Inte behöver man leta länge inte, för att hitta den här typen av negativa omdömen om politiker. Omdömen om våra demokratiskt valda företrädare.
Demokrati betyder folkstyre. Begreppet kommer från de antika atenarna som tillämpade direktdemokrati. De samlades på en gräsmatta, diskuterade och röstade sedan fram ett beslut. Inga politiker behövdes.

Okej, atenarna hade en snäv definition av begreppet folk, det var icke-slavar med snopp. Sådana var det inte fler av i Aten än att stormöten på en gräsmatta fungerade.
I nutida stater med miljonbefolkningar är motsvarande direkta beslut en praktisk omöjlighet. Och om det vore möjligt, genom en app eller så, skulle folk troligen vara för upptagna. I stället röstar vi fram representanter, politikerna. Men varför lottar vi inte – i stället för att välja? Det vore väl mer ändamålsenligt om vi nu verkligen vill ha folk som styr? Hoppsan: Maria, Pia och Niclas lottades att sitta i Riksdagen de kommande fyra åren! Upp till bevis!

Författarduon Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö, båda filosofer, prövar den här frågan och andra på ett uppfriskande vis. Det känns fräscht.
Ett annat exempel: undersökningar visar att folk i allmänhet inte har några nämnvärda kunskaper i sakpolitiska frågor. Om så är fallet: är det verkligen rimligt att låta folk vara med och styra i sakpolitiska frågor? Borde man inte anlita experter i stället?

Folk & vilja har stor bredd. Författarna intresserar sig för hur ett demokratiskt system bör säkra även minoriteters behov, trots att majoriteten styr. De fördjupar sig i frågan om det är möjligt att öka demokratin i arbetslivet, utan att nödvändigtvis ändra på ägarförhållandena. Tersman/Tännsjö uppehåller sig även vid kopplingen mellan demokrati och välstånd, samt huruvida demokratin borgar för en jämnare fördelning av de materiella tillgångarna. Detta jämfört med icke-demokratiska samhällen.

Jag läser och funderar. Slår på Rapport. Överallt i världen kämpar miljontals människor för folkstyre. Vi ser det i Hong Kong, Belarus och på Kuba. Det är uppenbart i Iran, Myanmar och Ryssland. Människorna riskerar livet för sådant som är självklarheter i Sverige. Samtidigt har vårt land, trots mycket hög ranking på demokratiskalan, en växande opinion som anser att landet är på väg i fel riktning.

SD-väljarna sätter sina förhoppningar till ett parti som för en utomstående betraktare framstår som osunt toppstyrt. Utan intern debatt kan SD göra fullkomliga u-svängar i stora frågor. Jag tänker på EU och Nato. Det är ett parti som målmedvetet sår split mellan majoritetsbefolkningen och landets minoriteter, i stället för att försöka skapa enighet. Många människor orkar uppenbarligen inte med att delta i demokratiska processer. De ser tydligen hellre att en stark ledare i ett toppstyrt parti tar över.

Det känns rimligt att Tersman/Tännsjö avslutar med ett kapitel om hoten mot demokratin. Den globala uppvärmningen och storkapitalets frihet att flytta pengar finns med, vilket är bra. De radikala högernationalistiska rörelserna berörs ganska kortfattat, tycker jag. Där hade mer analys behövts. Vidare saknar jag resonemang om sociala mediers betydelse för uppluckringen av journalistiken och den offentliga debatten. Digitala publiceringsformer har öppnat för propaganda och desinformation, systematiskt nyttjat av anonyma företrädare för demokratins fiender.

På minussidan noterar jag också att språket är stökigt, kanske som en följd av att detta är ett författarsamarbete. Många meningar är på tok för långa och saknar läsvänlig kommatering. Men på plussidan finns som sagt de provocerande frågeställningarna. Då och då kittlar de båda filosoferna läsaren på de rätta ställena. Vi är vana vid att demokratin placeras på piedestal, kanske på ett slentrianmässigt sätt som inte alltid är riktigt sunt. Demokratin mår bra av kritisk granskning.

Similar Posts:

• Jakten på demokrati
• Populismen – fem kännetecken
• Allt åt alla?
• Vanmakt inför spretiga argument
• Döden DÖ

Det har visat sig vara en bra mylla för partier som satsar på splittring. De gör sitt bästa för att ställa ”vanligt folk” mot ”etablissemanget” eller den etniska majoriteten mot minoriteter. Och så pekar de ut främlingarna som fienden förstås. Allt ont kommer utifrån: ”stäng gränsen!” De låtsas att svåra problem kan ha enkla lösningar.

Vi kallar dessa partier populistiska. Många av oss ser med växande oro på populismen som ett hot mot demokratin och mot samhället som sådant. Därför framstår Lars Anells Politikens vanmakt. Och varför populismen inte är problemet. som en överraskande titel. Det visar sig att Lars Anell först och främst lutar sig mot den väletablerade vänsterhållningen att populismen vinner mark för att nyliberalismen och därmed ojämlikheten breder ut sig.

