Musikhistorikern och sångerskan Ingela Tägil tar ett nutida avstamp i #metoo-rörelsen men jag tycker att det haltar en aning. Även om det i de här fallen är precis lika ovälkomna sexuella närmanden i grunden är det något som utvecklas på ett annat, mer öppet sätt.

Aktris används i titeln som benämning för såväl talteaterskådespelerskor som operasångerskor och balettdansöser, även om det främst betecknar en talskådespelerska. Det var en tid då gränserna mellan utövande av talteater, opera och balett var mer flytande än idag – på elevskolan specialiserade man sig först efter en tid men även efter slutförd utbildning och en tid som anställd kunde det kunde ens inriktning ändras.

Jag har lite svårt att hålla isär de porträtterade kvinnorna; Henriette Widerberg, Emelie Högqvist och Beata Charlotta Eckerman som var operasångerskor, Gustava Charlotta Slottsberg och Sophie Hagman som var dansöser och Johanna Fredrika Löf som var aktris, eftersom det är så mycket som är snarlikt vad gäller uppväxtförhållanden och fortsatt liv. Samtidigt blir den utbytbarheten mellan levnadsöden kongenial med temat och titeln.

Alldeles för ofta handlar det om ett barn som sexualiseras från tidig ålder, som börjar på elevskola med siktet kanske mer mot männen än scenen. Som gör åtminstone en mindre succé och fångar en välbärgad mans intresse och därmed får en tillfällig försörjning. Som lämnar scenen kanske i hopp om äktenskap och legitimitet men sedan blir lämnad och sjunker nedåt på samhällsstegen. Det ges också exempel på lyckliga slut men de är undantag.

Under många århundraden (ja, -tusenden) har aktriser setts som sexuellt tillgängliga och föraktats av samhället i stort men åtminstone vid den tid som skildras här åtnjuter de inom själva teater-, balett- och operavärlden både respekt för sitt konstnärskap och en viss frihet att själva styra sina liv men nog finns det också lärare och chefer som har förhållanden med sina elever och anställda – där är parallellen till #metoo långt tydligare, samtidigt som det är något som inte får särskilt stort utrymme. Jämte det som rör just dessa kvinnor får man en fylligare bild av staden och hovet, teatrarna och besökarna, kurtisanerna och männen och även om det låg ett skimmer över Gustafs dagar blir det i slutänden ganska solkigt.

Något som förvånar mig en aning är för hur mycket det finns samtida eller närapå samtida källor. Ingela Tägil citerar artiklar och biografier, recensioner och andra texter där det är obehagligt uppenbart vad som försiggår.

På många sätt var dessa kvinnor i otakt med sin tid och de drabbades hårt av dubbelmoral och dubbla standarder. Damned if you do, damned if you don’t – fast snarare på franska, som nog ändå stannade kvar som språket på modet.

Similar Posts:

• Jenny Lind Superstar
• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• 250 år av kvinnoliv
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Monikaböckerna mot mål

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• Tänk pa döden
• Resans sköna konst
• Ärligt bloggande om döendet
• Mångsidigt om människans gående

Just precis idag är det tvåhundra år sedan Jenny Lind föddes och detta jubileum skulle ha firats stort men av de flesta konserterna, inklusive konsertturnén för årets Jenny Lind-stipendiat (det finns ett stipendium som sedan 1965 delas ut till en yngre svensk sångerska), blev intet, när Covid-19 vände upp och ned på tillvaron. Åtminstone två böcker har i alla fall givits ut, och en animerad film som belönats med pris vid flera festivaler.

Jag påbörjar läsningen av Ingela Tägils Jenny Lind-biografi Näktergalen direkt efter att jag avslutat 1794, Niklas Natt och Dags andra roman om Stockholms mörkare sidor under slutet av 1700-talet. Det är fascinerande att stanna kvar i ungefär samma tid; Jenny Lind föddes ju 25 år senare men det är i mångt och mycket samma samhälle det handlar om. Där den skönlitteräre författaren närmast frossar i smuts och elände är biografen mer registrerande men också tydlig – Humlegården låg då så avsides att unga kvinnor behövde eskorteras dit för sin säkerhets skull.

