Jag vill också vara hobbyantropolog och resa med tåget från södra till norra Norge. Tanken lockar att få möta författare, prata om konstens betydelse med konstnärer och skriva några rader till en vän hemma i Köpenhamn.

Den som unnar sig detta är Suzanne Brøgger som både reser och skriver i sin senaste bok Norsk omelett. Boken är en samling essäer, nästan 90 stycken, som avhandlar både samtiden och historiska händelser som har bäring på Norge. I texterna kryllar det av författare, konstnärer och kulturutövare som verkar vara vänner till Brøgger. Hon intar en personlig hållning till var och en av dem och verkar gilla när de ger henne lite tuggmotstånd. För så är det. Brøgger nöjer sig inte med det motståndslösa, utan är mer känd som en frispråkig människa som formulerar sig skarpt i ämnen som ligger nära hennes hjärta. I tillägg gillar hon personer som sticker ut, så kallade original.

Under läsningen träder en person fram som är svår att placera i ett särskilt fack. Brøgger har ett brett nätverk med kontakter och hon har kunskap om flera konstnärliga områden. Hon delar med sig av filosofiska funderingar och har åsikter om moderniteten. Det är intressant att läsa vilken plats i samhället teaterskapandet och författandet har, enligt henne. Författargenren som hon själv verkat inom får vanligen etiketten bekännelselitteratur eller verklighetslitteratur. De som skriver i denna genre råkar ofta ut för en omöjlig rannsakan i offentlig debatt i stället för att verket betraktas som något allmängiltigt: ”författaren får alltid dras med den naiva sensationslystnaden, och att allt tolkas utifrån en själv.”

Inte bara kulturvärldens människor beskrivs i essäerna. Resan går nämligen ända till de nordligaste delarna av Norge för ett besök på en digitaliserad laxodling. Den moderna teknologin undgår ingen, inte ens laxarna, tycks hon vilja poängtera. Några gånger raljerar hon över människornas teknikberoende: ”Jag är fascinerad av smartphonen, denna metod för att placera sin hjärna utanför kroppen. Multitaskande människors intelligens påminner om IQ:n hos en guldfisk.”

Norge är ett vackert land. I många textavsnitt anar jag Brøggers beundran av den välmående befolkningen som har så nära till den storslagna naturen. Här finns fortfarande fylkesbibliotek som avgjorde att landsbygds-Norge inte blev utkant, utan framkant; ett ordval som hon lånar av den norske författaren Bjørn Arild Ersland. Jag ser också hur Brøgger tjusas av galenskapen hos vissa av konstutövarna hon möter. Men hon låter sig inte enbart bländas. Den gången Norge körde ut alla judar till Tyskland glömmer hon inte. Plus detta: ”Man profiterar på de geopolitiska krigen och konflikterna som får oljepriserna att skjuta i höjden, samtidigt som man agerar fredsmäklare över hela jorden, och driver olika fredsinitiativ.”

Själv faller jag pladask för Brøggers enorma livserfarenhet. Hennes hjärna verkar vara ett litet kartotek, med faktaspäckade kort som lätt kan plockas fram. Associationsflödet gör mig energifylld även om jag inte alltid hänger med i svängarna. Den fragmentariska stilen gör läsningen hackig emellanåt men jag läser och funderar lite till. Ibland tror jag att hon är min storasyster när jag hummar instämmande över kaffekoppen:

Jag tycker att det är ens plikt att kritisera och försöka förändra världen till det bättre, när man är ung. Men när man blir gammal har man enligt min mening bara en uppgift: att älska allt på jorden. Även fast nya kryp dyker upp varje gång man vänder på en sten. Alldeles för många gamla, dock inte alla, avvisar denna kärleksväg. Men det är verkligen synd. För livet är värt att älska. Även om det nog kräver att man genom åren övar sig.

Boken passar dig som önskar ta del av kulturella och samhälleliga företeelser i Norge. Vänta lite. Du får mycket av det danska samhällstillståndet också. Två flugor i en smäll.

