dagensbok.com » Shaun Tan

Ebba Berg "Tassemarker"

Anna Carlén — Thu, 31 Oct 2019 23:00:39 +0000

Det är svårt att inte bli fascinerad av Alexander Janssons illustrationer i Tassemarker. Jag visar boken, med text av Ebba Berg, för min fem månaders dotter. Hon dyker genast in i de färgrika, suggestiva boksidorna och försöker bläddra för att se mer. Jag läser upp en mening:

Hur letar jag efter nån som inte vill bli funnen?

Även om min dotter inte förstår innebörden i det jag säger blir hon genast uppmärksam på närvaron i min röst. När vi läser ur en bok, bara för henne, är en av hennes favoritstunder på dagen. Vuxen närvaro, eller snarare frånvaro är också vad Tassemarker handlar om. På en av den förta sidorna står:

Vi var så nära varann
vi två.
Men så
blev du allt svårare att nå

Textstyckena svävar i himlen. De är radbrutna och utspridda på sidorna, som dikter. En liten person sitter på en gunga. Det är skymning, kanske höst, och bilden badar i ett guldigt ljus som går över i gråa skuggor utanför ett våningshus med plåtbalkonger. Den vuxna personen går sin väg. Halsduken fladdrar i vinden.

Men det är inte nödvändigtvis en fysisk frånvaro det handlar om i den här historien. Den stora är visserligen försvunnen, men det är inte helt lätt för barnet att förstå varför. Den lilla rör sig i landskap som blir allt kyligare och mer mardrömslika. Mellan husen växer jättelika skuggdjur fram. I dimman på parkeringsplatsen tycks stolpar och träd få händer som sträcker sig efter barnet. Samtidigt illustreras den vuxnas frånvaro i alla hens saker som ligger övergivna överallt och nu har förvandlats till delar i en skräckberättelse.

Ebba Berg är journalist och manusförfattare och har skrivit bokserien om Barnen i Lyckeskolan. Alexander Jansson är ett välkänt illustratörsnamn. Bland annat har han illustrerat Frida Nilssons och Katarina Genars barnböcker och gjort omslag till nyutgåvor av John Ajvide Lindqvists böcker. Stilen är mörk och surrealistisk, men också oerhört verklighetsnära med mycket skuggor och skiftningar.

I Tassemarker möter Janssons illustrationer Bergs text i en existentiell historia som känns i varje mening. ”Kan nån som inte är här/ ändå hjälpa en?” frågar barnet, men möts av mörker och snöflingor som singlar ner innanför jackan. Till slut måste hen ropa högt för att få den vuxnas uppmärksamhet.

Här kan små läsare känna igen sig, utan att vuxenvärlden förklarar eller talar om för dem hur de ska må. Och fast det inte alltid går att sätta ord på allt som känns, går det att närma sig det med hjälp av berättelsen och de ordkarga textraderna. Just det fåordiga och sättet att plantera en saga mitt i de grådaskigaste delarna av verkligheten påminner mig om Shaun Tans böcker. Här finns samma ensamhet, samma förmåga att gestalta utan gränser. Ett barns brist på trygghet är ett svårfångat tillstånd, men i Tassemarker blir allt synligt.

Shaun Tan "Cikada"

Ella Andrén — Sun, 14 Oct 2018 22:00:35 +0000

Cikadas gröna huvud och stora blanka ögon är den enda färgklicken mot det vidsträckta grå, på omslaget liksom i hela Shaun Tans berättelse. Cikadas värld är en grå, grå värld.

Cikada har en liten insektskropp insvept i en grå kostym. Han arbetar i en liten grå kontorskub, i ett oändligt grått kontorslandskap, i ett högt grått hus bland oändligt många gråa hus. Där har han arbetat i sjutton år, fast ingen tackar honom för det. Tvärtom. Såväl arbetsgivare som medarbetare behandlar honom illa.

Texten är kortfattad och liten på sidan, liksom byråkratisk. Först tänker jag att den är ovanligt fult formgiven, men sen fattar jag hur väl den korresponderar med Cikadas tillvaro. Lågmäld, blygsam, underskattad. Språket är en smula kargt, som hos den som inte fullt ut behärskar det och kan ta det i anspråk.

