Det är en rasande bok; föga överraskande mot Putins styre i Ryssland, men lika mycket mot exempelvis Trumps styre i USA, liksom mot fascism, rasism och mycket mera. Vad Tolokonnikova själv ser som önskvärt politiskt alternativ – vad man ska kämpa för att uppnå – förblir däremot ganska odefinierat. Hon citerar exempelvis på ett par håll klassiska anarkistiska författare, men kan på andra ställen snarast framhålla länder som dagens Sverige som något av föredömen. Varje kapitel exemplifieras också med en ”hjälte”. De här hjältarna spänner över en ganska stor del av det politiska spektrat, från konst-aktivister som The Yes Men, feministiska aktivister som Emmeline Pankhurst, till människorättskämpar som Martin Luther King, eller akademiska teoretiker som Michel Foucault.

Författaren argumenterar i synnerhet mot idén om att ”det finns inga alternativ”. Det finns visst alternativ, menar hon. Frågan är bara hur man skapar dessa alternativ. Så för att hjälpa läsaren att kunna bli en aktivist så tillhandahåller Tolokonnikova tio ”regler”, alla i var sitt kapitel – allt ifrån att i sann punk-anda ”göra det själv” till att ”bryta sig ut ur fängelset” eller att få sin regering att ”skita på sig”. I flera fall får man nog tolka in en stor dos konstnärlig frihet i de klatschiga rubrikerna som författaren sätter på sina ”regler”, och det konkreta innehållet är inte alltid lika högtflygande.

Författaren syftar dock främst till att inspirera till handling, snarare än att bidra med någon djupare analys av vad problemen är eller hur dessa ska lösas. Om den verkligen lyckas inspirera till handling för en bättre värld så har den ju utan tvekan tjänat ett gott syfte.

Similar Posts:

• Pussy Riot vs Putin
• ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”
• Humörhöjande färg och form
• Hur samsas vi på torget?
• Vecka 31: uppror, begär och värnplikt

Men då och då dyker det upp böcker som är annorlunda, vars yttre inte är industriellt billigt komponerat eller övertydligt säljande. Titlarna från Bo Cavefors Bokförlag till exempel. Man hajar till för det avvikande formspråket. Ibland är dessa volymer egendomligt kvadratiska med sammetssträva lumphaltiga pappomslag. Ibland blankt vita med pytteliten text på omslaget, ett grepp som säger ”titta närmare, titta noga nu”.

Under drygt två decennier, från 1959 till 1981, gav förlaget ut omkring 620 titlar. Samtliga finns listade i En bok om Bo Cavefors Bokförlag, aktuell från Tragus förlag. Här skriver Ragni Svensson en kort historik om den Skånebaserade verksamheten. Hon uppehåller sig också vid personen och myten Bo Cavefors.

Utan utbildning i marknadsföring och med en kort sommarpraktik som enda erfarenhet från förlagsbranschen förstod den unge Bo Cavefors från början vikten av att skapa en stark förlagsprofil. Den profil han valde för sitt förlag var det exklusiva och djärva enmansförlaget som satsade på osäkra kort som lyrikdebutanter, dramatik – och Ezra Pound.

Bo Cavefors knöt flera betydelsefulla kontakter med främst poeter under studietiden i Lund. Lyrik kom följaktligen att vara ett tongivande inslag i förlagets utgivning genom hela dess historia. Bland annat är Bruno K. Öijer utgiven här.

Ezra Pound var ett belastat namn. Den amerikanske poeten hade stöttat den italienska fascismen. Ändå gav Bo Cavefors metodiskt ut det mesta av Pounds diktning i mer än 20 år. Även Ernst Jünger, känd nationalkonservativ författare, finns i förlagets katalog.
Men det var som ”vänsterförlag” Cavefors blev mest känt. Kraftiga vänstervindar blåste då. I utgivningen finns texter av såväl Josef Stalin som Mao Zedong och Kim Il Sung.

Dock var det naturligtvis inte auktoritära diktatorer som dominerade. Bokförlaget var samtida med den så kallade ”nya vänstern”, den breda rörelse som ställde sig kritisk till både Sovjetunionen och marknadsekonomin. Här synliggjordes konflikten i Algeriet. Här gav man plats åt en mängd afrikanska, postkoloniala röster. Flera författarskap, betydelsefulla för den nya vänstern, översattes till svenska. Några exempel är Antonio Gramsci, Rosa Luxemburg och Ernesto Che Guevara.