Similar Posts:

• Försök inte tämja denna tiger
• Till T
• Norsk fotografi i läcker förpackning
• Högerradikalerna på vår bakgård
• En roman som vill vara lite för mycket

De långa ordagrant utskrivna samtalen påminner en del om den gamla tidskriftsfavoriten Sex där alla ifrån shoegazebandet My Bloody Valentines Bilinda Butcher, över omtalade författaren JT LeRoy till skräckkonstnären Hans Arnold fick lägga ut texten i långa oklippta intervjuer. Moa Gammel har träffat en hel rad av personliga förebilder, som alla på sina egna vis skapat sig en plats och därigenom utvecklat synen på konst, skrivande och politik. I varsitt kapitel diskuterar hon med, bland många andra, författaren Märta Tikkanen, journalisten Malou von Sivers och regissören Farnaz Arbabi om gränslandet mellan kreativa, personliga och politiska drivkrafter. Att skjuta undan förlegade föreställningar om konst, kön och kreativt arbete och i det ett ifrågasättande av vilka uttryck och personer som genom tiderna klassats som genialiska. Av de poddintervjuer som gjorts är det bara den med förläggaren och journalisten Lawen Mohtadi som saknas, undrar varför… En osänd text med Suzanne Brøgger finns med i stället.

Moa Gammel är en skicklig och inlyssnande samtalsledare som fångar upp intervjupersonernas resonemang med spännande följdfrågor. Resultatet blir genomgående medryckande läsning, och även om alla svar förstås inte känns lika mycket som andra finns i varje text citat eller tankegångar som stannar kvar. När till exempel Birgitta Stenberg, här i en av sina sista intervjuer, berättar om historisk ofrihet och sin egen oförskräckthet eller när Suzanne Osten talar om nödvändigheten i att slåss för teatern bränner det verkligen till. Engagemanget lyser genom papperet.

Antologin knyter trådar mellan dessa väldigt olika men allesammans banbrytande och inspirerande kvinnor från flera generationer och den kvarblivande känslan efter läsningen är en nyfikenhet att fördjupa sig än mer i de medverkandes gärningar. Att fylla i luckorna, förkovra sig i Stenbergs bibliografi och plocka upp Tikkanens klassiska Århundradets kärlekshistoria till exempel. Men även inspiration till att blicka framåt politiskt och kreativt. Det är en vackert formgiven utgåva att låta ligga framme, beta av förslagsvis ett tankeväckande samtal per kväll och att låta sig smittas av.

Similar Posts:

• Pod blir bok – men varför då?
• Ett populärkulturellt ymnighetshorn
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Litteratur är att vilja?

Jaget i romanen relaterar till sig själv som en tiger, och jag läser detta som ett uttryck för oviljan att låta sig tämjas. Hon vill leva som ett rovdjur, eventuellt som en del i en flock med jämlikar, men hon vill aldrig låta sig domesticeras. Något som hon får stångas mot gång på gång. Även de mest frisinnade, de med mest filosofisk inställning till en kärlek fri från ägandebegär, rättar så småningom in sig i ledet av förväntade mönster. Ett mönster där framförallt kvinnans frihet bör begränsas. Där män som förälskat sig i den modiga, okonventionella kvinnan pö om pö börjar förstå dessa drag som ett problem. Hon anklagas för att vara självisk, att såra. Att inte älska på rätt sätt. Hennes förståelse av kärlek går på tvärs mot den gängse idén – de själviska är de som kräver trohet, som ställer villkor och som tror på känslomonopol. Hennes kärlek räcker till många.

Jag kom med tiden att älska flera, men tyvärr blev jag aldrig tillräckligt utnyttjad. Alltför sällan bad man mig om något. I kärlekens namn bad man mig oftare om att inte göra något. Man bad mig om att begränsa mig. Endast sällan om att bestiga Mount Everest. Men jag kunde inte på allvar känna förtroende för en man som inte väntade sig det av mig.

Det är framförallt hennes uppväxt (i Danmark och olika länder i Sydostasien) som skildras, och den skildras i mångt utifrån hennes sexuella erfarenheter. Brøggers sätt att skildra sexualitet är på samma gång rakt-i-ansiktet och distanserat. Hon skriver detaljerat och oblygt om vad som skulle kunna vara väldigt utlämnande, men ändå finns det någon form av ironisk distans till det hon berättar. Hon flyter ovanpå. Berörs inte nämnvärt. Ibland upplever jag det som ett skydd, som om den kalla gestaltningen är en sköld mellan författaren och det som berättas. Och jag funderar på hur det hade blivit om samma självreflekterande ton som kännetecknar hennes resonemang om livet och kärleken hade applicerats även på de intima sexskildringarna. Samtidigt ger den lite ironiska tonen i dessa stycken en lätthet till texten, som kanske behövs för att läsaren inte ska bli alltför provocerad.

Författaren flyttar sig obehindrat i kronologin, och som läsare flyter jag lika obehindrat med. Det är inte väsentligt om jag hela tiden vet exakt var i tiden vi befinner oss, det är drivet i berättandet jag följer. Och berättandet är rappt och humoristiskt – och lika ovilligt att låta sig kuvas som huvudpersonen själv. Den måste berättas så här, hon måste få leva så här. Ingen ska försöka tränga in vare sig henne eller hennes berättelse i någon på förhand given form.