Jenny Linds liv är som taget ur en roman; hon föddes utom äktenskapet och hade en svår barndom utan framtidsutsikter – tills någon hörde henne sjunga och hon så småningom fick börja på det som var elevskolan för såväl skådespelare och sångare som balettdansare på den tiden. Det som skulle ha kunnat vara en rent av fantastisk tid smolkades dock av stridigheter inom familjen när det visade sig vilken begåvning hon hade. En mor och en far som ville ha del av det underhåll Kungliga Teatern gav, som drev processer och fortsatte försöka få en stor del av Jenny Linds inkomst så länge de levde. En lysande huvudrollsdebut vid sjutton års ålder och sedan triumfer både i Sverige och utomlands i några av de mest ekvilibristiska och spektakulära koloratursopranpartierna, tills halva världen var drabbad av ”Lind mania”. Den svenska näktergalen är en myt och ett fenomen, en superstjärna före de flesta andra superstjärnor med utsålda föreställningar och konserter för tusentals åskådare och åhörare, med folksamlingar kring sig så till den grad att hennes betjänt vid ett tillfälle blev allvarligt skadad.

Vissa saker som nu framstår som exceptionella var dock vanliga på den tiden, som att de begåvade barnen började undervisas i skådespeleri, sång och balett i tioårsåldern och fortsatte med detta tills det stod klart vilken bana de var mest lämpade för. Under utbildningstiden uppträdde de i småroller inom samtliga genrer. Den normala debutåldern för en operasångerska var 15-18 år och vanligen avslutade hon sin karriär absolut senast i fyrtioårsåldern – de som ingick äktenskap i de sena tjugoåren.

Det som alltid fascinerat mest med Jenny Lind är hennes röst, den som fick henne att liknas vid en näktergal (delvis också för att näktergalen inte är anslående till utseendet utan enbart till rösten). Rösten som analyserats bortom graven med all den osäkerhet det innebär – för inbillar vi oss inte att vi måste höra med våra egna öron för att kunna föreställa oss hur hon lät? Vetskapen om att röstideal förändrats genom seklerna gör att beskrivningarna av samtida åhörare inte riktigt tas på samma allvar som en skorrande inspelning från förra sekelskiftet, som man ändå kan höra.

Men det är just avsnitten om Jenny Linds röst och sångteknik som intresserar mig mest. Tidigt fick hon en röstskada som påverkade hela hennes liv som sångare och samtidigt som den försämrade hennes förutsättningar tycks hon också ha vunnit något på den. Genom citat från recensioner och brev samt från texter av Jenny Linds sånglärare tecknas en tydligare bild än tidigare av hur hon sjöng och hur detta sångsätt skiljer sig från vår tid. Jag tycker också att Ingela Tägil lyckas bra med balansgången att vara specifik i beskrivningarna men ändå hålla texten tillgänglig även för den som bara har grunda kunskaper om röst och sång. Man blir också påmind om att sångarnas tolkningar av sina roller före regissörernas tid var fria på ett annat sätt men också låsta, eftersom det fanns en risk i att gå emot gängse uppfattning om en viss roll.

Något annat jag tycker om att hon tar fasta på är hur bilden av Jenny Lind skapades delvis av medierna utifrån ett romantiskt kvinnoideal. För Jenny Lind är ett av de lysande undantaget i en tid då kvinnor som stod på scenen betraktades som sexuellt tillgängliga och ofta tvingades vara det för sin försörjning. I stället framstod och framställdes hon som oskuldsfull och med mycket hög moral och behandlades på ett helt annat sätt. Detta tycks stämma med hennes leverne men hennes sätt att se ned på dem som såg sig tvungna att göra annorlunda är inte så sympatiskt.

