Parallellt med detta, eller i en tid långt senare, beroende på hur man ser på saken, väntar två kvinnor barn.

Farfadern blir inte trodd. Han genskjuter till och med länspolismästare Hans Holmér, som inte lyssnar. Kvinnorna känner sig ifrågasatta. De behöver myndigheternas godkännande. Det är inte lätt för den som utmanar heteronormen.

Är detta en berättelse om tillit, om våra närmaste som vi behöver allra mest? Men är det i så fall inte också en berättelse om ett våldsdåd som visar sprickorna i samhällsbygget? Jo. Tänk att en händelse kan gripa så omkring sig.

Klara Krantz har skrivit en prosalyrisk bok som känns självbiografisk. Huruvida den faktiskt är det spelar ju faktiskt ingen roll. Förmodligen är det berättarjagets fokus i kombination med det intimt täta språket som ger känslan.

Förlaget kallar detta för en diktroman och det är en passande karakteristik. Texten är ordnad i strofer. Det är gripande läsning. En återkommande förflyttning mellan tidsplan fungerar utsuddande på ett magiskt vis. Då och nu, vad är skillnaden?

Något kort om bokens formgivning också: Nina Ulmaja har återigen presterat ett minimalistiskt mästerligt bokband som fullt ut svarar mot såväl diktromanens form som innehåll.

Similar Posts:

• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut
• Tung som en fjäder
• Dans och smärta
• Till minne av de som försvann
• Den långa vägens fortsättning

Jag sugs ännu en gång in i alla dessa detaljer. Mordplatsen invid Dekorimas skyltfönster. ”33-åringen” som hade uttryckt sitt Palmehat på ett café på Kungsgatan. Den skumma spelklubben Oxen där Sigge Cedergren presiderade. PKK-spåret och Hans Holmér och Ebbe Carlsson och Christer Pettersson och Skandiamannen. Dykningarna efter revolvern som utan tvivel var mordvapnet.
I och med PKK-spåret, entledigandet av Hans Holmér och den så kallade Ebbe Carlsson-affären blir det förbaskat stökigt. Det måste få vara så. Det hör till spelets regler att ingen, inte ens Hans-Gunnar Axberger, förmår rekonstruera allt det som hände hemma hos Ebbe i hans lägenhet i Tanto eller i det hemliga spaningshögkvarteret på Renstiernas gata, som denne lät upprätta parallellt med den ordinarie förundersökningen – allt med justitieministerns goda minne.

Därefter kommer vi till den del av den här historien som domineras av Christer Pettersson. Hans-Gunnar Axberger börjar med att skildra rättegångarna. Därefter djupdyker han i personen Christer Pettersson på ett för mig helt nytt sätt. Lisbeth Palmes utsatthet och rättsväsendets oförmåga att skydda en målsägande framstår i klar dager. Jag erinrar mig själv den råa folkhumorn från tiden. Den döpte snabbt en ny drink bestående av en del Explorer, två delar Bailey’s till ”Dräparn” eller ”Rotebroaren”. Allt detta utifrån ett pressfoto på den frikände med tre flaskor i pilsnergrepp. Den som till äventyrs upplever vår samtid som hätsk, kan lugnt konstatera att så har det varit hela tiden. Den blodtörstiga elakheten har funnits där konstant, strax under ytan.

Efter den friande domen i Svea hovrätt fortsatte mordutredningen, med samme huvudmisstänkte. Nu var huvudinriktningen de två felande komponenterna: mordvapen och motiv. Och så här fortsätter det i tur efter tur fram till det märkliga avslutet med powerpointen och en avliden försäkringstjänsteman.

Boken ger mig gåshud av tre skäl:
För det första: Hans-Gunnar Axberger är så mångkunnig. Efter ett långt yrkesliv i de högsta juridiska kretsarna, bland annat som justitieombudsman och pressombudsman, förmår han att knyta samman juridik, polisarbete, statsförvaltningsfrågor, partipolitik och personalia – mångahanda discipliner som tillsammans bär förklaringar till att det gick som det gick.

