dagensbok.com » Pedagogik

Domenico Starnone "Bekännelser"

Barbara Strand-Blomström — Sat, 19 Mar 2022 23:00:22 +0000

Varför gillar man vissa romaner mera än andra? Innehållet – minnet av en ungdomskärlek – är ordinärt men något i stilen, borrandet i intrigen och berättarens närhet gör att man från de första meningarna sugs in i monologen. En ältande, kältande monolog som man kanske aldrig skulle stå ut med i verkliga livet. Något som man snabbt skulle klassa som strunt – lite ironiker som man vill vara. Domenico Starnone skriver på detta vis. Om kärlek.

Är det här en deckare? Kommer de älskandes hemlighet (”experimentet”) att leda till uppgörelser med våld och död i förlängning? Bekännelserna i början verkar vara ohyggliga. Ett skruvstäd som binder två samman för livet. Eller? Kanske inte alls så.

Boken är indelad i tre berättelser i en obestämd tillbakablick. Den första är Pietros, en gymnasielärare i Rom som berättar om sitt liv. Som ung lärare inledde han ett passionerat förhållande med sin före detta studerande: den livfulla, starka, begåvade Teresa. Det sinnliga förhållandet tar slut utan större dramatik men innan förbinder de sig, på hennes bevåg, att dela sin skamligaste hemlighet. Teresa försvinner till Amerika där hon gör akademisk karriär. Pietro skriver kritiskt om skolan och förespråkar en ”vänlighetens och empatins pedagogik”. Han gör sig ett namn tack vare kontakter och hårt arbete. Samtidigt bildar han familj med Nadia, en gymnasielärare i matematik som avstår en forskarkarriär, olik Teresa som hon är.

Den andra berättelsen utspelar sig långt fram i tiden och här följer vi Pietro genom dottern Emmas tankeflöde. Hon kämpar för att hennes far – den uppburne pedagogen – ska tilldelas en värderad medalj av den italienske presidenten.

Därefter träder Teresa fram – som berättare i tredje delen – kontaktad av Emma. Teresa ska nu, som ett internationellt ”monument över akademisk karriär”, ge sitt stöd för utmärkelsen till sin gymnasielärare i tiderna. Och älskare.

Som läsare vet man mer om dem än vad de vet om sig själva – men vad är det man inte vet? Vad är den farliga och skamliga hemligheten? Den som den perfekte Pietro Vella ägnat ett helt liv åt att bemästra i pedagogikens tjänst. Vilken roll spelar Nadia? Också hon med hemligheter. Vad är det med Teresa, en gammal, ensam kvinna som egentligen avskyr både far och dotter?

Boken liknar mycket Starnones två tidigare romaner översatta till svenska, Band och Väsen. Intrigen skildras ur olika perspektiv och tid. Tematiskt går här igen klassresan, sinnligheten, barndomslandet, bildningsresan och ordens makt. Något som jag uppfattar som starkt italienskt: barndomens fattigkvarter, svagheten för det sköna, den klara introspektionen och språkets makt. Mycket sammanfaller med innehållet i till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett. Länge spekulerades det att Starnone tillsammans med sin fru ligger bakom pseudonymen Ferrante. Men här finns också något av sensualismen, lurendrejeriet i till exempel Boccaccios Decamerone från 1300-talet. Och en bauta pendang förstås till Augustinus Bekännelser från 300-talet om synd och skuld, rastlöshet och osäkerhet.

En liten rik roman. Vad är det farliga? Och risken med att bekänna? Vill någon ens ha vår bekännelse? Vilka rädslor driver oss? Kanske allt bara bleknar bort med tiden, som trollen i solen? Kanske allt (bara) är ord?

Maciej Zaremba "Hem till skolan"

Ella Andrén — Fri, 01 May 2015 22:00:33 +0000

Ett spöke går genom den svenska skolan – kommunaliseringens spöke. Ja, förlåt min parafras, men jag kan faktiskt inte komma på någon bättre bild. Vart man än vänder sig kring skolans problem vilar den där som en mörk skugga. Kommunaliseringen.

I Hem till skolan skriver DN-journalisten Maciej Zaremba att ”den svenska skolkrisen har vållanden på alla kanter. Exempelvis hade inte ’högern’ kunnat kasta ut skolan på marknaden om inte ’vänstern’ dessförinnan gjort läraryrket till ett knog bland andra”. Finns det någon punkt i Hem till skolan, från början en reportageserie i nämnda tidning, där den svenska skolan tycks ha gått riktigt åt skogen så är det nog ändå när Göran Persson som skolminister drev igenom kommunaliseringen.

