Samtidigt är förstås språket det vi själva har till buds för att förstå och formulera vår omgivning. Burton behärskar det mänskliga språket med avundsvärd lätthet, och med en bildning, en verkligt bred, imponerande bildning, som man oftare fantiserar om än stöter på i verkligheten. Och kanske är nyckeln till en sådan underbar, ganska otidsenlig bildning just nyfikenhet och ödmjukhet?

Ramen är enkel. Burton och hennes familj skaffar ett litet sommarhus med naturtomt, där systrar, systersöner och barnbarn kan sammanstråla om somrarna. Övrig tid blir huset skrivarstuga, och det är framför allt då som naturtomten och omgivningarna ger sig till känna. I tystnaden hörs vinden, fåglarna, krafsanden och gnyenden och sång som Burton alltmer lär sig att lyssna till. Inte som i ”tala med djuren” eller så, vilket kanske fraser om djurens språk kan ge intryck av, men som en röd tråd för nyfikenheten att följa i den här essäistiska, stora lilla boken.

Gränserna till naturen är bedrägliga, såväl i det stora som det lilla. Sommarhusets väggar är inte bara tunna, de visar sig också vara fyllda med myror. Eventuellt rent bokstavligt, för myrstackar har tydligen betraktats som billig isolering. I taket bor en envis ekorre, i dörrfodret humlor och bin, i förrådet samlas allt från rävar till slemsvamp, och i krypgrunden kryper nog också ett och annat. Det gäller ju heller inte bara Burtons lilla stuga. I takt med att människorna tagit över alltmer av livsutrymmet, och i takt med att vi flyttat ihop i städer, har också djuren anpassat sig till denna miljö.

Själva är vi förstås också djur, samtidigt som vi har en oöverträffad makt över planetens övriga varelser. Hur vi hanterar den makten är egentligen inget huvudfokus för Burton, även om hon naturligtvis snuddar vid frågorna. Det går inte att framkalla en sådan fascination inför livets enorma variation, komplexitet och uppfinningsrikedom utan att åtminstone indirekt fråga sig hur vi har rätt att handskas med denna mångfald.

Burton är som sagt långt ifrån påstridig på detta, mer politiska plan. Hon väcker fascinationen, och lyfter fram såväl de små, spännande delarna som den helhet där vi trots allt alla är beroende av varandra. Ekologin.

Fast handen på hjärtat tror jag risken är stor att det som lyser tydligast i mitt minne är det mer anekdotiska, som fiskarnas sång eller det faktum att grävlingar tydligen organiserar sig i något som liknar moderna flerfamiljshus – och ja, där är i alla fall jag tillbaka i det hopplöst antropomorfa – där de delar gryt, men där var och en lever ensam i sin egen håla, förutom på gemensamma städdagar.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Ett år i den svenska naturen
• Imponerande, sårbart och oerhört vackert
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren

De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016

Dessutom går Lilla Augustpriset till Sigrid Nikka från Höllviken för berättelsen ”Då rallarrosen blommar”.

Grattis, säger vi på dagensbok.com!

Våra recensioner av alla årets nominerade böcker hittar du här, Augustpristagare genom tiderna här, och våra recensioner av årets tre vinnande böckerna hittar du här:

Lina Wolff: De polyglotta älskarna
Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd

”’Ibland tänkte jag på Johnny, och då tänkte jag att han var en sjuk jävel. Sen fattade jag att det viktiga inte är att man inte är sjuk. Det viktiga är att man inte är ensam.’ De polyglotta älskarna av Lina Wolff är en roman som handlar om vad vi människor gör för att slippa vara ensamma. I romanens tre delar får vi möta Ellinor…” Läs mer

Nina Burton: Gutenberggalaxens nova
Det gränsöverskridande samtalet

”Medierevolution. Nätverkande. Ett internationellt vetenskapssamhälle. Det finns mycket i Nina Burtons berättelse om renässansens Europa som får det att kännas påtagligt samtida. Också något annat än de där käcka orden, något mörkare och mer svårgripbart. Det finns en framstegstanke i Erasmus av…” Läs mer

Ann-Helén Laestadius: Tio över ett
Om allt rasar

”Tio över ett på natten ringer Majas mobil. Tio minuter senare spränger de i gruvan. Då måste hon vara beredd, så att hon kan väcka mamma och pappa och lillasyster, få med sig väskan hon packat åt dem allihop i hemlighet och rädda dem. Ifall det är den här sprängningen som får marken under staden att rasa. Om det…” Läs mer

