Hon dras till dem, vill vara i deras närhet, följa dem vart som helst och snart är hon en medlem av deras innersta krets men ändå inte riktigt. Hon kan inte undgå att känna att det är något märkligt med de unga männens relation. Det är tonfall och åtbörder, en spänning av något outsagt, men samtidigt är allt så flyktigt.

I korta nedslag övergår hösten i vinter och julen närmar sig. Det pyntas och fejas och tillreds glühwein och det är magiskt och idealiserat men också oroande, som i A Christmas Carol eller Fanny och Alexander.

Det är fascinerande hur lite Therese Bohman behöver skriva för att måla upp miljöer och stämningar så att man både kan se dem framför sig och känna dem. Orden är så väl valda och associationerna de bär med sig skapar ytterligare dimensioner.

Exakt hur självbiografiskt det är vet jag inte men det spelar ingen roll vad som hänt på riktigt och vad som inte gjort det – för mig är det fullt trovärdigt oavsett och sanningshalten gör varken till eller från.

I december 2023 publicerades Therese Bohmans kortroman Kammakargatans tjugofyra kapitel ett om dagen på internet och som mailutskick till läsare som anmält sitt intresse. Jag var en av dem, men jag missade de första dagarna och fick läsa ikapp.

Omedelbart förflyttades jag i tiden och var fast. Jag är ett par år äldre än Therese Bohman men det är ändå mina studieår hon fångar. Jag satt i samma föreläsningssalar på Stockholms universitet och tillbringade också timmar mellan hyllorna på Alfa och andra antikvariat och på Hedengrens undervåning.

Jag gick längs innerstadens gator och tittade in genom pampiga portar och såg vackra trapphus, drömde mig dit in och fantiserade om kakelugnar och stuckatur. Så jag läste genom nostalgins skimmer som förhöjer allt lite extra och jag undrade om det skulle hålla vid en omläsning men nog gjorde det det.

Det är en något omarbetad och utökad version som nu givits ut som bok men jag märker inte vad som förändrats och det är paradoxalt nog en aning av en besvikelse. Jag skulle vilja läsa mer; det var det jag hoppades på nu, att det som var skissartat skulle förses med fler lager färg, att fler händelser den där hösten skulle få gestalt.

Men samtidigt är det begränsade så fint. Tjugofyra kapitel av verklighetsflykt och tidsresa, tillbaka till en tid och en ålder då man formas av sin omgivning och formar sig själv, då det pretentiösa är både en förklädnad och fullaste allvar, då snöflingor faller och bäddar mjukt åt det som ska bli minnen att återvända till genom livet.

Och själva boken som fysiskt föremål är vacker och behändig i litet format och med prunkande blommor, även om jag undrar varför det inte är en annan blomstertavla som utgör motivet. En väldigt fin adventspresent att ge sig själv eller någon annan som skulle uppskatta att drömma sig bort en liten stund om dagen fram till jul.

Similar Posts:

• Drömmen om det lite bättre
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Balansgång mellan noveller och roman
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Påskafton, eller snarare påskdagen, 1989 försvinner en femtonårig pojke. Efter midnattsmässan har Erik och hans kompisar cyklat till Sanningsberget men medan de andra kommit hem har han inte gjort det. Polisen hittar inte ett spår och förhören med kompisarna ger ingenting.

Kvar finns föräldrarna och den yngre systern Hanna. Hon saknar sin bror men hon avskyr att förlusten av honom är det som definierar henne i andras ögon och har svårt att hitta sin plats bland de jämnåriga, bortsett från Marcus, som hon lärde känna som femåring. Deras relation har alltid varit något särskilt men nu blir den alltmer symbiotisk.

Therese Bohman skriver återhållet om stora känslor men spänningen är en intensiv underström. Läsaren undrar nästan lika mycket som Hanna: vad var det egentligen som hände? Och jämte det mystiska och poetiska pågår det ytterst vardagliga, en sorts upprepningens tröst.