Alla kollektiva krafter, framför allt fackföreningar, som tidigare balanserade kapitalismen har försvagats. Väljarna är i högre grad individualister vilket minskar möjligheter att bjuda kollektivt och organiserat motstånd mot marknadskrafterna. Både arbetar- och medelklass kommer i stor utsträckning att förlora den trygga sysselsättning som är en förutsättning för att de ska förbli köpstarka konsumenter.

Men verkligheten tycks mer komplicerad och motsägelsefull. Populisternas väljarskaror säger sig vara emot ”eliten” men backar ändå upp de allra rikaste. Hänförelsen inför näringslivstoppen Leif Östlings ”vad får jag för pengarna?” eller framröstandet av en överklasskille som Donald Trump är bara två exempel. Att Sverige har en statsminister som gått den långa vägen är det knappast någon Sverigedemokrat som ser. I stället kallas Stefan Löfven hånfullt för ”svetsarn”.

Lars Anell gör en del tveksamma påståenden som han inte belägger. Så hävdar han till exempel att Sverigedemokraterna ”har starkt stöd bland småföretagare och mycket rika personer”. Han hävdar att populister håller vad de lovar och ”i stort sett” står för vad de säger. Märkligt, om man betänker att det toppstyrda partiet Sverigedemokraterna, utan någon som helst intern debatt, gjort en helomvändning gällande svenskt medlemskap i EU och Nato.

Men Lars Anell är även skeptisk till begreppet populism som sådant, främst av taktiska skäl. Med ett sådant ord riskerar man att ytterligare alienera stora väljargrupper. Definitionen av populism är så pass otydlig, hävdar han, att det är tveksamt om det finns någon nytta med begreppet. Men i nästa andetag slår Lars Anell fast att auktoritära populister måste motarbetas eftersom de undergräver demokratins strukturer – medier, domstolar, förenings- och yttrandefrihet.

Ännu en svaghet är att Lars Anell pratar om Europa och Förenta Staterna samtidigt och huller om buller, fastän förutsättningarna är så olika. Hans text är tämligen ostrukturerad, vilket kan vara okej, men eftersom den strösslas med illa byggda meningar är det ofta svårt att hänga med. Så här kan det se ut:

I Västeuropa kommer demokratins bröstvärn att hålla men den kommer att tömmas på innehåll och, framför allt, tappa sin förmåga att leverera resultat.

Ett bröstvärn kan väl inte ha ett innehåll? Och om det är demokratin som kommer att tömmas så är den väl ingen demokrati mer? Vidare:

Det är oundvikligt att detta leder till att färre finner anledning att rösta i allmänna val. Vi vet att äldre, välbärgade och välutbildade röstar i större utsträckning än mindre bemedlade med färre timmar i skolbänken. Traditionella demokratiska väljare i Förenta staterna deltar sålunda klart mer sällan än republikaner.

Var vi inte i Västeuropa, så varför växla till Förenta staterna? Och om välutbildade röstar i större utsträckning, borde inte valdeltagandet stiga i och med att utbildningsnivån ökar? Dessutom: har inte senare års populism mobiliserat såväl soffliggare som motkrafter till ett växande valdeltagande?

Texten lämnades till tryck i februari, långt innan presidentvalet i USA som slog nytt rekord i valdeltagande. Den är även skriven innan pandemin hade drabbat oss med full kraft. Covid-19 är till skillnad från ”hotet mot julen” eller ”islamiseringen av Sverige” en verklig kris som kräver verkligt politisk ledarskap. I det läget finns det en andel väljare, kanske tre-fyra procentenheter, som vaknar till ur sina villfarelser och återvänder till riktiga, ansvarstagande partier.

Skillnaden på några få procentenheter är väsentlig, i stället för att en femtedel av den svenska väljarkåren röstar på Sverigedemokraterna, kanske skadan kan begränsas till att ”endast” en sjättedel gör det.

Nej, jag finner inte Lars Anells iakttagelser tillräckligt skarpa eller underbyggda för att köpa påståendet att populismen inte är problemet.

Similar Posts:

• Populismen – fem kännetecken
• Allt åt alla?
• Döden DÖ
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

Underförstått i Sverigedemokraternas retorik är att partiet representerar den sanna folkviljan. De andra partierna, ofta ihopbuntade som ”sjuklövern”, har gaddat sig samman mot vanligt folk, heter det. Detta trots att de övriga sju representerar mer än 80 procent av väljarna. Det pågår ”mobbning” av Sverigedemokraterna när de inte släpps in i debattens finrum, hävdar partiets företrädare. ”Sandlådenivå” har Jimmie Åkesson upprepat hur många gånger som helst.

Demokratin innehåller löften som inte kan uppfyllas. Ordet är en sammansmältning av två grekiska ord: ”demos”, folket, och ”kratos”, styre. Men folket kan inte styra eftersom folket inte är ett.
Alla ärliga politiker vet det och lovar inget mer än representativ demokrati, fredliga maktskiften och att var och en av medborgarna ska ha rättigheter samt ett stort mått av självbestämmande.
Men populismen bryter mönstret. Populismen hävdar att folket visst kan styra. Populismen lovar att se till att det blir så. Allt som krävs är att populismen får en majoritet av rösterna.

