Karl Meyers son är död. Romanen är en enda lång vilsen vandring sökande efter mening, i detta liv som nu har blivit fullständigt tomt. Meyer letar efter anledningen till självmordet, vad kunde han ha gjort annorlunda? För det finns alltid skuld, kanske i denna berättelse mer än i andra. Om han inte hade träffat den andra kvinnan? Om han inte förlorat sig i sina egna intressen? Men han letar också efter anledningen att själv fortsätta. Det är en personlig kris utdragen över sidorna. En jakt på något av betydelse. Kärleken. Finns den? Hur når man den? Hur ser den ut?

Ingen kunde som Stig Sæterbakken skriva om mänskliga relationer på ett sånt sätt att jag som läsare ena stunden går upp i det skarpaste sken av lycka, för att i nästa stund tvivla på att något av det jag känner är sant. Han har ett sätt att ta sig under huden på mig, hitta just de där formuleringarna som knäcker mitt försvar, som berör mitt innersta, som gör hans böcker till mer än böcker. Ingen kunde som Stig Sæterbakken skriva om mörkret i själen på ett sånt sätt att jag som läsare, i det klaustrofobiska slutet, inträngd i ett hörn i det spöklika huset, börjar gråta med huvudkaraktären: jag är Karl Meyer och jag letar också efter mening.

Som alla vi människor gör.

Karl Meyer flyr sorgen och sin halva familj, flyr ut. På ett tåg genom länderna med drömmen om att på en ny plats i nya omgivningar där ingen känner honom kunna starta om sitt liv. Han hamnar på ett hotell i en liten stad som känns kulissartad; inte på grund av bristande språk, utan på grund av en overklighet som är tydligt förankrad i boken. En mardrömsstämning vars syfte aldrig är att lämna läsaren, utan trollbinda henne. Och jag vandrar med på underliga undergroundsteatrar, och i mötet med nya människor: är detta ett fönster? tänker jag. Å snälla säg att det är ett fönster, att han klarar sig ur det här.

Himlen ljusnade medan jag rörde mig inåt på de växelvis smala och breda gatorna, och myllret ökade, dagsljuset spårade upp människor i alla vinklar och vrår och skickade iväg dem. Ut, ut, alle man! Lydigt återupptog de sina dagliga sysslor, med inarbetad erfarenhet, som delar av en helhet, oavsett hur olikt det var, det de var på väg att ge sig i kast med. De deltog i gemenskapen, där ingen gjorde exakt samma sak som någon annan, där alla rutiner och arbetsuppgifter hade sin egenart men där det överordnade målet ändå var samma för alla, att besätta sin plats, behålla den och vidareutveckla den, fullkomna den så långt det gick. Och under allting, all ärelystnad och tävlingsinstinkt och missunnsamhet och förtvivlan, fanns samma vaksamhet som hos motorcyklisten, vaktande på varje steg man tog för att inte utsätta sig själv för onödiga faror. Som om detta var den stora rörelse de deltog i – som jag själv deltog i, där jag lät mig uppslukas av vimlet – den eviga jakten efter att undvika döden.

Detta sätt att betrakta världen, att så självklart stå utanför utan att ens vara säker på att vilja in. Hinnan som läggs över världen, cynismen som vaknar av sorg på sorg. Kanske är jag inte menad för lycka? För varje steg framåt två tillbaka. Efter varje upplevelse, försök till liv, skickar Meyer sms till sin döde son. ”Är i Redenburg i Tyskland. Stannar här några dagar. Allt väl? Hälsa mamma och S.” Och jag tänker på en skräckhistoria av H P Lovecraft som jag läste som tonåring, där någon kopplar en telefon ner i en grav, och till slut är det inte vännen som pratar på andra sidan längre, utan någon annan. Precis som Meyer vill jag så gärna tänka mig att dessa meddelanden kommer fram. Att döden inte är slutet, för det är så overkligt att någon som nyss fanns bara ska sluta finnas. Jag har ju hans telefonnummer här! Jag får ju meddelande om att det jag skickat mottagits!

Detta blev tyvärr Sæterbakkens sista bok, och det är så jävla synd att jag blir förbannad. Det finns få författare som med sitt språk kunnat fånga mig så. Lättillgängligt men ändå så genialiskt. Min enda tröst är att jag har flera av hans böcker kvar olästa. Mitt eget personliga skräckhus är att om han inte tog sig ur det, utan faktiskt tog sitt eget liv, vari vilar då hoppet för oss andra?

