en aning redovisande, men fungerar på det hela taget väl. Nattavaara har undertiteln ”Roman i katastrofernas tid” och ansluter sig till det som Margaret Atwood kallar ”speculative fiction”, skönlitteratur om det som skulle kunna hända. Det känns realistiskt. I ett scenario med global uppvärmning är det inte orimligt att tänka sig att det är de kyligare delarna av världen som kommer att fortsätta vara rimligt beboeliga, åtminstone någon tid framöver. En viktig komponent i trilogin är att detta vänder upp och ned på gamla maktförhållanden. Här är det sörlänningar som med mössan i hand kommer till Nordmark och ödmjukast anhåller om asyl. Stockholm har inte längre något inflytande. Richert/Engström missar inte den lågmälda, revanschistiska humor som finns i detta. Vid gränsen sitter skyltar: ”Du lämnar nu Sverige. Välkommen till Nordmark – Lycka till.”

Trilogins andra del, Armasjärvi, kommer i slutet av september.

Similar Posts:

• Lyckligt slut i debut
• Ytligt om livskris
• Den starkare
• Livet som var, som inte blev och det som är
• Vacker gestaltning av brutal dystopi

Det är främst två aspekter av Thomas Engströms kvartett som sticker ut: det om inte helt unika, så i vart fall ganska ovanliga greppet att en svensk thrillerförfattare skriver historier som helt och hållet saknar koppling till Sverige, samt att de dagsaktuella händelserna har en så dramaturgiskt stark koppling till kalla krigets dagar. Det första är väl egentligen inte mer än ett konstaterande, om än ett uppfriskande sådant. Vad gäller kalla kriget-dramaturgin så byggs den upp av huvudkaraktärernas senioritet: de har just den där grundläggande cynismen för agenter på fältet, de som möter en realpolitisk verklighet som är ljusår ifrån de högre mål de någonstans tror, eller i vart fall trott, på.

Nu är förvisso inte cynikern Ludwig Licht någon idealist, och var inte ens det under sina fornstora dagar. Då verkade han som agent inom Stasi men förrådde samtidigt sitt land till CIA. Nu verkar han i den CIA-sponsrade privata sektorn och gör det för lönen. Det är väl i vart fall det motiv han ger till den lilla krets som känner honom, men också det han intalar sig själv. Samtidigt är själva spelet också både en lockelse och någon form av livsförlängare, då alternativet för den ganska nedgångne alkoholisten ändå är en för tidig död. Därtill anar man att det finns en form av känsla för gott och ont, även om detaljerna kan vara lika luddiga då som nu. Visst kan det stundtals vara lite tröttsamt med cyniska agenter (eller för den delen kriminalare) som dövar sina demoner med cynism och rejäla mängder sprit; med Ludwig känns det ändå som en ganska trovärdig livsform. Och när han ibland känns lite väl mycket som den deckarkliché han på många sätt är, så kan man ju ursäkta honom med klichén om uppväxten.

Intrigerna i kvartetten har varit av skiftande slag, men hela tiden trovärdiga och utspelats i väl beskrivna miljöer. I den inledande boken Väster om friheten var det Berlin, med motståndare från ett lätt förtäckt Wikileaks och med politiska kopplingar till inbördeskrigets Syrien. I Söder om helvetet var platsen den amerikanska bondvischan och motståndarna inhemska högerextrema terrorister och i Norr om paradiset rörde vi oss bland exilkubanerna i Florida.

Den lite oväntade platsen för den avslutade delen är Georgien, där det under ytan pågår ett närmast proxykrigliknande tillstånd mellan USA och Ryssland. I den vykortsvackra kaukasiska före detta Sovjetrepubliken bildas och bryts allianser mellan underrättelsetjänster, styrande och före detta styrande politiker, mäktiga affärsmän och islamistiska terroristgrupper. Alla kan användas i spelet och målen helgar alltid medlen. Därtill sluts cirkeln för Ludwig då kontakter från hans tid i Stasi också gett sig in i det nya spelet.