Det blir också tydligt att det fanns en helt annan komplexitet hos Jenny Lind, att hennes osäkerhet och scenskräck tog hårt inte bara på henne själv utan också på hennes närmaste omgivning.

Tyvärr känns det som om det hade behövts lite större insatser från redaktören; vissa stycken upprepas nästan ordagrant på olika ställen, vilket är lite störande. Det finns också formuleringar av typen ”emotionella känslor” och ”stora giganter” som hade kunnat rensas bort – det hade en jubileumsbiografi med mängder av bilder varit värd.

Similar Posts:

• Damned if you do
• Operahistoria med förtjänster och brister
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Udda kulturhistoria
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”

Faktum är att Josefin Nilsson (1969 – 2016) själv tänkt att skriva om sitt förhållande, när hon väl tagit sig ur det, för att stärka andra kvinnor i samma situation. Hon fick inspiration, stöd och uppmuntran från familjens gemensamma vän Felicia Feldt som 2011 gav ut boken Felicia försvann. Den handlar visserligen inte om något destruktivt kärleksförhållande, däremot – får man väl säga – en dysfunktionell uppväxt i den berömda mamman Anna Wahlgrens skugga.

Av olika skäl hann Josefin inte detta, och nu väver istället hennes storasyster Marie in sin systers anteckningar, när hon skildrar sitt eget liv och sina egna tillkortakommanden, lyckor och succéer.

Och lite blir det ju som när man längtade efter att en LP-skiva skulle komma ut, när man var yngre. Girigt sprang man och köpte singeln i förväg, lyssnade nästan sönder låten. Sen när väl LP:n kom fick man hela tiden hoppa över singelspåret med pickupen, bara för att man var så trött på låten. Lite är det så med det första kapitlet i denna bok. Det är nästan ordagrant Skavlan-intervjun från den sista februari.

Men fast du hoppar över detta uttjatade kapitel får du belöning av boken ändå. Den är ju skriven av systern och inte av någon halvengagerad spökskrivare. Jag berörs av Maries beskrivningar av att överhuvudtaget hitta en identitet, vid sidan av sin mer självsäkra lillasyster Josefin. Hur Marie under uppväxten hela tiden tycks ha fått ta rollen som medlare mellan sina föräldrar, som verkligen inte drog jämnt, och hur tillslut en flygel och ett mycket talangfullt pianospelande fick henne att hitta sig själv.

Hon sticker inte under stol med att hon stundtals varit deprimerad och fått så mycket elchocker på psyket, att lillasyster Josefin tillslut kallade henne för ”el-huvudet”.

För mig har detta inte varit en bok att sträckläsa eftersom den är så proppfull av känslor, att jag ibland måste lägga ifrån mig den. Blir det emellanåt lite ”too much” med allt kännande? Nej, det är ju inte uttröttande navelskåderi hon ägnar sig åt, utan i mångt och mycket en intressant och intresserad omvärld. Hon är tacksam över att sådana som Babben Larsson och Lill Lindfors tar sig an och regisserar Ainbusks förställningar i Stockholm i början på 1990-talet, eller hur hon tillslut träffar sin man, dragspelaren i Perssons Pack.

Lite som Gunnar Ekelöf en gång mumlade ”det som är botten i dig, är också botten i andra”. Oförställt och läsvärt.

Similar Posts:

• Otrohet utan rätt eller fel
• En äktenskapshistoria av strindbergska dimensioner
• Mycket tyngre än det här blir det inte
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Kärleksfull uppgörelse

Å andra sidan – när jag för ett par år sedan var på en konsert med nyskriven körmusik var det absolut bästa verket skrivet av en kvinna (det var 1783 av Kristin Boussard, remember her name). Manlig dominans av gammal vana men öppenhet för något annat.

Och jag erkänner: jag har bara hört enstaka stycken av såväl Fanny Mendelssohn som Clara Schumann. Jag skulle inte kunna nynna några fraser ens, trots att jag kan romanser av deras bror respektive äkta man (”Hexenlied”! ”Widmung”!) utantill sedan åratal (decennium!).