Sjutton år. Ingen befordran.
HR säger cikada inte mänsklig.
Behöver inga resurser.
Tock Tock Tock!

Hela tiden tickar klockan. Sida upp och sida ner. Dag ut och dag in. Fram emot ett slut, en brytpunkt.

Det är en misär, diskriminerad existens, den som är cikadas.

Ingen cikada tillåten på kontorets toalett.
Cikada går ut på stan. Tolv kvarter.
Varje gång löneavdrag från företaget.
Tock Tock Tock!

Det där med toaletten leder mina tankar till Dolda tillgångar, filmen om kvinnliga svarta matematiker som arbetade på NASA under 1960-talets rymdkapplöpning. Katherine Johnson lyckas kvalificera sig till det verkliga spetsteamet, men varje gång hon behöver gå på toaletten måste hon springa över området till en annan byggnad, eftersom den hon arbetar i bara har toaletter reserverade för vita. Det är så vedervärdigt befängt.

Som förmodligen framgått är det här ingen bilderbok direkt för barn, vilket nog kommer att göra den lite besvärlig på bibliotek och i bokhandlar. Den är emellertid ett litet konstverk, och en enormt drabbande berättelse om utsatthet och tröstlöshet, men inte, i slutänden, utan hopp.

Martin Widmark "Den långa vandringen"

Anna Carlén — Sat, 24 Mar 2018 23:00:53 +0000

På ena sidan av ett hav står en hungrig flicka med sin katt, som är hennes enda vän. De tittar på soluppgången och drömmer om platsen där solen går upp. På andra sidan om samma hav dör en hund och en pojke faller ihop bredvid honom. Sonia och Adam, som flickan och pojken heter, ska så småningom komma att mötas. Men mellan dem ligger en hel värld som vill dem illa.

Sorg och ensamhet, liksom barns utsatthet är tidigt närvarande teman i Martin Widmarks och Emilia Dziubaks bilderbokssaga Den långa vandringen. Martin Widmark känner många av oss annars igen som författaren till de monumentalt populära böckerna om LasseMajas detektivbyrå och Nelly Rapp – två barnboksserier som stadigt växer i omfång och hela tiden får nya unga läsare. På biblioteket där jag arbetar har vi till och med fått inrätta en särskild hylla för LasseMaja-böckerna, eftersom besökarna aldrig tycks sluta fråga efter dem.

Widmark och Dziubak har tidigare arbetat tillsammans i böckerna Lilla Sticka i landet Lycka och Huset som vaknade, båda vackert berättade och samspelta i text och bild. Mycket av tematiken känns också igen i denna tredje bok som har kommit nu. Dziubak har en illustrationsstil som gör varje detalj i bilderna livfulla och nyanserade, oavsett om det handlar om natur, stad eller människa. Tonen är jordig och här är träd, blommor, himmel och gatsten mjukt skuggade och ständigt nära verkligheten utanför boken. Samtidigt finns här också inslag som närmar sig det övernaturliga när träd och hav sträcker ut sina grenar och vågor och blir något av kommunicerande element i berättelsen. Dziubak har också ett sätt att gestalta barns utsatthet genom att teckna dem ensamma i stora, öde landskap och scener, som ibland påminner om Shaun Tans bilderböcker. Men medan Tan ofta är mer modern och urban och ofta befolkar sina berättelser med utomjordiska och absurda figurer att förälska sig i, håller sig Widmark och Dziubak i en värld som ligger närmare vår egen.

Det betyder inte att Den långa vandringen saknar magi. Tonen och språket i berättelsen andas saga som ibland kan föra tankarna till klassiska berättare som Bröderna Grimm och H.C. Andersen. Här reser människor med häst och vagn och handlar med silvermynt. Det är tydligt att det rör sig om en svunnen tid, samtidigt som det är lätt att känna igen sig i Sonia och Adams känslor och beröras av deras liv, alldeles oavsett när berättelsen utspelar sig. Boken har förhållandevis mycket text och innehåller en del ord som kan behöva förklaras för barn. Här finns också mycket att diskutera och tolka, vilket gör den till utmärkt bok att läsa tillsammans med en vuxen.