Vi behöver lära oss att känna igen populism. Essän What is Populism? av Princetonprofessorn Jan-Werner Müller från 2016 är därför fortfarande ett hett lästips. Nu finns den i Penguinpocket med ett särskilt efterord av författaren. På drygt 100 sidor ger Jan-Werner Müller många svar på boktitelns fråga. Fem kriterier för populism sticker ut:

Populismen gör anspråk på att företräda ”folket”. På samma gång hävdas att motståndarna inte gör det. Turkiets Recep Tayyip Erdoğan citeras från ett tal där han utbrast ”Vi är folket, vilka är ni?”
Populismen är emot eliten. Populismen förbehåller sig rätten att utnämna vilka grupper som är eliten. Ett exempel är när europeisk högerpopulism stämplar feminismen som ett elitprojekt, trots att den kämpar för kvinnors rättigheter.

Populismens livsluft är polarisering. Den strävar efter att framhäva konflikt, inte samförstånd och kompromisser. Funktionssättet fortsätter även efter det att populismen kommit till makten. Minoriteter,fackföreningar och övriga civilsamhället får underordna sig eller krossas.

Populismen erkänner ingen opposition som legitim: varken andra ideologier, partier eller organisationer.
Populismen erkänner inte samhällets komplexitet. Vi andra vet hur sammansatt tillvaron är av skilda minoriteter, viljor och intressen. Men eftersom populismen ÄR folket och ingen annan räknas, behövs det heller inga komplicerade avvägningar eller kompromisser.

Det är med lätt hand, tämligen rakt språk och många exempel som Jan-Werner Müller utforskar problemet populism. Han rör sig från USA och Sydamerika till Europa, Ryssland och Turkiet. Ingenstans nämns Sverige, men efter valresultatet i höstas känns boken aktuell även hos oss.

Jan-Werner Müller understryker att inga högerextrema populister i Europa eller Nordamerika lyckats ta makten utan hjälp från etablerade konservativa krafter.

Essän besvarar uttömmande titelns fråga och går även in på populismens skadeverkningar. Slutligen tar sig Jan-Werner Müller an den svåra diskussionen om hur demokrater bör bemöta populismen. Men här blir texten lite lösare i konturerna. Det är naturligt då det knappast finns några enkla svar.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vanmakt inför spretiga argument
• Fräscht utmanande om folkstyret
• Drastiskt och dråpligt om populism
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”

Att detta skulle bli mer eller mindre rödtonat verkar i alla fall mindre troligt. Vänsterpartiet har visserligen gått framåt, men Socialdemokraterna, som ju är det parti som Göran Greider och Åsa Linderborg framför allt sätter sitt hopp till, har gått bakåt för jag-har-tappat-räkning-på-vilken-gång i ordningen.

Populismen, utläst Sverigedemokraterna – vilket väl är den betydelse begreppet normalt har i svensk politik – går det däremot alldeles utmärkt för. Att det finns en marknad för högerpopulism är svårt att tveka om. Tendensen är densamma i hela västvärlden. Men vänsterpopulismen, var finns den?

Så kan man kanske sammanfatta utgångspunkten för Greiders och Linderborgs bok Populistiska manifestet: vi behöver en vänsterpopulism.

Det leder i alla fall mig in på frågan om vad populism över huvud taget är. Vad är strikt taget skillnaden mellan demokrati och populism? Såväl ”demos” som ”populus” betyder väl ”folk” (det senare möjligen mer åt ”massa” till)? Att de båda begreppen värderas helt olika är tydligt; ”demokrati” är fint, ”populism” fult – men vad är det exakt som skiljer dem åt?

Populismen, menar Greider och Linderborg i inledningen till Populistiska manifestet, är ingen ideologi, utan ”en reaktion mot att åtta av tio medborgare känner att de har rösträtt men ingen röst, fria val men inget att välja mellan. Populismen uppstår när folkets sociala situation skapar krav inom olika områden, som de etablerade partierna inte förstår eller inte förmår att lösa. Det är då behovet av ett radikalt politiskt alternativ uppstår.”

Grundläggande för populismen är en motsättning mellan ”folk” och ”elit”, fortsätter de, men skillnaderna mellan vad vänster- och högerpopulismen lägger i de begreppen är väsentliga: ”För högerpopulismen är folket något homogent, rent och gott. För vänsterpopulismen är folket alla som förlorar på klassamhället.”

Till eliten räknar högerpopulisterna vänstern, feministerna, liberalerna, kulturskribenterna, medierna, mångkulturalisterna, judarna och till och med invandrarna, som de menar är i maskopi med etablissemanget. Vänsterpopulisterna menar att eliten utgörs av dem som äger, förvaltar och försvarar kapitalet. Det här gör att högerpopulism och vänsterpopulism kretsar kring helt olika saker: när högerpopulisterna koncentrerar sig på kulturella skillnader som den stora ödesfrågan, är vänsterpopulismens fokus fördelningspolitik.

