I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Farmor är en krutgumma som vittjar sina nät och lever enkelt i sin gamla, röda stuga. Stekta aborrar, gröt och plättar tillreds i hennes kök som är ”inbott” och ”ingrott”. Hon stickar, eldar i spisen och kör en skruttig bil. Förutom båt.

Jul närmar sig och farmor börjar se efter sina tomtar. Dem har hon många av. Både inom- och utomhus. En tomte har hedersplatsen på spiselkransen; en porslinstomte som hon fick som liten flicka.

Farmor visar sig ha hemligheter. Ett hemligt rum på vinden dit Oliver inte får gå. Men just dit tar han sig första dagen. Där hittar han en gammal loggbok, en kompass och ett fotografi av en man med skepparmössa framför en båt. Stora gamla sjökort. Nu blir det spännande; Oliver måste lista ut vart kompassen pekar och vilka hemligheter som ön och grynnorna ruvar på. Nu visar det sig att andra är ute i samma spår…

Med trådar tillbaka hundra år i tiden, när det rådde förbudstid i Finland och spritsmugglingen blev en olaglig men stor verksamhet med förgreningar till Tyskland, stiger spänningen. Redan andra dagen träffar han jämnåriga Fanny. Det utvecklas till en Sherlock Holmes-historia. Det ena mysteriet efter det andra kommer i dagen. Farligt blir det också. Det kalla decemberhavet med grynnor och skär är inte att leka med trots att Oliver har en del sjövana, tack vare farmor.

Tomtemotivet passar som hand i handske. Lättfattligt och intressant för barn i jultid. Samtidigt igenkänning för den vuxne för vem har inte funderat över detta med tomtar av porslin? När smög de sig in i de nordiska hemmen och täpporna? Varför? Varifrån? De visar sig ha en lång historia med rötter i Tyskland.

Språkvirtuosen Åhman har en stark känsla för föremål (och detaljer). Inte för inte har han gjort en grundlig studie om ett handarbete med en ung flicka, Askungen, som sitter på spiselhällen bland duvor. Åhman publicerade en artikel om ämnet som julläsning i den lokala tidningen. Han deltog i en intervju om handarbetet i Loppmarknadsarkeologerna i Sveriges radio. Motivet visade sig ha tyska rötter hos konstnären Paul Meyerheim som illustrerat Bröderna Grimms saga i slutet av 1800-talet. Av olika anledningar kom Askungemotivet att bli extremt populärt just på väggarna i de finländska hemmen i mitten av 1900-talet. I Smugglarens skatt synliggör Åhman på liknande vis något av porslinstomtarnas historia.

Kitch eller konst? Åtminstone ärevördiga tyska jultomtar i porslin inbringar en rejäl summa bland kräsna samlare. Tavlan med Askungen hittas i parti och minut för en spottstyver på finlänska lopptorg.

Den nästan mytiska förbudstiden på 1920-talet i Finland har skildrats av andra finlandssvenska författare (till exempel Lars Sund och Kjell Westö) men inte i böcker för barn. Det mystiska och förbjudna kittlar fantasin. Än idag kan rostiga spritkanistrar dyka upp under gamla båthus eller i stenkummel. Även min farfar kom att – mot eller med sin vilja (?) – leverera förbjudna varor. Smugglare blev ofta de med båt eller bil i skärgården. Lustigt nog med samma efternamn som Verner. Vid samma tid. I samma trakt?

Men det är inte spritsmugglingen i sig som intresserar Oliver och Fanny utan detta att Verner med båt försvann spårlöst… Alla hemligheter han tog med sig.

Smugglarens skatt består av 24 kapitel på några sidor. Snyggt ses kapitelnumreringen – tecknad med en liggande vinjett – inuti en kompass. Pärmen är snyggt mörkröd med titeln, namnen på författaren, förlaget och illustratören stiligt tecknade i guld. Likaså de strategiska föremålen och huvudkaraktärerna. På omslagssidorna möter läsaren sjökort och kompass mot en mörkröd botten. Inne i boken förstärks berättelsen av helsidesillustrationer. Typsnitten är tidstypiska för 1920-talet. Illustratören Ola Skogängs digitala hand har mödolöst formgett i samverkan med intrigen.

Åhmans språkbehandling är genomtänkt med många finesser. Oliver är ett barn som lägger märke till sin omgivning med kvicktänkta beskrivningar. Även en viss kritik mot föräldrarnas livsstil ägnar han sig åt. Vilket både yngre och vuxna läsare lätt kan känna igen.

