Rebanks bok är ett bevis på att en annan värld och livsstil fortfarande pågår strax bortom mediakakafonin och vinstmaximeringshetsen. Att en mer småskalig och traditionell värld fortfarande är möjlig på sina håll. Åtminstone om man är oerhört envis, älskar det man gör och har en familj som varit fårbönder i hundratals år på i princip samma plats.

Lake District i nordvästra England är en naturskön, bergig, smått otillgänglig plats. Innan jag läste den här boken var jag mest bekant med området genom William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge som promenerade omkring i – och romantiserade om – landskapet under det tidiga 1800-talet.

Av Fårbondens dagbok får jag veta att man har bott i området och bedrivit jordbruk och fårskötsel där på ungefär samma sätt åtminstone sedan vikingatiden. En av de fårsorter som Rebanks arbetar med kom troligtvis till England med vikingarna och har tydligen trivts mycket bra med sina bergiga betesmarker sedan dess. Stora delar av Lake District är sen länge en nationalpark. Författarinnan Beatrix Potter (mest känd i Sverige för sin söta små bilderböcker om djur i kläder) var själv fårbonde i området och köpte upp stora ytor mark och gårdar som hon donerade till brittiska The National Trust. Hon stipulerade i donationen att marken skulle fortsätta brukas på traditionellt vis med stora allmänningar för fårskötsel och bete.

Att leva som fårbonde är varken särskilt vinstbringande eller vilsamt, istället innebär det tungt kroppsarbete utomhus, arbete varje dag, år ut och år in. Att någon ändå medvetet väljer det livet kan kanske för många verka en smula underligt. Särskilt om man som James Rebanks är utbildad vid Oxford och har alla möjligheter i världen att göra något annat. Man kan börja misstänka att småskalighet och traditioner har sina egna lockelser och belöningar, vilka de är beskriver Rebank väldigt levande och övertygande.

Hur fårbönderna i James omgivning arbetar för att fåren ska trivas är imponerande. Bortsett från att herdarna numera har fyrhjulingar för att ta sig till och från de mest avlägsna/oländiga betesmarkerna, har i princip inte mycket hänt på de senaste tusen åren. Bökigt för bönderna, härligt för fåren.

Årstidernas skiftningar och de olika perioderna i fårens liv och skötsel bestämmer schemat för herdelivet, inte bankdagar eller klockor. På vintern är det panik om det snöar för mycket, extra hö måste ut, får måste grävas fram ur drivorna, på våren är det lammning, på sommaren betestider och på hösten kreatursauktioner. Man får en hel del insikt i – och information om – de mest oväntade saker genom Fårbondens dagbok. Att förberedelserna inför fårauktioner inkluderar noppning av missprydande ansiktsbehåring på de vackraste fåren var helt nytt för mig.

Boken innehåller bortsett från de mer handgripliga delarna om årets och fårets delar även historia både om Lake District och en biografisk del om James liv. Boken inleds med ett kapitel om alienation och skolhat, som är fyllt av meningar som drar fram lusten att citera, men jag håller mig. Jag rekommenderar verkligen absolut definitivt en genomläsning och en plats i bokhyllan. Vill man lära sig djurskötsel själv, finns det nog bättre böcker att tillgå, men James skriver så kärleksfullt och levande om sina vardagar och sina får att jag nästan blir lite avundsjuk på hans våta sockar och trötta rygg. Alla borde åtminstone få valet mellan tradition och modernitet, tåget mot framtiden blir mindre jobbigt om man kan kliva av det. En annan värld är fortfarande möjlig här och där, det är betryggande att veta i dessa orostider.

Similar Posts:

• Allt det som en bok kan vara
• Ack den… ja, ni vet
• ”Jag förstår inte riktigt varför alla låtsas som ingenting”
• På andra sidan välfärdssamhället
• Maskrosor växer inte på träd

Han får någon form av Madeleinekakeupplevelse och minns sommaren när han var sju år och hade en vän som hette Lettie Hempstock. Hon bodde där med sin mamma och mormor, bakom deras gård låg en fiskdamm som Lettie sa var en ocean. En känsla av vad hon är för en slags flicka (och han är för slags pojke) får man av följande citat:

Hon ryckte på axarna. ”När man har varit här ett tag, får man reda på saker.”