Det finns ett mysterium kring ett försvinnande men mest finns de som är kvar och deras sätt att hantera – eller inte hantera – sin förlust och sin sorg. För Hannas del blir konsten vägen framåt men det är inte någon enkel vandring hon har givit sig in på. Motgångar och omvägar travas innan hon ens kommer igenom konsthögskolans nålsöga och väl där får hon en handledare som stryker mothårs och ifrågasätter – en obekväm katalysator.

I Therese Bohmans förra roman, Andromeda, var det litteraturen som huvudpersonerna tog spjärn mot och levde delvis genom, här är det konsten som får inta en liknande position. Och i båda fallen slingrar sig ett idealiserande av konstformerna om en kritik av branscherna och de som verkar i dem.

Det är många år som passerar på relativt få sidor genom intensiva nedslag i de väsentliga händelserna och de olika decennierna känns väldigt väl fångade; 1980-talet är väldigt 1980-taligt och på samma sätt är det senare. Markörerna är tydliga men ändå smälter de väl in i helheten.

Stämningen stannar kvar hos mig länge efter läsningen. Sorgen och vemodet men också något vackert. Det var mycket som tog slut den där påsknatten men också mycket som inte gjorde det.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Dråpligt och finstämt i alkoholens spår
• Drömmen om det lite bättre
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?

Therese Bohman vrider och vänder på relationen, som på papperet är ojämlik men i praktiken ytterst värdefull för båda parter. Skillnaden i kön och ålder är ett hinder och det som kan göra andra misstänksamma men också något som berikar deras samtal, som sporrar dem att tänka längre och se mer.

Det är sorgligt och vackert och trots att det utspelar sig för bara några få år sedan känns det som en annan tid. Eller – det är de som befinner sig i en egen bubbla i tiden, där de höga idealen fortfarande lever. De kämpar i motvind tillsammans för en kvalitetsutgivning som inte riktigt tycks ha sin plats i nuet och det känns också som ett uttryck för författarens känslor inför dagens litterära landskap.

Det känns ovanligt med en skildring av det här sättet att upptäcka att det finns något man är riktigt bra på, att det man brinner för faktiskt är en plats i bakgrunden, att ens förmåga är att förfina och förbättra någon annans arbete. Det blir en hyllning till redaktörerna och förläggarna, kryddat med små sparkar mot vissa typer av författare. Men också med kärlek även till dem. Kärleken till litteraturen, till språket, till att nå ännu lite längre räcker till för det.

Och mot de höga, rena idealen ställs skvallret och insinuationerna, samtidigt som det också finns en egen ambivalens hos kontrahenterna – vad är det här för relation egentligen, vad skulle den kunna utvecklas till?

Therese Bohman får fram stämningar av andäktighet och förundran, hon beskriver interiörer så att man känner att man befinner sig i rummen och hon fångar de där små skiftningarna i samtal mellan människor med ett språk som hela tiden går hand i hand med det som beskrivs och håller sig på samma nivå. Det är inga stora åthävor men anspråken är skyhöga.

Drömmen om litteraturen. Drömmen om konsten. Drömmen om att mötas, på riktigt, oavsett allt annat.

Similar Posts:

• Drömsk och skimrande adventskalender
• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur
• Sorg, saknad och konst

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Konsthistorien är en kökkenmödding. Särskilt när det gäller kvinnorna. Det enda man kan göra är att sätta igång att gräva. Ibland hittar man något värdefullt, men däremellan är det tyvärr fullt med skit.

I sin tredje roman Aftonland skildrar Therese Bohman hur livet kan te sig efter en skilsmässa. Berättelsen präglas av ett stilla vemod och en slags lågmäld desperation som stundtals blir underhållande. Många som brutit sig loss ur ett längre förhållande kommer att känna igen sig i Karolina och den postapokalyptiska stämning som omger henne. De kommer att känna igen sig i humörsvängningarna. I självtvivlet och i hoppet som trots allt ändå finns där.

