När första världskriget led mot sitt slut var den politiska situationen i Sverige minst sagt instabil. Livsmedelsbrist, växande klassklyftor, rösträttskamp och dramatiska omvärldshändelser tog sig uttryck i hungerkravaller och strejker. I juni 1917 avbröt polisen på ett mycket våldsamt sätt en demonstration som samlat tiotusentals människor på Gustav Adolfs Torg i Stockholm. Dessförinnan hade svältande arbetare vid sågverken på Seskarö, utanför Haparanda, hämtat flera hundra kilo bröd i de lager som fanns hos två av öns bagare. Arbetarna betalade för vad de tog men en av bagarna polisanmälde händelsen. Militär sattes in i oroligheterna som utbröt i samband med förhören och två personer skadades.

I Peter Fröberg Idlings senaste roman är minnesdagen av det så kallade Seskaröupproret en nationell helgdag. Julia & Paul bygger på premissen att revolutionen verkligen ägde rum i Sverige år 1917, då en del av arbetarrörelsen också förespråkade utomparlamentariska metoder för att förändra samhället. Stockholmsbilderna är både välbekanta och främmande. Jag känner igen trafiken över Essingebron och körsbärsträdens blommor som i slutet av maj sprids över gatorna likt konfetti. Men någon Amaltheagata finns inte här och spårvagnstrafiken har sedan länge fått ge plats för bilarna. Miljöbeskrivningarna skvallrar om bristfälligt underhåll. Färgen på kvarterstorgets bänkar är avskavd och revolutionsdrömmarna som en gång i tiden skapade sammanhållning och framtidstro verkar också ha bleknat.

I romanens första del följer vi Julia som är arkitekt och stolt över att ha fått ansvaret att utforma en paviljong till den nya skolan i Kärrtorp. Ritningarna får dock vänta eftersom hon, som ett led i arbetsrotationsprogrammet, måste tjänstgöra som diskare under en period. Den andra delen handlar om Julias man, Paul. Han är officer och befinner sig till sjöss under långa perioder, så även denna försommar. Makarnas distansförhållande och den känslomässiga brist som uppstår hos dem återkommer i skildringen av det påtagliga avstånd som också finns mellan vänner, grannar och kollegor. Ärliga och förtroendefulla samtal hotar att skingra makthavarnas dimridåer och lojaliteter som uppstår mellan individer blir lätt mer betydelsefulla än plikten gentemot staten. Följaktligen har regimen i detta alternativa Sverige sedan länge arbetat med att fylla medborgarnas medvetande med misstänksamhet och missunnsamhet. Det har blivit långt mellan människorna i det land som Peter Fröberg Idling beskriver och genom subtila vändningar i berättarperspektivet sipprar misstron också in i läsaren. Vem är det egentligen som bryter in och kommenterar karaktärerna?

På omslagets baksida beskrivs Julia & Paul som en ”kontrafaktisk historia” och romanen hör kanske inte strikt genremässigt hemma bland dystopierna. Men Peter Fröberg Idling skriver utan tvekan in sig i den dystopiska tradition som Jevgenij Zamjatin, Karin Boye och George Orwell har skapat med Vi, Kallocain och Nittonhundraåttiofyra. En hel del känns igen från föregångarna såväl i intrigens uppbyggnad som i enskilda detaljer. Här finns kärleksparet i centrum av berättelsen. Den paradoxala blandningen av tristess och oro som genomsyrar vardagen. Karaktärernas till en början aningslösa inställning till samhället som de lever i och vändpunkten som oåterkalleligt krossar deras illusioner. Här finns också Kata Torelius som har sin motsvarighet i I-330, Linda och Julia (!) – kvinnor som alla representerar motståndet och upproret mot makten i ovan nämnda dystopier.

Det tunga arbetet i disken, ansvaret för barnen och kvällsaktiviteterna i grannskapets olika kommittéer håller Julia sysselsatt men hon har tråkigt och längtar efter Paul. Kanske längtar hon också lite vagt efter att något ska hända och trots att Kata Torelius till en början skrämmer henne med sin rättframhet och med åsikter som skulle kunna vara statsfientliga, vill Julia att de ska bli vänner.