Jag sparkade iväg en sten. ”När du säger ‘ett tag’, menar du egentligen ‘otroligt länge’?”

Hon nickade.

”Hur gammal är du egentligen?” frågade jag.

”Elva”

Jag tänkte efter en stund. Så frågade jag: ”Hur länge har du varit elva?”

Jag tänker inte berätta så mycket mer om bokens innehåll. Tänker du läsa boken så vill du inte veta mer, tänker du inte läsa den men vill veta hela handlingen finns det en wikisida nånstans som sammanfattar allt utan att återge något av känslan.

Neil Gaiman är (kan man nog säga) fantasylitteraturens svartklädda rockstjärna, en mytmakare som har både uppfunnit och återanvänt mytologiskt drömstoff sedan starten av sin karriär och hans bibliografi innehåller titlar som serierna Black Orchid och The Sandman, och en rad böcker, till exempel Coraline, Amerikanska gudar och Kyrkogårdsboken (som nyligen blev radioteater i Sveriges Radio).

En av Gaimans styrkor som författare är det Samuel Taylor Coleridge kallade ”suspension of disbelief” (jag har inte hittat eller kunnat hitta på någon vettig svensk översättning av frasen), det vill säga att om en författare lyckas göra sin fantasihistoria allmänmänsklig nog och ge den en känsla av sanning, så skulle läsaren bortse från att det som skildras inte är möjligt, verkligt eller sant.

Om man är den sortens läsare som föredrar ”baserad på en verklig händelse”-böcker har man kanske inte så mycket att hämta hos Gaiman. Men som han skriver någonstans på sin blogg (apropå en annan av hans historier):

 Jag tog flera sanna berättelser (eller berättelser som sägs vara sanna, vilket är nästan samma sak), och placerade dem i en värld som var nästan, men inte riktigt, vår … (Min översättning)

I Oceanen vid vägens slut är perspektivet oftast barnets, och allt är (så vitt jag minns) möjligt när man är barn, det kan visst bo monster under sängen och det finns ingen anledning till att en garderob inte kan leda till en annan värld.

Den här historien är dock inte en barn/ungdomsbok (trots att förlaget av nån anledning är Bonnier Carlsen som ju är ett barn/ungdomsförlag). Den handlar om minnen, svek, förluster, skuld och uppoffring. Relativt vuxna teman med andra ord. En tioåring kan nog läsa den med stor behållning, men det gör den inte till en barnbok, lika lite som muminböckerna blir vuxenböcker bara för att de älskas av vuxna och det skrivs lärda avhandlingar om dem.

Jag läste den här boken förra sommaren också, fast på engelska, och trodde att jag skulle kunna skumma igenom den lite snabbt på svenska nu innan recensionen. Det gick inte alls, jag fastnade och sträckläste den med samma frenesi nu som då, och med samma känslomässiga omruskning som resultat.

Sett i backspegeln tycker jag nog att jag ofta ger lite för höga betyg, troligtvis för att jag ännu inte är en färdigbakad recensent utan fortfarande lite lös i mitten och rädd för att vara elak. Men att inte ge Oceanen vid vägens slut högsta betyg vore tjänstefel. Översättningen (av Kristoffer Leandoer) är också av högsta klass. Jag rekommenderar absolut en genomläsning och sen en hedersplats i bokhyllan.

Similar Posts:

• Parallell värld som liknar vår
• Träffsäker ton i berättelse om spökjägare
• Vidugast och vänskap i Jämtland
• En bok med magiska krafter
• Den fantastiska litteraturens drottning

Nu hör ju inte Anna Höglunds Vampyrer till dem, men den tar sitt avstamp i 1700-talets vampyrdebatt och i de litterära storhetstider som skulle följa, ända fram till idag. Höglunds avhandling har undertiteln ”En kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” och är en bred översikt som sträcker sig från Goethe och Bürger, Byron och Polidori, Gautier, Coleridge och Keats, via Hoffman och Rymer, Bram Stoker, Edgar Allen Poe och Oscar Wilde, till Anne Rice, Joss Whedon, John Ajvide Lindqvist, Charlaine Harris och Stephenie Meyer.