För det andra: Detta är nutidshistoria, men författaren strävar efter att ge historiska förklaringar till varför exempelvis åklagare har en ganska svag ställning i förhållande till Polisen, spåren leder tillbaka till Gustaf III; eller varför socialdemokratin känt skepsis inför Säpo.

För det tredje: Skildringen är lidelsefri. Hans-Gunnar Axberger framstår inte som partisk. Åtminstone kan inte jag märka någon som helst agenda. Annars finns det så många som skrivit om mordet för att rentvå sig, få revansch eller för att framhäva sig.

Okej, en kritik: här och där framskymtar ett berättarjag som gör en kommentar eller drar en slutsats. Så här kan det låta: ”På den här punkten kan jag heller inte förstå annat än att det han sa var vilseledande”. Jag rycker till varje gång detta ”jag” dyker upp och tycker nog att det hade varit bättre om det hade arbetats bort. Att texten är författarens undersökning, det begriper man ändå.

Och en bra undersökning är det.

Similar Posts:

• Mer intressant som person än som mördare
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Vad skulle Palme göra?
• Ebbe Carlsson: När verkligheten överträffar dikten
• Mördaren såg ju mig

Först kring biografen Grand där paret Palme just satt sig i biofåtöljerna för att se Susanne Ostens Bröderna Mozart. Utanför biografen rör sig en man som, enligt en del som ser honom, har en otäck stickande blick. Han verkar orolig, kanske väntar han på någon. Flera gånger stirrar han in genom entréns glasdörrar. Skickligt binder Vikgren ihop de olika vittnesmålen i texten, så att jag som läsare sömlöst rör mig mellan olika geografiska punkter utanför biografen. Jag är på andra sidan vägen, bredvid busshållplatsen en bit bort, jag går förbi biografen så pass nära att jag råkar stöta ihop med den mystiske mannen. Jag gillar det tilltaget.

Då och då sticker också röster ut som jag kan identifiera. Till exempel vad Stig Engström sa vid tingsrättsförhandlingarna mot Christer Pettersson 1989. Men det gör inte så mycket. Jag känner den bittra februarikylan ända in på skinnet, och spänningen i att klockan fortfarande bara är kvart i nio på kvällen. Ännu är ingen statsminister skjuten. Ska han klara sig?

Det gör han naturligtvis inte. Cirka 350 meter länge söderut, knappt tre timmar senare, faller han offer för en mördares kula. Och genom det korus av röster vittnesmålen utgör är det som om Palme (fast hans namn inte nämns en enda gång i texten) faller handlöst i marken, gång på gång. Framför mig, bakom mig, från andra sidan gatan. Det är som om det förstärker den chockartade effekten och händelsen, fast den är 35 år gammal och rätt genomtröskad i massmedia, åter känns in i märgen, oavsett om du var född eller inte när den faktiskt inträffade.

Jag tycker om att röra mig i detta språkliga universum, där samma sak sker, gång på gång, från olika vinklar och med olika nyanser utifrån vad vittnen hinner uppfatta om kläder och skeenden. Mördare hinner ha både keps, mössa och vara barhuvad, innan den mördade har drösat ner i snömodden på trottoaren.

Vad David Vikgren än skriver i framtiden, kommer det bli svårt att toppa detta motiv.

Similar Posts:

• Mer intressant som person än som mördare
• Vägen ut ur drömmen
• Världspoesidagen 2011
• Mördaren såg ju mig
• Vad skulle Palme göra?

På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer ständigt med nya ämnen, och de är alltid lika väl underbyggda. Undersökande. Man tänker att just det här måste ligga honom särskilt varmt om hjärtat, beröra honom personligen på något sätt. Och i nästa bok är det något helt annat som ger samma intryck.

Om Skymningstid för mina tankar till andra böcker så är det nog till undersökande journalistik och gestaltande, nutidshistoriska reportage i stil med Gellert Tamas hyllade Lasermannen. Det har såklart också med temat att göra, med folkhemmets främlingsfientliga mörkersida.