En dag klev jag på en buss och satt kvar hela vägen ut från staden och tillbaka igen. En liten stund slumrade jag, hade ingen aning om var jag var. (…) Ett ungt par hade satt sig framför mig, flickan lutade huvudet mot pojkens axel, då och då böjde han fram huvudet och tittade på henne. Jag märkte att jag blev djupt missunnsam mot honom, mot båda två. Det var något så välsignat fridfullt över dem, bekymmerslöst placerade i omgivningar som ännu inte var tillräckligt starka att rubba deras lycka och förälskelse. Inför dessa två, tänkte jag, har inte världen något att säga. Ingenting kan förstöra dem. De är i jämvikt. Kärleken och begäret jämnt fördelade, frågan om vem av dem som längtar mest är ännu inte aktuell. När jag var på väg ut vände jag mig mot dem och sa: ”Minns den här stunden!” Pojken ryckte till, han såg alldeles förskräckt ut, och när bussen körde vidare fick jag en skymt av dem i fönstret, båda satt och stirrade ut på mig som om jag vore en som hade varit med om både det ena och det andra, utan att de förstod exakt vad.

Det här är en bok att läsa intensivt och bära med sig länge efteråt. Trösten blir att ensamheten, paradoxalt nog, är något vi alla delar. Karl Ove Knausgård är inte Norges största författare i vår tid. Stig Sæterbakken är större.

Similar Posts:

• Den ruttnare dödens litteratur närmar sig
• Det gör ont att älska
• Svårhanterligt om människans bristande moral
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Den store Knausgård

Anna Carlén:
Skulle jag dö under andra himlar av Johannes Anyuru
Att läsa Johannes Anyurus prosa blev på sätt och vis en nyupptäckt av hans skrivande för min del. Just nu följer den mig genom de sömnlösa nätterna med sina fladdrande Madridvindar och kvalmiga, svunna Borlängesomrar. Allting; tidpunkter, tankar, rörelser, blandas och löses upp om vartannat i denna poetiska roman.

Ordet och färgerna av Helena Österlund
Helena Österlunds bok är vit. Snön är vit. Och snön är bitvis något mycket centralt i Ordet och färgerna. Språkligt enkel men ändå kraftull dikt som gör sig bra mot tystnaden en juldagsmorgon.

Rädd att flyga av Erica Jong (nyutgåva)
En modern klassiker. Slog ner som en bomb i sin samtid på grund av sin frispråkighet. Och så vidare och så vidare. Idag blir väl ingen direkt chockerad av att läsa om Isadora Wings sexlängtan och avsugningsfantasier, men det betyder inte att Rädd att flyga inte längre är läsvärd. Här ryms, förutom frispråkighet, en historia om att våga, att bli självständig, om en författares kamp mot det vita pappret. Maria Svelands förord och Erica Jongs eget efterord kompletterar och sätter in den moderna klassikern i en välbehövlig backspegel.

Anna Larsson:
Båten av Nam Le
Det har inte funnits någon bok under 2010 som liknat den här. Den berörde mig, låt den beröra dig.

Minnen av Torgny Lindgren
Inte hans bästa, men även en oinspirerad Torgny Lindgren är hästlängder bättre än de flesta. En samling påhitt som känns lite som något han gjort för att slippa förläggarnas tjat om memoarer, men fortfarande något av det bästa som släppts i Sverige 2010.

Blodets meridian av Cormac McCarthy
Ett mästerverk från en av de riktigt stora amerikanska författarna, nu äntligen på svenska.

The Spirit Level; Why Equality is Better For Everyone av Richard Wilkinson och Kate Pickett
Intressanta teorier och fascinerande slutsatser om en möjlig väg till en lyckligare värld.

Björn Waller:
Just Kids av Patti Smith
Rockstjärnebiografier brukar falla i en av två kategorier: den sensationalistiska sex-drugs-rock’n'roll-storyn, och de där som går in på exakt vilken gitarr som användes på vilken låt. Patti Smith, inte olikt Bob Dylan för några år sedan, struntar i vad andra vill veta och skriver vad hon själv vill berätta: om hur hon som tonåring anländer i New York 1967, möter själsfränden Robert Mapplethorpe och kastar sig ut i Upptäckandet. Det är en febril skildring av kärleken – till en älskare, till en vän, till konsten, som borde kännas lika viktig oavsett hur stor fan man är av hennes musik.