Den breda ansatsen gör såklart att det inte alltid blir så djuplodande eller utförligt om varje verk – och författarna ovan är verkligen bara ett axplock av de mest kända som förekommer – men Vampyrer ger en fin överblick över hur de litterära skapelserna och vi människor som intresserar oss för dem har förändrats under århundradena.

Möjligen kunde man önskat att tyngdpunkten förflyttats något mer mot modern tid – och kanske även mot de svenska berättelserna i sammanhanget. Det enskilda verk som ägnas tveklöst mest uppmärksamhet är inte oväntat Stokers Dracula från 1897, och även om Höglunds analys är intressant har ju en hel del onekligen hunnit sägas tidigare.

I det historiska sammanhanget har Stoker också visserligen dominerat föreställningarna kring vampyrer under stora delar av 1900-talet, men sedan 1970-talet är det snarare den mänskligare, byronska vampyren som fått en renässans. Det är vampyren som berättare och romantisk hjälte, ja, kanske till och med ideal, långt ifrån den unkna, medeltida greve Dracula – en känslig, bildad och vacker figur som inte sällan har en stark moralisk kompass och en nästintill övermänsklig tro på den romantiska kärleken.

Som allmänintresserad läsare kan man gott hoppa lite i de teoretiska inledningsavsnitten och helt enkelt gå direkt på blodsugarna. Inte desto mindre för Höglund in en mängd intressanta perspektiv i själva historiegenomgången, inte minst vad gäller konstruktioner av manlighet och kvinnlighet, kreativitet och konsumtion. Mest nyskapande är hon när det kommer till de senaste årens vampyrtrender och dem hon kallar ”humanvampyrer”. Här föreslår hon helt enkelt att även om vampirismen vid förra sekelskiftet var en kraftfull sexuell metafor behöver nutidens vampyrsex knappast några omskrivningar.

Paradoxalt nog har sexualiteten och det kroppsliga över lag inte blivit enklare. Snarare handlar den moderna vampyrens hunger om disciplineringen av kroppen i konsumtionssamhället – och inte minst om det komplicerade ätandet som just – ätande. Frosseriet, det okontrollerade, inte minst kvinnliga, ätandet är kanske vårt sista tabu, menar Höglund och diagnosticerar många av vår tids vampyrer med – ätstörningar.

Vampyrer och människor har levt tätt tillsammans i hundratals år, förmodligen längre. De flesta kulturer verkar ha någon form av vampyrgestalter. Naturligtvis har dessa våra nära följeslagare och deras historia en hel del att säga om oss och vår historia, om de samhällen, föreställningar och ideal vi lever med. Höglund återkommer då och då till Edward Said och hans orientalism, hur vi definierar oss själva genom att beskriva de andra, dem vi inte är. Våra monster fyller uppenbarligen en liknande funktion och säger en hel del om våra normer, våra rädslor och drömmar.

Det kunde hända att 1800-talets mer mänskliga vampyr biktade sig, och på 1970-talet började vampyrerna på allvar gå i terapi. Deras mänskliga följeslagare har förmodligen en del att lära just av våra monsterbilder. Eller monsterhjältar, eller vad de nu är.

Similar Posts:

• Liten vampyrologi
• Kaninsmärta och melankoli
• Under the dark
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Favorit i repris: Kaninsmärta och melankoli

"Det snuskiga omslaget till Quarterly Review innesluter inte en koncentrerad andemening av smakfullhet och insikt, utan är en behållare för drägget och bottensatsen av all fördomsfullhet, trångsynthet, illvilja, okunskap och allt giftigt hat som flyter runt i vår nation. [...] Att kräla runt i dyngan och slicka upp smutsen är allt [läsarna] förväntar sig av dig, och det är allt du är förmögen att göra."

När denna bittra och nedsablande själ så i Liber Amoris ska skriva så att hjärtat blöder om ohyggligheten i att kastas mellan de ack så rosenbladsröda kärleksmötena och den usch så outhärdliga ovissheten då måltavlan för förälskelsen inte kan ge raka besked blir det, tja, lite väl. Till och med för engelsk artonhundratalsromantik. Den valda formen av brevväxling – än adresserat till "den underbara lilla varelsen", än till en bekant som får utstå klagosången – är rätt illa nyttjad och ger inga av de variationer i berättarröst eller perspektiv som hade varit önskvärda. Karaktärsteckning och dramaturgi är förstås inte per automatik kriterier för bra berättande, men det är ofta förtjänstfullt. Liber Amoris borde bara intressera dagens få Hazlittintresserade, och allra främst, på sin tid, författaren själv.

Intressantare är utgåvans bonus i form av essän "Om nöjet att hata" från 1826, en klarsynt och pessimistisk utgjutelse över valda delar av mänsklighetens fel och brister. Nej, om Hazlitts författarskap får ett uppsving lär det bero på hans essäistik snarare än Liber Amoris. Men jag ska inte vara orättvis. Befann han sig i ett kärleksrusets stygga bakfylla vid tiden för författandet är patetiken inte bara förlåtlig och förklarlig, utan självklar. Kanske rör verket på så sätt något riktigt angeläget. Kanske måste man själv vara där, just då, vid tiden för läsandet, för att verkligen fatta och ta till sig.

Similar Posts:

• Vardagsfår
• Maskrosor växer inte på träd
• Allt det som en bok kan vara
• En mycket stor fiskdamm …
• Den frivilliga läsakten

Med sin tredje reseskildring på svenska fortsätter Jenny Diski att charma oss med sin nonchalanta inställning till resandet, den här gången till Nya Zeeland, den engelska landsbygden och Lappland. Hennes tankar störs av påträngande lokalbor när hon bara vill sitta på sitt rum och ägna sig åt divalater. Bitvis blir det både pretentiöst, självömkande och babbligt. Idén planterade Diski redan i På tunn is (2004) och genomförde fullt ut i Främling på tåg (2005). Där fanns nyfikenheten, upptäckarglädjen och närvaron. Där fick vi följa med henne in i ett nytt material parallellt med resandet. Nu raljerar hon nästan över hur vi ens kan kalla henne för reseskildrare och om det överhuvudtaget går att förvandla verkliga upplevelser till ord. Men resmålen är i alla fall nya, samt en vag figur som väntar på henne därhemma och som hon kallar poeten.

Jag drar mig till minnes Sven Lindqvists ord att alla böcker är omöjliga tills de blivit skrivna. Ett kvalitetskrav. En författare får inte nöja sig med mindre. Diski har här skrivit en för henne fullt möjlig och därmed förutsägbar bok och hon hymlar inte med att hon gör det för pengarna och för att slippa göra något ännu tråkigare för brödfödan. Jag kommer också att tänka på V.S. Naipaul som i sin essä Att läsa och skriva beskriver hur reseskrivandet fick hans skönlitteratur att nå längre genom att den befruktade sig med denna genre.

Samtidigt kan jag inte helt döma ut Diskis stil bara för att jag tycker mig kunna den. Humorn kan överraska fortfarande. Som när hon känner igen sig i samerna som tvingats bli turistguider när deras huvudnäring i det närmaste blivit till en hobby. Hon är ju på sitt sätt i samma situation. Dessa samer är också de personer som Diski kommer närmast den här gången. Marknaden som tvingat dem till förnedring precis som Diski tvingats (?) in i reselitteraturen. Jag gillar också när hon söker resesällskap med herrar Montaigne, Coleridge och T.S. Eliot i något slags Alain de Botton-anda. Men även det uppfattar jag som tafatt och språklig fernissa. Det lyckas inte fördjupa hennes tankar. Läs i så fall hellre de Bottons egen Om konsten att resa eller Thomas De Quinceys tunga Suckar ur djupen som kom på svenska i snygg utgåva 2006.

Men så vänds min besvikelse till något positivt när jag kommer till bokens epilog. Väl hemma igen vänder hon det självbiografiska reseskrivandet ryggen, till förmån för just litteraturen och det konstnärliga gestaltandet. I en kort novell skriver hon sig ut ur den återvändsgränd som jag uppfattar att hennes författarskap ofrivilligt (?) och girigt (?) har tagit henne. Det är en skickligt komponerad allegori som ifrågasätter reseskildringens närvarokrav och om vårt eviga resande härs och tvärs verkligen kan ge upplevelser och erfarenher som inte böcker och film kan ge hemma i favoritsoffan. Huvudpersonen Daphne, som förstås är reseskildrare, skickar brev poste restante med sina kroppsavlagringar i till sina olika resmål, bara för att ändå kunna säga att delar av henne har varit där … Skönt självkritiskt och distanserat på gammalt Diskivis.

Så slår mig tanken: Varför har det högre social status att vara berest än beläst?

Inte all reselitteratur vill få oss att resa. Det är både klimatsmart och sympatiskt.

Författare: Bliv vid din läst. Läsare: Stanna hemma.

Similar Posts:

• En skön rökpaus på räls
• ”Så närvarande och så främmande”
• Det handlar bara om oss
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Om konsten att inte skriva reselitteratur

Strangely, I became more bookish
And my home and study meant more to me
As I considered the circumstances of my death
– Iggy Pop

Eftersom det kom upp i tråden om musikers litteraturpreferenser började jag fundera lite om det här med vad som händer när pop- och rockmusiker börjar inspireras av något de läst. Det är inte alltid en bra idé. Som regel gäller samma svårighet som att göra om en bok till film fast än värre; hur väl man än läst en 500-sidorsroman är det ju inte helt lätt att kondensera den till en 3-minuterslåt. Därav många överdrivna rockoperor (Jeff Waynes legendariska dubbel-LP The War Of The Worlds, t ex) och 20-minuterslåtar om hobbitar – men också charmiga små popbagateller som när Cardigans skriver om Loranga, Masarin och Dartanjang till ”Pikebubbles”. Bäst blir det kanske när man lånar ett tema, några referenser och gör sin helt egna anpassning.

Även om vi räknar bort de skvadriljoner med låtar som inspirerats av Bibeln finns ju en del klassiker. Att Kate Bushs magnifika ”Wuthering Heights” är en rak fanfiction på Emily Brontë är ju givet, och likaså att Nick Caves ”Saint Huck” handlar om en vuxen Huckleberry Finn. Men den gode hr Cave är en beläst person – ”The Weeping Song” lånar från ”Bröderna Karamazov”, och ”Do You Love Me? Part 2” återberättar till svepande stråkar en novell av rysarmästaren Peter Straub (”The Juniper Tree”).

Men visstja, klassiker var det. ”White Rabbit”, någon? Inte så underligt att LSD-gänget i Jefferson Airplane gillade Alice i underlandet. Gamle VU-räven John Cale har gjort en hel platta med tonsättningar av landsmannen Dylan Thomas och döpte även en låt på sin lysande soloskiva Paris 1919 till ”A Child’s Christmas In Wales”, och hans kollega Lou Reed har ju bland annat gjort en lång rockopera löst baserad på Edgar Allan Poe och kan knappt komma igenom en intervju utan att höja Raymond Chandler till skyarna. (VUs egen ”Venus In Furs” är ju baserad på boken med samma titel av Sacher-Masoch – jo, han som gav namn åt ismen. Väntar fortfarande med fasa på att någon ska mixa ihop den med Enigmas ”Sadeness”.) Och hur många visste att The Byrds har norsk inspiration? Jämfört ”Chestnut Mare” och Peer Gynt?

Men nu är ju rockstjärnor i regel ganska nedknarkade personer med dålig koncentrationsförmåga och en tendens att skrika ”YEAH”… inget fel med det förstås… så det som dominerar är ändå 1900-talslitteratur. Givetvis älskar alla anti-etablissemangtyper Orwell och Huxley; Pink Floyds ”Animals” är inte en rak cover på Animal Farm, men uppenbart inspirerad, och både Eurythmics och Bowie har låtar som heter ”1984”. Strokes (”Soma”) och Iron Maiden har låtit sig inspireras av Brave New World, och Maiden har ju också gjort låtar av Coleridge och Poe. Överhuvudtaget vill hårdrockare ofta verka belästa, även om deras smak oftast ligger åt skräck- och fantasyhållet; att göra en lista på alla hårdrockslåtar inspirerade av Tolkien är ett arbete på doktorandnivå – vi kan ju låta Led Zeps ”Ramble On” stå som varnande exempel:

In the darkest depths of Mordor
I met a girl so fair
But Gollum, the evil one
Crept up and slipped away with he-er! He-er! Herrrr, yeah!

Hrm. Spinal Tap tog anteckningar där. Nåja. Metallica läser Lovecraft i “The Call of Ktulu” och “The Thing That Should Not Be” (fast också förstås Dalton Trumbos “Johnny var en ung soldat” i “One”). Även Ramones och AC/DC har tackat King för alla hyllningar han skrivit till dem och betalade tillbaka med att göra soundtracken till Pet Sematary respektive Maximum Overdrive – tyvärr, får väl sägas, eftersom varken filmerna eller de nyskrivna låtarna är i närheten av det bästa någon inblandad har gjort.

Ju större musikaliska pretentioner, desto djupare litterära förlagor, eller vad säger du Sting?

It's no use; he sees her
He starts to shake and cough
Just like that old man in
That book by Nabokov

Bättre rim har man ju hört, men det är en snygg referens. Och apropå ryska 1900-talsförfattare nådde väl Stones sin topp när de gjorde om Mästaren och Margarita till ”Sympathy For The Devil” (Thåströms ”Mästaren och en iskall margarita” förtjänar också ett omnämnande, även om det mest är titeln han lånat.) Att The Cure hade spisat Camus innan de skrev ”Killing An Arab” är rätt givet, och att både Patti Smith och Kate Bush läst Peter Reichs A Book Of Dreams inför ”Birdland” respektive ”Cloudbusting” är inget de gör någon hemlighet av. Brittiska neokrautrockarna Electrelane bygger ”This Deed” på ett Nietzsche-citat (på tyska, givetvis) och Talk Talk (vart tog de vägen?) gjorde om Tärningsspelaren till ”Such A Shame”.

Med tanke på hur ofta hans karaktärer brister ut i sång är det ändå förvånansvärt få som låtit inspirera sig av Thomas Pynchon; Yo La Tengo (”The Crying Of Lot G”) och Laurie Anderson (”Gravity’s Angel”) är dock pretto nog. Laurie är ju också en av många som kanske läst lite för mycket Burroughs – när man börjar döpa låtar till ”Language Is A Virus” är man farligt nära att trampa över. Nåja, det är i alla fall bättre än att göra som U2 och bara ha med Burroughs i en video (eller för den delen låta Rushdie skriva texter åt en) men inte lika coolt som att göra som Tom Waits och faktiskt låta Burroughs sjunga en låt, som han gör på The Black Rider.

Waits, ja. Han kom upp i tråden rätt snabbt. På nya boxen Orphans (som ni alla behöver äga, spring spring spring och köp) ligger en hel hoper Kerouac-tonsättningar och han har ju även skrivit musik till rockoperor baserade på Alice i underlandet och Woyzeck (hej Herzog-koppling!) men annars är det ofta mer pastisch än direkta passningar till litterära förlagor i hans musik. Ungefär som Dylan, som till skillnad från lärjungen Bruce och dennes Steinbeckfascination droppar referenser till författare långt oftare än till deras böcker – åtminstone om man bortser från att albumet Love And Theft lånar stora sjok text från Junichi Sagas roman Confessions of a Yakuza. Dylans musa är nog helt enkelt för icke-linjär för att kunna basera en låt på EN bok.

En lite hippare författare att använda, åtminstone för ett par år sedan, är William Gibson. Om Billy Idols LP Cyberpunk ska vi säga så lite som möjligt, även om det är rätt kul att veta att han först vägrade bli intervjuad av någon som inte hade läst Gibson – men så fort han gick med på en intervju visade det sig att han inte hade gjort det själv heller. Däremot är Sonic Youths ”Pattern Recognition” en riktigt bra låt på en riktigt bra bok.

Etc etc. Så här kunde jag hålla på ett tag. Litteratur är ju trots allt en av de byggstenar som utgör det vi kallar liv, och skam den låtskrivare som inte någon gång inspireras därutav. Fler exempel finns, och kan givetvis fyllas på, i diskussionsforumet.

Similar Posts:

• En cynikers sentimentalitet
• Litteraturhistoriens största språkbegåvning?
• Kungen av kioskvältarna
• Medel till litteraturikon
• Före detta bortglömt geni är tillbaka

Det utspelar sig i 60-talets Oslo. Huvudpersonen växer upp tillsamman med sin faster, efter att fadern och modern lämnat dem på olika sätt. Huvudpersonen söker sin identitet: i andra, i sig själv och i sin egen historia. Huvudpersonen kommer tidigt fram till en sak: det kommer att bli svårt att anpassa sig.

Medan jag läser Maskrosfamiljen har jag en nyöversättning av Thomas De Quinceys (1785-1859) Soldatnunnan och Om mordet som skön konst med förord av Gunnar Harding bredvid mig. De Quincey, som även har essän En engelsk opieätares bekännelser på sitt samvete, har kanske inte så mycket gemensamt med Christensen annat än att slumpen lät dem träffas i min läsning.

Denna slump lärde mig att De Quincey på sin tid var tvungen att försvara prosans konstnärliga existensberättigande, när skönhetsidealet var naturromantisk lyrik av Byron, Colerige och Wordsworth. Romankonsten var en maskrosgenre … Men De Quincey menade att berättarkonsten hade lika mycket rytmik och musikalitet som någonsin poesin och därmed var den lika vacker. Den har nämligen, låt mig citera:

upprepningen och återkomsten av en bekant effekt, i rörelse genom subtila variationer som ibland döljer temat, ibland nyckfullt avslöjar det, ibland våldsamt kastar ut det i ett intensivt dagsljus

Ni förstår var jag vill komma. Christensens stil kännetecknas av just denna musikalitet. Som en symfoni med variationer på temat, upprepningar, ibland förrädiskt oigenkännligt och ibland extremt tydligt. Han har helt enkelt musiköra.

Men det är mer som gör Christensens stil och Maskrosfamiljen speciell. Berättarjaget är inte att lita på. Det verkar alltid finnas flera versioner av allt han vill återge för oss. Som läsare kan jag aldrig vara säker. Förmodligen är det just därför som Christensen låter leendet spela en stor roll. Hur ska man veta vad ett tyst smil egentligen betyder? Kan ett vänligt leende hjälpa mig att manipulera andra att göra som jag vill? Förmodligen är det också därför som teatern har stor betydelse för huvudpersonen. Vad spelar du för roll? Är du en komedi eller tragedi? Det uppstår en osäkerhet. Ingen vet ju ens om du är en pojke eller flicka. Det finns mycket att dölja och anledningarna är många.

Det här är en varm och gripande berättelse med många bottnar. Ju djupare jag tittar, desto mörkare blir det. Det handlar om påtvingad vänskap, utanförskap och att äcklas över att se sig själv i andra. Närmast kan jag jämföra boken med landsmannen Niels Fredrik Dahls På väg till en vän. Men självklart kommer du känna igen dig om du har läst Christensens förra roman Halvbrodern. Maskrosfamiljen är inte lika tjock, men båda kommer ingå i samma tematiska Christensen-box.

Slutligen, för att återknyta till min inledning: Vilken karaktär kan koras som skönlitteraturens största outsider?

Similar Posts:

• Allt det som en bok kan vara
• Att stångas med sina demoner
• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk på döden
• Staden vid fjordens mynning

Ställ på en spis av den stilrenaste sparsmakade prosa, extremelegant och intellektuell, ett steg fram från Hemingway. Låt allt sjuda ur den gamla världens perspektiv, där universitetet är symbolen för bestående värden sedan antiken. Låt berättaren, universitetsläraren i panik över att favorithoran slutar med sitt arbete förföra den unga sköna studentskan han undervisar. Då bör den börja koka, den dramatiska soppan, närmast som en Soppopera (läs såpopera) med vändningar om vad som är ont och gott, i den nya världen och den gamla.

Jag som ätare vet inte hur jag ska förhålla mig till kocken; berättaren och huvudpersonen: David Lurie. Är han som Pär Lagerkvists dvärg i Dvärgen? En otillbörlig berättare eller är han på botten i det djupaste mörka i det att vara människa och man?

Hans egen dotter säger åt honom att han inte kan förstå henne för han är man och för att han är universitetslärare David Lurie. Före detta frun är sarkastisk när hon hör om hans (kärleks)historia, han sitter på höga hästar av åtrå. Ska man hålla med dessa båda kvinnor?

Jag väljer till slut sympatins väg. Det är inte politiskt korrekt, men David Lurie är människa, styrd av sin natur. Vilken är: Avguda poesi, gärna romantiken och kvinnor, gärna unga med former. Han drivs till äckel nästan av fula kvinnor i sin egen ålder och beskriver sitt eget åldrande med avsky, som ett nederlag. Han fundera besviket över vad han gjort för fel för att enda dottern blev lesbisk. Han tänker tankar som gör honom fel här och nu, men rätt i den gamla världen, då svarta var underställda och homosexualitet var en sjukdom. Han är ärlig mot tiden han växte upp som format honom men redå att ompröva sig. Hans uppgifft verkar vara att stå på sin fasta grund och pröva "nya" värden och "nya" världen.

Så denna soppa är kort och gott intellektuellt berikande, fränt stimulerande på alla sätt men inget för personer med känsliga magar. Lägg till att den kokas i Sydafrika i skuggan av apartheid och det som blev kvar, som en olöst knut mellan svarta och vita.

Similar Posts:

• Integration, inkarnation och tröttsamt Hora/Madonna-komplex
• Coetzee och kvinnorna
• Den vite mannens börda
• Morsan med stort M
• I teorin så väldigt spännande

Gunnar Hardings ambition, enligt förordet, är att skapa ett tidsavtryck och det lyckas i den mån tid finns och om den överhuvudtaget kan fångas. Jag genomgår i alla fall en romantisk reflexionsperiod tack vare boken. Men det händer något mer; man får distans till dagens kultursidor, tack vare läsandet av dessa kritiker som skapar text, som är ett eget universum vid sidan av verket kritikern talar om. Inget finlitterärt tassande utan ganska brutala, ärliga uttalanden. Men visst, just kritikerdelarna av boken sticker ut ibland och gör textantologin lite spretig. Och jag är stundtals uttråkad fast kritikertexterna definitivt överlevt århundraden. Men de bor bra i antologin om den skall ge det den ger, d.v.s. en bred bild och en lite motstridig känsla.

Gunnar Hardings presentation av poeterna och deras omgivning är alldeles utmärkt. Lågmält och med tydlig ovilja att göra någon stor affär av biografiska spekulationer som skakar den litteraturvetenskapliga världen. Det kan till och med vara lite irriterande att han så kategoriskt tar en sväng tillbaka till det lågmälda så fort han nämner något lite spektakulärt. Men jag skulle vilja ha mer av hans kommentarer och vägledning som återkommer genom boken lite oftare, som en tråd genom boken.

Boken är en av tre och han lovar att föra trådarna samman i och med tredje boken om den engelska romantiken. Den första, En katedral av glas, handlar om John Keats, lord Byron och Percy Bysshe Shelley. Det känns på boken att den är en byggkloss i ett något större sammanhang och det är nästan lite orättvist att skriva om bara en av tre byggklossar.

Men det är enkelt att framhäva att texterna smälter samman bra, inte ens dikterna sticker ut nämnvärt, kritiken bara ibland, som nämnts. Ändå är jag på helspänn när jag kommer till en dikt i antologin och de är helt klart resor i sig själva och jag tänker; måste läsa om dikten, men jag gör just inte det, men lusten att läsa mera dikter av Wordsworth och Coleridge vaknar. Får väl göra det i alla fall. Men de mest levande texterna i boken är de personliga breven och i särställning Dorothy Wordsworths dagboksanteckningar, vilka är en njutning att läsa. De tar en med till platserna och målar upp detta fotvandringsliv och det landsbygds-England som det hela tiden är tal om.

Man undrar ju hur mycket text som Gunnar Harding har plöjt för att sätta ihop denna antologi. Jag är övertygad om att det nog är en bragd i sig som gör det svårt att motivera ickeläsningen av denna engelska fruktkorg.

Similar Posts:

• Maskrosor växer inte på träd
• Vardagsfår
• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Ack den… ja, ni vet
• SR:s Lyrikpris går till…