Therese Bohman låter berättelsen ta sin början i en årstid som återspeglar Karolinas känsloläge. Sensommaren.

Det var den oroligaste årstiden, augusti och tidig september, med det mätta sensommarljuset, havet som gick från högsommarens koboltblå till en mörkare preussisk blå, grönskan som mörknade, stum och kärv, och blev svart i lövverkets skuggor. Det fanns ett stråk av grymhet i alltsammans, något nästan mardrömslikt.

Miljöskildringarna spelar en viktig roll i Aftonland. Här blir texten poetisk, stämningsskapande och kontrasterar effektfullt mot de vardagsnära och enkla, ibland inte lika välfunna, formuleringarna som vi hittar i dialogerna. Vilket i och för sig känns logiskt. Karolina Andersson verkar vara en människa som inte direkt tar för sig i sociala sammanhang. Hon står hellre vid sidan av och betraktar. Visserligen har hon skapat profiler på Facebook, Instagram och Twitter men hon postar sällan något. Istället nöjer hon sig med att bokstavligen låta livet glida förbi henne i de statusuppdateringar som vänner och bekanta gör. Överhuvudtaget verkar det som om Karolina tillbringar en hel del tid på nätet. En del av den tiden ägnar hon åt att bildgoogla apor. Till en början som en del i sitt forskningsprojekt om djur i konsten men efter hand med en stigande fascination inför vad apan symboliserar: ”inte bara sexualiteten utan hela mänsklighetens djuriska sida, det bortträngda, det mörka, och dessutom den andre, det okända, det ociviliserade”.

Intresset för apor leder Karolina vidare till den ryske veterinären Ilya Ivanov och hans avelsexperiment. Det sägs att Josef Stalin gav Ivanov uppdraget att avla fram en ny ras. En korsning mellan apa och människa. Och det sägs att det fanns en rysk kvinna som frivilligt erbjöd sig att delta i experimentet. Karolina fantiserar om denna kvinna och identifierar sig med henne.

Var det något Karolina kunde förstå så var det längtan efter något att underkasta sig. Något större än en själv: vetenskapen, konsten, religionen.

Karolina grämer sig över att hon varken har man eller barn. Men hon är välutbildad och har hunnit skaffa sig en fin titel inom akademin. Hon är dessutom en återkommande kultursidesskribent på en stor svensk dagstidning. Många vägar ligger öppna för henne och hon kan välja vilken av dem hon vill gå. Här finns en frihet som Therese Bohman också understryker i hennes namn. Karolina betyder fri kvinna. Trots all denna frihet har hon svårt att hitta en riktning. Hon kan inte, eller kanske vill hon inte på riktigt, överge känslan av att hennes liv ligger i ruiner och att allt egentligen är meningslöst. Allt utom konst, alkohol och sex. Även om inte ens dessa berusningsmedel längre lyckas ge henne lika starka upplevelser som förr. Likt den ryska kvinnan är Karolina en frivillig deltagare i experiment som leds av män. Efter några glas vin är de alla lika underbara. Hon är som sagt inte så kräsen, men hon är heller inte särskilt aktiv. Hon låter sig väljas och inte tvärtom. Hon tillåter männen att använda henne för sina egna syften och kanske får hon också något ut av det. En stunds distraktion. Någon sorts bekräftelse. Innan hoppet återigen slocknar när det visar sig att han faktiskt inte vill det hon vill.

Hon ville ha någon som tyckte om henne på riktigt. Någon som tyckte om henne tillräckligt mycket för att vilja tänka på framtiden tillsammans med henne.

Trots denna längtan är det oklart om Karolina själv är kapabel att tycka om någon annan ”på riktigt”. För som hon konstaterar: ”Alla jag har känt har jag bedragit med mig själv.”