2666 av Roberto Bolaño
Jo, jag har tipsat om den tidigare, men nu har den kommit ut på svenska och ni har ingen ursäkt längre. Det här är en av 2000-talets – jo, hela seklet – största romaner, inte bara i omfång, och det finns ingen bokläsare som borde bli missnöjd att hitta den under granen.

En tyst minut av Siegfried Lenz
Bra komplement till den ovanstående tegelstenen, en lätt munsbit efter julmaten, ett värmande sommardopp mitt i ryssvintern… men både mättande och med livsfarliga undersrömmar.

Google-koden av Andreas Ekström
En rättvis men inte okritisk skildring av världens kanske just nu potentiellt mäktigaste företag och deras historia. Information är alltid bättre än konspirationer, även i tomtetider.

Santa Olivia av Jacqueline Carey
Och så avslutar vi med lite lättläst men välskriven dystopiafantasy. Det behövs mer tonårstjejer med superkrafter i dessa post-Buffydagar.

Emelie Novotny:
Alla mina favoritböcker från i år har hjärtan och författarsigneringar på försättsbladet, för att jag tycker om att ha författarhälsningar i mina mest älskade böcker. Det svåra är att på förhand veta vilka böcker som kommer att bli de mest älskade. Alternativet att få alla sina böcker signerade med hjärtan känns lite väl svårt för att det ska vara rimligt. Men i år har jag alltså lyckats utmärkt med mina förhandstippade!

Darling River av Sara Stridsberg
För att ingen får mig att känna mig mer förstådd än Sara Stridsberg. I hennes böcker är jag hemma och jag njuter av varje ord, mening, sida, trots att Darling River är en svart och hemsk bok. Men det svarta och hemska lockar på ett alldeles eget sätt, gör mig liten och stark på samma gång. Ingen behärskar språket som hon, ingen ser på skrivande som hon, ingen skriver så fantastiska romaner som hon. Precis som Sigrid skrev i sin recension här på dagensbok.com så kommer det inte vara svårt att utse detta decenniums bästa bok, det är redan Darling River.

Colosseum, Kolosseum av Anna Hallberg
Jag har inte mycket mer än bläddrat i den här svarta boken, men jag håller den i mina händer, känner den och vet.

Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén
Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats var omskriven redan långt innan den kom ut, med all rätt! Det är en känslig debut om identitet, känslor, kärlek och en fjäril. Den är poetiskt vacker, lägger sig nära och blir bara bättre och bättre för varje gång jag läser den.

Lina Arvidsson:
Darling River av Sara Stridsberg
Jag tillhör det provokativa släkte som älskade boken Lolita av Nabokov. När jag hörde talas om Sara Stridsbergs bok, att den kunde ses som en fortsättning, var det självklart att det lockade mig. Vad som saknas i Lolita är i mångt och mycket det kvinnliga perspektivet. I Darling River har lolitan vuxit upp. Stridsbergs ord är en bölja av förnimmelser, starka poetiska beskrivningar och öde obehagliga landskap, som jag alltid har trivts väldigt bra i. Via olika gestalter problematiseras önskan att vara liten, omhändertagen, lyckan och även förbannelsen i att aldrig få växa upp.

Lämna mig inte av Stig Sæterbakken
En gul regnkappa som inte går att sudda ut från näthinnan. Den första gången hjärtat krossas. Hur ont det gör, och hur du aldrig kommer att komma över det. Om ungdomen i dig som aldrig dör. Sæterbakkens språk gränsar till det naiva, men det är också lättillgängligheten som får den här boken att ta så hårt. Förklädd till oskuld nästlar den sig in, sticker hål på din godtrohet, vecklar ut världen för dig genom att visa upp en spegel. Det gör ont. Men du har redan hunnit bli förälskad.

Den drunknade av Therese Bohman
Jag vill att en bok ska gripa tag i mig och aldrig släppa. Jag vill att den ska visa mig en sommar så tydligt att jag nästan känner doften av blommorna, erfar värmen, befinner mig med sjöns gulgröna vatten omkring mig. Jag vill att de känslor som förmedlas ska gripa tag i mig, så att jag finner samhörighet med karaktärerna. Jag vill bli överraskad, omtumlad, rysa av oro och blir tårögd av beröringen. ”Jag tog mina favoritstämningar och gjorde en roman av dem”, sa Bohman i porträttet av henne i Svensk bokhandels katalog, och pratade om hur hon gick upp i de stämningar hon beskrev. Kanske visste jag redan där och när jag såg framsidan, att jag skulle ligga vaken till tre bara för att läsa ut den. Den drunknade kastar mina andra bestyr åt sidan och förtrollningen släpper först flera dagar senare.

Maria Carlsson:
Under morgondagens bila av Elfride Jelinek
Poesi är ju inte det Elfride Jelinek brukar förknippas med, men det var faktiskt denna diktsamling hon debuterade med. Under morgondagens bila är svulstig, utsmyckad och sirlig. Egentligen känns den rätt höstig, men jag misstänker att den fungerar nog bra till julmust och risgrynsgröt.

Sjömannen från Gibraltar av Marguerite Duras
Detta tips kanske inte är så mycket för att detta är en så bra bok som det är för att jag alltid, innerligt och för evigt älskar Marguerite Duras sätt att skriva. Då spelar det inte så stor roll att bokens handling är smått oengagerade och att det finns andra böcker av henne som är mycket bättre. Har du läst Duras andra böcker allt för många gånger är det fint med något nytt och då passar Sjömannen från Gibraltar, som utkom på svenska för första gången nu i somras, fint.

Tillflyktens hus av Åsa Nelvin
Jag brukar inte gräma mig over saker, brukar inte älta. Men att jag inte gav en 10 till Åsa Nelvins helt fantastiska bok är inget annat än en skam. Jag ber om ursäkt och uppmanar dig att köpa den till alla du känner i julklapp. Okej?

Stina Sigurdsson:
Mina jultips i år har av en händelse (ännu) inte recenserats på dagensbok.com. För hur gärna vi än vill recensera precis allt, så går det inte att hinna med alla bra och fantastiska böcker på 365 dagar om året.

Mitt lyckliga liv av Rose Lagercrantz
En alldeles, alldeles fantastisk barnbok. Dunne ligger i sin säng och räknar upp alla lyckliga stunder hon har haft i livet. Hon berättar om när hon började skolan och var rädd för att inte få någon kompis, men hon hittade Ella Frida på skolgården och sedan den dagen var de oskiljaktiga. Tills den dagen Ella Frida flyttar till Norrköping och allting blir oerhört ledsamt och sorgesamt. Eva Erikssons bilder är underbara och hela historien gråtknipande fin. Läs, ge bort, läs högt!

Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins
Trilogin om Hungerspelen (Hungerspelen, Fatta eld, Revolt) är en riktig bladvändare, och nu när man slipper otåligt vänta på nästa del är det dags för läsmaraton. Serien utspelar sig i en avlägsen framtid där en ond huvudstad håller landets övriga distrikt i järnhand, genom att varje år direktsända Hungerspelen: en reality show på liv och död, där barn från varje distrikt kämpar mot varandra tills bara en överlevande återstår.

Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Jenny Jägerfelds stora förlag ville inte ge ut hennes ungdomsbok. Istället gavs den ut på det lilla förlaget Gilla böcker, och vann Augustpriset. Ha! Och bra är den också. En ungdomsbok som inte känns tillrättalagd som många andra.

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Annas bokhylla
• Fjärilen i kvinnors hjärnor
• Ny vecka på dagensbok.com
• Bokmässans 10 i topp

Stig Sæterbakkens roman tar ett hårt grepp om din nacke redan i inledningen. Du fascineras och skräms lite av den allvarliga tonen. Men snart är den ditt allt. Snart är den din sugklocka, förlöser dig obarmhärtigt från allt det trevande och försiktiga du tidigare läst. Och du börjar känna. Du känner jobbiga saker, du känner igen dig. Du hankar dig fram på hans smärtande likheter med ditt eget liv.
Och så händer det. Det som aldrig fick hända. Hon lämnar dig.

Så vuxen hon blivit, så lik en kvinna hon plötsligt är. Du ser det vemodiga uttrycket i ögonen: hon står där som en mor och förtvivlar över sin son, som har gjort henne besviken men som hon vet att hon måste stå ut med hur det än är. Det är så det är. Hon har blivit större, du har blivit mindre. Hon har mognat och blivit en kvinna, du har krympt och blivit ett barn. Hon är vacker som en dag, du är så dum som man kan bli. Hon är renad, hon står i sitt gudomliga ljus och ser på dig, liksom ovanifrån.