Alltså börjar jag läsa om Fanny Mendelssohn utan andra kunskaper om henne än ytterst vaga. Att hon fanns ja, att hon var en skicklig pianist ja, att hon komponerade ja, men annars?

Och så dyker jag in i något som handlar om det dubbla (tredubbla?) förtrycket, för bortsett från alla nackdelar könet medför har hon också fötts in i den sämsta samhällsklassen för att gå emot strömmen och därtill är hon judinna.

Jag tycker att det är intressant hur mycket utrymme judarnas historia i Tyskland ges. Hur utanförskap och förföljelse varit så dominerande att endast några få lyckats bryta igenom det. Hur privilegier andra sett som självklara förnekats dem om och om igen. Och hur detta fortgår i det undanskymda. Osmakliga citat ur dåtidens recensioner som samtidigt klingar nästan nutida i sin retorik. Göra skillnad på folk och folk. Jo, jag tackar.

Så där ges en kulturell bakgrund men det är ändå könet som verkligen ska ställa henne i skuggan. I begynnelsen är det Fanny som spelar och senare även den yngre brodern Felix. Syster och bror spelar tillsammans, skriver musik tillsammans och för en dialog bortom orden också när de befinner sig långt ifrån varandra. Den lyckliga barndomen innan deras vägar måste skiljas åt, eller snarare, hon måste ta ett steg tillbaka.

Vem inspirerade vem? Vem härmade vem? Vem vann den inbördes tävlan? Det är svårt med upprättelse halvtannat sekel efteråt, omöjligt att säkert besvara frågorna. Men klart är ju att Fanny inte gavs samma förutsättningar som Felix, att hon såväl komponerade som framförde musik snarare trots än tack vare andra. Det handlar om andra tider, andra seder men samtidigt fanns det människor runt omkring henne som såg och hörde, som hade vett att uppskatta och bidra; modern som själv gjort en liknande resa och maken Wilhelm som insåg vad musiken betydde för henne.

De utgör en märklig treenighet – Fanny, Felix och Wilhelm. I ett brev finns Fannys påbud till sin blivande make:

Du måste älska honom utan ände, mellan oss tre måste allt vara rätt och harmoniskt och sant – då kommer jag inte att ha några bekymmer i denna värld. Om ni verkligen älskar varandra så kommer jag att vara nöjd med min relation till er båda.

Och hans svar:

Så din kärlek kommer inte att delas mellan oss; vi kommer båda att få den i sin helhet, och vi tre blir en spegling av enighet.

Det är en annan syn än nutidens på såväl äktenskap, vänskap och romantik som erotik och efter döden vilar hon mellan dem. Under en sten mellan två kors.

För det är ju just det. Hon relateras hela tiden till männen i sin omgivning. Så sällan får hon stiga fram och bara vara Fanny. Här görs det ändå ett seriöst försök och jag tycker mycket om den här sortens personliga biografi där författaren visserligen låter läsaren träda in i en verklig persons tankar och känsloliv men samtidigt med ödmjukhet och utan tvärsäkerhet. Det blir levande men också respektfullt.

Sedan läser jag Anna-Karin Palms Selma Lagerlöf-biografi och tänker att dessa kvinnor med femtio år emellan sig nog hade haft en hel del att tala med varandra om. Om ihärdigheten och viljan, om styrkan i och behovet av att uttrycka sig, att förmedla något.

Jag blir omväxlande sorgsen och arg medan jag läser, både för Fannys skull och för hur saker upprepar sig.