Kring dessa teman kretsar de 151 teser som Greider och Linderborg formulerar i Populistiska manifestet. Det kan vara ”Högerpopulismens brist på maktanalys passar makten perfekt” eller ”Den som undrar varför arbetarklassen har vänt vänstern ryggen, borde vända på frågan: Varför har vänstern övergett arbetarklassen?” De flesta teser följs av någon sida utvecklande resonemang, och punkterna i sig är absolut värda att diskutera. Det blir dock lite fragmentariskt. Varför 151 teser? Varför inte ett sammanhållet resonemang?

Det för oss in på en aspekt av ”populism” som Greider och Linderborg ignorerar, men som nog är den jag framför allt förknippar med begreppet: den publikfriande, att det är en mängd populära löften som egentligen inte hänger ihop. Sänkta skatter och ökad välfärd, till exempel.

Det löftet sträcker sig emellertid inte bara till Sverigedemokraterna i svensk politik just nu, det har snarare blivit den borgerliga standardpositionen som också Socialdemokraterna har svårt att stå emot. Därför är Populistiska manifestet absolut läsvärd, men jag måste fråga mig: hade inte det verkligt radikala varit att presentera en tydligt sammanhängande helhetsanalys?

Similar Posts:

• Populismen – fem kännetecken
• Vanmakt inför spretiga argument
• Första maj-tal i bokform
• Döden DÖ
• Kriser som kan leda framåt?

Jag skulle lika lite skriva under på ”Je suis Vilks” som jag gjorde på ”Je suis Charlie”. Jag kan inte nyanslöst solidarisera mig med de här konstnärerna. Jag har svårt att se hur det här är bra konst eller samhällskritik, och jag förstår inte riktigt vad samhällsdebatten skulle förlora på att föras i ett mer civiliserat tonläge.

Naturligtvis, ingen förtjänar att dö för en teckning. Det är så självklart att det känns befängt att behöva skriva det. Att vilja mörda för en teckning, en roman, en film eller annat uttryck är en fullkomligt orimlig reaktion, och om någon som använder sig av sin yttrandefrihet, ens på ett klumpigt och osympatiskt sätt, råkar ut för den reaktionen så måste samhället göra vad det kan för att skydda den personen.

Vad händer med yttrandefriheten i en globaliserad värld, där den här typen av reaktioner faktiskt kan uppstå? Måste vi tänka på och hantera den annorlunda än tidigare? Kanske det, menar Hans-Gunnar Axberger, professor i konstitutionell rätt och tidigare justitie- och pressombudsman. ”Tidigare hade vi ’råd med’ att låta folk tycka vad de ville och säga vad de ville. Det är inte längre lika självklart att vi har råd med det i dag.”

Samtidigt påpekar Axberger att yttrandefriheten har och alltid har haft gränser. Idag utgörs de bland annat av förbuden mot förtal och hets mot folkgrupp, men fram till 1970 var det förbjudet att skymfa religiösa symboler (inte bara kristna) och långt tidigare, när Danmark och Sverige slutit fred 1570, förbjöds smädande av grannfolken för att bevara freden.

Behöver vi liknande kompromisser kring det fria ordet idag? Det svenska utrikesdepartementet tyckte uppenbarligen det när man i början av 2006 släckte ned sverigedemokratiska sajter som publicerat Muhammed-karikatyrer, efterlysta i en tävling enligt modell från danska Jyllands-Posten. Avsikten var framför allt att undvika våldsamheter mot svenska beskickningar utomlands, men var det lagligt? Nej, det är svårt att se.

Orrenius placerar på det här sättet in Vilks och hans ”Profeten Muhammed som rondellhund” i ett historiskt och samhälleligt sammanhang jag knappt var medveten om att jag behövde. Det här hände ju nyss. Pågår till stor del fortfarande. Men kanske just därför är det så välbehövligt att ta ett steg bakåt och få syn på den större bilden.

I den bilden befinner sig Vilks själv nästan som i stormens öga, i sin välbevakade, skydda och nästan isolerade tillvaro. Han är svår att få grepp om och vill vara svår att få grepp om. Alltsammans hävdar han är en del i det ännu pågående konstprojektet RH, rondellhunden. Alla ställen han inte längre bjuds in till, alla mer eller mindre ljusskygga ställen han bjuds in till, den egna vägran att ta ställning för eller emot någonting. Allt är konst. Allt är ”en fördel”.

I Skotten i Köpenhamn blir Lars Vilks ett slags prisma där frågorna kring konst, yttrandefrihet och extremism kan samla sig, brytas och ledas vidare. Orrenius följer inte bara Vilks direkt i spåren, utan låter stigarna vindla vidare genom Sverige, Danmark och världen. Han möter imamer, gallerister, områdespoliser, kommunpampar, forskare, aktivister och museichefer. Sammantaget blir det en komplex och angelägen skildring av en av samtidens kanske svåraste och mest infekterade frågor.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Augustpriset 2016
• Här är ingenting riktigt perfekt

Då stod sju partiledare och lovade att inte fälla varandras budgetar, utan göra det möjligt för varandra att regera i minoritet, oberoende av Sverigedemokraterna, som precis svurit på att fälla varje budget som ökade resurserna för invandring.

