Diplomatin liknar en absurd teater och mänskligt lidande breder ut sig och inte är det konstigt om vilsenheten tar plats. Något av detta har skildrats i litteraturen. Här presenterar vi några verk av författare som försvarar det fria ordet – något som i deras fall kan leda till fängelsestraff med rådande lagstiftning.

Sist men inte minst. Vi svenskspråkiga läsare är skyldiga ett tack till alla översättare och förlag som engagerar sig för dessa författarskap.
Varsågod att bekanta dig med litteratur som anknyter till den rysk/sovjetiska historieskrivningen.

Redaktionen för dagensbok.com

Sofi Oksanen: Hundparken
En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

”Pappan var fiffig och kunde laga prylar eller komma på mindre uppfinningar som familjens vänner uppskattade. Mamman visade sin förtjusning och ömhetsbetygelserna mellan föräldrarna var synliga. Familjen levde tryggt och ibland kunde de se på tv-serier från väst när …” Läs mer

Nora Ikstena: Modersmjölken
Växelsång om frihet

”Sofi Oksanen har gjort det för Estland, Nora Ikstena gör det för Lettland – skriver fram ett underkuvat land genom kvinnors och flickors upplevelser. Modersmjölken spänner över åren då Lettland var införlivat i Sovjetunionen, rädslans och tystnadens år, åren om vilka man äntligen kan tala och …” Läs mer

Katja Petrowskaja: Vielleicht Esther
Familjehistoria på nytt språk

”Efter att ha bott i Tyskland snart lika länge som i Sverige, får jag ibland ett ryck och tycker att jag borde läsa mer modernt och tyskt. Det sammanfaller med de dagar som jag får dåligt samvete för att jag inte har bättre koll på den ofantliga tyska bokutgivningen. Då brukar jag be mina kloka, tyska vänner om boktips. Det här tipset fick jag av min vän Ursel. Och tack, Ursel, tack för det!

Katja Petrowskaja har faktiskt …” Läs mer

Vladimir Sorokin: Manaraga: Mästerkockens dagbok
Bränn! Bränn! Bränn!

”Jag lägger Vladimir Sorokins Manaraga på grillen. Det är lite kyligt på balkongen så här i november, men desto skönare att sätta fyr på en lunta papper och värma sig medan jag grillar min Impossible Burger™ över den (det är inte klokt vad teknologin kan). OK, grannarna uppskattar inte oset, men det är deras problem.…” Läs mer

Nadya Tolokonnikova: Read & Riot: Hur man blir en aktivist
Punkig aktivisthandbok

”Förra året släppte Teg Publishing Pussy Riot-medlemmen Maria Aljochinas bok Riot Days. Här har vi nu Pussy Riot-systern Nadya Tolokonnikovas alternativ. Till skillnad från Aljochinas bok, som främst var något av en fängelsememoar, så är det här en bok som uttryckligen sägs vara en handbok för hur man blir en politisk aktivist.…” Läs mer

Guzel Jachina: Zulejcha öppnar ögonen
Framåt – mot lyckan

”
”Zulejcha öppnar ögonen är Guzel Jachinas märkvärdiga debut. Det är en alldeles lagom utgåva som väger in på strax 500 och några sidor. Den gavs ut på ryska 2015 och Ersatz står för den svenska översättningen. Ljudmila Ulitskaja har uttryckt sin beundran för boken och bara det är en …” Läs mer

Maria Stepanova: Minnen av minnet
”Det är härifrån jag kommer.”