Henry Millers språk och berättande var Brøggers stora inspiration när hon skrev romanen (och hon beskriver i denna ett möte med honom), och då främst hans erotiska frispråkighet. Men Brøgger adderar till detta den extra kamp det innebär att försöka skapa sitt liv efter sina egna regler – som kvinna. Att gång på gång förväntas söka trygghet, kärlek och bekräftelse av en man. Att förväntas vilja falla in i rollen som hustru och mor. Att aldrig betraktas först som individ, utan alltid först som kvinna (”du är inte som andra kvinnor du!”). Jag drar paralleller till två andra författare som också de problematiserar sex och relationer, och som tycker att de traditionella mönstren skaver något förbannat – Birgitta Stenberg och Gun-Britt Sundström. Tillsammans med Brøgger får de mig att vilja stångas lite till. Och att bli lite snällare mot mig själv. Det är inte mitt fel att det kliar och skaver, de hjälper mig att påminna mig om det. Just som feministiska klassiker ska.

Similar Posts:

• Norge Norge är ett ___ land
• Till T
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Why we fight
• För att man överlever

Det är 1958 och en fin sommardag och familjen ska på utflykt till skogen. Om de bara kunde komma iväg. För morföräldrarna vill ju komma på te. Men de har ju inga tekoppar. Och finns det något te hemma?

De vuxna har svårt att få ihop ens det enklaste, som mat till barnen, och de tre barnen är för små för att klara sig själva. Mamman vill bara ta livet av sig och pappan vill resa till Asien och rädda tredje världen.

Men hur ska de rädda sig själva?

Så när jag öppnar boken är jag redo för en härlig stund, men jag misstänker att den kommer att vara svårare, kanske vissa skulle säga mer intelligent, än den litteratur jag vanligtvis läser (relationsromaner).

Och jag ska vara ärlig: först fattade jag ingenting. Jag tänker inte sitta här och låtsas som att jag ens nu förstår exakt vad författaren menar när hon döper vissa figurer i boken till Ior, Nasse och Lady Gaga. Men efter bara ett par sidor spelar det inte heller någon roll.

För jag älskar det här.

Hela boken är skönhet, orden så fantastiskt sammansatta på ett ljuvligt märkligt och totalt oförutsägbart vis. Jag blir så förälskad i denna författares förmåga att komma in under den berömda huden. Som här när Kängu och Jacob sitter i köket och Kängu irriterar sig på att Jacob rör på läpparna och talar till henne medan han läser, varpå Jacob svarar:

- Om en författare inte har så mycket respekt för läsarens tid att han inte kan formulera sitt budskap på tvåhundra sidor eller mindre, så har jag heller inte någon respekt för den författaren.
- Så arrogant! säger Kängu.
- Ja, av författaren.
- Nej, av dig.
- Jag skummar.

Om man vill förstå det som står mellan raderna måste man också läsa alla ord.
Men Jacob börjar inte klaga över att det är han som både ska sköta sitt arbete, hämta barn, handla, och laga mat, medan Kängu tillbringar hela dagarna med att läsa romaner. Det är för att hon är sjuk. Därför är det skönt att vara sjuk. Det är helt enkelt för ansträngande att inte vara sjuk och gå till arbetet varje dag. Men det kan man inte säga.

Sådana här underbara stycken är boken byggd av. Det är så sällan jag hittar böcker jag vill läsa igen och igen för att jag räknar med att hitta nya saker just mellan raderna. Gun-Britt Sundströms Maken, var en sådan bok. Suzanne Brøggers Till T är definitivt ännu en.

Similar Posts:

• Försök inte tämja denna tiger
• Norge Norge är ett ___ land
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Bröstmjölk och dikter
• Upphöjd vardagstristess

Min andra reaktion blev att faktiskt på riktigt ifrågasatte varför jag lägger tid, pengar och nervöst magont i signeringsköer på att få de där signerade böckerna av mina hjältar. Jag vet faktiskt inte. Ibland är det ju faktiskt inte alls kul, det känns som att författaren är en stackars ledsen robot som alla vill ha något av och som ingen behandlar som en människa. Tryckt tyst stämning. Signaturen i förstaupplagan blir en påminnelse om att jag var en av de där 50 personerna som krävde att mitt namn skulle stavas med C och inte med K men inte vågade säga mycket mer än det.