Idag går 2016 års Almedalsvecka mot sitt slut och samma partiledare har tävlat med varandra i nedskärningar av asylinvandringen, tal om hårdare tag och ökade krav på invandrare. De har stått mot en bakgrund av gigantiska svenska flaggor och pratat sig blågula om Sverige och ”svenska värderingar”. Sverigedemokraterna har på drygt två år gått från utfrysta till att få kämpa för sitt existensberättigande, när så många andra partier lagt beslag på deras politik.

Decemberöverenskommelsen, med den illavarslande akronymen DÖ men tänkt att hålla över två mandatperioder, gav upp andan redan efter tio månader. Eller gjorde den det? Den rödgröna minoritetsregeringen har fortsatt att få igenom sina budgetar.

Själv förstod jag aldrig riktigt varför de rödgröna ens bildade en regering när det var så oklart hur de skulle kunna få igenom någon politik. Framför allt har jag ändå undrat över det snöpliga slutet för överenskommelsen: Varför lät man marginella kristdemokraternas ungdomsförbund riva upp alltsammans? Varför ryckte man inte bara på axlarna, med den stora majoritetens makt och sa ”Whatever, vi andra står kvar vid vad vi lovat”?

Om detta skriver statsvetarna Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors tillsammans med politiska reportern Karin Eriksson i Förhandla eller DÖ: Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Svaret på åtminstone den sistnämnda frågan tycker jag mig ganska enkelt hitta där: det var helt enkelt obekvämt för framför allt högerpartierna att hålla fast vid överenskommelsen. Den hade fått för dem oväntat hård kritik.

Framför allt sades överenskommelsen vara odemokratisk. Kunde man verkligen slå fast att minoriteter skulle ges permanent rätt att styra? Var inte det helt på tvärs med den demokratiska principen?

Det något akademiska svaret – fast ja, det är en vinst i läsvänligheten att blanda upp herrar statsvetare med en journalist; de borde kanske varit två? – är både ja och nej. Minoritetsregeringar har varit vanliga i svensk politik. Sverigedemokraterna bröt mot en praxis när de röstade på alliansens budget och därmed fällde regeringens. Kombinationen av många partier och mer cementerad blockpolitik kommer förmodligen att göra detta problem återkommande, men i grunden bottnar det i just den typ av demokrati som vi har i Sverige, där alla partier över fyraprocentsspärren kommer in i riksdagen i proportion till sina väljare.

Alternativet vore kanske något mer likt det brittiska systemet, där vinnaren i varje valdistrikt ”tar allt”. I den här diskussionen tycker jag att Förhandla eller DÖ har sina största företräden. Det är inte bara en historieskrivning över de senaste årens knepiga parlamentariska läge, utan sätter in detta i sitt sammanhang. Den vidgade diskussionen kring demokratins villkor önskar jag att vi kunde föra oftare.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Istället för fördelningspolitik
• Vanmakt inför spretiga argument
• Ett sekel av demokrati
• En tidsspegel värd att spara

Det är inte jättelätt att beskriva den ganska brokiga flora av europeiska partier och rörelser som Lodenius skriver om. Allra svårast är det förstås om man ska lyssna till dem själva, som sällan vill kalla sig ”främlingsfientliga” eller ”populister”, eller för den delen ”höger”.

Vad som är ”extremt” varierar förstås från plats till plats och från tid till tid. Hur etablerat måste ett parti bli för att åsikter som tidigare framstått som extrema ska bli vardagliga, mainstream? Där är svängningarna i europeisk historia påtagliga. Fast är ”populism” ett särskilt mycket lättare begrepp egentligen? Var går gränsen mellan populism och demokrati?

Lodenius fångar det inte minst i titeln Vi säger vad du tänker. Det där anspråket på att på något sätt stå närmare folket än alla andra demokratiskt valda partier. Säga sanningen. Slå mot överheten, eliten, etablissemanget, pk-maffian. ”Populistpartier präglas av en starkt antipolitisk hållning”, skriver Lodenius. ”De tenderar att vara fientligt inställda till representativ politik och föreslår ofta olika former av direkt demokrati, som folkomröstningar.” Det finns redan i namnet på den grupp i EU-parlamentet som bland andra SD tillhör: Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD).

Avsnitten om just de olika populistpartiernas samverkan på internationell nivå hör till bokens intressantaste, tycker jag. Det finns ingen självklar grupp för dem alla – somliga är ännu grupplösa – och de har långt ifrån alltid lätt att komma överens. Ibland är det viktigt för hemmaopinionen att ta avstånd från partier som anses mer extrema. Ibland är det kanske snarare kommunikationen och förmågan att foga samman stormaktsvisionerna med varandra som brister.

Också partiernas bakgrunder går förstås isär. Somliga har sina rötter i utpräglade extremistmiljöer, andra i radikal liberalism och skattesänkariver och ytterligare några i djup konservatism. Inte sällan förenas personer och idéer från alla möjliga håll, och det är rätt fascinerande hur det kan gå ihop. Inte minst de norska och danska populistpartiernas historia fångar mig i Vi säger vad du tänker – jag var inte ens medveten om att jag inte kände till särskilt mycket om dem.

I andra delar vet jag inte riktigt varför jag ska läsa ännu en bok om de här partierna. Som författaren själv påpekar finns det mängder. Själv vill hon bland annat vara mer lättillgänglig och det är hon kanske delvis, men boken hade behövt korrekturläsas en vända till, och framför allt verkar dispositionen inte riktigt färdig (ett intryck som stärks av att vissa kapitel saknas i innehållsförteckningen). Helhetsintrycket bli därför bitvis rörigt – ibland tänker jag till och med att det är det för att dölja att vi får veta så lite om stora delar av främst Östeuropa – och lever inte alldeles upp till titelns löfte om en europeisk överblick.

Similar Posts:

• Vita kränkta män bakom EU
• Kampen om Ukrainas framtid
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Eurokrati och postdemokrati
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”

Inte så att Bevara Sverige svenskt inte är en bra bok. Den är faktiskt till och med riktigt bra. Den sammanfattar Sverigedemokraternas historia, från början i 80-talets skinnskallegäng och övervintrade nazikretsar till veckorna innan de blev Sveriges tredje största parti, och den gör det med fokus på hur partiet faktiskt arbetat både internt och externt – utan alarmismen hos Svensson, utan de akademiska utläggningarna hos Arnstad, utan rakt på det spännande som passar en Expressen-journalist. Men som sagt, detta är inte en recension utan en pitch för en idé: Breaking Jimmie. Eller kanske SD Men? House of Race Cards? Något ditåt. Jag överlåter gärna titelidéerna till någon som vet vad som går hem i stugorna, men grundidén är alltså: en TV-serie i hederlig amerikansk kabelkanalstil som beskriver deras väg från obskyritet till toppen.

…Varför tittar ni på mig sådär? Jag menar allvar, detta är både komiskt och dramatiskt guld. Andra böcker må ha lyft fram andra sidor av partiet, men det Baas gör bättre än någon annan är att visa vilket bisarrt parti det är. Det som i sossarna blir förstasidesstoff i en vecka tycks vara vardagsmat i Sverigedemokraterna. Det är, kort sagt, något som borde vara mumma för en hågad producent av dramedier. Här finns allt: persondramat, konflikterna mellan det gamla gardet och de nya slipsnissarna. Avlyssningar och hårda partipiskor inom partiet som påstår sig vara emot åsiktskorridorer. Järnrörsskandalen, och den rent såpoperaaktiga amnesi som Jimmie verkar ha drabbats av efter att han skrivit om den i sin självbiografi. Humorn i att de som gjort sig omöjliga gör precis som den där gamla parodin på skinnskallar och utvandrar till ett land som inte tar emot invandrare, där de envist firar svensk kultur i stället för att anpassa sig som de själva kräver av svenskar med rötter utomlands. Dubbelmoralen som gör att gräsrötter åker ut för att bryta mot den officiella nolltoleransen medan partitoppar får fortsätta sponsra hatsajter. Sättet de föraktar både feminism och LGBT-rättigheter utom när det ger dem en ursäkt att attackera islam, då de plötsligt blir radikalare än SCUM-manifestet. En stabschef som blockerar de största nyhetskällorna för att de ställer frågor till honom i egenskap av stabschef. Ett parti som knappt kan fylla de stolar de vinner i valen eftersom de inte kan rekrytera ur ungdomsförbundet (som de är i öppet krig med), inte vågar släppa loss det där gänget med ”bonnläppar och rasister” eftersom de har en olycklig tendens att säga vad de tänker, men samtidigt har svårt att välkomna nya medlemmmar som inte kommer ur de egna leden eftersom de är rädda för infiltratörer (hej metafor!). You can’t make this shit up, det är ett persongalleri som skulle få HBO att gråta blod.

Så varför en TV-serie? Varför inte? Det är ju uppenbarligen det enda sättet att få folk att diskutera något som om det hände på riktigt nuförtiden. TV-kanalerna säljer ju redan glatt reklamtid till dem, och ska du sälja dig, se till att göra det ordentligt. Jag är öppen för idéer vem som ska spela Jimmie själv. Bill Skarsgård kanske? Han kommer ju från en familj med vana att stå med rumpan bar. Och det där problemet att många som tittade på de där andra serierna fick för sig att Walter White och Tony Soprano är hjältarna hur vidrigt de än betedde sig blir ju en ren fördel här – det är ju bara så det är där ute i verkligheten.

Så om någon vill ta upp den idén har man ett utmärkt manusunderlag i Bevara Sverige svenskt. Gör Baas till executive producer eller inte, det är upp till er. Kom ihåg att lämna handlingen öppen för fler säsonger bara, det som går upp måste ju, åtminstone inom TV-dramatiken, komma ner också.

Similar Posts:

• Schweden, Schweden
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• Historien som är nu
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form

Den centrala tesen i Per Svenssons Vasakärven och järnröret är just detta: att när Sverigedemokraterna säger sig stå upp för svenska traditioner är det just detta de gör – specifikt då de traditioner som växte fram ur nationalistiska strömningar runt första världskriget och kulminerade i vår egen lilla naziströrelse under 30-talet, och som precis som Åkesson och kompani hade sin bas i Lund.

Det är inte ett parti som skapats som en reaktion mot de senaste decenniernas migration. Det är ett parti som förvaltar ett mer än sekelgammalt arv av misstro mot den allt förändrande modernitet som i dag kommer till uttryck i globaliseringen, och som i går manifesterade sig genom urbaniseringen. Det är ett parti sprunget ur samma fantasier och samma fruktan som gav näring åt det tidiga 1900-talets radikalkonservativa, fascistiska och nazistiska rörelser.

Och för den som eventuellt tror att han nöjer sig med att bara ropa ”De är precis som Hitler!” så nej, han underbygger sitt argument också. Han spårar personliga band från då till nu; likheter i den grundläggande bilden av ett idealiserat, homogent, harmoniskt Sverige som nu är under akut hot från både inre och yttre krafter som vill riva ner allt vi håller kärt; liknande argument nu som då, samma självpåtagna roll som ”vanligt folks” röst, samma förakt mot de ”radikalas” teorier och diskussioner i stället för handling och förändring, samma salongsfähiga, kultiverade Vänner Av Ordning… Ja, se textutdraget nedan.

Till stora delar blir det ändå en historielektion, en historia som (ett tag än) ligger inom levande minne men som är lite obekväm att komma ihåg (se bara de senaste dagarnas Guilllou-diskussion). Svensson går igenom de nazistiska och pronazistiska rörelserna under 30- och 40-talet, debattklimatet, idéerna och personerna, för att sedan följa vart dessa tog vägen fram till 90-talet då Sverigedemokraterna klev fram ur BSS och Nordiska Rikspartiet och så småningom fick en partiledare som minsann bara gick med på grund av sin EU-skepticism, sådetså. Till exempel lägger han ett långt stycke av boken på att behandla debatten i Lund våren 1939, där frågan om huruvida tio (10) judiska tyska läkare skulle få uppehållstillstånd i Sverige besvarades med högljudda diskussioner och studentprotester (jo, det var förstås de lärda studenterna som låg bakom protesterna). Det hette att ”judeimporten” skulle vara skadlig både för svensk arbetsmarknad (”De kommer hit och tar våra jobb!”) och för den svenska kulturen som inte kunde hantera sådana ”orientaliska” inslag – inte så att de var antisemiter, gubevars, men om vi började släppa in sådana där främmande kulturer skulle folk säkert bli det, för det vet man ju hur såna där är. För att bevara det öppna, toleranta svenska samhället måste vi alltså hålla de andra ute. Eller som det heter 2014:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.

…så låt oss då vara dem som splittrar det där konsensus. Etc. Det finns fler exempel, men syftet här är inte att lista allesammans (boken är bara 140 sidor, du blåser igenom den över en långfika). Men fungerar boken då? Mja. Jag tycker ju Svensson har bra poänger, och att han lyfter fram paralleller som är värda att hålla i minnet både nästa helg och under de kommande åren. Men samtidigt… det känns som en bok som hade behövt antingen vara mer översiktlig, eller längre och mer ingående. Han bygger väldigt stora slutsatser på ganska specifika fall, och någonstans känns det som om steget från A till B inte är helt självklart. Det finns en större fråga än det han berör här, att det finns andra strömningar än bara 30-talets nazister till 80-talets skinnskallar till 10-talets slipsprydda ”Sverigevänner”, och lite ironiskt känns det som om han är något för upptagen med att se likheter för att se skillnader. Som han påpekar fick varken nazisterna på 30-talet eller maoisterna på 60/70-talet någonsin ihop mer än några enstaka procent (där hade vi det vanliga folket) i något val, men kom ändå att prägla debatten tack vare att de var representerade i kultur- och akademikerkretsar. Så vari består steget till ~10% för Sverigedemokraterna, som ju knappast är överrepresenterade där, enstaka debattörers envisa försök att göra plats för dem till trots? Hur gick det till, vad är det SD säger som SNF missade, och vad innebär det i praktiken? Svensson ger exempel och lyfter t ex fram kulturpolitiken som en viktig del av en nationalistisk politik – det är ju trots allt den svenska kulturen som SD säger sig vilja försvara – så varför inget om den kulturpolitik som bedrivits i länder som Ungern, som SD beundrar så, för att ta bara ett exempel? På gott och ont skriver han som en journalist, i korta essäer på ett gemensamt tema snarare än en enda lång text, och varje text är i sig väldigt läsvärd. Men han vill också övertyga. Politik handlar ju om att omsätta idéer i praktiken, och då är det viktigt vilka idéer som ligger bakom en handlingsplan.