Therese Bohman skriver skickligt fram miljöer och en inre monolog som speglar Karolinas växlande sinnesstämningar. Den plötsliga svindel som uppstår i ett oväntat möte med mellanstadieförälskelsen Robban. Bakfylleångesten efter en vinindränkt kväll som slutat med hångel i hans svarta skinnsoffa. ”Det här går inte längre, tänker hon. Den här tillvaron är patetisk. Det kan inte fortsätta så här.” Men hur ska då Karolina, eller vilken annan fri kvinna som helst, agera för att ta sig ur en patetisk tillvaro. Eller för att aldrig hamna där. Av en idéroman kan man förvänta sig ett svar och i slutet av Aftonland presenteras också en lösning på Karolinas dilemma som går i polemik med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att det handlar om att vi kvinnor själva måste ta ansvar för att våra liv blir som vi vill ha dem. Vilket i sin tur kanske innebär att vi inte frivilligt bör ställa upp på alltför många manligt ledda experiment som inte verkar bidra till vår egen lycka. Eller i korthet. Om någon erbjuder dig möjligheten att bli befruktad av en apa. Tacka vänligt men bestämt nej och gå därifrån.

Similar Posts:

• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Drömmen om det lite bättre
• Drömsk och skimrande adventskalender
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Sorg, saknad och konst

I åtta essäer reflekterar sju skribenter över olika aspekter av borgerlighet, kultur och bildning – från begreppen borgerlighet och bildning i sig, över litterära gestaltningar till nutida mecenater, stadsplanering och kulturpolitik. Det blir ganska spretigt och inte helt lätt att finna en röd tråd i, då varje text genererar fler frågor än svar.

Redaktören Lars Anders Johansson står för såväl förord som två längre genomgångar av borgerlighetens respektive bildningsidealets historia, vilket ger en bra grund att stå på. Samtidigt visar de hur svårt det är att definiera borgerligheten idag, när ursprungsbetydelsen ligger långt bort och den politiska arenan ser annorlunda ut än under den senaste glansperioden för borgerligheten. Bourdieus fältteorier kring ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital är visserligen tacksamma men klargör också att borgerligheten är svår att inringa. Den politiska borgerligheten överensstämmer inte riktigt med den sociala borgerligheten och är medelklass en synonym eller inte?

På ett liknande sätt visar det sig vara med bildningsidealet, som förlorat i betydelse de senaste femtio åren. Vi har gått från bildning som något eftersträvansvärt över kunskap till information, vilket leder till att de flesta av oss kan få fram fakta om det mesta med ett knapptryck, någon gång med ett snabbt svep i den inre minnesbanken, men att allt färre äger förmågan att använda sig av denna information, att sätta in den i ett sammanhang och – inte minst viktigt i våra dagar – att källkritiskt förhålla sig till den. Ändå är det svårt att riktigt avgöra vad som avses med bildning.

Tobias Hardings genomgång av svensk kulturpolitik är väl det som närmast ger vid handen att åtminstone den politiska borgerligheten i stort sett släppt kulturen som fråga, åtminstone kultur som tillåts värderas med sådana ord som kvalitet. I stället har kulturpolitiken gått mot att inkludera alla kulturyttringar med ett ganska urvattnat resultat, därtill med en rädsla för sådana ord som t.ex. en litterär kanon.

Therese Bohmans text om medelklassen i den samtida litteraturen är intressant och visar på den vacklande självbilden hos medelklassen/borgerligheten, något som också speglas i hur såväl ”medelklass” som ”borgerlig” används som skällsord i många sammanhang. Här blir också bokens titel tydlig på ett annat sätt, för medelklassen i litteraturen vantrivs i de flesta fall med sitt liv och sin tillvaro.

Torbjörn Elenskys bidrag är det som kommer närmast det jag önskar, där finns dikotomin finkultur och masskultur, där talas det om förmågan att uppskatta avancerade konstarter som något som måste förvärvas, som kräver arbete men också om att man får ut något av det. Där väcks frågan om varför det komplicerade och komplexa tappat i utrymme och status. Samtidigt framstår han som arrogant och självgod och talar i egen sak, eftersom det han efterlyser är den sorts läsare som fanns förr – eftersom de skulle köpa hans böcker. När jag mestadels ger jag honom rätt i sak, även om han kanske inte riktigt har klart för sig hur den klassiska musikvärlden, eller kanske de klassiska musikerna, fungerar, är det med en viss motvilja, eftersom han lyckas förmedla ett obehag kring de kulturkonservativa värderingar jag egentligen delar.