Alla kapitel har korta titlar, såsom ”Bullerholmen”, ”Kompassen” eller ”Loggboken” och följdriktigt heter det sista och tjugofjärde ”Julafton”. Då får alla fira jul tillsammans; Oliver, farmor, föräldrarna och andra viktiga personer som klivit in i jakten på smugglarskatten. Hemligheter har lagts på bordet och gömda skatter kan komma att betyda mycket för Oliver och hans närmaste men även för hela Bullerholmen.

Smugglarens skatt är trollbindande kapitelläsning, högläsning för barn i jultiden men passar egentligen (för en vuxen läsare) i ett svep när som helst. Också nu i ett kyligt maj – i väntan på ECS i Basel … med kall vind, mörka moln och vita gäss på sjön. ”Se, det var en riktigt historia!”

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Edna och styrkan
• Finns inte, men finns ändå
• Kamp mot bokförbud

Hemma i byn nära skogen har livet ett annat tempo. Fanny både andas ut och andas in. Hon kan förundras över de nya stora husen där unga familjer bor samtidigt som hon knappt ser några människor. Men de finns. I stugor och radhuslängor hälsar Fanny på. Hon kör runt i trakterna och gör intervjuer. På den lokala bensinmackens kafé sitter gubbarna, ett sorts landsbygdens dagis för daglediga äldre, ofta udda män. Barndomsvännen Klaus med sina skrotbilar och sitt skiftesarbete visar sig vara en fiffig och mogen människa som dessutom blir en ställföreträdande fadersgestalt för Sam.

Fanny ordnar och donar. Saker och ting faller på plats i en ny vardag. Väninnan Nettan kommer resande från Helsingfors – den väntade kulturkrocken uteblir och istället föds en genuin fascination – och de går på fest med lokalt band på hemmagjord utescen i trolsk sommarnatt. Bil ordnar Klaus, de går tillsammans på en flummig kurs i ryggymnastik och Sam lär sig köra moppe längs vägar i skogen.

Men allt oftare överväldigas Fanny av minnen. Ånger och dåligt samvete. Pappa Olof, som börjar smått tackla av, är trygg och välmenande men vill inte tala. Minnena av den milda mamma Anja sjuk i cancer plågar henne. Någon säger att döden har cancern i släptåg.

Fanny blir alltmer upptagen av sitt enda syskons, den yngre brodern Mats död i en smitningsolycka på byvägen. Ett trauma som tvingar Fanny att börja nysta och fiska efter ledtrådar. Den (o)skyldiga lever helt nära dem. Eller? Men när sanningen verkligen avslöjas och ord uttalas, blir det andra obehagliga överraskningar. Vad ska Fanny göra? Sanningen i all sin ynkedom befriar inte. Det blir för mycket. Fanny bokstavligen duckar och tyr sig till en falsk tröstare som så många andra före henne. Hon stänger in sig, sjukanmäler sig, intar sängläge. Fanny försöker upprätthålla ett sorts sken inför Sam men under sängen växer mängden tomburkar …

Men i byn där årtiondenas skuld och skam blivit varbölder och förrödda liv, finns också hjälpande händer och stöd. Fanny behöver inte göra allt; andra tar mått och steg som måste tas. En dag stiger hon upp och tar tag i sin dag. Hur det sen än blir så skipas rättvisa och Fanny (och Sam) kan gå vidare på sin livsväg.

Handlingen innehåller många paralleller. Det är syster och bror samt bror och bror. Det är mamma Anja och Fanny men också Fanny och Sam. Ensamt liv – självvalt eller påtvingat. Det är Fannys barndom och Sams. Fannys som inte vill tala med Sam, fadern som inte vill tala med Fanny. Vägen där Mats dog, samma väg som Fanny nu bor vid och rör sig på dagligen. Skogen som trygghet och skydd, andra gånger insnöad och ogenomtränglig. Då för länge sen kunde den gett skydd. Om, om inte vore.

Genom de många dialogerna matas händelserna fram. För det mesta skrivs replikerna på normsvenska men vissa ord på dialekt. Den inre monologen pågår ständigt hos Fanny som registrerar när någon överdriver sin dialekt för att kanske göra sig exotisk, hur förädrahemmet är fyllt med mängder med prylar, kläder i skåp och lådor eller hennes lilla irritation över att kaffet hos pappan smakar för svagt, närmast surt. En värme mellan Fanny och fadern kommer fram med enkla medel: till exempel att de krokar arm längs isig vårväg eller faderns egenhändigt gjorda goda kåldolmar och köttgrytor. Överlag är Ulrika Hansson skicklig på att skildra relationer över tid inom familj och släkt. Och by.