”Maria Stepanova säger sig tidigt i Minnen av minnet ha försökt skriva den här boken sedan hon var tio år gammal. När hennes faster dör och efterlämnar en våning full av gamla föremål som deras småborgerliga ryskjudiska familj samlat på sig genom generationer kan hon inte längre undvika det. Nästan alla släktingar är döda nu, hon lyssnade inte alltid så noga när hennes mor berättade vem som var vem i familjealbumen…” Läs mer

Masha Gessen: Framtiden är historia: Det totalitära Rysslands återkomst
Med den löftesrika framtiden bakom oss

”Rysk nationalism är som all annan nationalism. Kontroll är vad det handlar om. Kontroll över territoriet, över den politiska makten , över opinionen. Och kontroll över kvinnan – inte minst – hon som föder barnen. Nationalismen är auktoritär, kräver underkastelse och är ingen jordmån för demokratisk utveckling eller jämställdhet.…” Läs mer

Dmitrij Gluchovskij: Metro-2035
Korruption och ondska utan katarsis

”När jag såg att det kommit en tredje bok i Metro-serien, och bad att få recensera den, så trodde jag att jag hade läst och uppskattat de första två. Det visade sig vara om inte fake news, så åtminstone en något modifierad variant av sanningen. Det hade gått ett antal år sedan jag läste första boken i serien – Metro 2033, så jag bestämde mig för att läsa om både den och uppföljaren Metro 2034 för att få en uppdaterad bakgrund till Metro 2035. Det visade sig vara om inte ett sisyfosprojekt, så åtminstone något av en …” Läs mer

Sergej Lebedev: Vid glömskans rand
Syns inte, finns inte

”Augusti 1991. Samtidigt som stridsvagnar rullar in i Moskva i ett sista desperat försök av gamla sovjetpolitruker att avvärja det oundvikliga blir en ung pojke svårt biten av en herrelös hund. En blind gammal man med mystiskt förflutet, som fungerat som någon slags inofficiell plastfarfar åt pojken, donerar tillräckligt mycket blod för att pojken ska …” Läs mer

Ljudmila Ulitskaja: Det gröna tältet
Litteraturen som hot och löfte

”Vågar man månne kalla Ljudmila Ulitskajas tegelsten Det gröna tältet för en kollektivroman, eller låter det sovjetiskt på fel sätt? Den handlar i alla fall inte om att infoga sig, vare sig innehållsmässigt eller litterärt. Den vindlar, det är det bästa ord jag kan komma på, vindlar och vimlar av olika karaktärer och tidsperioder.…” Läs mer

Peter Pomerantsev: Ingenting är sant och allting är möjligt
Dokusåpan det nya Ryssland

”Det här är en sådan där bok som jag då och då måste halvt lägga igen, vrida och vända på. Kan det verkligen vara en fackbok? Inte snarare en uppdaterad version av Aldous Huxley, George Orwell, Karin Boye? …”Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte
”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”

”De berättar sina historier, en och en, små nedslag i historien. Hon som följde sin man ut i kriget för att de inte kunde vara ifrån varandra, och som stred vid hans sida tills han stupade.

Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Men jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.

Hon vars manliga medsoldater var tvungna att förklara för sina överordnade att de behövde fler t-shirts, de kvinnliga soldaterna hade tagit allesammans och rivit sönder. Vadå? Varför behöver just kvinnliga soldater extra tillgång till rent bomullstyg en gång i månaden? Jo, förstår ni, löjtnant…” Läs mer

Fler temasidor på dagensbok.com hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Familjehistoria på nytt språk
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• Mastigt, träligt, underbart
• Förlustens och tystnadens historia
• En gång systerskap – nu hotfulla insinuationer

En kommentar jag fångade upp bland eftervalsanalyserna i juni 2019 beskriver den socialdemokratiska strategin i Danmark med följande steg i korthet:

1) Problematisera migrationsfrågan, ta upp gränsskydd och brottsbekämpning.

2) Flytta fokus till ekonomi och välfärd som ska gälla alla.

Två resultat uppnås:

a) Fler röster från migrationskritiska medborgare och färre röster från kosmopoliter som i stället röstar på annat vänsterorienterat eller grönt parti.

b) Det rödgröna blocket ökar medan det höger-konservativa minskar.

I EU-valet 2019 fick Marine Le Pens parti lite färre röster än 2014. Å andra sidan fick partiet mer stöd än Macrons parti, vars inställning till EU möjligen är överpositivt. Är det ett uttryck för misstroende (på kroppsspråk = att räcka ett visst finger) mot Macron som representerar en elit som sällan har kontakt med lågutbildade?