Tyvärr tycker jag att texterna sammantaget alltför ofta håller sig en bit ifrån kärnfrågan, borgerlighetens förhållande till kultur, samtidigt som skribenterna också ger uttryck för den där vantrivseln. Även de har lätt att gå i fördomsfällorna, där Kungliga Operan får vara den främsta symbolen för den borgerliga kultur som så många tycks ha ett behov av att ta avstånd ifrån. Är det sammeten och guldet som är problemet eller kanske snarare att även om de äldre medelklassdamerna dominerar publiken, där som på så många andra ställen, är resten en blandad skara.

Bildning och finkultur må vara något som inte går hem hos det likaledes fördomsfullt definierade ”folket” men har sina anhängare och försvarare inom alla politiska läger och – faktiskt – inom alla sociala och ekonomiska skikt. Kanhända är det så, att frågan borde vara: varför vantrivs de flesta i kulturen?

Similar Posts:

• Den undflyende bildningen
• På jakt efter bildning
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Bildningsväg genom betongen
• Denne gigant

Det behöver hända något. Och det gör det. I form av den spännande nya kompisen Alex, som är precis allt det som jaget vill bli. Men kanske främst i form av läkaren Carl Malmberg, som är stilig, rik och äldre. Hon blir hans älskarinna.

Sedan tycker jag att staden plötsligt är annorlunda. Den är full av möjligheter, det är som om hela tillvaron har blivit större, fördjupats, fått på samma gång ett större mörker och ett större ljus. Att man kan ha det så här, tänker jag, att man kan ha något hemligt som ligger som ett mörkt stråk, en pulserande basgång under det vanliga livet. Det känns vuxet. Jag vet inte vad jag ska kalla det annat än vuxet.
(…)
Plötsligt känner jag mig som en del av någonting större, en överenskommelse i hemlighet, en klubb för människor som förstått att en del av livet kan vara att göra sådant man inte talar om. Att ingenting är vad det synes vara. Jag tänker att det kanske är naturligt, precis som att smaklökarna kräver större kickar när man blir äldre, att man plötsligt börjar längta efter större strävhet och beska och sälta efter barndomens milda intetsägande smaker. Gång på gång undrar jag varför jag inte gjort något sådant här tidigare.

Den andra kvinnan ses sällan på med blida ögon. Oavsett om det är mannen som är gift och har familj, och alltså är den som gör det aktiva sveket, döms kvinnan ofta minst lika hårt, om inte hårdare. Hon är den förtappade, horan, den som tränger in i det allra heligaste: familjen, och förstör.

Jaget önskar sig förmågan att styra sitt eget liv, att vara en kvinnlig flanör som strosar omkring i hamnen, kanske drar iväg med ett fartyg, går sin egen väg. Hon tror inte på kvinnorollen så som den beskrivs. Men det finns inga kvinnliga flanörer, inser även hon. Intressant nog samma insikt som Ulrica Dahl gör i Skamgrepp: femme-inistiska essäer, en fackbok som just teoretiserar kring kvinnorollen och detta att klä sig som en kvinna med medvetenhet. En bok som jaget i Den andra kvinnan skulle hata.

Jag är misslyckad som den medvetna kvinnan. Jag är misslyckad som en helt vanlig kvinna också, jag är för smart – jag sa det till Emelie en gång när jag var full, hon blev arg på mig, riktigt arg, hon tittade på mig som om jag var en förrädare. Jag har alltid känt mig som en förrädare. I alla läger är jag en förrädare. Det är för att jag egentligen inte behöver andra människor. Det är det största sveket mot systerskapet, att känna att man inte behöver det.