Hon frågade Julia om Julia hyste något bortom stolthet över det samhälle de levde i? Om hon verkligen, i sitt innersta, kände den brusande medryckande entusiasm som ursprungligen hade kännetecknat störtandet av den gamla ordningen och den gemensamma, i sanning gemensamma, uppgiften att bygga den följande rättvisan och rättfärdigheten?

Peter Fröberg Idling har skrivit en roman om hur ett Sverige i revolutionens skugga kunde ha sett ut. Det är en skrämmande och kanske också välbehövlig påminnelse om enpartistatens tillkortakommanden. Men Julia & Paul väcker också frågor om hur arbetarrörelsen som splittrades 1917 ser ut idag. Brinner den fortfarande, i sanning, för solidaritet och för ett samhälle präglat av likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet? Och hur står sig dessa värderingar i en tid där vi stalkar våra grannar på Facebook och känner oss lurade av ensamkommande flyktingbarn?

Julia & Paul får mig att fundera över avstånd. Mellan då och nu. Mellan ideologi och verklighet. Mellan olika grupper i vårt samhälle.

Similar Posts:

• Frihet kontra lycka i dystopisk klassiker
• Vad vet du?
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• RECENSION
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

EYES: Medium
HAIR: Medium
WEIGHT: Medium
HEIGHT: Medium
DISTINGUISHING FEATURES: None
NUMBER OF FINGERS: Ten
NUMBER OF TOES: Ten
INTELLIGENCE: Medium

What did you expect?
Talons?
Oversize Incisors?
Green saliva?
Madness?

- Leonard Cohen, All There Is To Know About Adolf Eichmann

Precis som han gjorde i Pol Pots leende återvänder Peter Fröberg Idling i sin romandebut till Kambodja, mot bakgrund av ett av 1900-talets mest ofattbara folkmord, där de röda khmererna under ledning av ledaren Pol Pot mellan 1975 och 1979 utrotade upp till en fjärdedel av sin egen befolkning i ett försök att skapa ett socialistiskt bondeparadis. Men där den förra boken såg det i backspegeln, med tryggt avstånd både för läsaren och för de de svenska intellektuella som på 70-talet hyllade Pol Pot som en visionär, tar Sång till den storm som ska komma ett helt annat grepp: här skickas vi tillbaka till 1955, 20 år innan helvetet brakade lös, och får följa tre människor under några veckor.

Den här romanen har hyllats, augustnominerats och dissekerats, och det med rätta, för den är nog riktigt bra. Speciellt som det där folkmordet aldrig ens finns med i texten; det har ju inte hänt än, det ligger så långt i framtiden att ingen än kan tänka på det även om de börjat ta de första stegen ditåt. I stället får vi ett politiskt och romantiskt drama runt tre huvudpersoner: Saloth Sar (som en dag skulle byta namn till Pol Pot), en skollärare utbildad i Frankrike och Jugoslavien med kommunistsympatier; politikern Sam Sary, närmaste man till prinsen som i praktiken styr landet; och Somaly, skönhetsdrottningen som de båda är förälskade i. Låter det klichéartat? Det är det ju, det hände ju som alla klichéer i verkligheten. Hursomhelst; Kambodja har precis blivit självständigt, till skillnad från Vietnam behövde de inte kriga sig till det (som sagt, detta är 1955 och vi läsare vet ju hur det skulle gå för Vietnam), och nu ska det hållas val. Men hur håller man demokratiska val i ett land där befolkningen inte kan läsa, där alla fortfarande automatiskt använder franska gatunamn för att hitta, där både USA och Kina ser till att fjäska för att få kliva in och dra i trådarna bakom allt…? Folk röstar som man säger till dem; nu gäller det bara att säga det högst, för folkets eget bästa, så att man kan bygga en stark, oberoende självständighet; om det sedan kräver hemliga möten med kodnamn, iskallt naket våld, eller att knyta sig till rätt personer