Ingenting är svårare än att se in i framtiden. När boken Efter Europa skrevs hade svallvågorna av Brexit-omröstningen 2016 knappt lagt sig. Författaren och statsvetaren Ivan Krastev reflekterade kring Europaprojektet och hittade många exempel som skulle kunna leda till ytterligare splittring av EU.

Vad som skulle ske två år senare, alltså 2019, kunde Krastev inte veta. Inte heller kunde välunderrättade amerikanska analytiker förutse att Sovjetunionen skulle implodera när 1990-talet inträdde. Men Krastevs då nedskrivna tankar lyckades ändå träffa lite rätt:

Det är mycket möjligt att de europeiska folken kommer att få större förtroende för EU – inte därför att unionen blivit bättre, utan helt enkelt därför att den överlevt.
I själva verket har unionens olika kriser i betydligt högre grad än Bryssels ”politik för sammanhållning” i någon av dess skepnader bidragit till känslan av att vi européer alla ingår i samma politiska gemenskap. I och med sin hantering av eurokrisen, flyktingfrågan och det växande terrorhotet har Europa blivit mer integrerat än någonsin tidigare, i varje fall på ekonomi- och säkerhetsområdena.

Krastev resonerar kring nationer och globalism utan baktankar. Han har inget syfte att sätta dit någon eller utse någon syndabock. Både vänstern och den liberala högern i Europa försattes i en identitetskris i sin syn på migrationens följder:

Det är detta ”bördsrättslotteri” som hotar liberalismens storslagna löfte och ger migrationen en central ställning i den globala politiken. I dagens sammanlänkade värld är migrationen den nya revolutionen – inte en massornas revolution, som på nittonhundratalet, utan en individernas och familjernas utvandringsrevolution. Den inspireras inte av ideologiska skönmålningar av en strålande framtid, utan av Google Maps-fotografier av livet på den andra sidan gränsen.

Krastev sammanfattar nutidsrevolutionären i vår globala värld: ingen skriver eller läser manifest, revolutionens former saknar en sammanhållen ideologi. Det finns ingen politisk rörelse eller ens ledning. ”Korsandet av EU:s gränser är attraktivare än något Utopia.” Europa svarar på detta med växande populistiska rörelser som ser olika ut i olika länder. De gemensamma nämnarna är mer personorienterad politik och misstro mot institutioner.

Jag uppskattar allt Krastev delar med sig av från de östeuropeiska EU-länderna. Han ger en historisk tillbakablick och en nulägesbild som kan förklara att medborgarna i exempelvis Polen, Ungern och Bulgarien tycks så oberörda av flyktingars lidande. När liberaler påstår att migrantströmmar är en vinn-vinn-situation växer skepsisen mot etablissemanget, eftersom lägre klasser ser hur deras barns utsikter till ett bättre liv krymper. Dessutom har Öst- och Centraleuropa en lång historia med krig och ockupation. De har upplevt kommunistisk diktatur och gränser som gått upp i rök. Den långsiktiga stabiliteten i byggandet av en trygg nation har minst sagt stött på hinder. I tillägg blöder många länder på välutbildade medborgare som lämnar sina hemländer.

Utbildning är numera en splittrande faktor menar Krastev. Klyftan ökar mellan välutbildade och lågutbildade. Den välutbildade kan välja mellan de olika storstädernas toppjobb, likt en välbetald professionell fotbollsspelare väljer mellan toppklubbar. ”Men när lagen börjar förlora eller ekonomin bromsar in blir de snart övergivna av supportrarna.” Här syftas på hur misstron riktas mot Bryssels institutioner och eliten. Mänskliga relationer förenar inte längre ”vi” och ”dom”, så som den gamla tidens överklass  och kroppsarbetare kunde förenas i arbetet på godset, eller i en bygdefråga. Folk blir misstänksamma när en välutbildad är lika lämpad att ”driva en bank i Bulgarien som i Bangladesh”. Den välutbildade stannar inte och hjälper till när en krissituation uppstår i hemlandet (eller ens i Europa). Krastevs beskrivning närmar sig en kärna här. Hjälp bankerna, har ledarna ropat. Och när ropade EU-institutionernas ledare på hjälp för att ge den lågavlönade bättre villkor inom maskin- och industrisektorn eller för att underlätta det slitsamma arbetet inom vård- och omsorgssektorn?