En annan självklar referens är Sjöwall/Wahlöös 1960- och 70-talsdeckare, med sin på en gång grådaskiga, underfundiga och inte så lite politiska diskbänksrealism kring brottslighet i det samtida Sverige.

I Skymningstid tar sig Bromander nämligen för första gången an historisk tid, närmare bestämt just 1970-talet. Kallt krig råder, och i största hemlighet har hemliga aktionsgrupper med mer eller mindre högerextrema åsikter satts samman. De är oberoende små celler bestående av militärer och andra vapenkunniga figurer, och tanken är att de ska träda in och göra motstånd vid en sovjetisk ockupation.

Låter det otroligt? Tyvärr verkar det ändå historiskt välgrundat. Sådana här grupperingar har varit föremål för bland annat utredningar kring mordet på statsminister Olof Palme.

Hos Bromander utses den inte alltför lyckade majoren Gunnar Björk till ledare för en sådan cell. Han rekryterar i sin tur Arvo, Leif och Pelle, och de fyra påbörjar en dold tillvaro av förberedelser och övning som ger deras liv ny mening – tills någon uppifrån bestämmer sig för att klippa banden. Grupperna ska läggas ner och deras vapen tas ifrån dem.

Vad göra? Lägga sig platt och avveckla? Eller fortsätta själva? Göra motstånd, precis som de är tränade att göra?

Det blir en berättelse om själv- och gruppradikalisering, långt innan internet var tillgängligt för sådant, men knappast utan uppenbara paralleller. Lämnade åt sig själva driver gruppen in i en ny, alternativ normalitet, där hoten visserligen är diffusa, men drivkrafterna desto starkare. De är män med ett syfte.

Parallellt med Gunnar och hans grupp – som inte längre är så självklart hans att leda – följer vi Monika Nilsson vid säkerhetspolisen. Hon arbetar på en liten och undanskuffad avdelning som bevakar de högerextrema krafterna i landet. Främst är det olika vänstergrupper som drar till sig organisationens intressen. Som kvinna och småbarnsmorsa står Monika heller inte särskilt högt i kurs. När hon snappar upp rykten om väpnade högerextremistiska celler har hon svårt att få gehör, och hon fortsätter att driva sin utredning lite vid sidan av.

Perspektiven växlar medan Gunnar och hans mannar alltmer närmar sig katastrofen. Det är spännande, inte bara eller kanske ens i huvudsak för vad som ska hända, utan också för hur människor drivs mot en upplösning som de knappast tänkt sig när de tog det första steget i den riktningen.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Att bevisa sin betydelse
• När brottet överskuggar offret
• Ett noggrant porträtt av mansrollen
• Det är synd om människorna

Boken börjar med tre noveller kring Kata Dahlström (1858-1923) och Björn Runeborgs psykologiskt finmejslade sätt att skriva får mig att till en början att tänka på novellisten Gustaf Rune Eriks (1918-1999) – som i det jag läst av honom – skriver både fängslande, bra och vemodigt om tvåsamheten. Låt vara att Runeborgs Kata Dahlström tar långt större plats än några av Eriks kanske mer undfallande kvinnor.

Ändå är det i bokens andra del, fem noveller under huvudrubriken Gestalter som den riktigt tar sig. Berättelsen ”Sprängpunkten” om Per Albin Hanssons sista spårvagnsfärd ut till hemmet i Ålsten 1946 är en stor njutning att läsa. Innan Hansson stiger av hinner han göra upp med många av sina politiska fiender och går inte alltid segrande ur striden. Som läsare kan du inte vara riktigt säker på om det Per Albin upplever när han går framåt i spårvagnen faktiskt sker, eller om han bara sitter på sin plats och drömmer. Jag vet inte heller vad det tar att åka spårvagn från centrala Stockholm ut till Ålsten. Det är nästan en feberaktig stämning i novellen, där tid och rum lite grann upphör. Som om det bara av tonen i novellen gick att känna, han har inte långt kvar att leva nu, landsfadern.