Intellektuellt solida namn varvades ibland med det spektakulära, ja nästan spekulativa. När Röda armé-fraktionen satt i Stammheimfängelset i Stuttgart, smugglades en kamera in och sedan ut igen. Senare kunde Bo Cavefors Bokförlag ge ut RAFs texter med fotografierna inifrån fängelset. Boken gavs ut på både tyska och svenska. Den förra fick ett extra, falskt skyddsomslag med titeln ”Kärlek med förhinder”. Det skulle underlätta smuggling till dåvarande Västtyskland.

Även tongivande postmoderna intellektuella har mött en svensk publik genom Cavefors försorg: Michel Foucault, Roland Barthes och Louis Althusser är vida lästa allt jämt.

Det var under 1960-talet som pocketboken slog igenom på allvar på den svenska bokmarknaden. Många titlar gavs på den tiden ut som originalpocket, utan att först säljas inbundna. Förlagen med självaktning hade fleråriga serier för pocketböcker. Bonniers hade Aldusserien och Delfinserien, Wahlström & Widstrand W&W-serien, Norstedts hade Pan medan Bo Cavefors satsade på BOC-serien. Försäljningen bedrevs ofta genom bokklubbar.

Förlagets bibliografi är generöst illustrerad i minnesboken. Bokomslagen kommer sannolikt att locka flera att söka lite extra i antikvariaten. Det finns en bredd ämnesmässigt i förlagets utgivning som imponerar, med tanke på att verksamheten aldrig var större än en handfull anställda. Böcker av Stig ”Slas” Claesson och dikter av Leonard Cohen trängs med numera klassiska böcker av Roald Dahl, exempelvis Kalle och chokladfabriken.

Dock är kvinnliga författarskap gravt underrepresenterade. Ett undantag är Kristina Ahlmark Michanek. Hennes Jungfrutro och dubbelmoral, som pläderar för ungas rätt till sex i fria förbindelser, blev omdebatterad.

I minnesboken intervjuar Jonas Ellerström några av förlagets anställda om vardagen i företaget. Resultatet blir på en gång respektfullt närgånget och belysande. Förlagsbranschen har genomgått en teknisk revolution de senaste decennierna. Men böckerna från Cavefors är i många fall tryckta med blytyper. Som avslutning får den numera 82-åriga Bo Cavefors själv uttala sig om myter och andra sällsamheter, kanske främst kring sin egen person. Bland annat ryktet att övriga kulturvärlden skulle kommit att betrakta honom som oönskad, en ”persona non grata”. Eller om det nu var så att Cavefors själv ansågs ha dragit sig undan offentligheten. Han skriver:

Alltsammans kanske kunde uppfattas som arrogans från min sida, men så var det inte menat. Det var bara det att jag tyckte om att ge ut vad jag själv ansåg vara i någon mening bra böcker. Inget annat.

Det är å ena sidan en vördsam avslutning att lämna ordet fritt på detta sätt. Å andra sidan är det ett grepp som har sina baksidor. Kanske hade vi fått veta mer om den mytomspunne ”Cave” om även han hade blivit ordentligt intervjuad?

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• DoItYourself -68
• Besök hos Ordfront och Weylers
• Postsemestersyndrom
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor

Någonting som däremot verkar vara i en mer akut fara än själva boken, är bokhandeln. Inte för att dessa försvunnit, tvärtom säljs ju böcker på fler ställen nu än någonsin tidigare och på vilken pressbyrå, bensinmack eller mataffär som helst kan du ju numera också köpa pocketböcker. Själva bokhandlarna finns ju också kvar även om de blivit hårt trängda av nätförsäljare. Tillgängligt och bekvämt har det alltså blivit, men också lite trist. För den vanliga bokaffären, som Bokia eller Akademibokhandeln (som ju för att ännu mer öka homogeniteten har slagit sina påsar ihop) fyller ju upp sina butiker med mer och mer produkter som inte är böcker. Mer pennor, mer spel och mer leksaker men också tyvärr allt mindre böcker. Och letar man efter en bok som inte tillhör de 50 mest sålda, så blir det helt klart svårare, då är ju nätshopparna mycket bättre. Att gå runt i bokhandeln och kika runt har därför blivit en allt tristare sysselsättning.