När jag läser lite bakgrund om författaren står det att han på senare tid bott just i Georgien och beskrivningarna av landet är genomgående så fantastiska att man börjar tänka i semesterbanor (trots den våldsamma handlingen). Fast här får man väl förmoda att just det är de tillspetsade fiktiva inslagen som givetvis måste ingå. Så när Licht navigerar sig fram i den stundtals lite motsägelsefulla och alltid lite omständliga vardagen i Tblisi, så anar man att författarens själv trivs där lika mycket som sin åldrade agent. Och det lilla extra utrymme som just de vardagsdelarna innebär lyfter boken precis så att den sista delen också är den allra bästa, även om stilen annars känns igen.

Sammantaget är kvartetten med väderstreck i titeln en utmärkt thrillerserie och svarar man ”ja” på frågan om man gillar tv-serien Homeland finns det faktiskt inga skäl till att inte läsa dem. Ta dock i beaktning baksidestexten om att det är sista fristående delen: Rent tekniskt kan det möjligen stämma, men precis som man inte börjar med fjärde säsongen av Homeland så ska man inte börja här, utan ta det från början. Du kommer ändå snart att vara här, på fjärde delen. Det här är nämligen böcker som bör sträckkonsumeras i soffan med en påse smågodis till.

Similar Posts:

• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Litterärt besök i Georgien
• Ett drama som rullas upp värre och svårare än jag tror att någon kan sätta sig in i
• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bara Tanja blev kvar

När det verkliga kalla kriget så plötsligt avslutades den där novembernatten i Berlin, försvann med ens även det som var närmast obligatorisk bakgrund till spionromanen. Istället kom ett nittiotal som var lika förvirrat för spionromanen som för CIA, där nya fiender snabbt måste hittas på. Efter tio års sökande kom så fienden, men den fundamentalistiske terroristen blir aldrig riktigt samma eleganta motståndare som the evil empire. Och ser man på genrens riktiga giganter, som nyligen avlidne Tom Clancy, James Bond eller för all del vår egen Carl Hamilton så var det bättre när fienden helt enkelt kom från öst.

Väster om friheten är dock inte en ren nostalgiroman över den tid som varit, utan här är skurken ändå dagsaktuell, en lätt omskriven Julian Assange. Men om fienden på många sätt är så samtida det överhuvudtaget går att bli, så är hans två motståndare tillika huvudrollsinnehavare mentalt fast i en konflikt vars bäst före datum passerats med nästan ett kvarts sekel. Och tur är det!

Hade fallet angripits av två agenter lika samtida som sina motståndare hade Väster om friheten varit ett stycke fullkomligt ointressant deckare men, skall tilläggas, inte heller varit samma roman. Den pensionsfärdige CIA-chefen för Berlinkontoret GT och hans värvade Stasiagent Ludwig Licht som fortfarande finns med i rullarna och som praktiskt kan tas fram när grovarbetet inte kan skötas från en dator, är mycket mer än bara två huvudpersoner. De är själva romanen. De harvar sig båda fram i en verklighet de yrkesmässigt behärskar men som de ändå ser som obegriplig. Deras tidigare enkla världsuppdelning i gott och ont, öst och väst har ersatts av gråzoner, krav på insyn och en närmast deprimerande insikt om att dagens Berlin är ett säkerhetspolitiskt bakvatten snarare än ett epicentrum.

Den stora behållningen med romanen är just därför mycket mer deras motsträvighet och cynism, de var ju segrare men hamnade direkt i perferin istället för att få marchera i den stora segerparaden, än själva ”brottsligheten” de bekämpar. Två surgubbar som helt enkelt tyckte saker och ting var bättre förr. Men samtidigt två personer så väl gestaltade att de inger en del sympati, i motsats till den moderne skurken som kämpar för det fria ordet men vars schabloniserade gestalt är så lik sin verklige förlaga att det är hans ansikte man ser när man läser. Söker man ett dagspolitiskt inlägg gällande pressfrihet via organisationer som heter leaks i efternamn (Hydraleaks heter den i romanen) är detta fel ställe att leta i.

Söker man däremot en hyfsat spännande deckare i ett mycket välbeskrivet och detaljerat Berlin, där skuggan från muren alltjämt faller över Brandenburger Tor har man dock hittat alldeles rätt.

Similar Posts:

• Det avslutande väderstrecket
• Postpunk och spöken i Berlins underjord
• Er ist ein Berliner
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”
• Även frälsaren kan vara ett svin

Där hennes Levande historia är skriven med ett tydligt syfte, att lägga grunden för den hitills framgångsrika kampanj hon drivit är Min far hade en dröm skriven för att berätta en historia. Publicerad 1995, efter att Obama blivit den förste svarte ordföranden någonsin för tidskriften Harvard Law Review, finns det vissa drag av ungdomlig tvärsäkerhet, även om Obama var 34 år när boken gavs ut.

Det tar sin början när Obama får ett telefonsamtal från sin faster. Hans far, bosatt i Kenya sedan många år, har dött i en bilolycka. Faderns död ger upphov till en kris, och Obama påbörjar ett sökande efter den far som han idoliserat så hårt. Att inte passa in. Att inte höra hemma någonstans, vare sig i det vita Amerika eller det svarta Kenya, det är Baracks dilemma. Han berättar sin släkts historia med en otrolig ömsinthet, men samtidigt väjer han inte för det svåra: faderns och morfaderns alkoholism, hans mors svaga sidor, sina egna tillkortakommanden och drog- och alkoholbruk.

Den amerikanska politiken handlar till mångt och mycket om strategier och ränkspel. Och pengar. Därför utmålas Obama i valrörelsens media som oerfaren, naiv, oförmögen att omsätta tanke i handling och Clinton som kall, hård och beräknande, en maktpolitiker. Det är smutsigt. Men just nu intressantare än på mycket länge. The Audacity of Hope, Obamas senaste bok, må vara, för att citera Björn Waller, en jobbansökan. Min far hade en dröm är det definitivt inte. Titeln till The Audacity of Hope är hämtad från en predikan i en av de många kyrkor i Chicago som Obama, själv inte troende, besöker under de år han arbetar med att försöka organisera innerstadsborna. Väldigt amerikanskt pretentiöst, men Obamas budskap är ju att vi måste våga hoppas. Och han verkar tro på det själv. Hans founding fathers är inte bara Washington & co, hos Obama lyser Martin Luther King och andra ledare för medborgarrättsrörelsen lika starkt.

Förtjänstfullt översatt av Thomas Engström (varför använder inte fler översättare fotnoter? MERVÄRDE, stavas det, det skänker glädje ända in i hjärtat åt juristen i mig) är detta den intressantaste biografi en politiker utkommit med på mycket, mycket länge. Den fick iallafall mig att välja Team Obama. Dessutom kan han skriva. Bara en sådan sak.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• En fräckis
• Spännande men alldeles för spattigt
• Intressant inblick i Vita huset
• Min president var svart

Framgångsrik advokat med äktenskapsproblem genomgår en livskris och förlorar allt. Kan man väl sammanfatta. En bok med mycket tydligt manligt perspektiv. Märkligt grabbigt och kuken i fokus. Han upplever det som att han förlorat sin manlighet, sin betydelse. Hustrun föredrar fadern vilket ger utrymme för en av de snyggaste verbala kastreringarna på länge. Han förlorar sin plats som familjens överhuvud, en plats han egentligen aldrig haft men hett efterlängtat.

Är det här resultatet av jämställdhetens inträde i Sverige? Om männen inte kan vara riktiga män längre, vad ska de vara då? Som en studie över den nonchalante och chauvinistiske karriärmannen är "Dirty Dancer" mycket intressant. Väldigt intressant är det också att huvudpersonen tycker så synd om sig själv när han upplever att de egenskaper han upplever som nödvändiga för att kunna vara man ifrågasätts och inte längre efterfrågas. Självömkan följer. Vill Engström göra den medelålders mannen till den nya "unga självdestruktiva tjejen"? Är han det nya offret i litteraturen? En mycket intressant utveckling i så fall.

Romanens stora behållning är språket, Engström är en skicklig stilist, har en egen stil och ett fantastiskt språk. Tyvärr kan intrigen inte matcha språket. Stilisten tar över och förlorar läsaren någonstans i de evighetslånga utläggningarna om livets svårigheter. Det blir för tjatigt, för långdraget. Trots alla grubblerier och filosofiska utläggningar kommer vi aldrig huvudpersonen in på livet, det skrapas bara på den glättiga ytan. Som om författaren saknar engagemang för sin egen skapelse.

Similar Posts:

• Lyckligt slut i debut
• Lovande start på svensk dystopi
• Det avslutande väderstrecket
• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Han vågar hoppas

I Mörker som gör gott har debutanten Thomas Engström knåpat ihop en historia om en man som minst sagt har haft problem att bli av med ångestframkallande minnen. Svensken Tobias Ekman lever ett enkelt liv som universitetslärare i Boston. När han inte föreläser i rättshistoria tar han sig en whiskey, tittar på ett gäng videofilmer och röker några cigaretter i sin lägenhet. Han är 39 år, överviktig och tycker allmänt illa om det mesta i sitt liv och det land han lever i.

Orsaken till hans trista tillvaro presenteras undan för undan i romanen. Tobias reser till New York när han är 24 år för att glömma lite gamla skelett i garderoben. Han har ett förhållande med amerikanskan Sarah som han träffat tidigare i Skandinavien. Av någon anledning blir Tobias impotent och förhållandet tar ett abrupt slut. Och här börjar jag också fundera på varför Engström har valt att placera en svensk i USA? Det verkar som han då kan dela ut en del samhällskritik både mot USA och Sverige. Planlösheten och kritiken gör att det känns lite påklistrat, som ett måste. Om det nu är Engströms åsikter eller bara karaktärernas som kommer till uttryck lämnar jag därhän.

För att göra historien lite mer invecklad är det inte bara Tobias som har svårt att hålla otrevliga minnen på lagom avstånd. Hans son, Otto, dyker plötsligt upp hemma hos Tobias. En son som Tobias inte visste fanns. Otto har fått nog av sin mors, samme Sarah, alkoholvanor. Och plötsligt, efter 15 år, kan Tobias inte längre gömma sig från sitt förflutna.

Berättarrösten växlar mellan dessa tre karaktärer. Vi får ta del av deras minnen och känslor när de plötsligt träffas. Varför lämnade Tobias Sarah, varför tog han inte kontakt med henne igen, varför dricker Sarah? Det finns inget som är rätt eller fel. Det finns förklaringar och när alla tre har fått öppna sig är återföreningen oundviklig. Det är nu som titeln på romanen gör sig påmind. Gamla minnen ses med nya ögon. Och lite krystat skulle man kunna säga att det förflutna alltid hinner ikapp.

Jag skulle inte vilja påstå att detta är en roman som berör mig. Men Engström skapar emellanåt en skön atmosfär, en rytm och en känsla när han låter sin karaktärer reflektera över sina liv. Och det är detta som lyfter boken något. När han låter karaktärerna återvända till sig själva och inte skena iväg i klichéartad dialog, då känns det äkta. Men det förutsägbara slutet skymtar ständigt i horisonten och det smakar happy ending och Hollywood-rulle lång väg. När återföreningen mellan de tre till slut är en realitet får det mig att sucka lätt, vad sött.

Similar Posts:

• Ytligt om livskris
• Lovande start på svensk dystopi
• Det avslutande väderstrecket
• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Han vågar hoppas