”Lämna mig inte är en roman som närmar sig formfulländning”, tycker Maya Djuve Troberg på Dagbladet. Läser jag på baksidan. Har hon rätt i det? Jag plöjer kapitel efter kapitel, dessa små sköna luftiga stycken, delarna som öppnar upp flik för flik av det stora nätverk vi kallar det mänskliga psyket. Jag är benägen att hålla med. Ett Du är huvudpersonen. En Hon som lämnar, och därpå följer de olika turerna. Förälskelsen. Kärlekens olika steg. Svartsjukan. Allt det vi känner igen, men här fullständigt naket porträtterat. Det gör ont att läsa Lämna mig inte. Jag läser i Vertigos månadsbrev att man gråter av den här boken. Det är ingen överdrift.

I skvalvattnet av den sanna kärleken. Du virar in dig, testar andra kroppar. Målar svart över det som en gång var fint:

Den här gången står kuken ut som ett främmande verktyg mellan benen på dig, fristående från kroppens tristess, så hård att det nästan går för dig när den ljushåriga bullfittan sluter sig om den. Kudden låter hon ligga där hela tiden. Hon vill att du ska slippa se henne. Du hör henne stöna bakom den när ni älskar. Efteråt ligger ni en stund bredvid varandra, så reser hon sig och klär på sig. Du säger ingenting, kan nästan inte vänta med att få henne ut ur huset.

Var kommer allt ifrån? Vad formar och stöper en individ? Barndomen. Ungdomen. Och jag börjar med sorg i bröstet läsa om mobbingen, om det trauma jag inte tyckte mig behöva till en början; jag var fullkomligt nöjd i förälskelsens förhatliga och förtrollande värld. Men flikarna fortsätter öppna upp sig. Här är grunden till problemen. Här föds osäkerheten, våndan, all skräck inför ensamheten.

Högstadiet, där Oskar naglade fast din blick, går från vän till fiende. Högstadiet, där du träffar Zombie, som sitter på sitt rum och läser porrtidningar. Rummet där du skrider in i sexualiteten, med all dess förvirring. Inbäddad av tonåriga fisar, finnar och kukar.

Den som varit astronaut, tänker du, inpackad i en enorm klumpig dräkt som gömmer allt, svävande i viktlöst tillstånd någonstans i yttre rymden, utskjuten som en projektil, på väg mot det okända, längre och längre bort från jorden, utan allt som drar ned dig, fri från hela eländet, det som skulle ha legat kvar där som en smutsfläck på en grön spelkula, en liten sten, en sandpartikel, ett stoftkorn bara, till slut mindre än ett stoftkorn, till slut ingenting.

En hel människas uppväxt ryms i den här boken. Utan att den någonsin lämnar sitt personliga tilltal, sällan ens för miljöbeskrivningar. Vi är inuti och det är där vi ska vara. Sæterbakkens språk är enkelt, nästan gränsande till naivt, och kanske är det något man borde klaga på? Samtidigt värmer mig tanken på att vem som helst, precis vem som helst, kan slå upp den här boken och låta sig sugas in. Det är inte få förunnat, det krävs ingen litterär bildning. Det krävs bara att du har varit riktigt, riktigt kär. Och klarar av att bli berörd.

Ingenting av detta har du känt förut. Allt har legat där, begravt i dig, i brist på det som kunde väcka det till liv. Det är som om du inte visste något om vad du bestod av. Allt du har byggts upp av, hur de olika delarna står i förhållande till varandra, vilka känsliga möjligheter som låg i varje del, bröstet, magen, nacken, svanskotan, äggen i pungen, sömmen i mitten, hela vägen upp mot det svullna huvudet, allt låg i träda till dess att hon kom och la sina händer på det. Hon gav dig din kropp i gåva, hon invigde dig genom att ta på dig, hon väckte varje kroppsdel från dödens slummer, en efter en, varje beröring en invigning, en välsignelse. Du var ett lik, men blev hämtad upp från graven och återupplivad.