Fannys väg är en roman som jag tänker länge på efteråt. Språkbehandlingen och de noggranna detaljerna vad gäller människor och miljöer ger handlingen trovärdighet och äkthet. Det har skrivits om (österbottnisk) landsbygd på 2020-talet tidigare men Hansson tecknar fram hur det verkligen ser ut numera med tomma affärslokaler och nedlagda industrier. Grillen, pizzerian och gubbarna överlever längst.

Det finns många vägar. Vägar man aldrig velat ta, ångrat att man tog. Vägar kan vara farliga men som man ändå måste ge sig ut på. Vägar leder alltid vidare. Fanny går sin väg.

Similar Posts:

• Den sista tiden
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Brev och svek
• Ved och potatis
• Längtan, lera och luft

I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

Titeln Vi är inte klara med varandra fick mig att tänka på en uppgörelse med någon slags underliggande ilska eller aggressivitet. Det var ett felaktigt antagande. För mig handlar boken mer om ett barnbarns försök till förståelse för klyftorna mellan sig och mormodern och ett undersökande av allt det osagda dem emellan.

På kyrkogården är det stjärnklart

dina fingrar sticker upp ur marken.

Jag tar skeletthanden, borstar av jorden

kramar försiktigt så benen inte går sönder.

Handen kramar tillbaka och jag känner

att där inne i benen finns också flickan

som växte upp med åtta bröder

och flyttade från gård till gård.

Du berättade aldrig hur det var.

Bokens huvudpersoner är Maj-Britt och diktjaget Louise. Maj-Britt är makan, modern, änkan och diktjagets mormoder. Vi får följa med till Louises barndom. En barndom där mormoderns hem fick vara både dagis och fritids med mormodern som dess enda fröken.

Andra barn berättade om dockvrå, kuddrum,

snickarverkstad och fruktstund.

Vi hade din hall med blå heltäckningsmatta

ett hav dit våra gosedjur åkte på semester….

På mormoderns nattygsbord står en jordglob. Den blir som en symbol för den värld som berättarjaget längtar till och vill utforska men som mormodern i sitt inrutade liv inte riktigt var en del av.

…Medan du panerade rödspättan fiskade vi främmande ord i världshaven

smakade sötsur sås i Kina… men för dig var globen mest en lampa.

Halvardsson får mig att minnas min farmor genom att beskriva halstabletter som smakade blomma, finrum som väntar på främmat och broderade barn på tavlor. Hon beskriver en sorts mormödrar och farmödrar som är på väg att försvinna. Eller kanske redan har försvunnit? Nu när sjuttio är det nya femtio och dagens mormödrar går på yoga, reser världen runt eller rentutav tar en Uber till krogen. Maj-Britt tog ingen Uber, men hon blev skjutsad till syjuntan ibland.

Halvardsson illustrerar diskrepansen mellan att vara den gulliga lilla flickan som sedan kliver in i tonåren, bryter mot normer och gör revolt. De två följande citaten har jag valt för att jag tycker att de belyser skavet mellan flickan och tonåringen i förhållande till den gamla sortens mormor som Maj-Britt var.

Du ställde ut mig i trädgården

bjöd grannarna på vernissage.

Jag led i pin i stickiga strumpbyxor

och strama pippilotter.

Grannarna tog för sig av kaffet och bullarna

sa att jag var sötare än pärlsockret

ville att jag skulle följa med dem hem

men du hade redan satt en röd prick

på min ena sko.

Du sa: ”Du var så fin när du var liten”.

Jag blev stor och ful efter språkresan

kom hem med kinden full av kyssar

magen mätt på öl och handleden omringad

av svarta armband i plast.

Om jag tog av mig dem

skulle jag få tusen kronor i kontanter.

På ett fint, men sorgligt sätt, får vi bevittna hur distansen mellan mormodern och barnbarnet växer. När barnbarnet inte längre är sötare än pärlsocker kommer mormoderns pikar om vikt, hårfärg och att inte vara som alla andra.

Jag lärde mig att dölja mina ömma punkter med tjockt puder och låta hörselgångarna gro igen.

Eller när barnbarnet får pengar för att ha hjälpt mormodern dra lakan.

Jag gav hundringen till en kille

som kunde förvandla sedlar till sprit

få mig glömma dina rynkor när du vinkade i fönstret.

Som ung vuxen snurrar barnbarnet sin jordglob och beger sig ut i världen. Hon bosätter sig i England och ger ut en bok. Mormodern kunde inte förstå hur det kunde få plats ”så många fula ord i en och samma bok”.

Efter Maj-Britts död söker barnbarnet efter de historier i mormoderns liv hon aldrig fått höra. Om hennes karga och fattiga uppväxt i en familj med nio barn.

Berättarjaget börjar leta efter levande släktingar som kan fylla hålrummen i mormoderns oberättade historia. I deras berättelser målas en ung mormor upp. En ung person i en helt annan tid och med andra förutsättningar och drömmar än berättarjaget. Det luktar folkhemsbygge och livets tågresa mot nya möjligheter.

Du vaskade av dig på tågtoaletten

och läste på skylten:

”Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada”.

Du slängde ut din lappade klänning

såg den gamla fattigdomen

glöda bland rallarrosorna.

Du ville inte kliva av.

Det är kärleksfull bok om att söka förståelse för sin egen och sin familjs historia. Om arv och klass och fattigdom i en värld i förändring. Hur ska vi kunna förstå vår historia om vi inte får berättelserna? Anar en längtan att få möta personen bakom mormorsfasaden. Vad fanns innanför mormorsskalet, hon som gick på syjunta, städade i skolan och inte visste så mycket om den stora världen utanför?

”Längtade du nånsin efter att svassa omkring i nattlinne, äta bullar till frukost och peta in pärlsocker i näsan?”

Boken växer under läsningen och omläsningen. Halvardsson målar bilder med skira färger för att ibland utdela en rak höger. I mig väcktes en massa tankar om mina förmödrar. De historier jag fått, men också de jag inte vet eller rentav glömt.

Similar Posts:

• Scenpoesi på hallmattan
• En gör sin egen grej
• Konstruktivt hanterande av 30-årskris
• Småmysigt om punkliv i London
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet

Familjen Falck är en av Norges mäktigaste och när Vera, som numera är äldst i släkten plötsligt dör börjar jakten på ett testamente. Hur ska pengarna förvaltas? Vad händer om man börjar vända på släktens stenar? Vill man verkligen veta vad som finns begravet i arkiven?

Det är många frågor som dyker upp, och fler ska det bli. Veras barnbarn Sasha kan inte låta bli att börja gräva, trots att resten av familjen säger åt henne att låta bli. Ingen verkar särskilt intresserad av sanningen, allra minst hennes egen far, Olav. Sasha tvingas välja mellan sina principer ”familjen först” eller sanning.

Om och om igen känns det som om att författaren verkligen tar i från tårna för att få sin bok att bli mer episk, mer storslagen, mer, originell? Kanske är det något som försvinner i översättningen, men jag är tveksam till det. Ord staplas på ord i stället för att låta berättelsen sköta sitt, avbryts flödet för nya karaktärs- och miljöbeskrivningar.

När något spännande händer kan man plötsligt få vänta nästan ett helt uppslag innan man kommer fram till nästa uppslag, för att författaren plötsligt finner det lämpligt att fördjupa sig i klädmärken, frisyrer och utseenden. Det blir nästan lite fånigt, och stundtals irriterande omständligt.

Men, jag ska inte vara allt för kritisk. Boken är spännande, familjedramat är av episka proportioner och väver samman historia och nutid på ett snyggt sätt. Boken utspelar sig inte enbart i Norge utan rör sig både till väpnade konflikter och flyktingläger runtom i världen. Världspolitiken kopplas ihop med den enskilda familjens historia på ett snyggt sätt, som en klassisk spionroman (och efter att ha läst boken konstaterar jag också tidigare böcker av Aslak Nore är just spionromaner).

Genom boken får vi ta del av de flesta karaktärernas perspektiv, jag uppskattar hur berättelsen binds ihop utifrån deras respektive upplevelse av det som händer, och har hänt. Även om Vera går bort i början av boken får vi även ta del av hennes spännande berättelse, på flera olika sätt. Hon är ju trots allt en gammal författare.

Similar Posts:

• Vindlande berättelse om identitet
• Smärtsam brytning mellan mor och dotter
• I åldrandets stund
• Att bli till
• Livets vägar