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Om allt rasar
• Wolff skriver om drömmen att bli sedd och förstådd
• Augustpriset 2016
• Det gränsöverskridande samtalet

Det finns en framstegstanke i Erasmus av Rotterdam och hans samtidas humanism. Den pekar framåt delvis genom att peka bakåt, genom sin dialog inte minst med de antika tänkarna. Den ser, med en något sliten men träffsäker bild, längre eftersom den står på giganternas axlar. Samlar kunskap. Inte bara ”kalla fakta” (och jo, för vår egen tid framstår ju en del av de där ”faktumen” som tämligen uppåt väggarna) utan på ett djupt mänskligt plan.

Erasmus förordar samtalet, ödmjukheten, öppenheten. Han ville vara en fri intellektuell, och den nya bokmarknaden gjorde det möjligt. Han var verkligen en stjärna, och en påfallande sympatisk sådan. Visst förtjänar han en påkostad biografi – även om jag inte förstås varför omslaget måste vara så trist? Har inte dessa skisser av Erasmus händer prytt miljoner skissblock, skolböcker eller något annat gäspframkallande i evigheter (eller åtminstone något mycket liknande)? Vem har velat representera denna dynamiska man genom något så navelskådande?

I alla fall är Gutenberggalaxens nova en gedigen biografi om en figur väl värd att lära känna. Bara det faktum att han lämnat så många brev och andra texter bakom sig så att det går att återge också ganska vardagliga sidor av ett 1500-talsliv är i sig värt att uppmärksamma. Det måste vara i det närmaste unikt. Jag kan till exempel inte låta bli att tänka på William Shakespeare, som ändå levde snäppet senare, men som lämnat efter sig betydligt fler frågetecken.

Allra mest fascinerar nog ändå själva tidsbilden, inte minst av Erasmus senare år. Det blev nämligen långt ifrån den ljusnande framtid han föreställt sig. Det nya mediet, boktryckarkonsten, förde med sig enormt mycket gott, men långt ifrån enbart. Möjligheten att sprida idéer med ny hastighet kunde också bli farlig. Kan vi månne känna igen oss?

Det är en påtagligt klassisk biografi Burton skriver, även om hon valt att kalla den ”en essäberättelse”, och referenserna till nutiden är ytterst sparsamma. Jag kan tycka att det är lite synd, för vi kan ju aldrig se historien annat än utifrån den tid vi befinner oss i själva, och det finns så många spännande paralleller att dra. Fast visst, det kan ligga en poäng i att lämna sådant till läsarna också.

Exempelvis ligger Gutenberggalaxens nova rätt i tiden såtillvida att den landar mitt i ett uppmärksammat reformationsjubileum (eller ja, vi lyckades kanske mest med att uppmärksamma påven, men det var egentligen reformationen som var föremål för firandet). Burton ger inte precis bilden av Martin Luther och hans uppror som särskilt mycket värt att fira. Visserligen var Erasmus också skeptiskt till en hel del i den katolska kyrkan, men han trodde ju på dialog och på stegvis förbättring. Luthers svavelosande anhang är däremot mest downright scary.

Det var med oro och sorg i hjärtat som Erasmus under sina sista år i livet tvingades konstatera att hans omhuldade nya medium, boktryckarkonsten, tvärtemot hans ideal kunde användas också för att hetsa till fanatism och våld.

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Nominerade till Augustpriset 2016
• Historia ur den osynligas perspektiv
• Lite om nästan allt
• Med örat mot myrstinna väggar

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – Aftonland av Therese Bohman, djupa kärlek ingen av Ann Jäderlund, Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård, En dramatikers dagbok 20132015 av Lars Norén, Eländet av Andrzej Tichý och De polyglotta älskarna av Lina Wolff.

Till årets svenska fackbok – Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, Arktis. Liv i en värld av is och snö av Felix Heintzenberg och Ole Jørgen Liodden, Glömskans bibliotek av Ulf Karl Olov Nilsson, Skotten i Köpenhamn av Niklas Orrenius, Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk och 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Oj, en polis av Eva Lindström, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta.

Än så länge har vi hunnit recensera de här, men fler kommer:

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2017
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2018

Men allt genom historien har det också funnits kvinnor som trotsat förbuden, som trots alla hinder lyckats förverkliga sig själva och sina idéer. Det är om en rad av de här kvinnorna som den här boken handlar.