Det var så han bevisade sin duglighet. Körde över det ena lärarfacket, tubbade det andra med lönelyft, avpolletterade motståndsmännen inom rörelsen. Många blev imponerade av dådkraften. Kommunalråden, som länge önskat att få bestämma över sin näst största budgetpost, blev tacksamma förstås. Det är nog riktigt som det sägs, att detta kraftprov var Göran Perssons väg till makten. Två valförluster senare kan man undra om inte den bedriften kostade socialdemokraterna makten.

Det handlar långt ifrån bara om försämrade ekonomiska villkor – ”Mellan 1991 och 1995 fick Sveriges skolor 850 miljoner kronor i hyreshöjning. Samtidigt sjönk anslagen till undervisningen med fem gånger så mycket (fyra miljarder).” – utan minst lika mycket om klåfingrigt ledarskap och nedbruten professionalitet.

Förfärande exempel leder Zaremba ingen brist på. I vissa fall skulle man kunna tro att man råkat plocka upp en bok om kulturrevolutionens Kina eller något fascistiskt maktövertagande, nästan. Ut med det gamla, beprövade. In med nya dogmatiska slagord, verklighetsfrämmande ledare och principer. Det är lätt att förstöra, men svårare att bygga upp igen.

Möjligen kan jag tycka att Zaremba här hade tjänat på att skriva om sin artikelserie till bok, snarare än att rakt av samla artiklar, eftersträvat lite mer av en helhetsbild. Delvis har det att göra med att jag, precis som i Per Kornhalls Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall, har så svårt att känna igen mig. Inte i att det tycks ha gått troll i den lokala styrningen av skolan, där har jag inte en erfarenhet som talar emot, men i själva föreställningarna om pedagogiken.

Uppenbarligen finns det helt vanvettiga tolkningar av vad socialt eller elevcentrerat lärande går ut på där ute. ”Flumskolan”. Men hur i hela helskotta kunde det bli så? Hur kunde tankar om hur man faktiskt lär sig saker som de allra flesta människor nog inte skulle ha några problem att skriva under på, förvandlas till en dålig ursäkt för att släppa ambitionerna, inte minst när det gäller en skola och en framtid för alla, helt? Där skulle jag vilja att nästa bok om krisen i skolan jag plockar upp tog sin utgångspunkt.

Katja Hvenmark-Nilsson "Balanskonster för nya lärare"

Sofia Luthman — Sun, 23 Jun 2013 22:00:47 +0000

I den här boken delar Katja Hvenmark-Nilsson på ett personligt och konkret sätt med sig av sina erfarenheter för att lotsa nya lärare ut i det viktiga och svåra läraryrket. Boken har ett reflekterande tilltal och är skriven på ett lättillgängligt, trevligt och pedagogiskt sätt. Det här är boken jag önskar hade funnits när jag började jobba som lärare för x antal år sedan.

Författaren går igenom 18 olika punkter eller ”konster” som hon kallar dem. Det börjar med ”Konsten att starta från noll och göra allt samtidigt” och slutar med ”Konsten att välja sina strider”. Däremellan går hon igenom allt från hur man planerar sin tid till att säga det man menar. Balanskonster är verkligen rätt ordval, för författaren redogör hela tiden för båda sidorna av myntet i sina konkreta exempel. ”Man kan göra så här, men å andra sidan…” Hon bjuder in läsaren i sitt resonemang, vilket dels ökar förståelsen för vilket komplext yrke läraryrket är, dels ger hög igenkänningsfaktor. Jag känner igen mig i flera av resonemangen.

Boken är ganska kort och snabbläst. Man läser lätt ut den i en sittning, vilket är bra, för då kan man återkomma till den många gånger och friska upp sina kunskaper. Den blir som den där äldre kollegan som generöst delar med sig av sin erfarenhet och alltid finns tillgänglig för att peppa, trösta och stärka självförtroendet. Jag vill även lyfta fram Eva Lindéns klockrena illustrationer, som tillför boken mycket.