Similar Posts:

• Researchen innan romanen
• Ett pennskafts ocensurerade betraktelser när seklet nittonhundra var ungt
• Varm och lågmäld indiepopbiografi
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”

För snart tolv år sen gav Prisma ut boken TXTR med alla låttexter av Thåström som var skrivna fram tills dess. Nu tar Teg Publishing sig an samma koncept, men kan då inkludera alla låttexter skrivna fram till 2017. Konceptet är alltså enkelt, om än inte så innovativt: låttexter och bilder. Inramningen är förvisso lite annorlunda: båda ackompanjerades av en rad bilder från Thåströms karriär, men medan TXTR hade lite mer vild layout så ger den här bokens renare formgivning mig associationer till klassiska diktböcker. Båda varianterna har utan tvekan sin charm – men jag finner (kanske till min överraskning) att den här bokens formgivning faktiskt tilltalar mig, just för att orden, texternas innehåll, då verkligen får lov att ta upp all plats. Och jag inbillar mig att den som aldrig tagit till sig Thåströms musik faktiskt skulle kunna hitta texter att uppskatta i den här boken, kanske just av den anledningen.

Tio år till av låttexter, alltså. Många av dem är i mitt tycke de bästa låtar som Thåström någonsin gjort, och det efter att han redan har producerat en imponerande mängd starka texter under tre decennier. Någonstans omkring 50-årsåldern så träder körkarlen in i Thåströms texter på ett helt annat sätt än tidigare (och, jo, jag minns tolkningen av Bellmans epistel 81). Samtidigt också ett stråk av – vågar jag skriva det? – nostalgi … Det gör att texterna iallafall berörde mig på ett djup som få andra har lyckats med.

Vi arbetar oss i den här boken baklänges kronologiskt: den öppnar med en äldre Thåströms betraktelser över bluesen i Malmö och avslutar med ungdomens arga Thåström som skriver om ordningsvakter och profithunger.

Den här boken är en fin summering av ett långt artistliv. Jag hoppas att den inte innebär ett avslut.

Similar Posts:

• Bibel för en mental istid
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• När punken kom till Stockholm
• Kvantitativt överväldigande introduktion
• Pocketen i varje intellektuell luffares gitarrfodral

Det som kanske är mest intressant är hur Bellman verkar kunna röra sig i alla möjliga samhällsskikt, från slott till koja. Själv kom han ju från förhållandevis privilegierade förhållanden, och han skulle under flera år inneha diverse tjänster inom statsapparaten som inte sällan kunde ha inneburit en tryggad försörjning. Samtidigt drogs Bellman många gånger med skulder och verkar ha haft svårt att sköta sin ekonomi. Gustaf III:s statskupp 1772 skulle komma att få betydande konsekvenser för Bellman, eftersom han då blev upphöjd till hovskald och propagandist för kungen.

Några poetiska storverk blev det väl dock knappast som skaldades i hans egenskap av hovskald (man kan ju känna rysningar inför lismandet i verk som ”Gustafs skål”, skriven just i samband med statskuppen). Hade det här varit karaktären på Bellmans diktning hade han nog varit saligt bortglömd sedan länge. Bellman försökte sig också på att skriva en hel del andra verk inom flera olika genrer, allt från opera till skämttidningar.

Men den främsta av hans diktning, och den som han idag främst är ihågkommen för – Fredmans epistlar och Fredmans sånger – handlar om somliga av dem som hamnat lite snett i livet, och finner sig allra längst ned i den sociala hierarkin: om ”nymphen” Ulla Winblad, om den ur- och verkstadslöse urmakaren Fredman, eller den alkoholiserade krogägaren Movitz, för att bara nämna några. Dessa vackra, sympatiska och inkännande visor är säkert en anledning till att han fortfarande är ihågkommen och populär runt om i Sverige, samtidigt som hans levande skildringar av ett Stockholm under 1700-talets andra hälft säkert spelar roll för att han är särskilt omhuldad just i huvudstaden.

Så sätt på valfri Bellman-uttolkares skiva, slå dig ned i en skön fåtölj med lite dubbelt öl eller rött vin med pimpenella, eller vilken annan dryck som kan smaka – och låt Carina Burman guida dig till denna komplexa mans liv och visskatt.