Novellen ”På väg” handlar om hur Olof Palme som ung liftar sig några mil genom USA, och mejslar man ut Palmes karaktär lika skickligt som Runeborg, känns det som om den novellen nästan skrivit sig själv. Min upplevelse av den är att den är väldigt karaktärsdriven, man hör Olof Palmes tonfall i varje stavelse av det han säger i berättelsen eller varför inte i beskrivningen:

Så gungade han när han hade löst en världsgåta, vilket tidvis kunde hända flera gånger om dagen.

”Djävulens besök” sedan är knivskarp studie i dynamiken mellan Aina och Tage Erlander sjutton år innan Tage blir statsminister. Jag gillar också novellen ”Tavlorna” där Ernst Wigforss (1881-1977) går omkring på konstutställning. Det är medarbetaren Dag Hammarskjöld (1905-1961) som bett honom gå dit för att Wigforss ensam ska kunna gå runt och tänka. Och det han funderar kring är en kommande befordran av Hammarskjöld.

Från sidan 105 och framåt tappat jag sedan intresset lite, det verkar som om Runeborg nog tyckt att det varit mer givande att skriva om dåtiden och de stötar som fanns då, än att skapa något om nutiden. Det handlar om ett självmord som inte riktigt berör eller övertygar.

Jag får se om Runeborgs författarskap blir något att återkomma till. Jag blev inte blixtförälskad, men rätt fascinerad ändå. ”Sprängpunkten” är verkligen något som står ut.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Palme, aktören
• ”Fru Kata” bjuder in
• Lösa trådar
• Nedtonat och svalt om ungdom och död

Ändå blir boken oväntat intressant. Den som läst mycket om Palmemordet känner till den så kallade Skandiamannen. Han är känd som det lite märkliga vittne som kl 23.19 kommer ut från sin arbetsplats (där han var grafiker), inte helt nykter, och ser mordet bakifrån på avstånd. Med sina vilt skiftande vittnesutsagor har han av utredarna, genom årtiondena sedan mordet skedde, inte ansetts som helt trovärdig.

Boken är också intressant därför att den ställer sig frågan varför inte en erfaren mordutredare som poliskommissarie Arne Irvell fick leda mordutredningen – i utredningens intensiva inledning – istället för den mer administrativt inriktade länspolismästaren Hans Holmér.

Den osannolike mördaren bygger på den rätt uppmärksammade artikel tidskriften Filter publicerade i maj i år, och boken är skriven av samma journalist som artikeln. Jag läste aldrig artikeln, men i boken går Thomas Pettersson mycket metodiskt och noggrant till väga, när han beskriver hur han kommit till sin slutsats. Extra skjuts för sin teori får han naturligtvis när han påstår att Skandiamannen är den nuvarande spaningsledningens huvudspår. Och visst, bokens största tillgång är resonemangen kring den gärningsmannaprofil som gjordes av rättspsykiatern Ulf Åsgård och kriminalkommissarie Jan Olsson på uppdrag av Rikspolisstyrelsen 1993. Precis som det antal vittnen som beskriver mördarens kläder, så gott som identiska med den klädsel Skandiamannen bar den aktuella kvällen.

Men Petterssons teori har också svagheter. Kapitlen som handlar om Skandiamannens eventuella motiv och hur han skulle fått tag i ett vapen, känns rätt långsökta, hur pedantisk research de än bygger på.

Oavsett vem man nu går och tror mördade Olof Palme, går det liksom i denna bok inte komma ifrån hur intressant person den så kallade Skandiamannen, som avled år 2000, verkar ha varit. Bland många andra drag verkar han till exempel haft en mycket stort bekräftelsebehov. När han inte blev kallad till polisens egna rekonstruktion på mordplatsen, våren 1986, ja då ringer han till SVT:s Rapport där han blir intervjuad av Folke Rydén om sina iakttagelser. Självklart den kvällens huvudnyhet.

Gör en mördare så? Jag vet inte. Och jag undanber mig era teorier, trots att jag vet att många av er därute är engagerade. Jag har bara recenserat en bok.