Men sen tänkte jag fuck it, det är faktiskt oftast väldigt roligt, och det finns jobbigare arbeten än att skriva sitt namn om det nu är så att författaren helst skulle vilja vara någon annan stans. Författare är aldrig som sina verk, eller i närheten av vad jag trott. Men det är ju det som är så himla kul. Så nu när det äntligen börjar vara socialt accepterat att längta till bokmässan sitter jag med katalogen och kryssar för årets signeringsmåsten (Siri Hustvedt – jag syftar på dig). Det kommer bli stelt, nervöst, tryckt stämning. Men också alldeles, alldeles underbart.

På måndag skriver Ella om Kristina Mattssons reportagebok Välfärdsfabriken. Om arbetets mening och gränslös kontroll. Den handlar om vad ”valfrihetsrevolutionen” och införandet av principer från näringslivet inneburit i framför allt skattefinansierad vård, skola och omsorg, men också var den de synen på verksamheterna kommer ifrån. En slags grundbok i välfärdens omvandling, full av konkreta exempel och begripliggjorda teorier och forskning – alldeles i lagom tid inför riksdagsvalet i höst.

På tisdag recenserar Kari sammanfattningen Thomas Pikettys Capital in the Twenty-First Century. Efter en vår av Pikettyhysteri sitter den här lilla boken som en smäck. En balanserad sammanfattning av själva innehållet i Pikettys bok. Inga krusiduller, inget hiss eller diss. Bara en sammanfattning av mycket intressant ekonomisk forskning.

På onsdag recenserar Håkan debutanten Negar Nasehs Under all denna vinter. ”En underlig roman — men … vilken debut! Berättelsen, berättandet — i första person vrids perspektivet subtilt mot förtryckta galenskapen. Underbar berättelse.”

På fredag recenserar Josefine om romanen Till T av Susanne Brøgger som handlar om dysfunktionell familj i fablernas värld som ska dricka te.

På söndag skriver Cecilia om Linn Bursells debut Allt som är. En välskriven och drabbande historia som dock försöker få in lite för många berättelser på den lilla ytan.

Similar Posts:

• Om Piketty är rockstjärnan är Roine förbandet
• Om att skriva, poesi och modersmord, lite sånt
• Sömnig kyla i hett landskap
• Till T
• Norge Norge är ett ___ land

Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män och kvinnor är radikalt annorlunda och för att upprätthålla den behöver verkligheten manipuleras. Eftersom män har kroppshår och kvinnor därför inte kan ha det – en logik enligt vilken man kanske borde vara tacksam att ingen bestämt sig för att det är manligt att ha två armar, för då hade väl kvinnor systematiskt fått hugga av åtminstone den ena av sina – leder till en mängd små vardagliga kostnader och besvär.

Inte alltid så små heller, för den delen.

Feminism för mig – i Fittstim svarar alla medverkande på just vad feminism är för dem – har att göra med det där ifrågasättandet, och det är väl därför jag har så svårt att förstå när feminism framställs som en kvinnofråga, som något motsatt mäns eller andra sociala rörelsers intressen. Vi är alla begränsade av en massa godtyckliga och inte sällan idiotiska idéer om vad en man eller kvinna, eller vad det nu handlar om, får vara och göra. Vilket inte betyder att de idéerna alltid slår lika mot alla, men i grunden innebär ifrågasättandet ett större frihetsanspråk för alla inblandade.

Det finns förstås åtminstone två anledningar att läsa om Fittstim såhär femton år senare. Jag tycker det är spännande att se vilka frågor unga kvinnor uppmärksammade då, och hur de stått sig. Det mer iögonenfallande skälet är förstås redaktören Belinda Olssons ganska bedrövliga programserie Fittstim – min kamp som gått på SVT nyligen.

Vad är det som gör att Belinda Olsson numera upplever feminismen som irrelevant, som topless-aktivism och hen-dagis, som manshatande och biologiförnekande? På ett sätt känns det förstås som den mest irrelevanta frågan av alla: vi som sett programserien har ju redan hört tre timmars ältande av vad Belinda Olsson känner – och inte så mycket mer än det. Förmodligen är programmet svar på sin egen fråga: när media, med debattörer som Olsson i spetsen, inte förmår definiera feminismen som något mer avancerat än brudar som är taskiga mot Pär Ström, ja, då blir den väl inte mer relevant än så.

Men det är ju inte så att frågorna som diskuteras av de unga skribenterna i Fittstim är sedan länge överspelade. Att vi löst allt det där och gått vidare till mer marginella frågor. Tvärtom.