Därför blir jag så glad när jag av en slump kliver in på nyöppnade Aspuddens bokhandel, i just Aspudden. Det är en bokaffär av det slag som man önskar: en affär med böcker. Butiken är inte särskilt stor men ger direkt ett trevligt intryck. Den är fylld av böcker och inget annat (eller jo, de säljer också kylskåpsmagnetdockor föreställande författare, filosofer och allmänna världskändisar som tillverkats av arbetslösa amerikaner) och har mycket av det utan att ha antikvariatets röriga inredning med bokhyllor längs hela vägarna och kartonger över hela golven. Många genrer samlas här och det finns allt från Alfons Åberg till Foucault men utan att de för den sakens skull konkurrerar med närliggande Ica Aspuddens bestsäljarpockethylla. Det är helt enkelt en affär där man kan gå omkring och kika bland titlarna och både hitta dagsaktuella böcker som Mo Yan som ligger sida vid sida med Carl-Henning Wijkmarks Dressinen. Ja, det är den typ av bokaffär där man inte på förhand vet vad det är man kommer att köpa.

Nu har jag kanske inte varit helt uppriktig, för det är inte bara böcker i butiken. Här är även förlaget Tankekraft lokaliserat (jag tror att det är samma personer bakom förlaget som bokhandeln) och i januari öppnar de ett litet kafé, där man på vardagar kan äta soppluncher och de har brunch på helger. Men det är ju precis den typ av kringverksamhet som passar så bra till en bokhandel och som på intet sätt kommer att konkurrera ut själva böckerna. Så ni som bor i Stockholm och vanligen köper böcker via nätet eller i kedjorna, ge nyårslöftet 2013 att besöka Aspuddens bokhandel (Hägerstensvägen 130) och handla åtminstone en bok där istället. Visst låter jag som en reklampelare för bokhandeln? Det tar jag gärna, för öppnar man en riktig bokaffär och därtill inte mitt i city utan i en närförort tycker jag att man är värd all positiv uppmärksamhet. Jag har ju i alla fall inte fått betalt för detta. Och bokaffären är helt omedveten om min upphaussning.

Similar Posts:

• Galet bra idéhistorisk äventyrsroman
• Fuck samhället!
• Ur tid är leden
• Om vi vägrar se, har det kanske inte hänt?
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer

Mattias Hagberg ger i sin reportagebok Släpp fångarna loss flera tänkbara ledtrådar. Han talar om medierna och den fixering vid kriminalitet och våldsbrott som de hjälper till att göda. Han talar om det minskade antalet poliser på små orter och i landsbygd. I botten spårar han, med hjälp av ett sociologiskt perspektiv, en förändrad syn på samhället, och på brottslighetens plats i det.

Hagberg stöder sig bland annat på den polske sociologen Zygmunt Bauman, som anser att utvecklingen bottnar i kapitalismen. I ett kapitalistiskt system bygger den enskildes värde på hans eller hennes förmåga att konsumera, och när det som i dag råder massarbetslöshet uppstår en ny underklass av människor som inte kan fylla sin roll i köp-sälj-kedjan. Dessa maktlösa människor, till stor del ungdomar och invandrare, definieras som farliga av samhället som förväntar sig att de ska begå brott.

Samhället ser dock inte sin egen skuld i att detta utanförskap uppstår, utan skyller i allt högre grad på individen när ett brott begås. Detta ger ett samhälle där brottslingen inte längre bör hjälpas utan istället ska straffas. Det ger också ett samhälle där staten inte längre ser sin skyldighet att skydda medborgarna. Istället får medborgarna skydda sig själva och de gör det genom att anlita vaktbolag och starta medborgargardesliknande grupper. De kriminella blir de andra, det hot som i dessa relativt fredliga tider behövs för att människor ska sluta sig samman.

Denna polarisering av samhället är något som gagnar makten. Den kan i lugn och ro ägna sig åt att befästa sin egen ställning, utom räckhåll för kritisk granskning från de medier och människor som istället koncentrerar sig på avsky och rädsla för de kriminella. Här är Hagbergs sociologiska angreppssätt mycket fruktbart. Men trots att ambitionen nog finns, så drar han inte alltid resonemangen till sin slutliga spets, han stannar kvar i det situationella istället för att gå till övergripande slutsatser.