Martin Widmark skriver på sin webbsida att boken kom till med tanke på alla barn som vandrar. I det här fallet får vandringen ett lyckligt slut som visar på barns enorma, inneboende styrka. Adams och Sonias liv knyts ihop. De märker att ensamhet kan bli lite mindre ensam. Sorg kan bli lite lättare att leva med, även om du aldrig glömmer.

Shaun Tan "Eric"

Ella Andrén — Fri, 27 May 2016 22:00:51 +0000

Han heter egentligen något annat, utbytesstudenten som bott en period hos berättarens familj.

Vi tyckte det var väldigt svårt att uttala hans namn korrekt, men det gjorde honom ingenting.

Han sa att vi bara skulle kalla honom ”Eric”.

Det är ofta svårt att riktigt begripa Erics reaktioner. Uppskattar han allt de vill visa honom?

För det mesta verkade Eric mer intresserad av små saker som han hittade på marken.

Samtidigt är utbytet välvilligt. Man försöker i alla fall. ”Det måste vara något kulturellt”, konstaterar berättarens mamma. Man får ta hänsyn till det. Man kan leva med skillnaderna.

Vad texten inte säger, men som däremot framkommer i bilderna i Shaun Tans karaktäristiskt mjuka gråskala, är att Eric inte är människa, utan en liten, liten varelse – lagom stor att förvara sin packning i ett par nötter. När han äter ett gigantiskt popcorn i sin gigantiska biofåtölj upptar det hela hans famn, som när Nils Karlsson Pyssling får en köttbulle, ungefär.

Så kanske är det inte så konstigt att Eric ibland ser saker lite annorlunda än sin värdfamilj. Han når inte ens upp till sevärdheterna de vill visa, och bara skymtar nedanför bordskanten när de vill bjuda på delikatesser. Fast kanske kan man ändå uppskatta varandra?

Precis som sin huvudperson är Eric en mycket liten bok, tidigare publicerad som en del av Berättelser från yttre förorten. En liten bilderboksnovell. På sätt och vis en bagatell, fast samtidigt en ganska stor berättelse om ifall det går att leva tillsammans också när man är väldigt olika och ibland kanske inte riktigt förstår varandra.

Kanske kan man ändå tillföra varandra något? Min absoluta favoritbild i boken är nog när Eric sitter och dinglar med benen över avloppet i diskhon eller något sådant, och på en liten lapp har ritat av formen på avloppet som en blomma med ett frågetecken efter. ”Det var emellertid inte det slags frågor jag hade förväntat mig”, konstaterar texten.

Nej, och det är väl det som kan vara ganska underbart?

Levi Pinfold "Grönlingen"

Joel Bergling — Sun, 01 May 2016 22:00:30 +0000

Jag tillhör troligtvis inte den tänkta målgruppen för Levi Pinfolds böcker. Däremot är jag barnsligt förtjust i vackra och underliga bilderböcker. Grönlingen är ett utmärkt exempel på en sådan, både konst och barnbok på en och samma gång.

Herr Åkerström är bonde. En dag hittar han en gigantisk blomma på sin mark. I blomman ligger något som är nästan som ett barn, fast ovanligt grönt. Han kan inte låta varelsen ligga kvar där utan bär hem den till sin gård.

Herr Åkerströms fru är inte så förtjust i detta, hennes eventuella moderskänslor omfattar inte gröna hittebarn. Hon tycker att han genast ska lägga tillbaks Grönlingen där han tog den,

Men ett barn kan ej lämnas tillbaka

som vore det blott ett paket.

Plockat är plockat, gjort är gjort,

nu får Åkerströms leva med det.

Att få hem en sådan Grönling skapar förstås en massa oanade problem. Vad äter den till exempel och vad för slags säng vill den ha? Bonden Åkerström lyckas klura ut passande lösningar, men hans fru vill fortfarande att Grönlingen ska ut ur huset.

Jag tänker inte avslöja hela bokens handling här och nu. Den har inte mycket text och är på endast fyrtio sidor så jag tycker gott att du kan ta och läsa den själv, eller om du har ett lämpligt barn att läsa den för så desto bättre.