Även om författaren lyfter fram en hel del problem och negativa saker (vilket är naturligt eftersom hon vill ge läsaren verktygen att klara av alla tänkbara och även otänkbara situationer som kan uppstå i yrket) så är grundtonen hela tiden positiv och konstruktiv. Det känns nästan lite överflödigt att i slutordet lägga till att det finns mängder av positiva möten och erfarenheter som inte nämns. Läsaren förstår det ändå. Arbetsglädjen och engagemanget lyser hela tiden igenom i den här pärlan till bok. Den borde vara obligatorisk läsning på Lärarhögskolan.

Per Kornhall "Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall"

Ella Andrén — Mon, 15 Apr 2013 22:00:55 +0000

Den finska skolan är en av de mest framgångsrika i världen. I reportage efter reportage efter politiskt inlägg sneglar vi avundsjukt åt öster. Vad har den finska skolan som inte den svenska har? Jo. Den är baserad på den svenska skolan. Före 1990-talet.

Det framhäver skolstrategen Per Kornhall i sin bok Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall. Före början av 1990-talet hörde också svensk skola till de allra bästa. Så bestämde sig politikerna, ironiskt nog, för att skapa ”världens bästa skola”, förändringarna kom slag i slag och det har gått utför ända sedan dess.

Jag har ofta hört äldre lärare muttra om vilket misstag kommunaliseringen av skolan var – jag har nog faktiskt aldrig hört ett gott ord om den – men haft svårare att sätta fingret på exakt hur och varför. Där är Kornhalls bok till stor hjälp.

Det han beskriver är förbluffande, faktiskt inget annat än en organisatorisk revolution. Nästa logiska steg hade varit att helt enkelt plocka fram giljotinen, tror jag. De gamla myndigheterna, Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna, skulle bort. När kommunerna tog över ansvaret för skolan – och dessutom fick hela friskolereformen i knäet – fanns i princip inget av den gamla stödstrukturen kvar. Staten släppte kontrollen över lärarlöner, behörighetskrav, resurser, läromedel och timplaner. Det som skulle ge lärarna större frihet och inflytande lämnade dem istället skyddslösa inför besparingsivriga lokalpolitiker och vinsthungriga friskolekoncerner.

Själv gick jag i mellanstadiet när alla de där reformerna kom. Jag har inget minne av politisk retorik kring ”världens bästa skola”, men besparingskraven minns jag. Uppåt gymnasiet hade vi få läroböcker alls, och de vi hade såg ut som något katten släpat in. Pengar till nya fanns inte. Mer retoriskt än så blev det aldrig på den nivån.

De riktigt allvarliga konsekvenserna har tagit längre tid än så att se. Kanske för att vi helt enkelt inte tittat efter. Svenska elevers resultat sjunker i mätningarna, både jämfört med elevers i andra länder och jämfört med tidigare svenska elevers. Påtagligt sämre går det för de elever som haft sämst förutsättningar från början, men det går heller inte bättre för dem med bäst förutsättningar. Skollagens portalparagrafer om likvärdighet, en bra skola för alla, har körts över av valfrihetsparoller. Frågan är, menar Kornhall, om inte svensk skola faktiskt är olaglig.

Det är förstås en minst sagt angelägen fråga, och Kornhall verkar väl lämpad att ställa den. Men trots hans kunnighet och goda meriter finns det delar av hans resonemang och hans ibland ganska giftiga retorik som jag har svårt att köpa. Då handlar det om pedagogiken, som han vill slänga ut som barnet med badvattnet av skäl jag inte riktigt greppar. Retoriken om ”flumskolan” känns minst sagt igen, men även om Kornhall onekligen lyckats gräva fram ett och annat exempel på hur teorier om socialt lärande och liknande missförståtts och vulgariserats, så känner jag igen betydligt mer av det jag själv lärt mig på lärarhögskolan i det Kornvall vill ersätta samma pedagogik med – fast jag förknippar det med just de pedagoger han vill misskreditera (ofta bara genom att förknippa dem med ”socialism” och ”vänstervåg”). Där förstås jag mig faktiskt inte alls på honom.

Barnexperimentet delar Kornhall in i fyra delar: : ”Oro”, ”Vanmakt”, ”Hopp” och ”Vad ska vi göra?”. Det kanske mest oroväckande är hur alla de här reformerna genomfördes i full skala, utan att utvärderas och utan att något egentligen tydde på att de skulle fungera. Politikerna bara tyckte det.