Similar Posts:

• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Var exakt i Stockholm låg tullgränserna?
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Damned if you do
• Bibel för mental istid version 2

Kvinnorna som formade pophistorien tar på sig ett stort, om också tack och lov inte ensamt, jobb: att förbättra den statistiken, lyfta upp alla de namn som inte kommit fram. Men eftersom rocklexikonen är döda och standardverk om rock- och pophistoria flyttat över till Internet måste boken förstås snarare bli något annat; en upptäcktsresa, en reportagebok, en lång serie ”Wow, har ni hört den här? Varför inte?” (Naturligtvis följer en oerhört detaljerad spotifyspellista med.) I 30 munsbitslånga kapitel går hon på botanisering i kvinnliga artister från 1800-tal till idag, lyfter fram bisexuella bluesdrottningar, läderbyxklädda hårdrockare, schlagerkompositörer och gitarrbyggerskor, souldivor och countryroyalty. Hon avrättar konceptet ”guilty pleasure” och hyllar utan minsta ironi både Whitney och Siwan. Heltäckande blir den givetvis aldrig, men som en ren tipslista parat med viktiga frågeställningar funkar den ofta rent fantastiskt.

För mig står deras motstånd för en mer musikrebellisk kraft än alla grabbars samfällt rockiga ursinne, som Pete Townshends sönderslagna gitarrer och ärren på Iggy Pops självskadade kropp. Nursery Rhymes mod gav uttryck för något långt viktigare än konstnärliga manér. Varje gång bandet sa ifrån kostade det dem något.

Samtidigt är det förstås alltid knepigt att skriva om historien (betona som du själv vill). Det jävliga med historieskrivning är ju att den har en tendens att bli självuppfyllande. Att pophistorien generellt nedvärderat kvinnor har, som Gunnarsson mycket riktigt konstaterar, lett inte bara till att de kvinnor som faktiskt format den inte fått den cred de ska ha utan också till att färre kvinnor faktiskt fått möjlighet att alls göra en insats. För varje artist som gjort fantastiska skivor som avskrivits av sin samtid, eller blivit reducerade till bara ”sångerskor”, finns band som aldrig ens släppts in i studion, tjejer som aldrig känt sig välkomna i gitarraffärerna, musiker som vägrats skivkontrakt om de inte låter ”riktiga” musiker (läs: män) sköta själva instrumenten. Det blir ibland ett väldigt dammsugande efter varje kvinnlig producent, inspelningstekniker och studiobasist hon möjligen kan komma på, och när man tänker på den onämnda mängden män det ska jämföras med blir det både triumferande och sorgligt – ett mikroperspektiv som kanske inte alltid funkar.

Men ändå, det en bok ändå gör bättre än någon algoritmgenererad Spotifylista är ju kontexten, de oväntade kopplingarna och de obekväma frågorna, och där skiner Gunnarson. Varför vet ingen att ”Lyckliga gatan” och ”Diggi-Loo Diggi-Ley” skrevs av samma kvinna (och att hon länge aldrig ens bjöds in till schlagerfinalen trots att det var hennes låtar som tävlade)? Varför slutade Agnetha skriva låtar när hon kom med i ABBA? Varför fick Martha Wash ingen credit för ”Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)”, och Darlene Love ingen för ”He’s a Rebel”? Varför vägrade Elvis spela in ”I Will Always Love You” om inte Dolly skrev över låtskrivarskapet på honom? Varför vill tidningar inte kalla Laleh producent fast hon bevisligen producerar sina skivor? Hur i HELVETE kunde det vara OK för en svensk tidning att lotta ut 16-åriga Cherie Curries trosor? Varför har du aldrig hört talas om Fanny? Och om du hävdar att svaret är ”De var väl inte bra nog”, kom inte och påstå att du bara hört talas om bra band… Nej, heltäckande blir den aldrig, och det finns förstås en gräns för hur mycket man kan rätta till en månghundraårig historisk ojämvikt med en bok. Men jag slukar boken med musiken i lurarna och både upptäcker, återupptäcker och omvärderar, och om boken får åtminstone någon musikbesserwisser att börja omnämna Sylvia Robinson i samma andetag som Sam Phillips är det mycket gjort bara det.