Krastevs berikande perspektiv gör att jag ännu mer tror på vikten av att människor möts över nationsgränserna. Alla borde försöka anstränga sig att förstå de skilda livsvillkoren i Europas olika länder. Och alla behöver inse att historien har en enorm betydelse i valet av strategier på den politiska arenan idag – och även i morgon.

Tyvärr saknar boken avsnitt som handlar om de fackliga organisationernas arbete. Sedan de tidiga decennierna på 1900-talet har fackföreningsaktiva träffat sina kollegor i andra länder. De har utbytt erfarenheter och de har solidariskt stöttat varandra när levnadsvillkoren har varit usla. Idag för fackliga representanter en dialog med styrande i Bryssel och med styrande i hemländerna. Många frågor är arbetsrelaterade och därtill bevakas sociala, demokratiska och mänskliga rättigheter. Min övertygelse är att gemensamma insatser för förbättrade arbetsförhållanden kan stärka samhörigheten i ett medmänskligt Europa. Och att pengarna som investeras i välfärd får stanna där i stället för att placeras i skatteparadis.

Similar Posts:

• Vita kränkta män bakom EU
• Fredsvalutan som splittrat Europa
• Högerpopulistisk munsbit i halvgräddad form
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Syns inte, finns inte?

Emellertid är Valérie och hennes underbara vecka inte skriven av en kvinna. Författaren är istället Vítězslav Nezval och 1934 var han med och grundade surrealistgruppen i Prag. Föreliggande upplaga är den första som översatts till svenska. Boken inleds med blod. 17-årige Valérie har precis haft sin första menstruation – en banal sak egentligen, men av vikt i berättelsen. Hon tar sig ut i natträdgården och hennes öra snappar upp ljud från en, skall det visa sig, pilsk och illmarig illerman. Illermannen, ”hönssugaren”, har smak för livets goda: färskt, varmt och säkert fortfarande pulserande hönsblod. Valérie hör hur han i skydd av natten tillsammans med en medhjälpare ogenerat rumsterar runt i ett hönshus. Halsar bits av, hönsskriken tystnar. Jag förnimmer doften av hönsskitsblandat blod.

Boken är som titeln antyder underbar men inte nödvändigtvis på det vis vi använder det i vardagsspråket. Snarare är det en berättelse fylld med mer eller mindre underliga händelser. Vi kan känna en vampyrs närvaro, människor byter skepnad, en föryngras om så bara för en vecka. Tyvärr är berättelsen om inte övertydlig, så åtminstone inte särskilt suggestiv. Visst går det att måla upp en bild av illermannen – se bilden nedan från filmatiseringen om fantasin sviker – men utöver en vampyr anar jag inte ens ett endaste irrbloss.

Foto: fdb.cz

Valéries vecka är minst sagt intensiv. Vissa familjehemligheter uppdagas, hon undviker med nöd och näppe att brännas på bål samt utsätts för äldre mäns (och djurs!) åtrå och närmanden. Det är understundom underhållande och spännande, men boken tyngs utöver tydligheten ned av en stel och närmast krystad dialog. Boken är inte dålig, men antingen har tiden skinnflått den eller så var den från början aldrig särskilt bra.