Romanen leker med formen; Sars delar är skrivna i andra person singular (ja, som läsare är du här Pol Pot), Sarys som hastigt nedkastade betraktelser med överstrykningar och krafsade kommentarer i kanterna (realpolitiker ändrar betydelsen i allt som sägs), och Somalys inåtvända funderande om livet i en gyllene bur. Och ändå är det den där splittringen, det där uppenbart konstlade som Fröberg Idling använder för att göra det verkligt, för att återskapa inte bara 50-talets Kambodja med alla sina klyftor, konflikter och lager av nya och gamla traditioner och politiska agendor, utan också för att tvinga in läsaren i den postkoloniala förvirringen där ingen identitet eller roll ligger fast. Om Pol Pots leende handlade om de skygglappar som Jan Myrdal och PO Enquist hade på 70-talet så tvingar Fröberg Idling här på läsaren samma skygglappar, att försöka ta ställning i en situation som ännu inte gått så långt att man kan se tydliga monster och offer. De ideologiska och personliga konflikterna är svårlösta, men har ännu inte resulterat i revolution och folkmord. Var kan historien gå härifrån?

Sång till den storm som ska komma är en löjligt välskriven roman, trots formlekarna med ett lätt anslag som drar in en och aldrig faller in i att ge tydliga pekpinnar; runt, runt, runt, går konflikterna både inom karaktärerna och mellan dem, och… ändå kan jag inte riktigt komma ifrån tanken på att boken kanske är bättre i praktiken än den är i teorin. Att det finns en kluvenhet här som inte är helt lyckad: där boken antingen kan läsas som en ren (om oavslutad) historieskildring, ett levande drama om två män och en kvinna i storpolitikens skugga, eller också som en bakgrundsskildring till det som skulle hända sedan men aldrig händer inom den här boken. Den som vill kan låta historien sluta där, 1955, med den framtida Pol Pot som en olyckligt kär dissident i en hårdhänt diktatur. Och jag har lite svårt att skaka av mig tanken – är det verkligen försvarbart att tvinga mig att identifiera mig med en man som mördade en fjärdedel av sina landsmän? (Tja, hur många svenskar åker på semester till Thailand mitt i militärkupper, vad betalade du för dina gympadojor…) Fröberg Idling vill ju uppenbarligen inte försvara Pol Pot, så varför den här losskopplingen av några veckor 20 år tidigare, som utforskar historien fram till den punkten och sedan ger oss illusionen att framtiden är öppen, som varken knyter ihop romanen eller historian? Det kan finnas en poäng i att påpeka just detta, förstås; att om du inte kan din historia kan du inte hela historien; om du inte har hela kartan kan du gå väldigt vilse.

Men att kräva svar av en roman är väl ett rejält felslut, romaner ska ställa frågor och utforska sina egna motsägelser. Och det gör Sång till den storm som ska komma med den äran; Peter Fröberg Idling har storverk kvar att uträtta.

Similar Posts:

• Och khmererna stod röda om sommaren
• När sanningen är som svartast
• Årets bästa svenska romaner 2012
• Sverige efter revolutionen
• ViLÄSER – en litteraturens inredningstidning

Bästa skönlitterära bok

Cilla Naumann: Springa med åror
De där första somrarna, och resten av livet

”Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker. Vi skrattar åt våra bleka vita….” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från pradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta…” Läs mer

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
En trimmad tändare mot betongen

”Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Övriga nominerade är En sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Mest glad är jag över Sara Stridsbergs nominering, hon har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare och hennes pjäser berör som inget annat kan beröra. Hon har varit augustprisnominerad med båda sina tidigare romaner och jag kan faktiskt tro att det är dags för henne nu. Även Johannes Anyuru och Peter Fröberg Idling tror jag har stora chanser att ta hem priset tillslut. Saknar gör jag främst Karolina Ramqvists Alltings början men också Jonas Gardells omtalade Torka aldrig tårar utan handskar även om jag aldrig trott att den skulle vinna i slutändan.

Bästa facklitteratur

Martin Gelin: Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid
Skrämmande läsning om mäktigt parti

”Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren:…” Läs mer

Katrine Kielos: Det enda könet
”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra

”Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma? Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör…” Läs mer

Övriga nominerade är Ur regnskogens skugga: Daniel Rolander och resan till Surinam av Daniel Rolander, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” : Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.