Similar Posts:

• Hon förklarar historien genom popen, eller kanske tvärtom
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• Rumphugget och brist på doft
• En storsäljande skörd
• Jenny Lind Superstar

Tiden går från 1950-talet fram till 1980-talet men med nedslag i krigstiden och 2010-talet. Intrigen följer ett musikaliskt dramas upplägg, med upprepningar och fördjupningar. Samtidigt rör sig berättaren fram och tillbaka i tiden. Man följer främst några barn och unga som växer upp och blir medelålders men man ser dem också i ett spektrum av tidslöshet. Ett småstadsuniversum som den tragiska berättaren med sitt allseende blinda ögon låter oss kika in i. Själv ser han det förgångna, framtiden och till och med de döda.

Fokus ligger på Alf Holm, en blyg kille med absolut gehör. Många drag lånar Alf av författarens egen livshistoria men är ändå inte Sunds alter ego. Alf är (anti)hjälten allt snurrar kring. Länge motvilligt. Till sist går han sin egen väg: blygheten och mamma Ulla-Maj till trots.

Viktiga är de tre i ungdomen skådespelande kvinnorna Ulla-Maj, Margit och Iris från Sunds förra roman Tre systrar och en berättare (2018). Alfs mor Ulla-Maj, kokerskans dotter, gör en klassresa från folkskolärarinna, skoldirektör till riksdagsledamot i Finlands riksdag, Iris lyckas inom inom teaterns värld både i Finland och Sverige och Margit Schalin, välvårdad hemmafru som länge håller upp familjefasaden och skyddar sin supande trävarudirektör till man. Vad gäller Margit, Maggi så har hon en medsyster i Maj i Kristina Sandbergs romantrilogi från andra sidan Bottenviken.

Det finns en berättarglädje i alla språkliga detaljer, inslag av dialekt och finlandssvenska ord samt skildringen av en mängd österbottniska (jakobstads)företeelser: Mommos proppon, Fridsföreningen, Terazzo, Stadshotellet, Alholmen, Malmska, Mässkär och alla ”kämppar” där det pimplas öl och spelas gitarr och trummor. Här dricks det kaffe på Grill-Center – i min egen hemort – på väg hem från Wasa Teater. Ibland ger berättaren (författaren?) små miniföreläsningar om tidstypiska fenomen om det så handlar om tidiga flygplansmodeller eller hur man handskas med de hett eftertraktade LP-skivorna. Här beskrivs studentliv och miljöer i Åbo och i New York. Sunds stil är emotionell men med svärta. Ibland påminner det hela om någon av Kjell Westös romanbyggen med musik, ungdomsliv och stadsskildring – till exempel Drakarna över Helsingfors (1996) – men Sunds berättare har en egen humor och (själv)distans. En annan uppväxtskildring jag kommer att tänka på är Mikael Niemis Populärmusik från Vittula (2000): skildringen av pojklivet, popmusiken och sociala mönster har många likheter. Det handlar också om samma årtionden och samhällsskeenden.

Tyvärr fallerar styckeindelningen i vissa kapitel av Sunds bok, vilket ibland ger ett slarvigt intryck åt ett annars gediget bokbygge.

Från Sunds tidigare böcker dyker Siklax, Eki Bergman, Martina Höckert, Otto Näs upp och så vidare … Lars Sunds ungdomsroman Natten är ännu ung – där Jakobstad figurerar som huvudperson – kom år 1975 och studentromanen Vinterhamn år 1983 och Siklaxtrilogin med början på slutet av 1980-talet. Om man har läst Lars Sunds tidigare böcker vecklas en mycket intrikat, genomtänkt och fascinerande väv av sundskt fiktivt liv ut sig över tid och rum. Mäktigt.