Similar Posts:

• Avgrundsvrål
• Friheten i en liten bur
• Underskatta inte en gammal dam!
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• En verklighet lika hotfull som mardrömmen

Andrzejs Östern är liksom Taksim och På vägen till Babadag en återberättelse av vad landskap, människor, stämningar vet att återberätta och förutse. Han vill med sitt sökande höra vad omgivningen och personer förtäljer om då- och nutid. Andrzej följer i spåren av Jordens fördömda, de som tvingades bort från sina hem och ”koloniserade de avfolkade Lägre Beskiderna, Karpaterna, Donaubäckenet och så småningom hela världen”. Han funderar kring föräldrarnas verklighet i ett kommunistiskt experiment som var

större än allt prat om rättvis fördelning av resurserna, åt var och en efter behov, om att ta från de rika och ge till de fattiga och kräva tillbaka det stulna brödet. Det var större än så, det handlade om att upphäva hela materien, besegra den – så att den aldrig mer skulle få någon betydelse eller orsaka problem. Detta projekt var alltså större än historien och låg mycket nära geologin.

Östeuropa kallas ibland Europas bakgård. För vilka kan man fråga sig. För oss som är Europas, om än högst diskutabelt, välansade trädgårdsmästare? Frankrike. Tyskland. Sverige. Öst är det okända, men inte för människorna som lever där. De utgör länder som är just länder och det i sin egen rätt. Jag försöker ändå förstå om det ligger något i det och vems upplevelse av bakgård vi egentligen talar om. Kanske ligger bakgårdigheten i en önskan hos de ännu inte invigda att sammankoppla sig med den ohejdade och vulgära konsumistiska och varucentrerade ådra vi livnärs av. Eller är bakgården synonymt med en materiell och immateriell eftersatthet: Fattigdom, en konservativ och oförlåtande syn på abort, HBTQ-rörelser, utlänningar, alltså allt som avviker från någon sorts heteronormativ nationalism? I sådana fall kan jag finna många vanvårdade bakgårdar runt min egen husknut. Tistlar, blöt mossa, morrande väsen, skramlande oväsen och irrbloss.

Han vädrar kommunismens fall och förfall; försöker förstå ett Ryssland vars vindar påverkat honom sedan barnsben. Han spanar över gränsen in i ett Kina som, för att håna Ryssland kan man gissa, upprättat prålande och självlysande byggnader. Symboler för ett framåtskridande som är lika mycket en polerad yta som något annat. Han är en ”förbipasserande”, men är det möjligt att blott vara en passiv betraktare? Vi kanske vill det, önskar och intalar oss dess möjlighet – allt för att slippa ansvarskänslan som tär vårt samvete.

Jag känner igen mig i Laszló Krasznahorkais Satantango. Vi befinner oss i samma sorts by-abstraktion som är utdöende till följd av marknadens sentimentalfria- och likgiltiga hållning: En nedlagd arbetsplats – byns ekonomiska generator Anläggningen – har sedan länge varit död. Det som är kvar av byn är någon gammal fallfärdig åkerlada, ett par rostiga plogar och en rulle med ledsen taggtråd. Lortiga vattenpölar, en krog och en fylla av guds nåde. Där däckas det, spys det, vänsterprasslas det, sovs på ”biljarden”, slattar hinkar man i sig, cigaretter tänds, kaffe serveras, man sover i omgångar, spindlar överallt.

Han söker detta förfall och inte främst dess orsak. Förfallet är det gamla men lika mycket det moderna med dess fragilitet. Alltså det som bara har ett ögonblicks mer livsgnista i sig. När såg ni senast ett nybygge som stämplats med ett årtal? Våra varors innersta är förruttnelse. Och producerade i – Kina!

Sökandet leder honom, många gånger av en slump (vad en slump nu är) in i det som urbaniseringen lämnat efter sig. Byar eller mindre orter som krympt och utarmats.

Alla flyr härifrån. Från byarna till småstäderna. De lämnar efter sig eternit [asbestcement], plåttak, putsat och oputsat tegel, pvc-fasader, buskar och träd plågade av beskärning, de lämnar sitt förflutna och sitt landskap och försvinner.

Finns det i det moderna projektet, frågar jag mig, utrymme för landsbygden mer än i någon typ av ruralromantik och som en retreat för rekreationssyften?

Han börjar förstå att han hör hemma här. Mor hans spörjer varför han inte flyttar västerut, men han är bestämd: Det är i det nedbrutna, i den nutida dåtiden som långsamt faller sönder, han har sina ”bröder och systrar”. Det blir personligt och dokumentariskt. I bakgrunden, i de historiska återblickarna, skymtar Kriget och Förintelsen fram. Äldre människors skildringar av rök och doft av bränt kött och mänskligt fett. Barns skattjakter i askan. Aldrig ett överflödigt ord, ingenting någonsin utelämnat. Det påminner oss om att vi påverkas av samhälleliga omvälvningar som inleddes för årtionden sedan. Man lösgör sig inte från historien.

Jag förstår ändå ingenting. Kanske anar jag något, det att minnet är ett skydd mot tiden som oundvikligen ändå kommer förinta det som från begynnelsen är dödsdömt. Jag söker bland tusentals närmast identiska skärvor bara för att finna att de ändå är omöjliga att sammanfoga. Grundgrops-citaten som är strödda över sidorna är sällsynt passande. Han reser med Platonov i fickan, han är en förklarande guide. Och vill den leninstaty täckt av duvors träck han finner säga oss något?

Han gör själv ett sista försök att förstå varför han reser. Han svarar:

Jag vet inte själv.

Similar Posts:

• Chockterapi eller reformism
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Framtiden är trolig men inte nödvändig
• Ett rendez-vous bland främlingar
• Hejdlöst vackert

Med dig var jag lycklig. Du var mitt liv. Hur understår du dig att inte vilja leva, när jag ligger för dina fötter?

Monstret är två berättelser som vävs ihop. Å ena sidan Darius tragikomiska roadmovie som för honom genom det som försökt återbilda sig som Centraleuropa, men som han som gammal östtysk inte kan se som annat än Öst, från Donau till Ararat, i jakten på en död kvinna som han trodde att han älskade nog. Å andra sidan Floras anteckningar från åratals kamp; mot en kärlekslös uppväxt, mot utanförskapet som invandrare och kvinna, mot depressionens svarta hund som aldrig släpper taget. Och jag menar ”å ena sidan” bokstavligen: Boken är delad rakt itu, vågrätt. Övre halvan av varje sida är Darius historia, den undre halvan – den både han och vi läser medan hans BMW för honom längre och längre tillbaka i historien – är Floras. Det ser ut som en gimmick, och det kräver en hel del bläddrande fram och tillbaka, men effekten är slående. Texterna jagar på, pratar med och skapar borduntoner till varandra, i glappet mellan ett gift par, mellan språk, mellan länder som finns och de som fanns, mellan Darius försök att hitta något att leva för och Floras nattsvarta marsch genom en depression som vi vet hur den kommer att sluta.

Fria samhällen underlättar utvecklandet av depressioner, repressiva snarare neuroser. (Aha. Och nu då? Har du något förslag, du som är så smart? Du behöver väl inte sjåpa dig så.) Men depressioner måste ha något slags positiv funktion, annars hade de blivit utrotade av evolutionen för länge sedan?

Det är något mytiskt över Moras anslag, en skapelseberättelse körd baklänges. Hon väver in så många detaljer, från deras förflutna och deras nutid, fokuserar de senaste 45 årens historia genom två trasiga människor; ett kluvet land, ett kluvet Europa, en bipolär historieskrivning som pendlar mellan mani och depression i samma gamla uråldriga fotspår fast det finns samma gratis wifi i både Berlin och Jerevan. Och ändå, trots att makroperspektivet alltid skymtar i ögonvrån, är det Darius och Flora som stannar kvar hos mig. Boken gör ont äen när den får mig att skratta, men det kanske den måste göra. Den går med klara ögon in i sin undergång, eller framtid, eller vad det än må vara som väntar efter sista sidan är skriven.

Måste jag alltså räkna med att alla framtida smärtor kommer att gå ännu djupare? Tvärtom hade varit bättre. Att varje smärta gjorde en ytligare. Och vad blev man då till slut?

Similar Posts:

• Minnesvärt om minnesförlust
• Bellezza
• Reflektioner om Europa och EU
• Noooooo fuuuuuture
• Tema: Brännpunkt öst