Similar Posts:

• Den ofrånkomliga ensamheten
• Den ruttnare dödens litteratur närmar sig
• Svårhanterligt om människans bristande moral
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Jultips 2010

När jag satte upp böckerna i hyllan igen fick jag för mig att undersöka hur många av dem jag egentligen har läst. Ett ganska nedslående resultat om jag skall vara ärlig. En talang jag har är nämligen att köpa böcker och då det ju går mycket snabbare att köpa än att läsa bildas en viss kö.

Dock vägrar jag ge mig själv köpstopp på något så nödvändigt som böcker och vem vet, kanske införskaffar jag någon av de böcker vi på dagensbok recenserar i veckan:

I går recenserade Emelie Mari Jungstedts Den farliga leken, som utspelar sig på Gotland och är en småspännande deckare. Enligt Emelie är Jungstedts bok inte superspeciell, men den fungerar ändå bra som tidsfördriv under semestern.

Senare i veckan recenserar Lina Lämna mig inte av Stig Sæterbakken. För den som gillar böcker om krossade hjärtan och stora känslor, uppväxt och igenkänning borde den passa utmärkt då den handlar om just det. Lina verkar tycka den är ganska så fantastisk. Exakt hur mycket får du reda på senare i veckan…

Ellie har läst Elizabeth Kostovas tegelsten om konst och kontroll där pedanten och psykiatern Dr Marlowe tar sig an den inbundne och deprimerade konstnären Mr Oliver. Något som visar sig lättare sagt än gjort. Läsaren får följa med på en odysée genom konsthistorien, en roadtrip genom USA och så en historisk resa till 1880-talets Frankrike. Ett spännande Dr Jekyll and Mr Hyde-tema som enligt Ellie tyvärr går förlorat i ett otal alltför detaljerade beskrivningar.

Tangoexperimentet av Maria Thörnqvist har Ebba satt tänderna i. Boken beskrivs av Ebba som såväl en reseskildring som en sociologisk undersökning och kärleksroman där författaren bestämmer sig för att använda sig själv som försöksobjekt för att utforska tangons väsen. Låter spännande tycker jag och ser fram mot att få ta del av Ebbas synpunkter senare i veckan.

Allt gott!

Hälsar redaktionen för dagensbok.com

Similar Posts:

• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• Det gör ont att älska
• Den ruttnare dödens litteratur närmar sig
• Jultips 2010

I Osynliga händer möter vi Kristian Wold, polisen och anti-hjälten som går runt med en tickande bomb i bröstkorgen. Hans fru driver runt hemma hela dagarna, har värk och är deprimerad, medan Wold gör allt i sin makt för att slippa ta tag i sin relation och sitt liv. Han är nyligen tilldelad uppdraget att avskriva ett fall där en 14-årig flicka har varit spårlöst försvunnen i ett års tid. Men istället för att söka igenom alla uppgifter och papper, dra i de sista trådarna och börja preskribera, hamnar Wold ideligen hos den försvunna flickans mor, Inger. Wolds djupa tristess och livsleda tillsammans med Ingers bottenlösa sorg och desperata tilltro till Wold, då han är den enda polis som fortfarande har intresse av Maria-fallet, bildar stommen till deras relation.

Wolds upptagenhet med sitt bräckliga ego driver honom och bokens handling framåt. Obehagligast blir det när han förvandlar den försvunna dottern till ett hot, något som står emellan honom och Inger och som han aldrig kan konkurrera med. När Inger en dag visar upp en video på dottern Maria väcks ett starkt motstånd i Wold, han ser en bortskämd och självisk unge som inte var nöjd med någonting, som ständigt avfärdade mammans välvillighet: ”Och jag såg framför mig hennes misshandlade kropp och tänkte att det var något som inte var hemskt med det som hade hänt.”

Det som till en början känns klassiskt: en poliskommisarie som ska reda upp i röran, göra ovisshet till visshet och läxa upp de moraliskt handikappade, visar sig snart vara någonting annat. Wolds handlingar och tankar bryter människans värdegrunder och plöjer den mark man inte ens får trampa på. Var ska den initiala sympatin för Wold ta vägen, frågar jag mig förvirrat som läsare.