Jag tror inte det finns många frågor som avhandlas i Fittstim som inte många unga tjejer fortfarande tampas med. Kan man ta plats i klassrummet utan att kallas hora? Vara kåt utan att verka slampig? Måste man raka benen och vara snäll och smal och skötsam, hålla ordning på killarna i klassen och ständigt balansera på det nästan obefintliga utrymmet mellan ”pryd” och ”billig”? Måste tjejkompisar alltid konkurrera och killarnas uppmärksamhet vara det centrala? Är det bättre att vara lesbisk? Kan man vara invandrartjej utan att ständigt behöva ses som offer? Kan man spela fotboll? Spela i band? Vara författare och något mer än ”kvinnlig författare”? Vara feminist och mamma? Hitta vettiga förebilder?

Vad av allt det där skulle ha tappat i aktualitet?

Det har gulnat betydligt, mitt exemplar av Fittstim. Ändå är det ingen förstaupplaga. Det vet man utan att behöva lusläsa kolofonen: brevet från Ulf Lundell är nämligen borttaget. När någon skriver 90-talsfeminismens historia skulle det vara intressant att veta om den där brevskandalen inte var högst medvetet orkestrerad – nog måste någon på ett förlag som DN ha fattat att det skulle bli bråk om man oavkortat och utan tillåtelse trycker en lokal rockstjärnas gubbklumpiga uttalanden? En smart marknadsföringsstrategi var det i alla fall, helt i paritet med själva titeln Fittstim. Den anspelar på hur Stig Malm kallade det socialdemokratiska kvinnoförbundet för ”jävla fittstim” och håller precis som brevpubliceringen upp en spegel där gubbväldets hela inskränkthet framträder tydligt.

Det fanns mycket att bli förbannad på då, och det gör det fortfarande. Fittstim blev kanske mer ikonisk än det mesta, men antologin var en del av en större rörelse, en bred rörelse som fortfarande behövs i allra högsta grad.

För några veckor sedan hörde jag Maria Sveland berätta om kvinnorörelsens och sin egen besvikelse på Suzanne Brøgger, som på 70-talet skrev feministklassiker som Fräls oss ifrån kärleken men numera mest är tacksam och kärnfamiljig och opolitisk (”Hon har ju rätt att vara gift och lycklig och så – men att hon var så tacksam”). Kanske är Belinda Olsson något av min generations Suzanne Brøgger?

Fast skit i Belinda Olsson nu. Ibland – eller, ganska ofta – är böcker faktiskt större än sina författare.

Similar Posts:

• Röster och möjligheter
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• Feministpraktika för tonåringar och andra
• Kampen är din, min, vår, allas

Medan jag läser hinner jag vackla och ändra uppfattning hur många gånger som helst. Så många små saker jag tycker om men också sådant som är mer än frånstötande. Det är splittrat och ojämnt och bitarna fogas inte samman på något särskilt snyggt sätt; den där mer deckarartade historien blir aldrig särskilt intressant, samtidigt som det är den som ska vara sammanhållande, den som ska göra då och nu till ett helt.

Dået: i slutet av 1980-talet firar ett par familjer påsk tillsammans varje år på ett pensionat i Gudbrandsdalen i Norge. Det är ”same procedure as last year” närmast in absurdum och familjemedlemmarna berättar små och stora saker i egna kapitel. Det är de olyckliga äktenskapen och det är tonåringarna som famlar efter varandra men inte riktigt når fram. Det är missbruk och förnedring, otrohet och fruktansvärda förluster och så årliga låtlistor, som en kavalkad av vad man lyssnade på då.

Nuet: två systrar, inte tvillingar men närapå, pratar böcker, böcker, böcker – tills deras mor hittas död i Norge och boksamtalen går över till och blandas med funderingar över den mamma de kanske inte alls kände så väl som de tror – vilka är människorna på fotografierna och i gästboken och vilken är kopplingen till Suzanne Brøgger? Ledtrådar samlas och skärskådas våren 2013, samtidigt som de i slutet av 1980-talet famlande tonåringarna famlar vidare, var och en på sitt håll. Den ena efter den andra, den andra efter sin dotter, som famlar hon också, men på ett synnerligen hårdhänt sätt.

Faktum är, att några av denna dotters avsnitt är bland det vidrigaste jag läst. Detaljerade våldtäktsscener med en kvinnlig förövare har jag nog faktiskt aldrig sett förr, och när det dessutom är ur hennes perspektiv de skildras, det är i hennes tankar och känslor man får vara. Nej, jag värjer mig verkligen och dessvärre tycker jag inte att de tillför något till handlingen. Därtill finns också avsnitt med en icke namngiven berättare, det som också ska vara en sorts mysterium, och även här tycker jag att det känns lite överflödigt, liksom ett par plötsliga direkta tilltal till läsaren från den allvetande berättaren.