Det som ger hopp är tanken om en skola byggd på beprövad erfarenhet, både i Sverige och utomlands. Jämför man framstår nämligen den svenska skolan som exceptionellt avreglerad. Det finns nästan inga andra länder – och inga framgångsrika – som både tillåter privata aktörer och låter dem plocka ut skattemedel som vinster. Inget annat land har heller lyckats avprofessionalisera sina lärare lika effektivt.

Finns det något positivt med dagens läge, så är det enligt Kornhall att ”inget politiskt block inte haft fingrarna i syltburken”. Eftersom alla varit med och sabbat borde alla kunna be om ursäkt och sedan nå en bred överenskommelse till lösning. Till Kornhalls mer kontroversiella förslag hör både återförstatligande, förbud mot att plocka ut vinster och avskaffande av det fria skolvalet. Om vi alla läser statistiken noggrant så kan Kornhall ”inte tro annat än att de flesta människor hellre vill ha en bra skola för alla än en möjlighet för få att skaffa fördelar för sitt barn genom skolval.” Jag hoppas att han har rätt. Men jag håller ärligt talat inte andan.

Emma Leijnse "Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan"

Ella Andrén — Mon, 15 Apr 2013 22:00:47 +0000

Den svenska skolan är i kris. Ibland tänker jag att det upprepats så många gånger att det blivit en självuppfyllande profetia.

Sedan skolan blev kampanjfråga i valet 2006 har det knappt gått en dag utan att media rapporterar om dåliga resultat, stök och våld och utbrända lärare. Då stod fortfarande många som arbetade i skolan ganska oförstående inför svartmålningen. Idag tycks alla överens om att svenska elever tydligt dalat i internationella jämförelser och det är svårt att hitta skolpersonal som inte går på knäna under utökade arbetsbördor med ständigt nya krav på dokumentation, effektiviseringar och mängder av nya direktiv att läsa in sig på. Men var börjar egentligen skolans problem?

Skoljournalisten Emma Leijnse sätter i boken Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan i alla fall in dem i ett sammanhang. Hon har tagit del av mängder av rapporter och forskning, men också varit ute på skolor och träffat elever, lärare och skolpersonal. Resultatet är en lättillgänglig, konkret, skrämmande och faktiskt inspirerande bok om de stora förändringar som den svenska skolan genomgått de senaste decennierna.

Godkänt? väcker frågorna som sällan ryms på löpsedlarna eller i tevesofforna. Vad är det egentligen för typ av skola vi vill ha? Finns det bieffekter? Och hur ska vi i så fall hantera dem?

Bilden som framträder är framför allt den av en skola med ökande klyftor. Det är eleverna med de lägre resultaten som halkar efter och den ökade segregationen mellan både elever och skolor har gett social bakgrund än större genomslag. De elever som har lågutbildade, lågt betalda föräldrar och svårare att få hjälp hemifrån får också svårare och svårare att bryta cirkeln och klara sig bättre i skolan.

Att det fria skolvalet – konkurrensen inte bara från friskolor utan också mellan olika kommunala skolor – är åtminstone en förstärkande faktor råder det knappast något tvivel om. Att riva upp valfriheten, skriver Leijnse, vore nog en politisk omöjlighet, men på något sätt måste vi ju lyckas vända trenden.

Leijnse ger inte ett enda ”rätt svar” på skolans problem. Istället ger hon många olika förslag och intressanta tankeställare. Hon har besökt skolor som förbättrat sina resultat genom att avskaffa läxorna, genom att blanda elever med olika bakgrund bättre eller genom att låta lärarna forska på deltid. Det händer trots allt mycket spännande i den svenska skolan.

Naturligtvis blir det även ett besök i den världsledande finska skolan. Här kan man konstatera att de förvånansvärt nog vare sig har nationella prov eller skolinspektion – däremot ett gott självförtroende av att hela tiden få höra att de är bäst.

Så nog måste det ligga något i det där med självuppfyllande profetia? Vem orkar arbeta i skolan om man hela tiden får höra hur kass man är? Men om vi däremot kan börja diskutera spännande lösningar – ja, då är Godkänt? en utmärkt utgångspunkt.

Ronny Ambjörnsson "Ellen Key. En europeisk intellektuell"

Ella Andrén — Wed, 16 Jan 2013 23:00:38 +0000

Kanske är det Strindbergs fel (vars nidbild bitit sig fast). Kanske det att hon klassats som särartsfeminist (även om det framstår som till viss del en förenkling). Ellen Key har inte åldrats lika väl som sina skönlitterära kollegor, och kanske är det nu en gång så, att debatt och kritik står sig sämre än romaner, dikter eller pjäser. Ändå var hon, vid förra sekelskiftet, en av Sveriges allra mest kända och översatta författare.