Här finns i alla fall mycket att förundras och roas/oroas av. Hur ska det gå med Åkerströms fru, kommer hon att ta Grönlingen till sitt hjärta till slut? Hur påverkar ett så märkligt hittebarn sin omgivning? Varför går det inga tåg längre? Varför är grannarna så arga? Vad är det som växer i telefonluren? Allt det och mer därtill får du (nästan) svar på under resans gång.

Pinfolds bilder är otroligt välgjorda med mycket detaljer att snöa in på om man gillar sånt. Om det påminner om något jag sett/läst tidigare så är det i så fall Shaun Tans bilderböcker. Jag blir nyfiken på Pinfolds tidigare böcker och kommer garanterat att kolla upp dem med. Översättningen känns säker med fina rim och en utmärkt rytm, den är nog kul att läsa högt.

Jag rekommenderar som sagt en genomläsning. Vilken åldersgrupp boken egentligen är tänkt för har jag ingen aning om, förmodligen ganska små barn (3-5år?). Jag är dock barnslig nog att älska handlingen, stämningen och illustrationerna. Det hoppas jag att du också är.

Shaun Tan "Sommarregler"

Ella Andrén — Wed, 28 Oct 2015 23:00:30 +0000

Sommarregler. Det låter poetiskt på något sätt, och det är det förstås. Men det är också rent konkret ett slags berättelse berättad just genom uppräknade regler – ”Detta är vad jag lärde mig i somras:”. ”Lämna aldrig en röd strumpa på klädstrecket”, till exempel, eller ”Kom aldrig försent till en parad”, eller ”Ge aldrig dina nycklar till en främling”.

Som i de flesta bra bilderböcker är det sedan bilderna som ger de korta meningarna, reglerna, sammanhang – till en viss gräns. Det som händer i bilderna är nämligen minst sagt fantasifyllt, för att inte säga absurt. Surrealistiskt. Inte sällan ganska mörkt och hotfullt. För vad händer när man lämnar en röd strumpa på klädstrecket? Ja, tydligen dyker det upp en enorm röd kanin, och den ser INTE snäll ut.

När jag skummar runt bland recensioner av Sommarregler är det också ofta här tyngdpunkten ligger: på hotet, på det mörka och på maktrelationen mellan bokens båda pojkar (jag uppfattar dem som bröder eftersom de är lika och verkar bo på samma ställe). Särskilt det sista gör mig faktiskt ganska förvånad. Visst förefaller den större av pojkarna bestämma i en del bilder, agera domare i vad som verkar vara en komplicerad variant av surrealistisk tennis eller gränsvakt (”Glöm aldrig lösenordet”). Men han är också räddaren i andra bilder (”Ha alltid med dig en bultsax”) och framför allt upplever de båda allt konstigt som händer tillsammans.

När de i slutbilden vilar framför teven med alla sina äventyr i teckningar på väggen bakom tänker jag att boken handlar om det, om den gemensamma leken och fantasin som man kan kasta sig in men också behöva vila ifrån. Det finns en sådan trygghet i den här sista bilden, och en sådan humoristisk fantasi, intensitet (inte minst i bildernas oljefärger eller vad det är) och ren och skär knasighet i bilderna dessförinnan.

Det är lustigt, inte minst för att jag alldeles igår kanske hade uppfattat en annan barnbok som betydligt mer oroväckande än vad som uppenbarligen var avsikten. Det är så olika vad man lägger in i en berättelse, en bild.

En del barnböcker ligger så nära det poetiska. De är verkligen fyllda av det där Wolfgang Iser pratar om som tomrum, det man själv som läsare måste fylla i. Mellan raderna, mellan bilderna och i dem. Sommarregler är ett väldigt bra exempel på det: ögonblicken som finns där utan att man riktigt fått villkoren klara för sig. Vad är det egentligen som händer? Vem bestämmer? Vad är orsak och verkan? Vad betyder en stirrig gigantisk och sprängröd kanin? Eller en vuxenstor katt i kostym (den som tydligen tar över ens liv om man ”gett sina nycklar till en främling”)? Och vad är det för en ”perfekt plan” man inte får förstöra, där inkapslade figurer med sköra svansar erövrat en enorm jordgubbe?