Eftersom jag själv inte läser facklitteratur har jag svårt att uttala mig om nomineringarna. Jag saknar Nina Björks vackra Lyckliga i alla sina dagar, men har tyvärr inte läst den. Att Zlatan Ibrahimovic blir nominerad med sin bok väcker både tankar och åsikter. Det har sagts att Zlatan gjort mer för läsfrämjandet än någon annan, men vem är egentligen författare till den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz?

Bästa barn- och ungdomsbok

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Blir inte bättre än såhär

”Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram…” Läs mer

Sofia Malmberg: Elin under havet
Starkt om det svåraste svåra

”När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i…” Läs mer

Sofia Malmberg:
“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” – Intervju med Sofia Malmberg

”Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne….” Läs mer

Övriga nominerade är Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum och Jag är världen av Mårten Melin.

Jag saknar Maria Nilsson Thores fantastiskt fina Bus och frö på varsin ö och Sara Stridsbergs Mamman och havet och hade självklart hoppats på dagensbokskribenten Lina Arvidssons fina debutroman Det borde finnas regler.

Vi på Dagensbok kastar oss förstås över nominerade böcker och återkommer med vad vi tycker! Sist men inte minst, vilka tror ni vinner och vilka saknar ni bland nomineringarna?

Similar Posts:

• Zlatan + Fotboll = Sant
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Starkt om det svåraste svåra
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är…

Vi måste kunna prata om det här för att kunna förändra något, löd Alakoskis uppmaning. Men om det var svårt att hitta kvinnor som vågade berätta om sina erfarenheter av våld, så tycks det ha varit ännu svårare att hitta män som kan och vill berätta.

Vad nu skälet är så blir det väldigt spretigt, och det tar en lång stunds läsning att riktigt bli klok på vad det är författarna velat göra här. Där Lyckliga slut erbjöd en mångfald av röster, men med en röd tråd, drar Våld till vardags väl mycket åt alla möjliga håll.

Tom Malmquist och Niclas Nilsson bidrar med dikter, Ulf Krook med en novell om en vedervärdig gymnasielärare som ligger med sina elever, René Vázquez Díaz skriver någon sorts kvinnoföraktets litteraturhistoria och Jens Liljestrand gör en fantasiintervju med Jan Guillou som slutar i blodbad. Inga dåliga texter i sig, men en lite märklig blandning.

Nationalekonomen Stefan de Vylder sticker ut med en diskussion kring kostnaderna för mäns våld – män står ju, som säkert ingen missat, för ungefär 90 procent av allt våld i världen – och räknar på både vardagsvåldet och på krig och försvarskostnader. Jag vet inte hur man ska ta det – att till exempel de offentliga kostnaderna, i en studie från Umeå universitet, för en enda kvinna som i 20 års tid misshandlats av sin man har beräknats till 2,5 miljoner kronor. Eller att vi världen över lägger 1 300 miljarder dollar per år på ”försvarsutgifter” och 80 miljarder på att försöka lösa världsfattigdomen. Är det bara bisarrt att sätta prislappar på lidandet, eller kan siffror, som när Sternrapporten beräknade vad klimatkrisen kan komma att kosta oss, leda till att frågorna äntligen tas på allvar?

I alla fall kommer de där vardagliga, personliga erfarenheterna ofta i skymundan. Ändå är det ofta dem jag vill veta mer om, de som berör mest. Stefan Villkatt skriver till exempel om att som ung kille blir förödmjukad av en tjej och om planen på att straffa henne, Mats Söderlund om att ingå i ett gäng osäkra tonårskillar som trissar upp varandra, men också om hur manligheten blir en roll att spela för att ta sig fram, för att vinna godkännande och respekt. Lars Jalmert skriver om strukturer och mansroller, med utgångspunkt i kvinnors vardagsrädsla, om att råka gå av vid samma busshållsplats och känna att man uppfattas som ett hot. Lars Einar Engström lyssnar in och funderar kring hur män i företagsvärlden talar om sina kvinnliga kollegor och Zanyar Adami hör sin pappa berätta om sina upplevelser av krig och tortyr i kurdiska Iran.