Men så är det också ett reportage Mattias Hagberg har skrivit, inte en avhandling. Han serverar tankegångar och nya synvinklar, men ger inga svar. Det gör stilen lätt och öppen, men får till följd att avsnitten som fokuserar på brott och trygghet blir bitvis fragmentariska: det hade krävts mer utrymme, mer redovisad forskning för att vara riktigt slagkraftigt. Som det är nu känns hans resonemang inte alltid tillräckligt underbyggda.

Det bästa avsnittet är istället det som handlar om straff och om fängelset som institution. Trots att 60 procent av alla fångar återfaller i brottslighet och all statistik pekar på att fängelserna fungerar dåligt ropar många debattörer nu på fler och hårdare fängelser. Man kan med Hagberg fråga sig om inte målet borde vara att minska antalet fångar snarare än att öka det? Med exempel från 70-talets Sverige där just detta skedde, motsätter sig Hagberg tanken om att detta skulle vara en omöjlighet. För vad är det egentligen som säger att fängelse är det bästa sättet att motverka kriminalitet?

I historien har man i princip prövat två sätt att vedergälla brott: hämnd och straff. I Michel Foucaults efterföljd ser Hagberg vårt nuvarande straffsystem som ett led i disciplineringen och kontrollen av medborgarna. Vi urskiljer de avvikande och placerar dem långt ifrån oss själva, och fängelset blir liksom mentalsjukhuset en plats för dem i samhället som blev över. Hur skulle samhället förändras om vi istället använde oss av samhällstjänst och återintegration i utökad grad? Mattias Hagberg vågar till och med tänka tanken att avskaffa fängelserna helt, och att han gör det är det allra bästa med hans bok. För tanken svindlar när man tänker det otänkbara, och det är ur sådana vidsynta svindlingar som förändring och visioner kan födas.

Similar Posts:

• Elegi över ett sopberg
• Den stora tjockhudingen
• Tema: brott och straff
• Stöld och fosterfördrivning
• Livsstilskriminella byter blöjor

att göra poesi
på fientligt språk

Så skriver Johan Jönson i sin senaste diktsamling Monomtrl (uttalas ”monomaterial”). Jönson kom att räknas till den andra generationens svenska språkmaterialister efter sin förra bok Virus (OEI Editör år 2004) tillsammans med författare som Anna Hallberg, Johannes Heldén, Lars Mikael Raattamaa och Ida Börjel. Termen ”språkmaterialism” kan kännas olycklig och begränsande när författare med uppenbarligen olika projekt (som de ovan nämnda) buntas samman till en homogen enhet. I Virus härjade den språkliga sjukdomen likt datavirus och Jönson fungerade som språksampler och textmaskin. Med Monomtrl knyter Jönson an till den svit av böcker som är, i mitt tycke, det absolut främsta han skrivit, nämligen I krigsmaskinen (Maskinen förlag).

Att läsa Johan Jönson är som att lyssna till en domedagsprofet som talar från den definitiva dystopin; Hades på jorden. Det är stundtals som filosofi på amfetamin. Försonelsen står ingenstans att finna. Människan är handikappad kreatur vars meningslösa existens långsamt förs framåt men inte uppåt; på sjukhussalarna, i krigszoner, i det svenska samhället, i världsekonomin, i sömnlösheten om natten. Poeten Mara Lee har i en intervju träffsäkert beskrivit Jönsons poesi som litteratur som gör dig sjuk. Ändå tycker jag om den och slutar inte tänka på den. Johan Jönson är i mitt tycke Sveriges modigaste författare och hans texter är en angenäm plåga som jag ständigt återkommer till.

Nod noll; beskärningspunkt; nollpunkt. Det är i denna mittpunkt, i denna icke-förlåtande tillvaro människor existerar, i en förintande men samtidigt upprätthållen cirkelrörelse; en pacemaker som håller kroppen vid liv: ”[...] havet förstår inte / varför det inte kan dö av sina vågor.” Dagbokspoetiska anteckningar och reflektioner varvas med apokalyptiska skildringar av krigsdrabbade platser. Jönson beskriver nollpunkten som ett tillstånd och den plats människan för närvarande tvingas befinna sig; i ett ständigt pågående krig.

Gick inte ut. Vi befinner oss troligen fortfarande i noll-
punktens kretsar; dess transparenta bestrålande har
muterat tingen, rörelserna och mellanrummen. När det
inte finns någon utväg tvingas man vara stilla.

Texten är skoningslös och den rymmer ingen tröst. Människan är sitt eget fängelse och sin egen fångvaktare. Jönson frammanar illusionen av ett fullständigt uppriktigt bekännande diktjag som inte värjer sig för att skriva om sin fetma och livets monotoni. Människan är här en liten och nästintill betydelselös kugge i ett passiviserande förintande civilisationsmaskineri bestående av krig, materialism, ekonomiskt förtryck, disciplin, kroppskontroll, våld, sexuella övergrepp, sjukdomar och såväl kroppslig som mental invalidisering. Det är ett motsägelsefullt och splittrat diktjag läsaren möter, ett diktjag i ständig polemik med sig själv. I dikterna upprepas och omvärderas bokens teman om och om igen i omtagningar som påminner om mantra som uttalas vid meditation. Monomaterial med stereoeffekt. Dikten pekar ut världens och kapitalismens orättvisor med engagerat raseri. Men en dikt hos Jönson kan också se ut så här (i all sin uppgivenhet), där kroppen utgör en gräns mot omvärlden:

Jag ska inte bli en bättre människa.
Jag ska bli fetare.
Mer sluten.
Tystare.
Inte lyssna alls.

På diktsamlingens nästa sida står att läsa (som ett exempel på textens ombytlighet):

du kan inte
vara en tystnad

innanför
avspärrningarna
kommer du
inte att kunna
se någonting

Diktjagets direkta och personliga tilltal påminner om det berättande jaget i Lars Noréns poesi. I Noréns diktsamling Dagbok augusti – oktober 1975 (som utkom år 1976 på Albert Bonniers förlag) läser jag:

Väcker du mig
efter utplåningen
Kommer du att finna mig
efteråt och tar du
fram mig som jag försvann
sover du inom mig utan
förintelse med tystnadens
andra ansikte

Raderna kunde vara skrivna av Jönson. Se här:

Jag ber om att få vakna när det är dags att dö.
Jag vill erfara den obönhörliga utplåningen.
Jord.
Småkryp.
Mikrober som pågår.

Livet är ingen åtkomlig dröm.

Raderna kunde vara skrivna av Norén. Hos de båda poeterna blir texten ett lugnet-före-stormen, eller kanske hellre, ett efter-katastrofen-tillstånd. I Monomtrl återfinns också, liksom i Noréns dikter, bildfragment från förintelseläger som projiceras på boksidorna; bildserier flimrar förbi som film och självantänder i projektorn, flammar upp och brinner ut framför läsarens ögon. Det är en rasande prosa.

Jönson producerar en i många stycken ”lärd” text som indirekt refererar till Wittgenstein, Nietzsche, Foucault, Hegel och Marx men som också hänvisar till ”populärkulturella” företeelser som på sidan 140:

Meshuggah pågår

Autechre pågår

Merzbow pågår

Textens layout förändras genom boken. Här är det alltså inte frågan om prydligt uppställda dikter. Vissa stycken beskriver sammanhängande berättelser medan andra passager ligger närmare dikts traditionella utseende. Den sista avdelningen i boken består av enradingar som verkar skurna ur större sammanhang genom cut up-teknik. Såväl form som innehåll är under ständig metamorfos och det är detta muterande tillstånd som läsaren möter. Det våldsamma innehållet innefattat av en likaledes våldsam typografisk struktur.

Textvåld; våldet härjar i texten. Historiens krig och oförrätter befläckar litteraturen. Diktjaget görs till förrövare och offer i en skoningslös textmixer; ingen går fri. Det är en utmanande text att läsa, utmattande. Poesi som blivit skriven efter Auschwitz. Frågan är om en författare som Johan Jönson någonsin kommer att skriva en roman och i så fall om den kan skrivas med samma självförbrännande text som i hans dikter? Jag hoppas det. Det önskar jag mig i julklapp. Texten är en bödel.

Europa går inte att försvara. Någon annanstans mosas
kroppar för att jag ska kunna fortsätta bo kvar i min
privilegierade skit jag sitter och svettas vid datorn
böckerna och anteckningsblocket med metaforer montage
och komposition före klasskamp. Vi är radikalt ofria.
Det finns ingen väg tillbaka. Alla kända identiteter
måste utplånas. Ljustvånget Europa måste fortsätta vi
är dömda till upplyst upplysning vårt enda hopp. Jag
vill vara en maskin slippa tänka köttet som plågar.

Similar Posts:

• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• ”platsen där man får gråta utan att avbrytas av tröst”
• Ja, men vad är det som är queer?
• Augustprisnomineringar 2010

I den här boken, som utgörs av en rad föreläsningar om sin aktuella forskning som Foucault höll åren 1974-1975, talar Foucault på ett tema som spänner över många av dessa områden. Fokus för föreläsningarna är den abnorme – den udda, den onormala.

Den abnorme, menar Foucault, kan spåras ur tre huvudsakliga spår; det mänskliga monstret (fysiskt missbildade, hermafroditer och liknande), individen som behöver korrigeras (medelst uppfostringsanstalter eller kyrkliga föreskrifter) och onanisten (en person som länge betraktades som sjukligt och avvikande).

Foucault försöker också spåra de institutionella ramverk som utvecklas för att hantera dessa abnorma individer. Ett slående inslag i detta är utvecklingen från juridik (att abnorma individer anses kriminella och ska straffas) till medicin (att abnorma individer är sjukliga och ska botas).

En viktig slutsats att dra är att etiketten abnorm ofta inte betyder mer än att omvärlden har svårt att förstå sig på individen i fråga. Ett riktigt genombrott – att somliga abnorma, inte minst onanisten, faktiskt styrs av "glädjeprincipen" – låter länge vänta på sig.

Föreläsningarna liknar på sätt och vis mycket av det som Foucault har skrivit – de bygger på historiska anekdoter om olika av dessa abnorma individer (ofta hämtade från olika historiska rättsprocesser och/eller medicinska diagnoser) kombinerat med teoretiska analyser. Även om dessa föreläsningar är förhållandevis tillgängliga, för att vara Foucault, kunde man många gånger önska sig en ännu tydligare struktur.

Det är dock ingenting mot teoretiserandet. Det finns nog ingen som på allvar kan mena att Foucault är en enkel och lättbegriplig filosof. Abnormal tillhör dock något av det mer lättillgängliga, och kan möjligen tjäna som en ingång till en spännande och tankeväckande samtida intellektuell.

Similar Posts:

• Vem tjänar på brott och straff?
• Mellan banalitet och djupsinnighet
• Queer för nybörjare
• Frihet och ansvar
• Karriärist i dialog med det förflutna

Ibland används queer synonymt med homosexuell, ibland har det andra användningsområden, som exempelvis ett sätt eller en ansats för att kunna tolka en text eller ett konstverk. Tiina Rosenberg, författaren till den här boken, vill inte försöka ge en klar och tydlig definition av vad queer betyder. Tvärtom menar hon, "egentligen bör queer inte preciseras". En av de viktigaste grunderna för queerteorin menar hon nämligen är att inte fastna i samma fålla som så många andra, utan att undvika kategoriseringar och fastslagna definitioner.

Hur ska man då försöka förklara detta teoretiska anslag, om det inte går/är eftersträvansvärt att definiera det? Kanske kan man säga att det handlar om att ifrågasätta heteronormen. Att ifrågasätta att det naturliga och självklara är heterosexualitet, och att alla som inte passar under den beteckningen således är onormala och udda. För varför skulle egentligen heterosexualitet vara ”normalare” än exempelvis homosexualitet? Blir heterosexualitet "rätt" bara för att en majoritet i dagens samhälle bekänner sig till heterosexualiteten? Varför det? Eller varför, som författaren Jonathan Ned Katz frågar sig, ser vi det som onormalt och något värt att uppmärksamma om en man klär sig i "kvinnokläder", men däremot inte om en man klär sig i ”manskläder”?

Denna heteronormativitet upprätthålls på en lång rad vis, och med en rad institutioner till sin hjälp. Queerteori kan vara ett verktyg för att ifrågasätta denna norm. Det bör självklart erkännas att så har skett långt innan diskussionen om queerteori började formuleras. Men bara för att normer har ifrågasatts och trotsats, så innebär inte det att normerna som sådana har upplösts eller övervunnits. Kanske är det här som queerteorin kan göra sin största insats?

Rosenberg ger oss i den här boken en första ordentlig introduktion till queerteori på svenska. I boken spåras bakgrunden till dagens teoribildning på många olika områden – gay- och lesbisk aktivism, Michel Foucault, och framförallt Judith Butler. Rosenberg ger också prov på en rad "queera läsningar", som hon kallar det, av litterära verk (t.ex. M Butterfly) och andra kulturfenomen som Greta Garbo.

Kan vem som helst då vara queer? Om man känner sig lite udda och annorlunda, är man queer då? Nej, Rosenberg hävdar bestämt att queer-begreppet måste avgränsas till att enbart handla om att ifrågasätta heteronormen. Andra "avvikelser" från andra normer platsar inte under begreppet queer, menar hon – begreppet får inte bli en beteckning för någon "allmän motståndsidentitet". Hon hävdar också att queerteorier måste byggas på utifrån redan existerande kunskaper och teorier om feminism och gay- och lesbiska studier.

Man ska nog inte sticka under stol med att detta inte tillhör den allra mest lättlästa litteraturen, utan kräver lite av sin läsare. Men det är utmanande läsning, som varmt rekommenderas för den som inte avskräcks av det något akademiska språket och teoribildningen.

Similar Posts:

• Krossa heteronormen!
• Gränsöverskridande historia
• Intressant om skeva läsningar
• En sexuell mångfald
• Toppen på ett mycket farligt isberg

Det är skolgårdens vardag som möter mig. Det är en vardag där det gäller att äta eller ätas. I Försöksråttan befinner jag mig plötsligt mitt inne i centrum av gängtillhörighet och utanförskap. Det är mobbarens tankar jag läser. Hela klassen, ja, även läraren följer mobbarens minsta vink. Alla förstår instinktivt att det är lika bra att följa strömmen. Den som inte följer med kommer automatiskt att hamna på den andra sidan, på fel sida, på de ensammas sida.

Visst hade de alla varit Lottas vänner innan gängledaren sa det där med råttan, men det var ju bara för att de inte tänkt på att Lotta var äcklig förut. Nu när alla i klassen visste att hon var äcklig så fanns det ju intet annat sätt att skydda sig mot äcklet än att förskjuta henne längre och längre ner i sin äcklighet så att den inte kan smitta någon annan. Därför var hela världen som genom ett trollslag förvandlad till Lottas fiender. Lotta däremot låtsas som om inget, absolut inget har hänt. Det enda som inte får inträffa är att Lotta erkänner att det görs så vidriga saker mot henne, för om hon erkänner skulle ju allt vara sant och hon skulle vara precis så äcklig som de andra säger att hon är.

Det är så otröstligt att läsa. Jag vrider mig och tänker att så här går det väl ändå inte till? Jag försöker att minnas min egen högstadietid men minnet slinter. Jag frågar mig om det verkligen är så att ingen bryter sig in i cirkeln och tar parti för den som står där ensam och utlämnad? Dessvärre vet jag ju redan svaret, ingen är det som tar ställning. Det gäller att rädda sitt eget skinn. I Lottas värld finns det inte ens vuxna som träder in.

Det är en hård och djurisk bild av människan som serveras i Häggkvists bok. I alla de fyra novellerna är avsaknaden av medmänsklighet talande. Det skulle vara enkelt att tala om Foucault och om maktteori men till vilken nytta? Istället för att dra paralleller låter jag mig släppa fram min rädsla. Försöksråttan är otäck. Den tvingar mig att se en sanning som jag helst blundar för. Läsningen är plågsam. Den som har makten utnyttjar den till max och den som är maktlös fortsätter att så vara i all evighet. Ingen rättvisa existerar och det är ingen som gör något åt det. Tiden bara mal sakta fram emot det som är orubbligt.

Det finns linjer som håller de fyra novellerna samman. De kan stå var och en för sig men de skulle därmed tappa en del av den förtätning som denna upprepning av det outhärdliga ändå ger. Kanske kan jag även med lite god vilja se fortsättning på vissa trådar i de respektive novellerna. Birgit Häggkvist bygger upp något mycket obehagligt men vad förväntas av mig som läsare nu sedan jag blivit skrämd? Skall jag förändra världen eller skall jag skämmas när jag åter faller in i mönstret?

Similar Posts:

• Snudda eller toucha?
• Stilig satir
• Stark novelldebut 
• Äntligen en riktig bokaffär!
• Kort och gott