Sæterbakken får mig, jobbigt nog, att känna att jag skulle kunna handla och tänka precis som Wold själv. Det finns ett logiskt spår i poliskommissariens skeva beteende som känns oerhört trovärdigt, jag skruvar endast på mig en aning när han i Ingers soffa berättar hur han tillsammans med en kollega slagit ihjäl en hallick med ett järnrör på tjänsteresa i Krakow. Sæterbakken sätter mina principiella värderingar och min inre tilltro på spel, något som inte vanliga deckare eller thrillers förmår göra.

Att en deckare med så många och skilda beröringspunkter – otrohet, nyfunnen kärlek på äldre dar, sorg efter förlorat barn, moralförlust, mänskligt förfall, manligt förtryck och hejdlös egoism – kan få plats på endast 210 sidor är självklart imponerande men ger också ett bitvis ytligt intryck. Med tanke på bokens svårhanterliga ämnen skulle det inte kännas fel om man fick mer kött på benen, mer fullföljda spår. Sæterbakkens språk är kärnfullt och stilistiskt, det finns inte en mening som känns överflödig, allt ligger på sin plats och kanske känns berättandet ibland lite väl återhållsamt. Fördjupningen är helt klart upp till läsaren då det psykologiska begrundandet inte tar någon större plats. Men samtidigt, det här är ingen deckare som vill vara behaglig eller lätthanterlig någonstans, vilket gör mig både nervös och triggad på samma gång.

Similar Posts:

• Den ruttnare dödens litteratur närmar sig
• Den ofrånkomliga ensamheten
• Det gör ont att älska
• Ny vecka på Dagensbok.com
• The name’s Marlowe

I Siamesisk har vi den mycket gamla maskätna gubben och hans minimalistiska maka, båda sammanbundna i en helig men mycket rutten allians, vartannat kapitel tilldelat i varandras dialoger, ofta i en ömsesidig hat- och sista kärlekspakt. Den förra förtvinar fysiskt, den andra mera i tanken, tillsammans som de ska göra dålig litteratur för oss.

Stig Saeterbakken vill nog endast kröna deras tillvaro med att skriva hur många maskar som helst, skriver mycket ruttet bajs, skriver det levande likets allehanda utsöndringar och med sista hälsningen hem. Gubben ruttnar inför både sin maka och maskarna, sitter dagarna i ändå i ett självpåtaget fängelse, eftersom han uppenbart vill sitta i en gungstol, blott den placerad i hans eget badrum och där är han sedan med sina två sista lustar, att hamna reflektera över sin uppenbara ruttenhet och att käka tuggummi. Symbolen tuggummit är naturligtvis en illa vald sådan, men texten blir just ett tuggummi segare.

Berättelsen skall vara grotesk såtillvida att åldrandets helvete ska uppenbart äckla oss in absurdum. Gumman med sina sista krafter sköter sin make till ett veritabelt värre maskbo. Ändå vill jag fråga mig vad den gode Stig Saeterbakken vill uppnå med sin textuella "ännu vid livet dödsmässa". Med alla sina maskar och i den ruttna ytan lyckas han ändå inte göra den så värst äcklig som det förmodligen är tänkt. Boken kan liksom omöjligt förorsaka några direkta mardrömmar, nånting i textmassan är väldigt utdraget, som läsare utvecklar man väldigt fort sina litterära antikroppar mot fanstyget. Istället är det den envisa tristessen som driver sjukdomen vidare, men inte värst effektivt.

Det monotona är uppenbart hos Stig Stig Sæterbakken, möjligtvis kan det fungera något mer magiskt hos somliga bokläsare, när ett tirato utdraget tempo om möjligt kan stärka effekten till att få boken aningen värre ond i sin besvärliga avsikt, att han belletristen verkligen skulle vara en jävlig författare, själv blir jag nära förbannad när jag undertecknad inte kan känna så mycket ovilja mot boken, när den inte tär på mitt lässinne om detta förintelsens förspel. Somliga individer går oundvikligen samma grymma livsöde tillmötes som Saeterbakken trots allt mycket belysande målar upp för oss, hamnar där i maskväldet ännu medan vi har känslan kvar. Åldringsvården är i varje fall en rutten sak i mångt och mycket, där ger jag Saeterbakken helt rätt, även om det knappast är hans stora budskap med romanen. Han ville kanske bara jävlas med oss, men kanske ändock inte med mig, i så fall som det nog blev med fel koncept.

Similar Posts:

• Den ofrånkomliga ensamheten
• Det gör ont att älska
• Svårhanterligt om människans bristande moral
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Jultips 2010