Det karakteristiska för den apokalyptiska nationalism som Sverigedemokraterna representerar är att den inte hämtar sin energi ur kärlek till det land dess företrädare lever i, utan i stället närs av hat mot detta land. Sverigedemokraterna avskyr Sverige. De drömmer om ett annat, helt annorlunda Sverige och uppfinner därför ett förlorat ur-Sverige som kan och måste återskapas: Folkhemmet.

I slutändan undrar jag lite grann vem den här boken är tänkt att övertyga. Enligt en färsk opinionsundersökning skulle halva svenska folket rösta mot Sverigedemokraterna om valsystemet tillät det – där har vi återigen ”vanligt folk”. Men när vi alla blivit så överens om att rasism och nazism är något förkastligt blir det lätt för dem som lutar sig mot dess idéer att utmåla sina motståndare som de farliga extremisterna – ”De jämför oss med Hitler! Där ser ni hur trångsynta de är!” medan de själva valt att glömma att det inte är 20 år sedan som deras partiledning uppträdde i armbindel och högerarmen i vädr… f’låt, jag menade ”var EU-kritiska”. Hur diskuterar man rationellt i det läget? Hur argumenterar man mot alarmism utan att själv bli alarmist?

Vasakärven och järnröret är en nyttig bok, både för frågorna den själv ställer och för frågorna man ställer sig när man läser den. Men som bäst är den kanske när den påpekar de enkla självklarheter som är lätta att missa när alla höjer rösten. Som att till och med Heidenstam, som nationalisterna gillar så mycket, ju talade om Sverige som ett fosterland. Tänk om det var lika lätt att definiera vad man är för som vad man är mot.

Similar Posts:

• Tystnad, tagning
• Vi och de – vår uppdelning och deras
• Schweden Schwedens olustgård
• Döden DÖ
• Kamphundarna som blev underdogs

Den frågan ställer statsvetaren Marie Demker i Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige. Det är en statistiktung skildring av svenska folkets åsikter kring invandring, som kort kan sammanfattas med att vi trots allt rör oss mot större tolerans. Generellt sett blir vi mindre illa till mods av främlingar ju fler vi träffar, men det finns också skillnader som att kvinnor är något mer toleranta än män, högutbildade mer än lågutbildade, yngre än äldre och vissa geografiska områden mer än andra.

Allt det där ger förstås en intressant och delvis annorlunda bild än nyhetsrapporteringen, med sitt fokus på det spektakulära och enskilda, ofta ger. Det motsäger inte bara nationalkonservativa debattörers föreställning om att de själva vågar säga vad de flesta svenskar egentligen tänker, utan också bilden av att framför allt Sverigedemokraterna och deras argument tigs ihjäl och sopas under mattan – tvärtom visar Demker på att de ges påfallande oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Till statistikens begränsningar hör däremot att vi aldrig kommer de människor som faktiskt hyser de kartlagda åsikterna särskilt nära. Hur hänger deras uppfattningar ihop – auktoritets- och traditionstro med misstron mot eliter, till exempel – och kanske framför allt: Vad menar de egentligen när de svarar att vi bör ”satsa på ett samhälle som slår vakt om svenska värden” eller att invandrare ska anpassa sig till ”svensk kultur och tradition”? Sådant krävs andra typer av undersökningar för att svara på.

Demkers styrka ligger inte minst i hennes beskrivning av de samhällsförändringar vi är mitt uppe i och har så svårt att sätta fingret på. Vad är det som händer i politiken? Varför verkar extremismen och missnöjet så påtagligt om vi nu i stort sett faktiskt gillar varandra? Varför har det blivit så svårt att orientera sig?

Tillsammans med Ulf Bjereld har Demker redan tidigare skrivit om politikens förändringar i vår alltmer individualiserade värld, världen efter ”den kommunikationella revolutionen”, och den diskussionen tangerar hon här. De politiska skiljelinjerna har delvis ritats om. Att svensk politik framför allt organiserats utifrån motsättningen arbete – kapital och fördelningspolitiska frågor har gjort oss mindre benägna att ställa andra typer av grupper och värderingar mot varandra.

De nationalkonservativa krafterna placerar Demker istället in på skiljelinjen auktoritär – liberal:

Motsättningen mellan å ena sidan grupper som förordar en kulturliberal politik med öppenhet, tolerans, valfrihet och individualitet som ledord och å andra sidan de som förordar ordning och reda, traditionella värden, hierarkier, lydnad och social kontroll blir en allt viktigare politisk dimension.

I framför allt USA talar man ofta om det där som cultural war, kulturkrig. Det är förstås kriget som metafor, men blir obehagligt svårt att skaka av sig efter bilderna av regelrätta attacker bland annat i Kärrtorp och på Möllevången. Kulturkrig? Varför var det nu så ute att prata om fördelningspolitik igen?

Similar Posts:

• Döden DÖ
• Sverige, nästa
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Vad hatet gör kan ingen fatta?
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”