Det som ändå slår i alla fall mig under läsningen av Ronny Ambjörnssons idéhistoriska tegelsten Ellen Key. En europeisk intellektuell är hur mycket av Keys tankar som är påfallande moderna, hur mycket som förebådar senare, för att inte säga nutida, sätt att tänka.

Key argumenterade för kvinnors politiska och ekonomiska rättigheter, men lyckades stöta sig med dåtidens kvinnorörelse bland annat därför att hon var för sexualliberal (visst, sådant är relativt) och för att hon tyckte att de glömde arbetarkvinnorna. Hon kritiserade nationalister och krigshetsare, kyrkan och skolan, och argumenterade för en antiauktoritär bildning, barns mänskliga rättigheter och mål som att utvecklas till kritiskt tänkande, självständiga medborgare. Hon formulerade en holistisk livstro i samklang med naturen på ett sätt som för tankarna till dagens ekofilosofer, och en kosmopolitisk vision av internationalisering med plats för kulturell egenart som lätt kunde haft det så kallade mångkulturella samhället som adressat.

Ronny Ambjörnsson skrev sin avhandling om Ellen Keys feminism i början av 1970-talet och säger sig ha återvänt till henne ”i stort sett hela mitt vuxna liv”. Idag, som professor emeritus, är det en ofantlig mängd kunskap han samlat till en monumentalbiografi med fokus på hela Keys väv av idéer, satta i sitt sammanhang. Vi får veta vad hon läste och vilka hon träffade, hur hon positionerade sig i förhållande till strömningar, folkrörelser och kotterier, hur tankar stöttes och blöttes, tog form eller ändrade riktning.

Det är svårt att inte fullkomligt dras med i Ambjörnssons uppenbara förtjusning i ämnet. Han dyker ner i förra sekelskiftets debatter och får dem att kännas nära och påfallande aktuella. Kärlek och äktenskap, mäns och kvinnors roller och förhållanden, hem och barnuppfostran, individuell utveckling kontra gemenskap – det finns i grunden ingenting särskilt daterat med frågorna.

Snarare framstår Ambjörnssons biografi inte minst i ljuset av en annan biografi jag recenserat nyss: Bengt Ohlssons om Margot Wallström. Där valde man av någon anledning att ge ut en politikerbiografi nästintill utan politik. Ellen Key. En europeisk intellektuell är närmast det motsatta. Här är politiken själva pulsådern, passionerad, livskraftig, full av utropstecken.

”Man får ofta lust att säga emot Ellen Key”, skriver Ambjörnsson på ett ställe. ”Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker.” Key, understryker han, formulerade ofta sina idéer i ständigt pågående samtal. Att läsa Ambjörnssons bok om henne är att få delta i just ett sådant vindlande, utmanande och fullständigt förtjusande samtal.

Annette Årheim "När realismen blir orealistisk"

Ella Andrén — Fri, 05 Mar 2010 23:00:06 +0000

Att ”sanna historier” säljer råder det knappast någon tvekan om. Bokmarknaden har under de senaste decennierna fullkomligt svämmat över av dem. Men vad är det egentligen som gör de där berättelserna så lockande?

Det frågar sig litteraturvetaren och gymnasieläraren Annette Årheim i sin avhandling När realismen blir orealistisk. Litteraturens ”sanna historier” och unga läsarens tolkningsstrategier. Hon har intervjuat och följt gymnasieelever som säger sig föredra just texter som ska skildra verkligheten. Till deras favoriter, och till de texter som diskuteras mest ingående, hör Liza Marklunds Gömda, Dave Pelzers Pojken som kallades Det, Lena Katarina Swanbergs Hedersmordet på Pela. Lillasystern berättar och Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden.

Åtminstone den sistnämnda är ju faktiskt en roman – och det är ganska symptomatiskt. Det finns en bunt sådana romaner som närmast hör till den inofficiella skolkanon, romaner som elever ofta tycker väldigt mycket om och där de också sätter likhetstecken mellan romankaraktär och författare. Jan Guillous Ondskan och Jonas Gardells Ett ufo gör entré är andra exempel.