Däremot tycker jag om systrarna som talar om litteratur och författare som om sina vänner och närstående; det är kärlek och frustration och besvikelse och nästan gräl, så där som när man verkligen lever sig in det man läser. De trånar efter Julian Barnes, är sura på Gillian Flynn och hyser en blandad beundran och avsky för Ted Hughes. Ibland är det väldigt pretentiöst men jag kan känna igen den sortens resonemang. Jag vill tro att de är en sorts fiktionalisering av de författande systrarna, att samtalen har någon sorts verklighetsbakgrund, liksom funderingarna kring om de inte ska skriva en roman tillsammans. Och det är väl inte en alltför vild gissning att låtlistorna är hämtade från Lindas och Sigrids egna blandband.

Det jag tycker är bäst – och mest sorgligt – är den där kärlekshistorien som aldrig blev av, de vilsna tonåringarna som var så nära och sedan förlorade varandra, eller tappade bort. Den där idén om den första kärleken som något som går utanpå det mesta är jag väldigt svag för, och ännu värre är det när det kanske, kanske skulle kunna finnas en liten chans att göra om och göra rätt.

För övrigt ska jag nog ta och läsa Suzanne Brøgger.

Similar Posts:

• Utan andra förtöjningar än litteraturen
• Lite för mycket Linda
• Karin Boye-reboot
• Den gåtfulla Elizabeth Finch
• Min generations ikoniska besvikelse?

Grönland må vara en avkrok av Danmark, men den danske författaren Kim Leine bodde där i 15 år innan han återvände till Danmark. Han skriver om flykten från naturens krafter med actionfilm, alkohol och sex i sin short-cut roman Tunu. Fredag kl 12.00-12.45.

På fredagen kl 14.00-14.30 på scen Norden, C02:02 har vi chansen att träffa två av nordens deckardrottningar danska Sara Blædel och svenska Åsa Larsson. Mer än så avslöjas inte än, men ett spännande samtal blir det med all säkerhet.

Precis samtidigt går det att lyssna på seminariet ”Trovärdiga fantasier”, om hur viktigt trovärdighet är för fantasyförfattare. Medverkar gör danska Lene Kaaberbøl, finska Maria Turtschaninoff och svenska författarparet Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. De pratar om hur magiska världar går att kombinera med det vardagliga och realistiska tillsammans med författaren och journalisten Johanna Lindbäck. Fredag 14.00-14.45.

Om man springer från deckardrottningarna hinner man med att lyssna på när Hanne-Vibeke Holst pratar om sin senaste roman Förlåtelsen. I Albert Bonniers förlags monter kl 14.30-14.50.

Därefter går det bra att hämta andan i bokmässans bästa rum, nämligen Rum för poesi (R2). Mellan kl 16.00-17.00 läser den danska poeten Pia Juul sina dikter. Under passet får du också höra den isländske poeten Eirikur Örn Norddahl och de två svenska poeterna Jenny Tunedal och Nina Hemmingsson.

Suzanne Brögger finns det chans att lyssna på kl 12.20-12.30 i Norstedts monter. Då berättar hon om sin nya bok Breven till Prinsen av Mogadonien.

I seminariet ”Strindbergs skugga i Nordens Paris” samtals det om hur August Strindberg förnyade teaterkonsten i och med mötet med Köpenhamn, Nordens första moderna storstad. Under åren 1887-1889 var Strindberg verksam i Köpenhamn. Lördag kl 16.00-16.20.

Vi avslutar Danmarks-helgen där vi började, i avkrokarna Grönland och Färöarna. Men den här gången handlar det om barns läsande. Det samtalas utifrån frågeställningarna: Vad innebär det att skriva för en begränsad, ja isolerad, publik? Hur ser barnlitteraturen ut? Har den ett intressevärde internationellt? Författarna Marjun Kjelnæs från Färöarna, Gerður Kristný från Island, Julie Edel Hardenberg från Grönland och den färöiske förläggaren Niels Jákup Thomsen berättar om sina böcker och sitt lands förutsättningar. Söndag kl. 14.00-14.45.

Trevlig dansk bokmässa!

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Bokmässan 2008: Lördag
• Norskt på bokmässan
• Torsdag på bokmässan
• Nordisk litteratur + september = Bokmässa!

Hedvig konstaterar:

När du läser den här boken kanske du börjar fundera på saker du redan funderat på.
Eller så får du helt nya tankar.