Först ut är Rickard Flinga, som suttit tjugo år i amerikanskt fängelse för överlagt mord på någon som förgripit sig på hans dotter. ”Män är våldsbenägna från födseln”, förklarar han. ”Det är ett medfött beteende som vi har begränsad kontroll över.” Andra skribenter skulle nog knappast känna igen sig i det.

Birger Östberg talar istället om ”en slags känslomässig plattform”, om det som brukar kallas könsmaktsordningen, ”känslan av att jag på något sätt är – eller rätteligen borde vara – mer självklar, riktigare, viktigare eller bättre än du”. Kanske är det där, i hierarkierna, som våldet blir begripligt? När Manlighet är lika med Överlägsenhet blir ju allt som ifrågasätter Manligheten ett hot att petas ned, något att försvara sig emot? Det är en manlighet som bygger på just hot och som därför blir bräcklig, en sårbarhet förklädd till osårbarhet och, med Klas Hyllingers ord, ”en trång och riskabel bur för alla män”.

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• ”Historien är en hjärntvätt. SCUM är en avprogrammering.”
• Röster och möjligheter
• Mördarapor eller freds- och harmonimaffia?
• Slå inte ned blicken!

Nu har jag sent omsider läst det senaste numret av ViLÄSER och undrar varför den är så utskälld? Visst, det är inte en ny BLM. Den kan inte heller mätas med kvalitetstidningar som Karavan och Pequod. Men tar man den för vad den är, en litteraturens motsvarighet till en inredningstidning är den ganska trevlig. Man får lite bilder, lite kuriosa och en hel del tips och sen är det bra med det. Litteraterna har ju liksom alla andra ett behov av att få vara ytliga.

Det senaste numret inleds med en intervju av Åsa Linderborg gjord av Peter Fröberg Idling. Tyvärr är den inget vidare. Idling har en tendens att alltid vilja prata om skrivandet med stort s och litteraturens förhållande till verkligheten vilket inte riktigt gör sig här. Vill man ha det kan man läsa ALT istället (där Idling också skriver) med sina 50 sidor långa författardiskussioner och skippa den här intervjun. Bläddra istället fram till numrets andra intervju med UKON gjord av Amanda Svensson. Den inleds såhär:

”I konceptet ‘författarintervju’ ingår vissa saker. Man ska inleda med att man träffar författaren där och där, man ska gärna beskriva någonting kring författarens kroppsspråk, kläder eller liknande för att ge en känsla av närvaro, och så ska man berätta någonting oväntat eller spännande kring författarens person. Så okej. Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, är inte bara poet utan även psykolog och psykoanalytiker. Vi träffas på hans kontor och har har kostym och feber. Han får börja med att berätta om sin nya diktsamling Barndomstolen (Norstedts, 2009).”

Varje människa med något av smak och tycke kan ju se att Svensson är som klippt och skuren för det här. ViLÄSER borde heltidsanställa henne på stört. Intervjun är rolig, smart och lyckas verkligen måla en bild av UKON som den charmknutte han är. Nåväl, bläddra vidare och läs ett bokfetischistiskt reportage av Jeanette Winterson om det legendariska antikvariatet Shakespeare & Company i Paris och stanna därefter upp vid Lena Anderssons krönika och läs den noggrant. Den handlar nämligen om vikten av att hitta sin lästakt, så att inte bara orden utan även tankarna hinner gå in i en. Den är smått genial och jag kan bara instämma i att vi borde bjuda alla dem som pratar om att ”öva upp sin läshastighet” mera motstånd.

Avslutningsvis rekommenderas en längre artikel (vilket i ViLÄSER betyder fem sidor text) om Barcelona och Carlos Ruiz Zafón av Lars Westman. Westman bestämmer en träff med författaren i hans hemstad men upptäcker att han har flytt till Hollywood. ”Jag kunde ha varit farsa åt den där divan” skriver Westman men fortsätter sedan att berätta om hur förtrollad han ändå är av divans stadsskildringar. Det är ett välskrivet reportage som alla som älskade Vindens skugga kommer att njuta av.

Nästa nummer av ViLÄSER kommer den 14e maj. Det ser jag fram emot.

Similar Posts:

• Navigare necesse est, sicut etiam fabulare
• Världens värde på ett bräde
• I minnets labyrinter
• Anna C:s tio i topp på bokmässan
• Och khmererna stod röda om sommaren

I stället visade sig Pol Pots regim som styrde Kambodja mellan 1975 och 1979 vara en av de hårdaste under 1900-talet. Exakt hur många som strök med vet ingen säkert än idag, det är liksom svårt när krig rasade i decennier både före och efter, men vi pratar ändå om hundratusentals – kanske miljoner – människor. Vem hade kunnat ana det?

Kanske de som faktiskt var där. Pol Pots leende handlar lika mycket om vad som hände i Kambodja som om bilden av det utanför landets gränser. Peter Fröberg Idling jagar flera spår samtidigt; Kissinger och Nixons bombkrig, röda khmerernas väg till makten, livet under diktaturen, Kambodja idag… och så den resa som en kommitté från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea (inklusive Jan Myrdal) gjorde genom Kambodja 1978. Det är det han hänger upp hela boken runt: hur kan man resa rakt igenom ett land där människor svälter, torteras och jobbar ihjäl sig och komma hem med berättelser om en lyckad revolution och ett paradis för bönder som kan fungera som förebild för resten av världen? Hur kan det man önskar vore sant bli det som man faktiskt ser? Som en av de som var med på resan uttrycker saken med 25 års perspektiv:

Vi pratar om kampen. Något om att stödja folket mot imperialismen. Att det viktiga var att få slut på USA:s krig. Att det var sedan det blev fel. Ungefär, säger hon, som att vara kärnkraftsvän och försöka förhålla sig till Tjernobyls härdsmälta.

Det är en infekterad fråga. Man tycker att det inte borde vara så kontroversiellt att tycka att både Kissinger och Pol Pot var massmördare, men vi lever ju i en politisk värld och ibland spelar det tydligen roll i vems namn folk dör. Och därför gläder det mig att Fröberg Idling skrivit en så balanserad bok, utan någon tydlig politisk agenda åt endera hållet. Han blandar egna erfarenheter av Kambodja, funderingar och personligt hållna spekulationer med vittnesmål och intervjuer både med kambodjaner och svenskar, med torterare och offer, med överlevare och förnekare. Mer än en gång kommer jag att tänka på Jan Wongs självbiografi Red China Blues, där hon beskriver hur hon som idealistisk kanadensisk maoist återvänder till fäderneslandet för att ta del i den ärorika kulturrevolutionen och först bitvis märker att det inte är det paradis det enligt partiprogrammet borde vara.

Den svartvita bilden skymmer till slut allting.
Hur kan man då lära sig något av historien?

Och han gör det med ett skönlitterärt språk som är en fröjd att läsa – och nackdelen är väl just det att han kanske har lite för stora litterära ambitioner. Av och till verkar han själv osäker på om han skriver en reportagebok eller en historisk roman.

Med vilken rätt frågar jag dig där i spegeln, reser du oinbjuden bland deras minnen? Med vilken rätt gör du dem till dina och drar in dem i ditt underland? Tolkarl? Trollkare?

Det är en ganska oturlig ironi; i försöket att förstå, snarare än att bara rabbla hårda fakta, beger han sig kanske någon gång för långt in i det tolkande, det relativa. Kanske är det just den läxan man borde lära sig av historien: att det sällan är så enkelt som de goda mot de onda. Vikten av att kolla att kartan och verkligheten verkligen stämmer överens.

Jan Myrdal hävdar fortfarande att Pol Pot var på rätt spår. De få som överlevde tortyrkamrarna kanske inte håller med. Men Pol Pots leende belyser både det som hände och det som sades hända och blir en mycket läs- och tänkvärd, om också i slutändan kanske lite otillfredsställande bok som får mig att vilja läsa mer.

Similar Posts:

• Vad vet du?
• När sanningen är som svartast
• Kina som du inte annars får se det
• När kriget blir till konst
• Kvinnans plats nu och då