Vi möter kvinnor från en rad av livets alla vägar – vetenskapskvinnor, konstnärer, författare, äventyrare med flera, ur den västeuropeiska historien. Det blir med andra som en samling biografier, som skickligt vävs ihop till en enda helhet. Det är många öden som inkluderas – allt från namnkunniga kvinnor som Jeanne d’Arc eller Hildegard av Bingen, till andra som är mindre kända mer än för fackexperter, exempelvis Barbara Strozzi (världens första kvinnliga yrkeskompositör).

Här finns inte mycket av teoretiserande, och väldigt lite av jargong, som annars kan tynga ned mycket facklitteratur så att den blir svår att ta till sig. Detta uppvägs istället av den stora mångfalden på konkreta skildringar från verkligheten, så boken blir aldrig ytlig. Burtons skildring är i sin helhet därför en mycket levande och lättillgänglig bok.

Poängen är förstås att fokusera på alla de starka kvinnor som historien har att visa upp. Gott så. Men de andra då, kan jag fundera? Alla de som inte växte upp i ett överklasshem (för boken handlar nästan bara om kvinnor ur överklassen), som aldrig hade en chans att få en fin utbildning eller kunde försörja sig som annat än som vanliga arbeterskor? Alla de som aldrig utmärkte sig tillräckligt mycket för att bli odödliggjorda i historien. Och alla de som inte klarade av att bryta sig ur den patriarkala bur de vuxit upp i.

Burton har inte dem i åtanke i den här boken. Kanske kan det vara en god uppföljning på en i annars mycket spännande läsning?

Similar Posts:

• Det gränsöverskridande samtalet
• Lovvärt men opersonligt
• Med örat mot myrstinna väggar
• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Gammal kärlek rostar aldrig

I Månpockets utgåva Samlade dikter 1946-1997 finner vi samtliga av Aspenströms diktsamlingar från Skriket och tystnaden och den postumt utgivna Israpport. Aspenström debuterade redan 1943 med Förberedelse, en samling han senare inte ville kännas vid, varför den inte finns med här. Antalet dikter i denna volym överstiger 500, vilket imponerar när man upptäcker vilken kvalité dikterna genomgående håller. Om man inte läst Aspenström tidigare har man möjlighet att berika sitt andefattiga liv med en lyrisk produktion som, vid sidan av Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf, är 1900-talets viktigaste i Sverige.

Av våra modernistiska diktare är Aspenström den mest lästa, vilket knappast förvånar. Detta beror, brukar man säga, på vad vissa skulle kalla Aspenströms ”närhet till det låga” (”det låga” skall ej ses som någonting negativt), hans ironiserande över och kritik mot det samhälle vi tvingas leva i och, fram för allt, hans kirurgiskt precisa formuleringar.

Nina Burton har i sin bok om Aspenströms författarskap, Mellan eld och skugga, spårat vad hon kallar en lyrisk motsägelse i Aspenströms författarskap. En av dessa motsägelser är den mellan det nära (”det låga”) och det universella. Ett exempel på detta är den ofta citerade dikten ”Mätarlarven” ur Litania (1952):

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Det nära eller det låga ställs ofta i Aspenströms dikter mot ett evighetsperspektiv. Allt liv ställs på samma nivå. Människan är lika förgänglig som en larv. Aspenström kan också göra tvärtom; det stora kan bli litet, som i ”Panteisten” ur Snölegend (1949), vars första strof lyder:

De fyra väderstrecken böjer han varlig samman
till en vallmo. Floderna och havsströmmarna
lockar han in i handens fåror.
Snöbergen, stäpperna och djungeln,
Virvelstormen före en regntid,
Alla dessa väldiga prologer
Stillnar till ett leende
Eller den spröda tonen i en herdepipa.

Vid sådana tillfällen är det inte långt ifrån att Aspenström tangerar den buddistiska tanken om världsalltet och varje enskild livsforms egenvärde. Det är också i dikter som denna vi möter Aspenströms storhet som författare, en storhet som alla litterärt intresserade bör ta del av, och som gett Aspenström en självklar plats i den svenska kanon.

Similar Posts:

• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• En gång till?
• Litet av varje
• Storslagen enkelhet
• Dödens tyngd och tankens lätthet