Oavsett vilket är det smärtsamt tydligt att På spaning med Hedvig fortfarande behövs. Boken är skriven som en guide. Här möter hårda fakta verklighetens sårande och precis lika hårda erfarenheter. Korta kåserande stycken växlas med faktarutor och på de färgglada och hårt formskurna sidorna trängs texten med aforismer från till exempel August Strindberg, Suzanne Brøgger och Veronica Maggio. De mer prosaiska texterna utvecklas bit för bit till en sorts reflekterande loggbok där Hedvig med sitt skarpa öga utvärderar både omgivningen och sig själv. Hon ifrågasätter, praktiserar och omvärderar. Här handlar det om ett vaket och många gånger ilsket iakttagande av upprätthållandet av olika skönhetsideal, makt och könsstrukturer som inte har ändrats nämnvärt varken sen Fittstim kom eller under de senaste hundratals åren. Det är att raka eller inte raka benen, det är att kanske vara för på eller för kåt. Det är att känna sig okvinnlig och det är att känna det som att man säljer sig själv när man i själva verket står i en butik och säljer kläder på sitt första heltidsjobb.

Att Hedvig Ljungar valt att göra På Spaning med Hedvig till en fackbok och inte en roman för att utforska samtidens könsrollsvåndor är välkommet och smart gjort. För trots att boken inrymmer den sortens dagbokstexter som går att hitta hos varenda tonåring, texter som ibland faller platt och sällan mynnar ut i annat än igenkänning, och även om Hedvig Ljungar ofta lämnar läsaren att tänka själv, är det i få ungdomsböcker som feminismens uppdrag blir så påtagligt som här.

Det här är tänkt att vara en lättläst bok och i det har författaren lyckats väl. Är du en högstadie- eller mellanstadieteen är det en bok du slukar enkelt och kommer att ha stor nytta av. Oavsett hur mycket böcker du läser annars. På spaning med Hedvig har inte svar på allt, men samtidigt behöver läsaren sällan fundera över vilka frågorna är. På så vis är det bok som står helt för sig själv och kan läsas utan vuxnas moraliserande kring sig. Men låna gärna ut den till lärare och föräldrar ändå.

Similar Posts:

• En ren njutning
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Danskt på bokmässan
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Ketchupeffekt och omklädningsrum

Det är ansträngande att gå på bokmässa! Man får gå upp klockan sju för att hinna duscha, äta frukost, kolla igenom programmet och ta spårvagnen till mässan (i varje fall om det enda stället som man kunde få tag på boende var Majorna..) och trycka in sig på en plats på de första seminarierna. Dessutom måste man lägga in en tidsmarginal på kanske en halvtimme tack vare alla mobila fossila bromsklossar som verkar dras till bokmässan i högar! Människor, som av någon anledning tycker att det är befogat att trippa fem steg i minuten när man som bäst har en kvart på sig att ta sig från den ena till den andra delen av den enorma Svenska Mässan. Lägg då till ett katastrofalt lokalsinne, ett relativt icke-stresståligt lynne och en absurt stark önskan av att få hinna med så mycket som det går (helst allt, allting!) under de två dagar som mässan pågår och man får en bra bild av det monster jag personifierade i mässans hallar.

Jonas Hassen Khemiri, Erkki Tuomioja, barnboksförfattare och före detta utrikesminister i Finland, Anne Holt, författare och före detta justitieminister i Norge och Manu Sareen, författare och politiker från Danmark samlades för att diskutera ”Kärleken till Norden”. Finns det överhuvudtaget något ”nordiskt”? Och vad är i så fall detta?

Tuomioja hänger sig direkt åt de latenta nationalromantiska böjelser som verkar lura inom många människor och nämner: landskapet! Detta kommer han tillbaka till många gånger under seminariet – att det nordiska landskapet i väldigt hög grad får oss nordbor att känna oss sammanlänkade. Jag blir alltid lite misstänksam när man talar om det nordiska landskapet på det sättet. För det första har varje land någonting väldigt specifikt – Norge har sina fjordar, Sverige har sina skogar, Finland har sina sjöar och Danmark… Danmark är… ovanligt platt. Att sedan detta skulle verka som en djupt sammanhållande faktor för miljoner människor och få dem att känna gemenskap med varandra ställer jag mig ytterst tveksam till. Tiden då Tegnér och Geijer med vänner satte standarden känns väldigt passé.