Similar Posts:

• Statsministern faller i marken gång på gång
• Äntligen lidelsefritt om Palmemordet
• Från Et tu, Brute till Warrenkommissionen
• Mördaren såg ju mig
• Palme, aktören

Det sägs redan i förordet och även något senare i boken. Schyman är en människa som varken jobbar med dåtid eller framtid, utan bara med nuet. Hon själv uttrycker det med orden: ”Jag har små backspeglar”. Därför menar författaren är det väl inte Gudrun själv som är den huvudsakliga källan till denna bok. Det blir en mycket god inblick i den politiska samtidshistorien ändå.

Det är en detaljrik bok som låter oss få följa med från Gudrun Schymans uppväxt på Kråkuddsvägen i området Näsby Park i Täby, med en alltmer alkoholiserad pappa, den tidiga flytten hemifrån, hur hon kommer in på Socialhögskolan och på kvällarna börjar engagera sig i en av tidningen Folket i Bilds lokalföreningar. Hur hon på dessa möten lär känna den man, Lasse Westman, som så småningom kom att bli far till hennes barn.

Det slår mig att den snabba flytten hemifrån påminner om den Anna Wahlgren (författare till Barnaboken) gjorde. Wahlgren flyttade vid 19 års ålder ihop med den 35 år äldre Lars Danius. Gudrun hade mött Martin.

Sambo, arbete och eget hus vid 17 års ålder. Med Martin levde Gudrun vuxenliv. Och så kom hon hemifrån

Men under hösten 1971 börjar relationen med Martin ta slut. Hon flyttar in till centrala Stockholm och med Lasse Westman börjar ett äventyrligt liv. Två år senare reser Gudrun och Lasse runt i Ghana, Gambia och Tchad. De filmar tillsammans med journalisten Björn Kumm för Sveriges Television. Det blir flera dokumentärer och barnprogram som visas i TV2. Lasse lär Gudrun att att ta upp ljud. Hon blir speaker i deras dokumentärfilmer.

1977 börjar hon längta ut på landet och de flyttar till ner till skånska Österlen. Hon börjar engagera sig i en avsomnad VPK-förening men fortsätter samtidigt att filma med Lasse. De gör filmer om det de tycker är viktigt, och när Gudrun äntligen blir gravid är det heller inget undantag.

Än idag minns jag detta dokumentära barnprogram om hennes sons tillblivelse. Jag högaktar henne för det, och hade faktiskt det i huvudet när jag första gången gick till valurnan. Gudrun framstår i de allra flesta fall som en ytterst mänsklig person, som det är mycket lätt att identifiera sig med. Inte minst i detta barnprogram. Och i förlängningen även i stora delar av denna bok.

1979 står Schyman som andranamn på VPK:s kommunlista, och blir partiets ersättare i Simrishamns kommunfullmäktige. På socialbyrån i Ystad, där hon börjar jobba efter föräldraledigheten, utarbetar hon helt nya oprövade metoder vid vårdnadstvister. Redan 1981 ringer partiets valberedning i Stockholm. Ville hon sitta med i partistyrelsen? Javisst! Och fyra år senare väljs hon in i partiets verkställande utskott.

1986 börjar Lasses och Gudruns relation knaka i fogarna. I Westmans film Älskar du mig? från 2004 samtalar de om sina år tillsammans och varför det gick som det gick. I filmen säger hon: ”Jag blir så upprörd över allt tassande, himlande, hummande och all förljugenhet. Kvinnor dör alltså, det är så. Och det är inga demonstrationer på gatorna, inga solidaritetshandlingar. Men för arbetarklassen, då jävlar kan vi gå ut och solidarisera oss och tycka det är självklart, även om vi själva inte tillhör hit eller dit. Men det här går in under huden, in i hjärtat och sängkammaren och då är det fanimig stopp”.

Året därpå flyttar hon till ett kollektiv i byns Ängsvik utanför Värmdö. Inför VPK:s kongress samma år hamnar Gudrun Schyman mer eller mindre ofrivilligt i strålkastarljuset, när partiets valberedning föreslår att man ska ha tre vice ordföranden. Svenska Dagbladet beskriver det som en maktstrid.

Fem år senare blir Gudrun till slut partiledare. Och det är fascinerande att följa hennes resa där, hur hon hanterar den alkoholism hon ärvt av sin far, när den till slut kommer till allmänhetens kännedom. Hur hennes väljare och partikamrater gång på gång förlåter henne tills hon elva år senare får problem med skatteavdrag. De flesta skulle inte komma på tanken att yrka på avdrag på över 180 000 kronor, skriver tidningarna, och det kanske man får hålla med om. Då faller hon från partiledarposten, och där avrundas också det mest intressanta med denna bok.

Men ändå. Jag fortsätter gilla Gudruns lyskraft långt efter att jag slagit igen pärmarna, för den skiner verkligen igenom i denna bok.

Similar Posts:

• Om amerikaner för européer
• Hemmafrun som dödade jämställdheten
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Hur man talar för sig
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna

Den bilden har utmanats lite grann när jag slagit igen pärmarna på Anna Hages 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.

Anna tillhör en av dem som var först framme sedan Sveriges statsminister skjutits ihjäl den där sena fredagskvällen i februari 1986. Hon var bara 17 år, gick på vårdgymnasiet i Södertälje. Anna satt i en bil där Ulf Lundell sjöng på högsta volym ur bilstereon och uppfattade således aldrig något skott. Det hon lade märke till var hur en då för henne okänd man falla handlöst ner på trottoaren. Anna fick för sig att mannen hon såg kanske fallit till marken av ett akut sjukdomsfall eller något liknande. Därför bestämde sig för att försöka rädda livet på honom.

Sedan är det ju det där med blodet. När hon kommit fram och börjar lätta på mannens randiga slips och börjar knäppa upp hans skjorta, ser hon det. Det sprider sig som batik på skjortbröstet. Hon försöker med hjärt- och lungräddning. Skjortan blir så småningom helt röd. Blodpölen under mannen växer, och efter ett tag märker Annas hur hennes knän halkar omkring i blod, och händerna har svårt att få grepp.

Lite senare i boken beskriver hon hur svårt det var att få bort den döde mannens blod från sin hud. Hur mycket hon än duschade och tvättade sig. Den nästa kväljande söta lukten av järn. Hur det etsade sig fast inte minst själsligt.

Då framstår genast ränderna från mitt lilla jack i huvudet rätt pyttiga. Det är bara mitt eget blod och jag lever fortfarande. Att omöjligt få bort en annan persons blod – från en människa som dessutom är död – ger en liten bild av hur traumatiskt det faktiskt kan vara, att på nära håll få uppleva ett mord.

Och det fina med den här boken är att den primärt inte handlar om ett statsministermord. De första minuterna är det faktiskt bara en medmänniska hon försöker rädda där på Sveavägen i Stockholm. Nej istället får vi följa vad som blir Annas konsekvenser av att ha försökt rädda livet på det hon förstår är Olof Palme, först han väl skjutsas iväg i ambulansen.

Inte minst handlar några av kapitlen hur illa behandlad hon känner sig av polisen. Framförallt att det inte fanns någon förståelse för hur traumatiserad man kunde vara, efter upplevelsen av ett mord. Idag är psykologstöd en självklar del på ett helt annat sätt. Vid de första förhören under mordnatten kände hon sig inte alls lyssnad på. Polisen var bara ute efter att få svar på sina frågor och var för övrigt rätt ointresserade, upplevde hon.

Och när det blev rättegångar några år senare, där Christer Pettersson först blev dömd till livstids fängelse, upplevde Anna Hage att Petterssons advokat satte hennes vittnesmål mot målsägande Lisbet Palmes på ett helt annat sätt än hon var beredd på. Anna tyckte bara hon blev en bricka i ett spel.

Kort sagt blev det ett mentalt sår Anna bar med sig i nära trettio år, och hon gömmer rätt väl under de många år efter mordet som hon kommer att vara gift och bilda familj. Det är först när hon skiljer sig under 2015 och hennes barn är nästan vuxna som det börjar krackelera. I slutet av februari 2016 blir det dessutom ganska mycket ståhej kring 30-årsdagen av mordet. Av en slump möter sig själv som 17-åring på TV:n och den riktiga krisen uppstår. Anna söker upp en psykolog och upplever att hon för första gången på tre decennier blir tagen på allvar. Besöken hos denna psykolog och vad de mötena ger får man också följa i denna bok. En bok som är djupt mänsklig, allmängiltig, välskriven och jag har svårt att släppa ifrån mig förrän den är färdigläst.

”Jag såg ju faktiskt mördaren, tänk om han såg mig och att det är jag som blir offer nästa gång?”

Similar Posts:

• Från Et tu, Brute till Warrenkommissionen
• Statsministern och a-lagaren
• Mer intressant som person än som mördare
• Statsministern faller i marken gång på gång
• Vad skulle Palme göra?

The dogs on main street howl ’cause they understand
If I could take one moment into my hands
Mister I ain’t a boy, no I’m a man
And I believe in a promised land

Bokens huvudperson Johanna minns barndomens bilfärder med sin far om somrarna, den socialdemokratiske kommunpolitikern som aldrig annars hade tid för familjen. Pappa som var ständigt efterfrågad, som var populär och principfast. Som hade Palme som ledstjärna och som likt denne blivit socialdemokrat genom ett ideologiskt val och inte av arv. Johanna minns hur hon ibland fick sitta bredvid honom i framsätet och hur de lyssnade på The Promise Land om och om igen.

”Varför sjunger han om hundar?”
”Han sjunger om hundar som ylar.”
”Varför ylar hundarna?”
”För att de förstår honom.”
”Förstår vad?”
”Att vilja något mer. Något större. Att hoppas. Hundarna ylar för att de tror och hoppas.”

Johanna och hennes bror växer upp med arbetarrörelsen och det politiska samtalet ständigt närvarande. Av sin far lär hon sig vikten av rättvisa och att stå upp för samhällets svaga. Men Johanna har också ett väldigt nära band till sin mormor med vilken hon delar en kristen livsåskådning, och hon utbildar sig så småningom till präst.

Arbetarrörelsen och kyrkan hör inte till de vanligaste elementen inom samtida litteratur, trots deras enorma betydelse för det svenska samhällets utveckling. De har liksom hamnat i skymundan, trängts undan av individualistiska berättelser och ”tillsammans är vi starka” har blivit ”var man för sig själv”. Det är därför fint att få läsa om rörelser som styrs av starka ideal om allas lika värde.

Men Johanna kommer med tiden att tvingas inse att övertygelse i ord inte är detsamma som handling, en insikt som drabbar henne på två fronter och oerhört hårt. I sitt arbete som präst i Östersund möts hon av en mur av motstånd då hon vill engagera församlingen i mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Medmänskligheten sträcker sig till att samla in pengar till byar i Afrika eller till att baka sockerkaka till kyrkkaffet, inte till att möta hjälpbehövande på hemmaplan. Och hon brottas samtidigt med misstankar om att hennes far, barndomens hjälte, också han gång på gång agerat tvärtemot det han förkunnat.

Romanen börjar 2011 på en flygplats då Mazen, en pojke från flyktingförläggningen, ska utvisas. Sedan förflyttas vi till 1982, och får i olika nedslag i tiden följa Johannas väg fram till denna inledande scen – via barndomen, gymnasiet, året innan prästutbildningen och som verksam i församlingen i Östersund.

Boken har ett angeläget ämne och ställer frågan om medmänsklighet på sin spets. För vems skull är mina ideal och principer viktiga? För mina medmänniskor? Eller för mig själv? Johannas engagemang i Mazens öde skaver nämligen ganska rejält. Är det för hans skull hon bryter ihop då han utvisas? Eller är skälet något mer djupt egoistiskt? Är det sin egen oförmåga att stå upp för sina ideal hon sörjer? Att hon inte förmår vara den goda människa hon byggt hela sin självbild kring?

Ämnet till trots så blir Hundarna på huvudgatan tyvärr inte så där brännande som jag hoppats. Berättelsen flyter liksom lite på ytan då karaktärerna inte riktigt får komma till liv. De många personerna som passerar Johannas liv i och med de olika nedslagen i tid är inte alla intressanta. En före detta pojkvän ges till exempel en hel del utrymme utan att jag någonsin blir intresserad av honom som person, och det ser jag som en svaghet med romanen. Tänk om författaren istället hade gett mer plats åt den ständigt väntande mamman, hon som drömmer om att hennes man ska gå i pension så att deras gemensamma liv kan börja. Eller mormodern som har en sån nära relation med sitt barnbarn men ändå är så ensam. Eller brodern som tacklar faderns svek genom att vägra prata om det.

Grelsson Almestad räds inte de svåra frågorna, och hon har en blick på samhället som jag verkligen uppskattar. Kritisk och engagerad, och det kommer man långt på i min bok.

Similar Posts:

• Igenkännande och spänning i ett fascinerande tonårsliv
• De som försåg oss med 1:a maj
• Om kvinnlig (svart)sjuka
• Borta bra, hemma bäst
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel

Det har levererats många tvärsäkra svar på de frågorna de senaste åren. Svar som handlar om enighet, likhet, gemensamma traditioner och värden som måste betraktas mer som en idé än som någon historisk realitet. Svar som utesluter. Svar som jag och många med mig har oerhört svårt att känna igen sig i.

Niklas Orrenius reportageserie Drömmen om Sverige, som nu blivit bok, innehåller en annan typ av svar. De svaren är lite mer trevande, för många av de som svarar har aldrig varit i Sverige. De bara hoppas. Ändå blir deras hopp överrumplande snart mitt.

Sverige är ett bra land. Ett land utan krig. Ett land där alla barn får gå i skola. Ett land där folk är hyggliga, där de verkar förstå att andra människor ibland behöver skydd.

De som ger de här svaren är flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Orrenius har träffat dem i flyktingläger i Jordanien, i Bulgarien och utanför svenska konsulatet i Libanon. Andra familjemedlemmar finns i Sverige, där situationen i Syrien faktiskt utgör skäl att få stanna. Problemet är bara att det i princip inte finns några lagliga sätt att ta sig hit på.

Därför handlar de här människornas berättelser inte bara om krigets fasor och om de familjemedlemmar som blivit kvar där, inte bara om en älskad pappas sönderslagna och torterade kropp som man tvingats lämna i en massgrav. De handlar också om smugglare som lurat av en ens sista slantar och om mardrömsfärder över Medelhavet.

Visste ni inte vad som pågick? frågar en tonårig Niklas Orrenius på 1980-talet sin farmor i förordet till boken. Då handlar det om andra världskriget, men en gång kommer våra barnbarn att fråga oss om vår tid, om situationen i Syrien, föreställer sig Orrenius. Varför gjorde ni inte mer? Fattade ni inte vad som pågick?

Det finns så överväldigande mycket att ställa sådana frågor om. I Drömmen om Sverige låter Orrenius dem ta konkret gestalt, få kött och blod, och enskilda människoöden är ju av någon anledning så mycket svårare att värja sig emot än alla de där siffrorna, än hundratusentals döda och miljoner på flykt. Ingen människa flyr ju för att vara del av statistiken. De har högst konkreta skäl, verkliga erfarenheter.

Erfarenheter och drömmar. I Drömmen om Sverige uttalar människor osäkert ortsnamn som Åmål och Eskilstuna och de namnen är nästan utopiska, är en dröm om ett drägligt liv.

Det är en dröm som jag tänker också byggt mitt land, men det är inte en dröm som utesluter, utan som förenar människor. En dröm som jag lite barnsligt föreställer mig att jag växte upp med på 1980-talet, som man på något diffust sätt lärde sig av Bamsetidningar och Olof Palme. Ett Sverige där det är självklart att den som är stark, som råkar ha resurser, också måste vara snäll. Måste vara beredd att hjälpa.

Similar Posts:

• Våld föder våld föder våld?
• Krigets nedåtgående spiral
• Här är ingenting riktigt perfekt
• Underhållande guide till vårt nya riksdagsparti
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”