Jag gillar inte när det blir för knäppt och obegripligt. Som barn blev jag ängslig av sådant; som vuxen blir jag mest irriterad. Shaun Tan har en förmåga att sätta upp varma och meningsfulla ramar för knasigheterna. Innanför dem känns det på något sätt tryggt att det blir hur flippigt och mörkt som helst. Det är en alldeles säregen och värdefull förmåga.

Shaun Tan "Ankomsten"

Ella Andrén — Fri, 23 Oct 2015 22:00:34 +0000

En man packar sin väska och tar farväl av sin fru och dotter. Tingen omkring honom är välbekanta, en klocka, en barnteckning, en tekanna och en kopp, båda lite spruckna. Det är slitet men hemtrevligt. Välbekant. Men det finns något hotfullt över staden där de bor. Skuggor av någon slags tentakler slingrar sig över hustaken.

Mannen stiger på ett tåg, och så en båt som tar honom över ett stort hav. Det är trångt bland emigranterna på båten, men också ensamt. Framme i den nya staden bildas köer. Mannen går igenom någon slags läkarundersökning, byråkrati. Han får papper och stämplar, men allt är på ett obegripligt språk, skrivet med obegripliga tecken. Folk ropar, pekar. Mannen gestikulerar. Försöker förstå. Försöker förklara. Det är svårt.

Så småningom börjar mannen orientera sig i den nya staden där allt är främmande. Byggnaderna och transportmedlen är underliga och surrealistiska. Maten är märklig. Inte ens klockan verkar fungera som mannen är van vid. Det finns konstiga djur överallt. Mannen får olika ströjobb och någonstans att bo. Ibland blir det fel. Han klistrar upp affischer på fel håll eftersom han inte begriper tecknen på dem. Fast människor är också hjälpsamma. Många av dem han möter är själva flyktingar. De berättar sina historier för mannen, och de hjälper honom till rätta. Blir vänner.

Shaun Tans berättelse om mannens ankomst till den nya världen saknar helt ord. Den är enbart berättad i bilder, i vackra, lätt surrealistiska bilder i mjuk gråskala, eller snarare sepiafärgade, som gamla fotografier. Hela boken är disponerad närmast som ett välordnat fotoalbum, med större eller mindre bilder i räta rader. Ibland stora överblicksbilder, ibland små detaljer i rad efter rad.

Färgerna och dispositionen balanserar mannens nya tillvaro i det märkliga landet med ett sorts bitterljuvt lugn. Som mannens ensamhet och längtan efter sin familj mitt i virrvarret av allt det nya. Här finns uppenbara blinkningar till förra seklets Amerikaemigration – färden över havet, ankomsten till den nya staden med sin karaktäristiska staty vid inloppet, hälsoundersökningen och myllret av nyankomna och lite mer etablerade immigranter – men också mängder av mer fantasifulla inslag.

Jag kan vara ganska måttligt förtjust i surrealism, men här är den både vacker och fyller en central funktion – i den fångar Tan verkligen hur obegripligt ett samhälle kan te sig för den som ännu inte behärskar koderna. De detaljrika bilderna är också sådana som man kan titta på – och gärna prata om – länge. Bara pärmarnas porträtt av människor från olika delar av världen är väl värda uppmärksamheten.

Åtminstone på mitt bibliotek står Ankomsten på hyllan för ungdomsserier, men det är en bok som egentligen inte borde placeras in på ett enda ställe. Den går utmärkt att läsa tillsammans med barn, och minst lika utmärkt för ensamma vuxna. Eftersom den saknar ord är knappast språkkunskaper något hinder heller. Känslorna den förmedlar är snarare universella.

Isol – ALMA-pristagare 2013

Alice Thorburn — Mon, 27 May 2013 06:00:20 +0000

Idag (den 27 maj 2013) delas ALMA-priset ut i Konserthuset i Stockholm. Den som får priset till Astrid Lindgrens minne i år är Isol, argentinsk barnboksförfattare och illustratör.

Isol, artistnamn för Marisol Misenta, är en i raden av ALMA-pristagare vars böcker funkar lika bra för vuxna som för barn. I vissa fall, som med Shaun Tan, har de kanske till och med fungerat bättre för vuxna. Men hur som helst så är juryn väldigt skickliga på att hitta och belöna författare som inte ”bara” är bilderboksmakare: det handlar om konstnärskap där mycket arbete och inte minst stor seriositet ligger bakom.

Isols böcker skiljer sig åt sinsemellan men är också lika. Hon vänder på saker och ting och skapar absurda situationer, men det handlar i grunden ofta om relationer inom familjen och i den lilla världen: hur hanterar man föräldrar och syskon, hur beter man sig för att göra rätt?

En av de första böckerna av Isol som kommer på svenska är just utgivna Petit, monstret. Den handlar om pojken Petit som funderar över skillnaden mellan att vara snäll och dum, och hur en och samma pojke kan vara både elak när han drar flickorna i håret, och snäll och glad när han leker med sin hund. Han är väluppfostrad ibland och busig ibland, och när hans mamma frågar varför kan han inte förklara. Petit, monstret är en filosofisk och rättfram bok, men med underfundig humor och en charmig huvudperson. Inte minst bildmässigt, där Isol med en säregen teknik ger Petit en slags inre skugga, som är formad som en glad kanin när han leker med morfar, och en liten djävul när han kastar sten på duvorna.

Överhuvudtaget är Isols användning av färger intressant. Hon målar ofta figurer vars konturer inte riktigt fylls av färgblocken, och hon använder milda färgskalor som accentuerar skeenden i historien, hur folk mår och känner sig. Det är ofta blått och gult, med dragning åt grönt och orange, som bildar grunden, men ibland med avvikande färgklickar som ballongen i El globo (”Ballongen”, finns ännu inte på svenska). Dess vackra, starka färgton har en stor betydelse i texten där en flickas mamma blir förvandlad till en ballong – vilket leder till att hon blir mycket mer trevlig och lätthanterlig än hon var innan.

En annan bok om familjer är Secreto de Familia (”Familjehemligheter”, finns ännu inte på svenska), där teckningsstilen är lite annorlunda. Isol använder här kraftiga skuggningseffekter, vilket gör att boken får drag av spökhistoria och spänning. Det är också ofta mörkt i boken, där flickan som är huvudperson en morgon upptäcker att hennes mamma är ett piggsvin – innan hon borstat håret, vilket vill säga att hennes hår står åt alla håll. För flickan blir det här en dramatisk upptäckt,och det blir inte bättre när hon inser att hon själv (och hennes hår) har piggsvinstendenser. Hon jämför sig med sin vän Elisa, men vågar inte berätta om denna konstiga förändring, eftersom hon upplever Elisa och hennes familj som så trygg och normal. När hon senare sover över hos vännen upptäcker hon dock att de också ser annorlunda ut när de vaknar – de är som tre björnar.

Isol pratade själv om sin illustrationsteknik när hon intervjuades av journalisten Ulla Rhedin på Kulturhuset inför prisutdelningen. Bland annat berättade hon om hur hon medvetet valt att använda milda färger för att låta linjen, konturerna, tala, och att hon använde olika kraftiga linjer beroende på berättelse. Hon är också mycket medveten om komposition när det gäller bilder, och om den betydelse bilderna har. Hon beskriver hur hon känner sig som författare även när hon illustrerar andras verk: det finns så många sätt att tolka en text i bild, och den tolkning man väljer styr i sin tur läsningen av texten.

Det andra nyutkomna verket på svenska är just ett verk där Isol har illustrerat en annan författares texter. Det handlar om boken Numeralia, där texten är skriven av poeten Jorge Luján, som Isol samarbetat med i flera böcker. Det är en presentation av siffrorna 0-10, gjord på ett fantasifullt sätt där Isol verkligen utnyttjar möjligheten att på olika sätt visa upp siffrorna i bild, både form- och funktionsmässigt.

Ytterligare en av Isols böcker som bör nämnas är La bella Griselda (”Den vackra Griselda”, finns ännu inte på svenska). Den representerar ytterligare ett drag i hennes konstnärskap i det att den nästan närmar sig satirens gräns. Prinsessan Griselda är så vacker att varje man som ser henne tappar huvudet av förtrollning. Detta berör henne inte särdeles; istället för att sörja samlar hon på huvudena och inrättar sitt hem med dem som troféer upphängda på väggen. Med tiden blir hon alltmer fruktad och maktfullkomlig, och här går det om man vill att läsa in politiska ställningstaganden kring diktatoriska och nyckfulla ledare. Isol själv värjde sig dock mot den tolkningen under samtalet på Kulturhuset, och berättelsen går också att läsa enbart som absurd saga. Där följer den också i en längre tradition av sagor där människor råkar ut för förbannelser som leder till att allt de rör till blir till guld, att de inte kan visa sig i dagsljus etcetera. Räddningen i detta fall blir dock också slutet för Griselda: hon föder ett barn (efter ett möte med en närsynt man som lyckades överleva i alla fall några timmar i hennes närhet), men blir så bedårad av barnets skönhet att hon tappar sitt eget huvud. Barnet verkar lyckligtvis inte ärva moderns prekära tillstånd.

På det hela taget är Isols värld en plats det lönar sig att stanna i. Vid första genomläsningen ser man bara det absurda, översta lagret i berättelsen, men läser man igen så framträder fler och fler nyanser och vändningar både i texten och i bilderna. Det skenbart enkla, som döljer lager av komplexitet, är en beskrivning som passar hennes verk väl. Så även i Nocturne, det verk som mest liknar ett konstverk och minst en bilderbok av det hon skrivit. Där kan med hjälp av en lampa och ”glow-in-the-dark”-teknik, finna en ny bild på sidan genom att släcka ljuset på kvällen. Och rent bokstavligt dyka ner i en drömvärld där allting är förändrat, men ändå helt normalt.

Shaun Tan "Berättelser från yttre förorten"

Camilla Hällbom — Wed, 23 Jan 2013 23:00:22 +0000

Berättelser från yttre förorten är en bok som får vuxna att ställa de frågor man bara ställer som barn och kliva in i den absurda världen där allt är möjligt. Jag funderar på Shaun Tans målgrupp. Vilka är tänkta att läsa hans böcker? Fungerar de för barn, blir de inte för abstrakta, för absurda? Men så tänker jag att det är kanske för oss vuxna, som de är för absurda. Jag kan sakna ett sammanhang i berättelserna, men inser snart att jag tänker helt fel som söker de konventionella sammanhangen, och förlorar mig istället i fantasin.

Förorten är något vi alla har en relation till. Antingen man älskar sin förort eller hatar den. Ibland är bilden av förorten den med ljusa villor och perfekta gräsmattor i raka rader. Ibland är bilden av förorten gråa höghus i betong och slitna bänkar på dystra promenadstråk. Shaun Tans förort är långt ifrån dessa bilder. Välkommen till den absurda förorten!

Shaun Tans förort är många gånger skrämmande men samtidigt lockande just för att den släpper på locket till fantasin. Tyvärr slår det här inte riktigt lika högt som tidigare verk av honom, men det slår ju högt nog för att jag ska vilja plocka fram boken ur bokhyllan och bläddra om och om igen. Det är tur att det är en bok som tål det.

Som vanligt är det Shaun Tans vackra illustrationer jag faller för främst. De rymmer både det skrämmande mörkret och den inbjudande värmen och ständigt upptäcker jag nya detaljer i bilderna vilket gör att berättelsen aldrig känns helt avslutad, den kan alltid utvecklas med nya dimensioner.

Berättelser från yttre förorten är en samling berättelser som alla kretsar kring det okända, obekanta. Det handlar om en pytteliten utbytesstudent, äventyrliga och farliga bröllop, hemliga rum i förortsvillor som rymmer vackra trädgårdar, märkliga, spöklika pinnfigurer, en strandad kosjö på en grön gräsmatta, hemmabyggda husdjur, en expedition till kartans slut med mera. Det här är den typen av förorter där invånarna är rustade med missilraketer i sina trädgårdar.

Vi förstår mycket väl vad de är till för, åtminstone i grova drag. Vi vet att vi måste skydda vårt levnadssätt i ett allt farligare samhällsklimat. Vi vet att alla måste delta i att upprätthålla vår nationella säkerhet (genom att minska trycket på vapenlagerutrymmen) och, viktigast av allt, att vi blir belönade med känslan av att vi drar vårt strå till stacken.

Lyckligtvis fungerar missilerna som dekorationer istället för vapen. De används som hundkojor, pizzaugnar och förvaringsutrymmen. Men tja, jag vet inte jag om jag skulle vilja ha en missil i trädgården för det.

Det här är en bok att ständigt återkomma till när man vill skaka om tillvaron i förorten lite. Och som svar på frågan vilka som är tänkta att läsa hans böcker vill jag svara: alla. Shaun Tan skriver riktiga all-åldersböcker.

Shaun Tan "Det röda trädet"

Alice Thorburn — Fri, 12 Aug 2011 22:00:44 +0000

Det röda trädet är ett unikum i bokvärlden. Det är en bilderbok om depression. Det är ett konstverk. Det är en överväldigande vacker samling bilder, en genial förmedling av ett tillstånd, en storslagen illustration av en stark och mycket dyster känsla. Det går inte att jämföra boken med andra bilderböcker, inte heller med andra böcker för barn. Liksom flera av Almapristagaren Shaun Tans andra böcker känns det som att den kommer från en helt annan plats och deltar i ett helt annat kretslopp än flertalet böcker som överhuvudtaget ges ut.

Boken är en skildring av en flickas vandring genom olika, alltmer surrealistiska och sagolika miljöer. Den börjar med att hon vaknar i sitt rum en morgon och den slutar när hon återvänder dit på kvällen, men den har ingen egentlig handling. Snarare är både bild och text istället en variation av samma tema med olika uttryck: en känsla av hopplöshet och svårmod i vardagen. Några av uppslagen är helt fantastiskt träffsäkra, som det där texten lyder ”ingen förstår”, och bilden avbildar flickan sittande i ett öde landskap, inuti en glasflaska, iklädd en gammal dykardräktshjälm. Att det är svårt att kommunicera och lätt att känna sig ensam i världen i den situationen är väldigt uppenbart.

Storslagenheten i anslaget är genomgående. Bilderna är målningar, i olika stilar, vissa mer påminnande om fantasy, andra om collage eller landskapsmåleri. Texten är knapphändig och fåordig, men bokstäver och lösryckta ord finns också i många av målningarna. Ett genomgående drag i Shaun Tans verk är oförståelsen och uppgivenheten inför samhället och människorna omkring sig, främlingskapet är något han behandlat på många olika sätt. Här handlar det om en person som befinner sig mitt i sin egen värld men slutat förstå den, medan det i Ankomsten handlar om en emigrant och i The rabbits om kolonisationen av Australien. Civilisationskritiken finns som en röd tråd genom verken, men också fascinationen inför tekniken och allt det vackra och roliga i tillvaron som till exempel olika maskiner för med sig.

Trots bokens tema kan man inte bli annat än hoppfull när man läser den. Att det finns en person som gör så vackra böcker är bara det hoppfullt för vår värld. Dessutom finns mitt i den sorg och dysterhet som förmedlas också en lekfullhet som liksom sipprar fram i bilderna. Flickan själv upplever den inte förrän precis i slutet av boken, men läsaren ser den hela tiden. Som symbol för hoppet finns också ett rött litet lönnlöv som lyser någonstans i varje bild, en kontrast till de ofta svårpåtagliga och oändliga miljöer där flickan befinner sig och en följeslagare som också bidrar till det vackra slutet på ett alldeles förtjusande fint sätt.

dagensbok.com » Shaun Tan

Ebba Berg "Tassemarker"

Similar Posts:

Shaun Tan "Cikada"

Similar Posts:

Martin Widmark "Den långa vandringen"

Similar Posts:

Shaun Tan "Eric"

Similar Posts:

Levi Pinfold "Grönlingen"

Similar Posts:

Shaun Tan "Sommarregler"

Similar Posts:

Shaun Tan "Ankomsten"

Similar Posts:

Isol – ALMA-pristagare 2013

Similar Posts:

Shaun Tan "Berättelser från yttre förorten"

Similar Posts:

Shaun Tan "Det röda trädet"

Similar Posts: