Detta är däremot inte en antologi fylld av skildringar av våldtäkt. Beskrivningar av övergreppen används bara när det är nödvändigt, när det för texten och dess poäng framåt. Det finns också texter som poängterar att historien kan få vara ens egen; att man inte har en skyldighet att berätta. Att övergreppets detaljer inte måste vara allmängods, till allmän beskådan för de överdrivet nyfikna. Andra texter talar om vikten att få tala om det, om hur det kan hjälpa andra drabbade.

Det cirkulerar kring att många som blivit utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp ofta hanterar det genom att tänka att det är ”inte så farligt”. Det finns alltid någon som haft det värre, vilken människor runt omkring också gärna tycks vilja påpeka. Men att inte erkänna den smärta som dessa händelser orsaker är just ”farligt”, och hur ska man ens kunna avgöra vad som är illa nog?

Stundtals är ”Inte så farligt” otroligt svår läsning, och kräver små pauser inemellan essäerna, men det den lyckas bäst med, utöver att varje text är otroligt välskriven, är att den får en att tänka. Över hur man reflekterar över sina egna erfarenheter, men också hur andras berättelser förändrar hur vi tänker på dem och hur väl vi förmår förstå andras trauman.

Texterna är skrivna av människor med väldigt olika bakgrund, och det bidrar säkert till kapitlens bredd. Här finns tankar om allt från skam till hemlighållande till vem som blir skyddad efter en våldtäkt och vem som inte blir det, till posttraumatisk stress och till samhälleliga krav. Och det handlar också om hur även små händelser kan få långvariga, och allvarliga, effekter.

Det här är en bok som gör en arg, men det är en ilska som är nödvändig. Det här är historier som behöver höras, och det här är tankar som kan få oss att förstå. Hur det händer, och i vilken utsträckning. Hur den här våldtäktskulturen kan se ut, i stort och smått. Detta är otroligt viktig, och imponerande, läsning. Den som orkar bör läsa. Det handlar om oss alla.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Grooming intill perfektion
• Jag vill också festa utan patriarkatet
• Tanken var god – men utförandet håller inte måttet
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo

Serieantologin Draw the line tog ytterligare något år att få ut, och det har den tjänat på. Flera av bidragen berör också #MeToo-debatten i sig, både som politiskt fenomen och som personlig erfarenhet. Vad gör det med oss när berättelser som tidigare tystats ner plötsligt får, kanske till och med ska, formuleras och lyftas fram i ljuset?

Nu är kanske antologier över huvud taget inte det rätta forumet för fördjupning – de består ju per definition av kortare utsnitt – men det finns också mycket att vinna (ett fantastiskt bra exempel på samma tema är för övrigt Roxane Gays antologi Not That Bad: Dispatches from Rape Culture, som kommer i svensk översättning till våren). Mänskliga erfarenheter av vad det vara månde är inte en och samma; det krävs många röster för att ge fullödiga beskrivningar.

Antologibidragen i Draw the line handlar om den vidare diskussionen, den ibland otäckt stillastående och låsta debatten, likväl som om de personliga erfarenheterna. Om arbetsgivare som trakasserar, om gråzoner i relationer, om mörka minnen som tränger sig på, men också om hopp och stöd. En sådan berättelse, som jag för övrigt skulle vilja vidarebefordra till alla inom vården, är Malin Billers ”Kroppen minns”, där huvudpersonen till slut äntligen får det stöd hon behöver för att kunna göra ett vanligt gynekologiskt cellprov.

Kanske var det känslan av att inte ha kontroll? Kanske var det föremålen de skulle föra upp i mig. Kroppen gjorde allt för att försvara sig. Den ville inte förstå att cellprovtagningen var för dess eget bästa. Jag kunde inte resonera med den.

Det här är ett slags sammanhang som jag verkligen längtat efter att få läsa om, om långsiktiga konsekvenser av övergrepp som sitter i, såväl fysiskt som psykiskt. Ofta och länge har diskussionen kring våldtäkt färgats av ett slags patriarkal föreställning om att en våldtagen kvinna är förbrukad, som sedan ersatts av en individualistisk ”vägra vara offer”-tanke som ibland istället förringar övergreppet. Berättelser som Billers lyfter fram både allvaret och möjligheten att så småningom lära sig att hantera konsekvenserna, och det är oerhört betydelsefullt.

Andra bidrag ger både möjlighet till igenkänning och att skratta åt eländet, som i Lisa Medins sköna hämndberättelse, eller varför inte Lina Neidestams mest bokstavliga tolkning av ”draw the line” – en slags feministisk Linus på linjen-parafras.

Drabbande eller roliga – och inte sällan allt på en gång – är serierna i Draw the line lättillgängliga och tänkvärda, små munsbitar som lätt går att läsa enskilt eller varför inte som diskussionsunderlag i en skolklass eller någon annan form av grupp. ”En annan värld är möjlig.”

Similar Posts:

• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• Serien tar mig till klassikern
• Japans #MeToo-upprop
• Tema: #MeToo

Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

Det finns inget triumferande i berättelsen om min kropp. /…/ Det är ingen motivationsbok. Jag har inga djupa insikter om hur man hanterar en otyglad kropp och en otyglad aptit. Min berättelse är inte en framgångssaga. Det är, helt enkelt, en sann historia.

När du överväger att läsa Hunger, var medveten om att det hon säger i bokens andra stycke är sant: den här boken har inga lösningar, och ger väldigt lite katarsis. Den är en berättelse om hennes kropp, hennes vikt; om mat och hennes djupt dysfunktionella relation till den. Visst har Gay relevanta tankar och insikter, men lösningar har hon faktiskt inga. Däremot är hon djupt uppriktig. Hon berättar om den gruppvåldtäkt hon utsattes för i tonåren, och om hur ätandet blivit en tröst, och övervikten en rustning.

Gay har levt större delen av sitt liv med en övervikt som är av den typen européer älskar att förfasas över, eftersom den mest tycks finnas i USA. Typen av övervikt som kräver att hon köper dubbla stolar på flygplan och tar med sin egen förlängare till säkerhetsbältet. Typen som betraktas som abnorm, så öppet att en psykolog som försöker sälja in en gastric bypass faktiskt refererar till icke överviktiga som ”normala människor”. Och även om jag egentligen inte borde bli förvånad (för jag har hört de här berättelserna förut) så blir jag bestört över hur hennes omgivning förhåller sig till Gay och hennes kropp. Hur hennes familj ständigt och oombett letar fram nya bantningsprogram. Hur främlingar tar sig rätten att håna, kommentera och förskräckas.

Men mer intressant och mer smärtsamt än hur andra behandlar Gay, är hur hon förhåller sig till sig själv. Anpassningarna hon tvingas göra i vardagen, och sakerna hon förvägrar sig själv. Hur hon stilla konstaterar att sådana som hon kan inte äta chips när andra ser. Hur hennes lår ständigt är fulla av blåmärken för att hon pressar sig ned i stolar med armstöd, som är för små för henne. Hur hon håller god min och sitter i jägarställning i timmar, för att hon bara får plats att sitta på yttersta kanten av stolen under en paneldebatt. Hon skriver: ”ju större man är, desto mindre är ens värld”.

Jag tillåter mig inte färgglada kläder till vardags, utan håller mig till jeans och mörka överdelar. /…/ Jag tillåter mig inte vissa typiskt kvinnliga attribut eftersom jag inte har en kropp som är typiskt kvinnlig enligt våra samhälleliga normer. Jag tillåter mig inte några ömhetsbetygelser – som att vidröra eller bli vidrörd – som om det vore en glädje som en kropp som min inte förtjänar.

Hon berättar också om hur hon förhåller sig till andra människor, och där får jag ibland en känsla av att hennes självinsikt brister. Hon skriver om hur hon låter andra behandla henne illa, för att hon tror att hon inte förtjänar bättre – då finns insikten där. Men ibland skriver hon om människor som hon säger behandlade henne bra, men där jag inte håller med. Som pojkvännen som upptäckte att hon brukade framkalla kräkningar.

Han grep tag i mig och drog upp mig. Han skakade mig och sa: ”Är det det här du håller på med? Va?” Jag stirrade bara på honom eftersom jag visste att det skulle göra honom ännu argare. Jag ville att han skulle vara arg på mig, och bestraffa mig så att jag kunde sluta bestraffa mig själv. Han förtjänade att få bestraffa mig, och jag ville låta honom göra det som botgöring. Han var, är, en fin person så han skulle aldrig ge mig det jag ville ha. Fingrarnas grepp om min överarm släppte, och han backade ut ur badrummet. Han körde knytnäven i en vägg, vilket gjorde mig rasande eftersom jag ville att han skulle köra knytnäven i mig.

Jag vill säga till henne: vännen, en pojkvän som skakar dig och slår näven i väggen är inte en fin person, han är våldsam. Du förtjänar bättre.

Hon skriver om hur hon haft så många destruktiva förhållanden att måttstocken för ”bra” bara blivit ”inte dålig”. Hennes allra första förhållande var med pojken som lurade ut henne till en stuga i skogen och våldtog henne tillsammans med sina vänner, och allt som är bättre än det blir okay. De mest hjärtskärande passagerna i boken är när hon berättar om förhållandet med pojken som våldtog henne. Hur hon stannade kvar hos honom efter våldtäkten, lät honom fortsätta utnyttja henne. I ett fruktansvärt avsnitt skriver hon om hur hon fortfarande googlar hans namn, nästan tvångsmässigt. Hur hon vet var han arbetar, har pratat med hans sekreterare. Hur hon en gång blev framkopplad till hans telefon, och lyssnade på hans röst i luren utan att kunna säga någonting. Hur hon fantiserar om att söka upp honom, och säger: ”Jag undrar om jag skulle tala om för honom vad det blev av mig, vad jag åstadkommit, vad jag lyckats med, trots honom. Jag undrar om han skulle bry sig om det, om det skulle spela någon roll.” Det stycket är så mycket smärtsammare att läsa än skildringen av själva våldtäkten.

Hunger är en berättelse om en kropp som Gay ständigt beskriver som ”otyglad”. Det är en berättelse om en djupt störd relation till mat – inte för att hon äter för mycket eller för onyttigt eller för att hon är överviktig; hennes relation till mat är störd för att den svämmar över av motstridiga känslor. Mat är njutning och bestraffning, den är räddning och förbannelse, den är så oerhört förknippad med skuld. Och medan jag läser funderar jag över: skulle jag rekommendera den här boken till någon som har en ätstörning? Som har en svår relation till mat och vikt? Och jag vet inte. Å ena sidan ja, för det finns en oerhörd styrka i Gays uppriktighet, i att hon delar med sig av alla de där tankarna och känslorna som inte är godkända och välfriserade. Jag tänker mig att det skulle kunna finnas en stor tröst i att läsa hennes bok och känna sig mindre ensam. Men jag tror också att den skulle kunna göra skada, för som sagt: Gay har inte hittat något friskt sätt att förhålla sig till mat och vikt. Hela hennes värld tycks cirkla kring dessa två variabler: vad kan och får hon äta? Hur mycket väger hon? Är hon fetast i rummet; i byggnaden; på flygplatsen? Hon talar glorifierande om anorektiker – hon vet att det är sjukt, att hon inte borde, men hon uttrycker beundran för dem. Hon beskriver kräkningarna hon framkallat efter måltid som befriande, som lyckorus. ”Det var fantastiskt. Jag kände mig stark. Jag hade kontroll. Jag undrade varför jag aldrig hade provat kräkning tidigare.”

Genomgående i boken syns diskrepansen mellan vad Gay tycker och tror på, och vad hon känner. Hon är en feministisk ikon, hon tror på att mallen för hur kvinnor ska se ut och vara är omöjligt trång, och behöver vidgas. Hon tror på sin rätt att existera och synas. Men det hon känner är att hon skulle bli lyckligare om hon vore smalare. Emellanåt ger hon ändå uttryck för en ilska som jag tror är konstruktiv. Hon skriver om en reklamfilm där Oprah Winfrey säger: ”Inuti varje överviktig kvinna finns den kvinna hon vet att hon kan bli.” Och Gay kommenterar det med: ”Jag åt upp den smala kvinnan, och hon smakade utsökt, men jag blev inte mätt.”

Boken slutar i en försiktigt hoppfull ton. Gay säger att hon inte vet om hon är lycklig, men att hon ”vet och känner att lyckan är inom räckhåll”. Hon skriver att hon håller på att lära sig att lycka inte kan mätas i tappade kilon utan i känslan av att vara tillfreds i sin kropp. Och när jag har läst ut Hunger vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner mig snopen på något sätt, när jag inser att trots att hon började med att säga att det inte skulle komma några djupa insikter, så är det ändå det jag har väntat på. Men Gay lovade aldrig några svar. Hon lovade att berätta om sin kropp, och det gör hon, med en kompromisslös och hudlös ärlighet.

Similar Posts:

• Kroppar, makt och poesi
• Dålig feminist = mänsklig feminist?
• Synliga fördomar & dolda handikapp
• Moxietjejer slår tillbaka
• Smärtsamt och ofrånkomligt

Jag är en dålig feminist, för jag vill inte bli satt på någon feministpiedestal. Folk som sätts på piedestaler förväntas posera oklanderligt. Sedan knuffas de ner när de klantar till det. Jag klantar mig hela tiden. Betrakta mig som redan nedknuffad.

Roxane Gay har en hel del problem med feminismen som sådan, och med sig själv som feminist. I sin essäsamling Bad Feminist har hon samlat texter som på olika sätt kretsar runt detta.

Gay har bl.a. doktorerat i retorik och undervisar i kreativt skrivande parallellt med sitt eget författande. Hon är bevandrad inom litteratur, film och teve, och flera essäer utgörs av analyser av kulturella uttryck med fokus på kön, ras och sexualitet. Hon skriver bl.a. om våldtäktskildringar i skönlitteratur, om den stereotypa representationen av svarta på film, och om sin stora kärlek till böcker som de om tvillingarna på Sweet Valley High eller Hungerspelen. Högt och lågt, för att använda ett tråkigt sätt att dela in kultur på, men jag tror ni förstår vad jag menar.

Andra essäer har mer samhällskommenterande ämnen – rasprofilering och New York-polisens program för att ”stoppa och muddra”, konservativa politikers besatthet av att kontrollera kvinnors kroppar och reproduktionsfunktioner. Hon skriver om hur hon, som den enda icke-vita på doktorandutbildningen, ständigt fick höra syrliga kommentarer om ”inkvotering”. Ibland helt öppet, ibland som en viskning andra doktorander emellan just som hon lämnade ett rum.

Gay gör genomgående skarpa iakttagelser och analyser, och hon presenterar dem med lika delar humor och allvar. Särskilt de essäer som har en starkt personlig vinkel är ofta väldigt roliga. Hon har en blick på sig själv som är allt annat än förlåtande, men ändå förstående. Hon är inte alls perfekt, och hon bjuder in oss i sin mänsklighet.

Men vad är det då för problem Gay har med feminismen som sådan? Jo, dels dess oförmåga att väva in flera parallella perspektiv i sina analyser och det motstånd som hon upplever finns mot att integrera olika gruppers erfarenheter – rasifierade, queera, icke-västerländska. Dels har hon en idé om att en riktig feminist, ”en god feminist”, förväntas vara korrekt hela tiden. Som om man inte kan eller får vara med i skaran om man inte kapar allt hos sig själv som kan skava eller vara motsägelsefullt. ”Måttstocken för det riktiga sättet att vara kvinna och/eller feminist verkar ständigt förändras och ständigt vara ouppnåelig.” Gay skriver om sina motsägelsefulla drag som hon menar gör henne till en dålig feminist: att hon läser Vogue, gillar rosa, lyssnar på sexistisk rap, rakar benen och har åsikter om maxiklänningar. Att hon gillar män, vill ha barn och ofta får lust att stänga dörren till arbetsrummet för att gråta en skvätt.

Jag kan förstå tanken, eller känslan, men kan ändå tänka att det är en onödig idé att underblåsa. Även om motivet är ett annat så förstärks motsatsparet bra/dålig feminist, samtidigt som myten om ”de riktiga feministerna” som manshatande, militanta och humorbefriade tryggt lever vidare. Mänsklig feminist tänker jag, snarare än dålig. För sedan fortsätter hon ju med att skriva om hur djupt engagerad hon är i frågor som är centrala inom den feministiska rörelsen. Och hon har ju trots allt skrivit en hel essäsamling på temat.

Oavsett vilka problem jag har med feminismen så är jag feminist. Jag kan inte och vill inte förneka att feminismen är viktig och absolut nödvändig. Precis som de flesta människor är jag full av motsägelser, men jag vill ändå inte bli behandlad som skit bara för att jag är kvinna.

Bra eller dålig, ibland kan ens personliga inställning till feminismen beskrivas så där enkelt. Jag vill inte bli behandlad som skit bara för att jag är kvinna.

Similar Posts:

• Slå inte ned blicken!
• Nej, feminismen har inte ”gått för långt”
• Kampen är din, min, vår, allas
• Manlighetens kris
• Feminist – ja, visst!

I de tre romanerna har Pettersen tagit med sina läsare till lika många världar. Den första, Ymslanden, var den plats huvudpersonen Hirka vuxit upp på, men för läsarna var den förstås ny (om än rätt klassisk fantasy). Så kom hon till människornas värld, välbekant för läsaren med främmande, och skrämmande, för Hirka. I början av den tredje boken tar hon sina första steg i en tredje värld, obekant både för oss och för henne: Dreysíl, de blindas värld.

I Ymslanden var de blinda, de likfödda, en skräckinjagande myt. Inte sällan något att skrämma barn och folkmassor med. Men fanns de på riktigt?

Ja, de finns. Själva kallar de sig Umpiri, och är långt ifrån några vrålande orcher. Ja, de är inte precis söta och kramiga heller, men de är varelser, individer med en kultur, med föreställningar, med historia, med drömmar och inte minst hierarkier. Och hämndbegär. Umpiri lever länge, i tusentals år, och många av dem minns ännu kriget med Ymslanden och förräderiet som bröt Kraftens flöde mellan världarna. Tog den ifrån dem.

Nu rustar de till strid igen. Mot Ymslanden, det enda egentliga hem Hirka känt. Mot Rime, hennes barndomsvän och älskade, som finns kvar där och vars perspektiv då och då växlar med Hirkas. Rime och Ymslanden har sina egna problem, både inom- och utomvärldsliga. Många vill ha makten över rådet och rikena. Somliga är beredda att gå över lik. Mängder av lik. Vad är Hirka och Rime beredda att göra? Kan kriget vara ett nödvändigt ont?

Roxane Gay skriver i Bad feminist om varför hon älskar Suzanne Collins Hungerspelen, om hur mycket hon kunnat känna igen sig i huvudpersonen Katniss trauma. Katniss är inte den samma i slutet av Hungerspelen som i början och det är så påtagligt också i denna sista trilogidel. Hirka och Rime har gått igenom mycket, både tillsammans och var för sig. De har gjort sina val och sina misstag, men kommer de att kunna förstå och förlåta varandra – och sig själva?

Jag längtar verkligen efter att Korpringarna ska slå igenom lika stort i Sverige som de gjort i Norge. Inte bara för att de förtjänar det, utan också så att jag ska ha någon att prata om böckerna med och slippa sitta på tangentfingrarna med jämna mellanrum för att inte spoila för mycket. Trilogin är redan nu ett hett julklappstips. Vill man läsa den på svenska får man tyvärr vänta lite på tredje delen, men på originalnorskan finns – uppenbarligen – också slutdelen Evna att tillgå, och precis som Odinsbarn och Röta innehåller den en svåremotståndlig mix av fantasytraditioner och ifrågasättande av dem. Evna är precis den slutstrid man kan förvänta sig av den avslutande delen i en fantasytrilogi – och något fullständigt annat.

Similar Posts:

• Fantasy mitt ibland oss
• Död mans svans
• Makten och blodet
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Råttor, mörker och äventyr