Therese Bohman är en av de bästa författarna jag läst. Hennes språk löper så självklart och vackert över sidorna. Det är lättläst samtidigt som det är förgyllt. Berättartonen här är dessutom ofta sarkastisk och rolig. Jag saknar de vackra miljöerna, växthuset och den heta sommaren från Den drunknande. Å andra sidan får jag den perfekta känslan av att vara tjugonånting och tro sig veta och se igenom allt. En tid av ständigt briserande möjligheter att drastiskt förändra sitt liv: gå aldrig utanför dörren utan att vara uppklädd, som Elsa Billgren säger. Vem vet, bakom nästa hörn kanske drömprinsen lurar? Det är en naiv världssyn, som stundtals är tonåringens, men stundtals kommer med viktiga insiktsfulla iakttagelser av omvärlden, som jag viker för och sparar.

Det äckliga sjukhusköket, där arbetet är monotont, slitsamt, kladdigt, svettigt, alla högre tankar icke efterfrågade, av arbetskollegor som inte vet skillnaden på universitet och gymnasium. Ensamheten i staden där hon vuxit upp, där ingen riktigt förstår henne. Hur hon bara behöver någon som ser henne, och hennes längtan. Och hur Carl Malmberg gör det.

Jag tror på den här karaktären. Jag tror på hela hennes värld, i trista trånga Norrköping, som lever med storstadskomplex och växande studentinvandring. Jag upplever med henne alla delarna av den förbjudna kärleken. Varje steg av förlorat fotfäste, det kittlande förbjudna i att vara utanför normen, förälskelsen, som sedan oundvikligen leds in i det hemska stadiet av förnekelse, självrannsakan och sorg. Men precis som i Den drunknande finns det en överraskning i hur berättelsen utvecklas.

Det som blir lite tröttsamt under läsningens gång, är just de utvikningar av tankar och funderingar om allt och inget som karaktären har. De är intressanta och ger mycket för personporträttet, men det är när miljöbeskrivningar och gestaltning får blanda upp resonemangen, som Bohman är som starkast. Då känner jag kylan och snöslasket krypa in under huden, då är jag också i hamnen och flanerar, eller i köket och svettas i den äckliga matosen, på studentpubarna och vantrivs, eller i den nya glassiga hotellbaren, som det enda Norrköping har att erbjuda, och väntar på det rafflande livet, i läppstift och kort kjol bakom en bok av någon tänkande välformulerad man.

Nu är det lite sorgligt att jag läst ut den. Jag längtar redan till hennes nästa. Vad Bohman än skriver om är jag övertygad om att det kommer att bli fantastiskt.

Similar Posts:

• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Finstämt om att förlora någon
• Vecka 36: Danskt band är det nya orange. Och storleken har betydelse!
• Allra käraste syster
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Jag läste nyligt Sanningen om fallet Harry Quebert – en bok som är över 700 sidor lång och dessutom ges ut i ett megastort inbundet format. Varförså otympligt?! Den var visserligen rätt bra men inte så bra att jag ska orka släpa runt den som lunch-/pendel-/semesterbok (tack gode gud för att jag bara är timvikarie och inte har någon semester).

Förlagen borde överväga att ge ut fler titlar i mindre inbundna format eller i danska band. Titta på förlagen [sekwa] och Gilla böcker. Snygga böcker i bra format. Det finns en uppsjö av olika format att välja mellan i den här genren, ovanstående förlag har valt det danska bandet som sina format. Exemplariskt. Inbundet är inte en garanti för att det ska stå emot tidens tand heller så kom inte med den gamla klyschan.

Säg farväl till blytunga böcker, säg ja till danmark!

Veckan på dagensbok.com bjuder på följande:

På måndag skriver Björn om den mycket efterlängtade nyutgåvan av Hans Falladas genombrottsroman Hur ska det gå för Pinnebergs? från 1932. En enkel, vacker roman som känns skrämmande aktuell men lämnar möjligheter öppna.

På tisdag skriver Ella om Den stora omvandlingen, Kent Werne med fleras granskning av välfärdsmarknaden. Inkännande, smart, ganska skrämmande och inte så lite angelägen läsning inför valet

På onsdag skriver Anna om nyöversättningen av Inger Christensens Alfabet. Det är det tredje översättningen som har gjorts till svenska och den nya är minst lika vacker som de gamla. En diktsamling som håller att läsa länge till.

På torsdag skriver Lina om Therese Bohmans Den andra kvinnan. En efterlängtad andrabok för mig som älskade hennes första, Den drunknande. Den här boken är också hemskt bra, handlar om en kvinna i tjugoårsåldern som sliter på timjobb i restaurangavdelningen på ett sjukhus, och vars liv lyses upp av en otrohetsaffär med en äldre, rik läkare. Lina blir lyrisk över författare som skriver så bra som Bohman gör.

På lördag blir det stort politiktema.

På söndag i svallvågorna från politiktemat skriver Marie om Anna-Charlotta Gunnarssons Popmusik rimmar på politik. Temat för boken är kamp och protest, och hon förklarar historiska skeenden med utgångspunkt i musiken som skildrar/protesterar mot desamma. Ruggigt intressant läsning som ger en ny syn på många ”glättiga poplåtar”.

Similar Posts:

• Vecka 45 på dagensbok.com
• Den nya svenska modellen
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen
• Vecka 43 på dagensbok.com: Efterdyningarna av Augustprisnomineringarna
• Tack för det Modernista!

Jag läser den i ett enda svep i sängen. Jag läser om den på bussen. Jag låter den vara en pågående läsning, diktsamlingar kan gärna få vara så. Fläta sig in och ut ur ens dagar, svepande vågor av ord som tar lite mer tid på sig att låta sig begripas, omfångas, smältas.

Stigbergsliden
Stenaterminalen
efter regnet

Trafiken glittrande sin båge
över farvattnet

Jag dricker från fatet
husvagnar
som flygfisk

Barnen sover
En sjöman är död
inte drunknad
men utskuren
ur sängen
Ingen gråter
som fåglarna
i molnen ingen gråter
längre som havet
är fullt av ögon

Tills min mun domnar
tills skummet klyvs
längs ytan

täckte mig med kyssar
som man täcker över båtar
om vintern

Som fåglarna dör
och sälarna är drunknande sjömän
Kolvar av fett och päls
vingar av simhud
inga händer

Jag älskar Jaskoviaks flyt. Hennes associationer och de nya fantastiska bilderna de frammanar. För så ska poesi vara. Ett mer precist sätt att förklara världen.

Regnet och gräset utspelar sig på en camping. Det är svensk sommar, bröllop i släkten, men något har hänt. Döden är närvarande. Och det känns i gräset, i den förlamande sorgen, i jagets oförmåga att fungera normalt. Så vackert hur Jaskoviak låter allt rinna, så som sorg och saknad just kastar sig kaskadliknande över en. Mensblodet som flyter i strida strömmar ; ”Jag går genom mitt kök / med rännilar / nedför låren / dessa blanka / undervattenslemmar”; tårarna som påminner om havet, om regnet, alltid närvarande, barnen som flyter in och ut ur sömn.

Liksom Therese Bohman i Den drunknande hittade en fin blandning av mina favoritstämningar: havet och dess alger, döden, blixtrande passion kontra stor svår sorg, utforskar Jaskoviak på liknande sätt de starka band som binder samman människor genom att använda sig av sommarens fauna, havsmetaforer, barndomen, det av sorg förvirrade jaget, kroppen och den vanskliga svenska sommaren.

Rhododendron love
Du måste dela med dig
Klappa med en hand

Trots att diktboken är så tunn upptäcker jag fyra olika stilar. En variation i upplägg som också den liknar den eviga process det är att hantera ett dödsfall. Den uppräknande tonen i inledningen kan störa mitt lästempo, och de korta haikuliknande betraktelserna mot slutet kan irritera mig genom att så lätt glida ur mina händer, inte vilja stanna kvar. Men å andra sidan: det finns en brutalitet i uppräkningen som ger spänning, suger mig in. Det finns en fragmentarisk känsla i de korta styckena på slutet, och dessa välavvägda ack så vackra rader här och var, som påminner om rastlösheten i att aldrig komma över. Att förlora någon är att alltid leva med sorgen.

Jag är glad över att ha Regnet och gräset i min bokhylla. Det känns som en diktbok jag gärna återvänder till. Kanske borde jag vetat det redan vid de första citerade raderna av Karin Boye: ”att inte mina lyckliga händer / slår ut i tunga rosor”.

Similar Posts:

• Poesi für alle
• Kondenserad dikt-Dylan
• En berättelse i fel forum
• Ordtyngd prosa som inte förtrollar
• Ny vecka på dagensbok.com!

Idén till Den drunknade kom när hon gick på folkhögskola, och hon kunde då kunde föreställa sig scenen, landskapet, karaktärerna, men hon visste egentligen inte vad hon vill med historien. Själva skrivandet för Therese Bohman sker ofta intuitivt och ett resultat av många timmar framför textdokumentet.

Hon visste hela tiden att hon ville skriva en mörk och från början utstakad historia med svulstiga bilder. ”Jag ser allt i bilder, men flödar inte av idéer så det är en ansträngning att få fram berättelsen”, berättar Therese Bohman. Hon fortsätter med att tala om sin fascination för förra sekelskiftet. Hur hennes konstintresse avspeglat sig i boken och om sina referenser till bland andra Ola Hansson.

Dock visste Therese Bohman så pass mycket om historien redan inledningsvis som att attraktion mellan huvudpersonerna, Marina och Gabriel, skulle uppstå. ”Jag vet inte att Stella ska dö men att det blir så är ändå logiskt.” För oss som läsare tog det dock lång tid innan det gick upp för oss vad som händer och när vi berättar detta för Therese Bohman, ser hon nöjd ut och säger att det är något som hon uppskattar och tycker är bra.

Att själva grunden till Den drunknade, triangeldramat, inte är nyskapande är inget Therese Bohman bryr sig om. ”Man behöver inte skriva för att utmana, en klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad.”

Historien i Den drunknande är rak och målmedveten. För att nå dit har Therese Bohman skurit ner mycket i boken. Därför vet hon väldigt mycket mer om Stella och Marinas bakgrund, om deras föräldrar och uppväxt, än vad vi som läsare gör. Therese Bohman säger sig ha stått inför ett val: ”Antingen var jag tvungen att utveckla den delen av historien mer, eller så fick den försvinna helt och hållet. Jag tog beslutet att stryka bort det delarna, men det är jag nöjd med idag”. Att skära ner i karaktärernas bakgrundshistoria och persongalleriet var ett sätt att tydligare visa hur utelämnade de är till varandra och ett sätt att göra romanen mer klaustrofobisk.

Hon lyfter också fram relationen mellan de båda systrarna i boken som en viktig stöttepelare för berättelsen. Hur Marina ser sig själv som en sämre kopia av storasystern, Stella, och gör allt för att bli mer som henne. Det är det som gör berättelsen så klaustrofobisk och isolerad. Therese Bohman säger att hon ofta skriver om nära förhållanden och om tjejkompisar.

Vi undrar också över makt- och könsrelationerna i boken, om det hade kunnat vara två bröder och en kvinna dramat utspelade sig kring. Therese Bohman tror dock inte det. Hon säger att berättelsen bygger på ett klassiskt triangeldrama där kvinnorna helt är utlämnade åt den härskande mannens nycker. Att allt bygger på att han är domare och herre över kvinnorna i boken.

Similar Posts:

• Dallrande värme, död och förruttnelse
• Allra käraste syster
• Ny vecka på dagensbok.com!
• Drömmen om det lite bättre
• Drömsk och skimrande adventskalender