Tuomioja nämner också den nordiska modellen och menar då på att samtliga länder i Norden är framstående inom t.ex. jämställdhet och miljöansvar och att de kännetecknas av harmonin mellan ett högt ekonomiskt välstånd och en ansvarstagande socialpolitik. Faktorer som säkerligen människor utanför Norden tänker på när de föreställer sig länderna här uppe, men knappast något invånarna här använder i sitt identitetsbyggande. Eller kanske gör de det? När Anne Holt stolt proklamerar att hon inte vill att hennes dotter ska växa upp någon annastans än Norge möts hennes uttalande med applåder.

Jonas Hassen Khemiri ställer sig utanför detta resonemang och exemplifierar genom att berätta att när han frågade sina vänner om vad de associerar till när de tänker på Norden nämnde de uteslutande geografiska faktorer. Och han är nog inne på rätt spår här. Den nordiska identitet som kanske för 50 eller 100 år sedan mycket väl kan ha varit en stor del av människors syn på sig själva, börjar nog numera mer och mer att tyna bort till förmån för andra faktorer, vilket Anne Holt också nämner när hon betonar den stora betydelse regionen börjar få i en allt mer globaliserad värld.

Trots att Göran Rosenberg pratade på tok för mycket, och mer verkade vara ett otroligt hängivet fan än en proffisionellt sinnad intervjuare, var det en fröjd att få se Suzanne Brøgger. Seminariet är döpt till ”Den motvilliga profeten”, någonting som verkar passa Brøgger mycket väl – hon ser absolut inte sig själv som profet. Hon medger att hon i Fräls oss ifrån kärleken mycket väl kan ha anlagt en profetisk ton, men påpekar skrattande att hon inte kan tala om för oss varken hur denna eller nästa värld kommer att se ut. Jag kan inte hjälpa att tycka att det är skönt att se någon som har blivit så upphöjd av omvärlden, hålla sig så stadigt nere på jorden.

Brøgger berättar vidare om sitt liv, om sina ungdomsår som reporter, om sin böjelse för kritisk verksamhet och viljan till att begripa vad som sker i världen, och varför det sker och det är fascinerade att sitta och lyssna på henne. Eftersom Rosenberg inte gör ett särskilt bra jobb med att intervjua Brøgger lämnar man inte direkt seminariet mycket klokare (om man vill se en bra intervju med Brøgger kan man kolla in den Daniel Sjölin gjorde med henne i förra säsongen av Babel). Men jag tar ändå med mig något från seminariet, och det är Suzanne Brøggers person. Till skillnad från många andra författare jag lyssnat på under de här dagarna har hon ett så ledigt sätt, hon verkar inte vara uppslukad av myten om sig själv och det är uppfriskande att se sådan ödmjukhet hos en så stor och viktig författare.

En betydligt bättre intervjuare än Göran Rosenberg var Peter Whitebrook som förde ett samtal med den engelska författaren och dramatikern Alan Bennett. Bennett är en av de största och mest populära författarna i England och blev verkligt känd för en större publik också utanför Storbritannien med sin pjäs The History Boys från 2004. Samtalet kretsar bland annat kring Bennetts barndom, hur han gick från en ”public school” i södra England till ett av de mest ansedda universiteten i världen – Oxford, kring paradoxen i det att han är med i många, många offentliga sammanhang i hemlandet, men trots det ser sig själv lite som en outsider, en betraktare som föredrar att hålla sig lite i skymundan.

Naturligtvis blir det också tal om Bennetts senaste bok, som är en långnovell, Drottningen vänder blad (The Uncommon Reader). Här råkar Englands drottning gå in i en bokbuss av misstag, och väluppfostrad och artig som hon är, lånar hon en bok av bibliotekarien för att inte förolämpa denne. När hon lämnar tillbaka boken känner hon att hon måste låna en till, och efter att ha läst ut även den är hon fast. Läsningen tar över hennes liv, vilket får konsekvenser både för hennes privatliv och monarkin. Bennett läser under seminariet upp ett utdrag som handlar om hur drottningen ska öppna parlamentet, ett uppdrag som hon tidigare varit stolt över och inte haft någonting emot att göra – tvärtom, hon hade tyckt om att göra det! Men nu ser hon istället det som två timmar som tas ifrån hennes lästid, och hon bestämmer sig för att ta med sig sin bok in i den hästdragna vagn som ska föra henne till parlamentet, och läsa samtidigt som hon vinkar till folket. Satiriskt och väldigt, väldigt roligt. Men efter att ha hört Bennett läsa ur boken, hoppar jag över att köpa den svenska utgåvan som erbjuds på mässan, och beställer istället boken på originalspråket på nätet.

Similar Posts:

• Bokmässan 2009
• Bokmässan 2008: Fredag
• Danskt på bokmässan
• Bokmässan 2008: Torsdag
• Uppdrag: bokmässa