Romanens stora, rika teman är musik, dramatik, romantik, uppbrott och återkomst, sorger, sex och kärlek … Musiken: psalmer, opera, Beatles, Stones, Santana, Frank Zappa, T Rex, Bruce, Där björkarna susa … En kavalkad av allt. Hur får Sund till allt? Som läsare hade jag förväntningar – men här är verkligen extra allt.

Jag väntar på den tredje delen och hoppas att Lars Sund rappar på med att skriva. Han lägger dessutom deckaraktigt ut trådar som man nu irriterande inte fick veta (?) vart de ledde …

Similar Posts:

• Roligt, charmigt och dråpligt om nordkoreanska diplomater
• Vad är kulturen bra för?
• Humor och sammanhang
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Och oavsett om man inte kände till personerna i fokus sedan innan eller i de fall där de porträtterade var väldigt bekanta (som exempelvis Madonna och Missy Elliott) fick man som läsare alltid något nytt med sig, infallsvinklar och fakta som vidgade och fördjupade ens bild av dem. Dessutom var det en annan sak som särskiljde Sex från annan tidningsmedia, fråga-svar-intervjuerna fick för en gångs skull ta den plats som förtjänades och var därför uppfriskande uttömmande på ett sätt som kanske bara senare fått sin motsvarighet i Filters långsträckta artiklar, för övrigt ytterligare ett magasin som Sex chefredaktör Ika Johannesson var med och startade.

En fråga som dök upp i mitt huvud nu när den uttömmande och utstickande publikationen har blivit föremål för en antologi var om texterna skulle kännas lika fräscha som då, under de år som tidningen ursprungligen gavs ut. Till exempel finns en intervju med Karin Dreijer (som just då var aktuell med The Knifes soundtrack till ungdomsfilmen Hannah med H) med i boken. Dreijer har sedan dess hunnit med att skapa och ge ut en hel massa musik, vad skulle det betyda för läsningen idag? Farhågan visar sig vara synnerligen obefogad. Texterna känns fortfarande relevanta och högintressanta. Och det ligger troligen i just den ovan beskrivna förmågan att samla intresseväckande personliga berättelser från olika tidsperioder, med det gemensamt att de fortsätter att fascinera, mellan samma pärmar. Det tydliga konceptet ”låt spännande människor tala till punkt” och variationen mellan intervjuobjekten i kombination med ett vetgirigt engagemang som skribenterna tillhandahåller skänker en tidlöshet bortom tidsbundenheten som speglas i de olika historierna. Texterna följs dessutom upp av korta uppdateringar om vad som hänt i intervjupersonernas liv sedan intervjuerna trycktes.

De texter som valdes ut till den här boken röstades fram av de som utgjorde tidningens redaktion back in the days. Och om det är någonting som finns att anmärka på i den här samlingen så är den kritiken av mer personligt prefererande art. Undertecknad hade helt enkelt delvis gjort ett annat urval. Till exempel var det oerhört spännande att i ett av tidningens nummer äntligen få läsa en intervju med shoegazelegendarerna My Bloody Valentines sångare och gitarrist Bilinda Butcher (det här var många år innan bandet återförenades), den personliga favorittexten saknas här. Men egentligen finns det inte mycket att klaga på. Intervjuerna som inkluderats här härrör bland annat ur möten med Diamanda Galás, Karl-Erik Hagström, Stina Nordenstam, Douglas Coupland och Cynthia Plaster Caster och är inget mindre än journalistiskt guld. Blandningen i den här volymen reflekterar dessutom den bredd som varje enskilt nummer av tidningen hade. Kort sagt är den här omfångsrika antologin ett måste för alla vars hjärtan slår för popkultur.

Och för er som undrar, tidningens namn kommer sig av att, citerat från Ika Johannessons förord,”…det var ett ord som ensamt kunde symbolisera alla de krafter som driver dem vi valt att intervjua.”

Similar Posts:

• Plats i hjärtat för Håkan
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Mörkrets krafter
• Bilder att leva med
• Popkultur