Och det är inte bara eleverna som sätter de där likhetstecknen. Också lärarna i Årheims undersökning verkar tämligen oförmögna att föra diskussioner kring sanning och litteratur, kring vad som eventuellt har självbiografiska bottnar och vad olika vinklingar på berättelser vill säga. Istället för att förhålla sig kritiska till förlagens marknadsföring förstärker lärarna ofta böckernas sanningsanspråk. Så blir Juha lika med Jonas, Erik lika med Jan och Hanna lika med Johanna.

Man kan bara hoppas att den senare tidens heta debatter, bland annat kring Marklunds Gömda, har skapat större medvetenhet kring problemen. Årheim pekar bland annat på hur skolans läroplaner har en fullkomligt romantisk tro på litteraturen som bärare av goda värden. Bara eleverna läser böcker så kommer de att bli demokratiska, toleranta och harmoniska medborgare, tycks läroplansförfattarna ta för givet. Och läsning av, och inte minst diskussion kring, litteratur kan spela stor roll i sådana saker – med rätt verktyg, menar Årheim, med en smula kritiskt förnuft, men inte med blott och bart populism.

Då kan litteraturen lika gärna användas för att till exempel bekräfta rasistiska stereotyper. Så tycker sig till exempel en gymnasiekille i Årheims undersökning som upplever ”en stor och av skolan nedtystad problematik kring mångkulturens villkor” få ytterligare belägg för hur muslimska män egentligen är i Marklunds Gömda.

Förutom konkreta möten med elever, roliga direkta citat som gör framställningen levande och som jag gärna hade sett ännu mer av, går Årheim igenom just de där lite lömska marknadsföringsknepen kring några av de ovan nämnda titlarna. Inte minst Gömdas ompaketeringar genom åren är talande.

Men precis som de senaste årens litteraturdebatt tar Årheim upp också mer grundläggande frågor kring fiktion och verklighet. Hon konstaterar till exempel att just eländesskildringen blivit någon form av garant för det sanna i de ”sanna historierna”. Ju hemskare en bok är, desto mer trovärdig upplevs den ofta vara. Och det är kanske inte helt konstigt, med tanke på att de flesta sanningar vi ser i nyhetsjournalistik och liknande just är eländesskildringar?

En intressant jämförelse mellan de ”sanna historiernas” realism och realismen under 1800-talet får man sig också till livs i denna något splittrade avhandling. Eleverna läser inte bara sina fritt valda nutidsromaner, de måste också läsa lärarens val, Zolas Thérèse Raquin. Här kommer dock elevernas läsning ganska mycket i skymundan för Årheims egen analys av romanen (och realismen och tidens bildkonst). Och det är sannerligen inget fel på hennes analys, men jag hade hellre hört mer om elevernas tolkningar.

För i slutänden undrar jag vad de över huvud taget menar med realism och trovärdighet, om inte även det mest fantastiska kan vara trovärdigt? Fundera till exempel på den här Kafka-referensen en tjej gör i en diskussion kring vad självbiografier egentligen är:

Jag tänkte på den här som vi läste om han som blev förvandlad till en insekt, att det kunde vara en typ av självbiografi, fast han skrev om en insekt.

Litteratur kan vara så många, många olika saker. Hur pressar man in essensen av det på några lektionstimmar?

Christina Olin-Scheller "Såpor istället för Strindberg?"

Ella Andrén — Fri, 26 Feb 2010 23:00:02 +0000

När J K Rowling slog igenom med böckerna om Harry Potter för en hoper år sedan väckte litteraturprofessorn Harold Bloom ont blod genom att drastiskt uttala att skulle ungarna läsa sådan skit var det bättre om de inte läste alls.

Det är förstås en mycket korkad åsikt i förhållande till de flesta moderna teorier kring litteraturreception – hur man förstår och tar till sig böcker – och litteraturpedagogik.

I Såpor istället för Strindberg? Litteraturundervisning i ett nytt medielandskap diskuterar forskaren och lärarutbildaren Christina Olin-Scheller litteraturläsning bland annat i termer av repertoarer. Texten har sin repertoar i form av stil, berättarteknik, teman och så vidare. Läsaren har sina erfarenheter och förväntningar. Och mellan dem måste uppstå någon form av matchning eller konstruktiv spänning om läsupplevelsen ska ge något.

Det är förstås vad Harold Bloom bortser ifrån när han hävdar att alla borde läsa Shakespeare och ingen Harry Potter – att läsaren i de allra flesta fall är någon annan än Blooms egen idealläsare. Och det ska sannerligen inte förstås som att Harry Potter-läsaren är dummare än Bloom. Bara att han eller hon efterfrågar eller har kompetens för något annat.

Olin-Scheller har undersökt de här kompetenserna hos en rad elever och lärare i gymnasieskolan. Såpor istället för Strindberg? är en nedkortad version av hennes avhandling Mellan Dante och Big Brother. En studie om gymnasieelevers textvärldar. Eftersom båda är bra och avhandlingen naturligtvis utförligare – inte minst blir det mer plats för de konkreta elevernas upplevelser – så skulle jag kanske i första hand rekommendera den, men Såpor istället för Strindberg? är ett snabbläst och lättillgängligt alternativ. Båda rymmer i alla fall en intressant och viktig diskussion kring litteraturens roll och mening.

I skolans läroplaner har ganska länge nu funnits ett ”vidgat textbegrepp”, tanken att svenskämnet ska hjälpa elever att hantera olika typer av texter, olika medier och olika typer av innehåll. Genomslaget är emellertid fortfarande ganska halvdant. Starka ämnestraditioner, lärarnas kanske bristande kompetens eller ointresse och en planering och organisation som väl inte alltid är lyhörd inför elevernas behov och intressen gör att elever i stor utsträckning får traggla med samma texter och medier som sina föräldrar och farföräldrar. Kanske inte så konstigt då om känslan av relevans inte alltid infinner sig?

Och nej, Olin-Schellers poäng är inte att litteraturhistorien ska ut och dokusåporna in, utan att skolan måste kunna bygga vidare på elevers kompetenser och intressen. Tror eleverna att En blomma i Afrikas öken ger en oproblematisk bild av hur folk har det i Afrika så måste man kunna diskutera det. Tycker de att Sagan om ringen är en bra medeltidsskildring – vilket inte är hälften så märkligt som läraren som illustrerar samma period med filmen Seven – så måste man kunna diskutera det.

Det är i mötet, mellan läsare och text, mellan olika texter och medier och olika läsares tolkningar – som upplevelserna och lärandet uppstår. Där ryms både Shakespeare och Harry Potter.

Judith A Langer "Litterära föreställningsvärldar"

Ella Andrén — Fri, 08 Jun 2007 23:00:00 +0000

”No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world”. Det är inte en rad ur Litterära föreställningsvärldar, det är en replik ur filmen Döda poeters sällskap. Men Judith Langers bok om litteraturpedagogik och läsning för, mer än till annan forskning, tankarna till hela den där genren av lärare som hjältar-berättelser. Den är personlig, den är passionerad, den är faktiskt rörande. Jag kommer på mig själv med att få tårar i ögonen – och magen full av varm beundran för, och tro på, läraryrkets och litteraturens möjligheter.

Litteraturen gör oss till bättre tänkare. Den får oss att se många olika sidor av en situation och utvidgar därför våra visioner, får oss att röra oss mot drömmar och målsättningar som vi annars kanske inte ens skulle ha övervägt. Den påverkar hur vi tar in kunskap i akademiska situationer, hur vi löser problem både hemma och på jobbet. Den får oss att begrunda hur sammanlänkade vi är med andra och hur mångsidig mening och innebörd kan vara; den får oss att bli mer mänskliga.

Hos Langer är litteraturen en del av en ständigt pågående process, en dialog mellan människor likaväl som mellan människa och text. Samtalen hjälper läsarna att formulera sina egna tankar och känslor, men också att ta in andras tankar och känslor, sätta dem i relation till varandra, och revidera. Här finns inga givna svar, inga enkla lösningar på litteraturen.

Många teoretiker talar om läsande i poler av närhet och distans. Den omogna, känslosamma (ofta kvinnliga) läsaren förhåller sig inlevande och känslosamt till texten. Den mogna (skolskapade) läsaren förhåller sig objektivt och kritiskt till texten. För Langer pågår istället ett växelspel. Vi går hela tiden in i och ut ur texten och föreställningsvärlden, tar in, formulerar och formulerar om. Lärarens roll är helt enkelt att uppmuntra det tankearbetet.

För vad är det egentligen för elever, läsare, samhällsmedborgare vi vill ha? Är det sådana som oreflekterat rabblar sin utantilläxa, eller sådana som tänker självständigt och lyhört, som kan formulera sina tankar, lyssna på andras och delta i ett aktivt, demokratiskt samtal?

Att alla lärare som inte redan läst den här boken borde läsa den säger väl sig självt. Och så alla föräldrar, förstås. Och politiker, för guds skull. Och alla som över huvud taget läser. Och så förstås de stackars satarna som av en eller annan anledning inte läser, kunde man ju önska sig…

Langer är en fullkomlig idealist som också lyckas med konststycket att vara fullkomligt trovärdig. Det gör hon därför att hon är så konkret. Litterära föreställningsvärldar bygger på ett brett forskningsarbete ute i riktiga klassrum, fyllda av riktiga individer och riktiga möten med texter. De teoretiska modellerna är bara hållpunkter i ett levande arbete.

Det här är helt enkelt vad litteraturundervisning borde vara. Inte ”bildning” eller ”nationell kanon” eller ”korrekt svenska”. Utan ord och idéer som kan förändra världen.

Johannes Scefferus "En bok om det svenska folkets minnesvärda exempel"

Per Warmark — Thu, 27 Jul 2006 23:00:00 +0000

Johannes Schefferus var förmodligen trött på att ständigt behöva söka utanför landets gränser för att finna de nödvändiga exemplen i sin undervisning vid Uppsala universitet. Enligt tidsenlig didaktisk sed var just exempel ur historien ett vanligt redskap. Med dem kunde man påvisa och förkasta allt mellan himmel och jord.

Alexander den store och Scipio Africanus och allt vad de kan heta som utmärkt sig genom bedrifter av olika slag var nog bra på sitt sätt men de saknade den "egenskap" som Schefferus mest av allt ville framhäva – de var inte från Sverige. Så att säga att Schefferus var trött på dessa herrar (det handlar mestadels om sådana även om undantag finns) är inte riktigt sant. Det handlade alltså snarare om att skapa propaganda om landet och dess historia vilket helt klart låg i tiden. Under 1600-talet var Sverige en uppåtsträvade stormakt och ett land som vill hävda sig behöver en lång och ärorik historia. Det är exempelvis nu som Olof Rudbeck skriver sin fantasifyllda Atlantica och Sverige instiftar världens äldsta fornminneslag.

Så varför gå utanför landet när elever skall skolas in till undersåtar och respekt skall injagas i främmande nationer? Nej, tänkte Schefferus, här finns poäng att plocka och började rota bland historia, sagor och myter. Resultatet blev föreliggande bok som paradoxalt nog ursprungligen skrevs på latin. Det svenska språket ingick inte i dåtidens propagandapaket.

Boken består av en brokig samling exempel. Främst är det kungarna som står för de ärofyllda bragderna men när de sviktar finns allt som oftast en rådig undersåte till hands som räddar situationen. Ämnena rör bland annat "rättrådighet", "kärlek inom äktenskapet", "om klokhet i krig" och "om ovanliga dödssätt".

Idag är det relativt underhållande att ta del av det hela samtidigt som det är svårt förstå att detta varit något man tagit på fullt allvar. Faktum är att det här i grund och botten är dålig historia. Det mesta av denna typen av nationalistisk historieskrivning gjordes upp med under 1900-talets första hälft men (åter)fall förekommer fortfarande beklagligt nog. Så o ena sidan är det här alltså inget vidare men å andra sidan kan man läsa det som en studie av stormaktstidens historiesyn eller som en utbildningshistorisk återblick och då blir det genast mer underhållande som sagt och i många av de fallen som Schefferus tar upp behöver man aldrig tvivla på att det han säger är sagostoff eller myt. Så pass långt har den svenska skolan kommit trots att historia fortfarande inte är ett obligatoriskt kärnämne.

dagensbok.com » Pedagogik

Domenico Starnone "Bekännelser"

Similar Posts:

Maciej Zaremba "Hem till skolan"

Similar Posts:

Katja Hvenmark-Nilsson "Balanskonster för nya lärare"

Similar Posts:

Per Kornhall "Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall"

Similar Posts:

Emma Leijnse "Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan"

Similar Posts:

Ronny Ambjörnsson "Ellen Key. En europeisk intellektuell"

Similar Posts:

Annette Årheim "När realismen blir orealistisk"

Similar Posts:

Christina Olin-Scheller "Såpor istället för Strindberg?"

Similar Posts:

Judith A Langer "Litterära föreställningsvärldar"

Similar Posts:

Johannes Scefferus "En bok om det svenska folkets minnesvärda exempel"

Similar Posts: